måndag 12 mars 2018

Varför står det inget i förskolans läroplan om vikten av att barnen kan ljuga?


”Det är fult att ljuga”… Eller ”Hon har så livlig fantasi!”? De flesta barn lär ha hört det förstnämnda fördömandet, åtminstone från kompisar, som i sin tur har hört det från… ja, vem? Många vuxna torde förneka att de sagt det och mer betona fantasivarianten. Man vill ju inte skuldbeläggas för att ha varit alltför hård och oförstående. Ju fler förbud man formulerar, desto mer riskerar man att bli ljugen för, säger ju experterna.

Exempelvis Jesper Juul tycks mena att förskolebarn över huvud taget inte ljuger, utan bara inte skiljer mellan fantasi och verklighet: 

”Ungefär i skolåldern så blir skillnaden mera tydlig för barn, men en del av dem fortsätter i alla fall med att föredra fantasiverklighet framför den reella verkligheten. Detta skylls ofta på en eller två saker: Antingen så känner de inte till verkligheten, eftersom de vuxna har förtigit eller förskönat den. […] Andra barn har så låg självkänsla, att de ljuger för kamraterna för att skaffa sig en status och ställning som de längtar efter men inte tror på att de kan uppnå som sig själva. 

Åter andra lever i en verklighet i familjen som de helt enkelt inte kan uthärda eller skäms för […] Inget av dessa barn har gjort sig skyldig till något moraliskt fel. De har fantasin som en livsviktig del av sin överlevnadsstrategi och förtjänar om något erkännande, stöttning och hjälp – till hela familjen” (Jesper Juul: När barnet ljuger, http://www.family-lab.se/nar_barn_ljuger.asp, utan år). [12/2-18]

Juul verkar i själva verket snarast syfta på ”fabulera”, när han skriver ”ljuga”. När skolbarn och tonåringar ljuger eller förtiger sanningen för sina föräldrar beror det enligt honom nästan alltid på att sanningen inte är välkommen i familjen. Således framprovo-cerat av föräldrarnas förbud och moraliska fördömande av osanning. Barnet ser inga andra möjligheter än att ljuga. 

Att barnet skulle ljuga för att det anser sig vinna något materiellt fördelaktigt på detta, nämns alltså inte. Barnet bara ”experimenterar med verkligheten”… Andra forskare har mer fokuserat den prestation som ljugande innebär. Den hjärna som kan tänka ut och formulera osanning, är smart i meningen intelligent. Det anses kreativt, fast inte av den gängse formen ”konstnärligt skapande”.


Förmågan att ljuga


Vissa försigkomna barn kan redan som 2-åringar ljuga, visar exempelvis kanadensisk forskning. De färdigheter som krävs för att kunna ljuga är dessutom annars högt värderade. Experimenten brukar gå till så, att forskaren ställer fram något som är dolt under ett hölje eller i en låda, ber barnet att inte titta och säger att det ska få en belöning (oftast leksak) om det inte kollar, varpå forskaren en kort stund ”måste gå” ut ur rummet. Barnet videofilmas (med föräldrars godkännande, givetvis).

När forskaren återvänder och frågar barnet om det kikat svarar två av tre nej, trots att de flesta faktiskt gjort det inom loppet av några få sekunder efter att de lämnats en-samma. Experimentet designades redan i mitten av 80-talet av utvecklingspsykologen Michael Lewis och har senare upprepats i olika varianter åtskilliga gånger (Lewis m.fl. 1989). Av barnen i åldern 2,5-3 år förnekar 65 procent av dem som faktiskt kikade att de gjorde det, medan hela 80 procent av 4-åringarna och över 90 procent av 6-åringarna likaså ljuger.

Barnpsykologen och barnpsykiatern Michael Lewis som studerat företeelsen i decen-nier har identifierat fyra huvudtyper av barnlögner: 1) ljuga för att vara artig eller inte såra andras känslor (vita lögner uppvisar redan 3-åringar), 2) ljuga för att undgå straff (eller ej få belöning), 3) ljuga för sig själv (fantisera, utan avsikt att föra någon annan bakom ljuset) samt 4) ljuga för att såra andra. Bara den sistnämnda tycks vara en dålig sort. De tre första typerna är positivt relaterade till olika kognitiva färdigheter, även om de ofta betraktas som moraliska brister (Lewis 2015). 

Den första av de fyra ovan främjar ju social anpassning och exempelvis 4-åriga flickor är bättre på dessa vita och snälla lögner för att inte såra andras känslor, än vad jämn-åriga pojkar är (a a). Kang Lee och dennes kolleger (Talwar m.fl. 2007) genomförde ett experiment för att undersöka just denna sak: en försöksledare hade ett rött märke på sin näsa och sa till barnen att hon skulle fotograferas och frågade dem om hon såg okey ut. 

Efter att fotot tagits går försöksledare nr.1 ut och in kommer istället försöksledare nr.2 som frågar om nr.1 såg OK ut. Av 98 barn i åldern 3-7 år svarade 89 procent att nr.1 såg okey ut (ingen skillnad avseende barnens ålder) och deras ansiktsuttryck såg lika-dant ut, som hos de 11 procent som sa att nr.1 inte såg OK ut. Forskarnas slutsats var att från 3 års ålder är barn duktiga även på vita lögner.

Avseende typen 2) ovan: kikar barn i förväg ensamma på en leksak de utlovas få leka med, om de ej kollar? Ju äldre barnen är, desto lättare har de att motstå frestelsen (35 procent av 6-åringarna kan). Samtidigt börjar de med åldern också bli bättre på att ljuga. Att osant förneka att man gjort något, är givetvis enklare än att själv hitta på en lögn. Att ljuga framgångsrikt kräver att barnet inte bara kan skapa en osanning, utan även har en idé om vad någon annan kan, respektive inte kan, känna till. Denna för-måga förfinas också med åldern. Förmågan att ljuga är enligt åtskilliga amerikanska och kanadensiska forskare tecken på intelligens, inte minst av det slag som kallas emotionell intelligens, perspektivtagande och ”theory of mind”.


Behöver barn kanske inga ljugande förebilder?


Men hur lär sig redan tultbarnen att ljuga? Detta är givetvis inte bara en vuxen färdighet, men barnen får onekligen tips. Vissa vuxna ljuger offentligt flera gånger dagligen numera, i ett land nära våra tv-apparter… Ändå vågar de flesta politiska kommentatorer inte kalla det för lögn, utan möjligen ”false claims, untruths”. I fallet med barn som slirar på sanningen är inte alla vuxna lika finkänsliga. Små barn har förstås ljugande vuxna förebilder på betydligt närmre avstånd, ifall de nu skulle behöva det. 

När föräldern säger till barnet att inte göra kompisen eller mormor ledsen, ifall pre-senten är en besvikelse eller maten äcklig – utan istället berömma – eller när mamma uppringd i telefon till någon säger att hon inte kan prata därför att familjen just äter, trots att det inte är sant, eller pappa ber barnet att inte säga till mamma att de ätit glass strax före middagen, blir barnet kanske undervisat alternativt förvirrat beträffande om man får eller inte får ljuga.

Mycket tyder dock på att färdigheten är ”medfödd”. Att redan så små barn som 3-åringars ansikten kan maskera att de ljuger, och senare detta ”oskyldiga” ansikte kombinerat med verbala lögner, antyder att förmågan uppstått evolutionärt genom att dessa trovärdiga lögnare därmed lättare överlevt. Ljugandet har som sagt ett positivt samband med kognitiva förmågor. Det är till exempel inte visat att schimpanser har det tredejenivåperspektiv som innebär att ”jag vet att den andra schimpansen vet att jag vet“ (Lewis 2015).


Kan vuxna rätt bedöma vilka barn som ljuger?


Crossman & Lewis (2006) undersökte i vad mån 60 vuxna kunde avgöra vilka av drygt 50 videofilmade barn som ljög respektive talade sanning beträffande huruvida de hade tjuvkikat. De vuxna var socialarbetare, poliser, domare, förskollärare, men de kunde inte bättre än vad slumpen förklarar avgöra vilka som ljög och inte. Inte ens barnets egen förälder kunde bedöma detta på ett konsekvent sätt. Särskilt dåliga var de vuxna på att kunna se när barnet faktiskt talade sanning!

Den toronto-baserade psykologen Kang Lee har också forskat i över två decennier på barns förmåga att vilseleda. På nätet finns ett intressant så kallad TED Talk (13 minuter långt) i vilket han ställer frågan om åskådaren kan avgöra ifall ett barn ljuger eller inte. Hans aningen kinesiskbrytande engelska blir lättare att förstå tack vare de underlät-tande texterna under videon


På en annan länk finns även information och frågor till videon ifråga:


Lögnförmåga – ett nytt slags IQ-test för de yngsta?


De förskolebarn som ljuger är enligt Michael Lewis smartare än de som talar sanning. Förmågan att ljuga är ett tecken på intelligens och dessa barn kan ha en 10 poäng högre IQ. Inte minst är de ”emotionellt intelligenta” och bättre anpassade socialt. De barn som inte lär sig ljuga kan enligt honom rent av lida av svåra psykologiska pro-blem. Till exempel hyperaktiva förskolebarn (med ADHD) och barn med autism sägs vara sämre på att ljuga.

En av paradoxerna är att de förmågor som vuxna önskar sig hos barn, förmågan att planera, kontrollera sina känslor och inta en annans synvinkel, också är det som gör att barn kan ljuga framgångsrikt, påpekade även psykologen Paul Ekman m.fl. (1989). Att ljuga är således inte bara ”normalt” utan också ”intelligent”! Kognitiva färdigheter kan alltså även vara moraliskt tveksamma, men vi ägnar oss nästan alla varje vecka åt någon typ av osanning. Men bara psykopater njuter av den fjärde, sårande, typen. Jag har inte kunnat finna några belägg för barnpsykopater.

Psykologen Kang Lee framhåller dock att läget inte är hopplöst, ifall föräldrar eller förskolepersonal upptäcker att vissa barn inte kan ljuga (Stone 2018). Är barnet lite efter, går det att ta igen genom att träna de förmågor som krävs: känslokontroll, perspektivtagande, ”theory of mind”, till exempel genom olika interaktiva spel och perspektivtagandeövningar.


Hur bör vuxna förhålla sig till barn som insisterar på att ”sant”?


Förskolepersonal kanske känner sig obekväma med att främja ljugandet och vill hellre lära ut att det är fel att ljuga? Fast det vet redan 3-åringar. Att luras inte bara som på Första april, eller som barn ibland gör med korsade fingrar bakom ryggen, är dock en annan femma. De barn som har alltför livlig fantasi kanske kan besinna sig genom inlevelse i fiktiva berättelser?

Alltifrån Aisopos’ fabel Pojken och vargen om vallpojken som roade sig med att ropa ”vargen kommer”, trots att djuret inte gjorde det, varpå ingen trodde honom när vargen väl kom på riktigt, har olika aspekter av detta att ljuga tagits upp, ofta som ett slags varningsberättelser. Vi känner alla till Carlo Collodis Pinocchio och H.C. Andersens Kejsarens nya kläder, somliga även Boken om Majken (Margareta Strömstedt), Ulf Starks Sixten, till Tina och Zlatan (Ann-Kristin Lundmark), Borttappat: Katt, Kompis, Kalsong (Elin Lindell) och Stora syndboken (Elin Lindell & Lisa Bjärbo). 

Visst kan en diskussion runt dessa böcker ge upphov till intressanta samtal, men att förhöra den som ljuger, hota med bestraffning eller skambelägga är i vart fall ingen framgångsväg. Som Paul Ekman så talande uttryckt saken: ”Ingen kräver att en vuxen ska vittna mot sig själv i rätten, men det begär vi ofta av barn att de ska göra. Och de talar sanning, om de tror att vi kan acceptera deras misstag.”

Strunta alltså i att se Disneys Pinocchio (1940)! Se den åtminstone inte tillsammans med barnen, fast eventuellt introspektivt!



Referenser


Crossman, Angela & Lewis, Michael: Adults' ability to detect children's lying, Behavioral Sciences & The Law 24 (2006):5, s.703–715

Ekman, Paul, Ekman, Mary Ann Mason & Ekman, Tom: Why Kids Lie, New York: Scribner’s 1989

Juul, Jesper: När barnet ljuger

Lewis, Michael: The origins of lying and deception in everyday life. How do children make sense of the complex social code that dictates when they should or should not lie?, American Scientist 103 (March-April 2015):2 

Lewis, Michael, Stanger, C & Sullivan, M.W.: Deception in three-year-olds, Developmental Psychology 25 (1989):3, s.439–443

Talwar, Victoria, Murphy, S.M. & Lee, Kang: White lie-telling in children for politeness purposes, International Journal of Behavioral Development 31 (2007):1, s.1–11

Stone, Alex: Is Your Child Lying to You? That’s Good, New York Times, Jan 5, 2018


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar