Jag har flera gånger tagit upp mitt stora fotbollsintresse, eller snarare min fanatism. Jag spelade själv fotboll som barn och i brist på andra tjejspelare tillsammans med killarna. Detta är också det enda som männen – imponerade och berömmande – kommer ihåg på klassträffar många decennier senare, inte mina skolprestationer.
Än idag blir jag lite grinig om jag inte får se en match på tv varje kväll. Jag är dock inget lagfan, utan en fotbollsfan, även om jag är lite svag för Leicester City FC. Fotbollsspelet fascinerar helt enkelt både estetiskt och ”demokratiskt”. Demokratiskt då det mig veterligt är det enda fysiskt utmanande lagspel i vilket små spelare kan ta upp kampen mot, ja, överglänsa, stora, tunga, långa.
I somras följde jag därför också gärna mitt 7-åriga barnbarn till hans Sambafotbolls-skola med brasiliansk ledare. Pojken har därefter i ett halvår förväntansfullt väntat på del 2 i Jesper Tillbergs serie, efter att fått del 1 (Alla på bollen, 2017) läst för sig. Han har då och då frågat ”när kommer boken?”. Jag bad därför förlaget B Wahlströms om ett recensionsexemplar av del 2: Först på bollen, som kom för ett par veckor sedan.
Jag har alltså för första gången bett om och/eller fått ett recensionsex av något och mina omdömen om boken ska således delvis ses i det ljuset.
Fotbollsfiktion för barn är en relativt ny underavdelning inom sportgenren. I slutet av 60-talet inledde förvisso Max Lundgren sin legendariska kvartett böcker om Åshöjdens BK (1967-1971), men de böckerna liksom Bengt-Åke Cras’ serier om Malmens IK och BK Pantern riktar sig ju till aningen äldre läsare (10-15-åringar) än flertalet i dagens utbud gör.
Enorm ökning av fotbollsfiktion efter millennieskiftet
Merparten fotbollsböcker har länge handlat om specifika proffsspelare och lag. Zlatan-böcker är ju det senaste vinnande konceptet. Sedan år 2000 har det dock även utkommit drygt 200 mer eller mindre skönlitterära fotbollsböcker för barn mellan sex och tolv år. Minst ett trettiotal av dessa handlar om tjejer, vilket inte är så förvånande med tanke på att fotboll är den största idrotten bland flickor och unga tjejer, sett till antal utövare (ridning kommer tvåa). Kvinnor/tjejer utgör nästan en tredjedel av Sveriges fotbollsspelare. Av alla 11-åriga flickor spelar 20 procent fotboll, enligt Svenska fotbollsförbundet (http://fogis.se/om-svff/ , 9/2-18).
Med dagens fokus generellt på allt yngre, ”alltmer” fantastiska barn, har det även kommit en mängd bilderböcker riktade till, och om, de yngsta som cirklar just kring fotboll. (De yngsta har förstås alltid varit fantastiska, men detta har inte förrän det senaste dryga decenniet intresserat så värst många forskare eller sportboks-författare.) Flera av dem i och med den senaste identitetspolitiska utgivningsvågen främst med ett uttalat genus- och/eller etnicitetsperspektiv.
Inte minst förlag som Olika har nappat på den mångkulturella trenden och givit ut dussinet kapitelböcker för 6-12-åringar, varav ett antal som bygger på faktiska landslagsspelare såsom Kosovare Asllani, Therese Sjögran, Charlotte Rohlin (hela fem stycken om henne), Marta (Vieira da Silva) och Olivia Schough. Även med ”etniska” spelare i sjal, som i Rekord, Fatima! (2015, Marin Salto & Matilda Salmén).
Marin Salto är pseudonym för Olika förlags grundare Marie Tomičić + Karin Salmson, som verkar vara bättre på försäljning än fiktion. De har insett att marknader och köpmönster alltmer definieras av barnföräldrarnas värderingar. Det märks att de varken är skönlitterära författare eller fotbollskunniga. Böckerna om ”Kosse” Asllani och Therese Sjögran är dock berättarmässigt bättre och uppenbarligen skrivna av någon som bevistat en fotbollsplan (Anja Gatu). Likaså de fem om Rohlin (med text av Jennifer Wegerup).
Många sportjournalister känner sig kallade att skriva barnböcker, men journalistik, halvbiografiska berättelser och fiktion är ju inte riktigt samma sak. Detta märks dock mindre i böcker riktade till yngre barn, som inte kan ha så invecklad eller utvecklad story. Så värst mycket ifrågasättande av idrotten eller samhällskritik, som i Max Lundgrens böcker för äldre läsare, bör man väl heller inte vänta sig av böcker för dem som ännu inte nått tonåren.
Kan fotbollsböcker göra spelare av flickor & överviktiga pojkar?
Olikas förlag har helt klart skördat framgångar, byggande på den enligt min mening felaktiga föreställningen att exempelvis ett fotbollsintresse bland flickor kan ”inspireras fram”. Att intressera unga tjejer – som är ointresserade av fotboll – för sporten enbart genom böcker om fotbollsspelande tjejer, vågar jag hävda är omöjligt. Inga böcker kan bryta barriärer, däremot stödja murbräckor. Inte illa så… Jag har aldrig hört talas om några försök att göra pojkar ridsportintresserade med hjälp av hästböcker. Men precis som de som gillar ridning eller skolan tycker om att läsa böcker som utspelar sig stall- eller skolmiljö, tycker de som älskar fotboll om att läsa böcker i fotbollsmiljö.
Personligen tror jag alltså inte på idén om behovet av förebilder. Jag menar att de som benämns så snarare är ”efterbilder”, det vill säga uppbackning av den som redan lutar åt ett visst håll, har ett specifikt intresse, vissa värderingar, erfarenheter, utseende, vikt eller vad det nu kan röra sig om. Skillnaden rör alltså vad och vem som kommer först: ”förebilden”/idolen eller den unga sökaren.
Det är alltså enligt min uppfattning riktigare med påståenden såsom ”fotbollsboksförfattaren” Anja Gatus – ”Det är viktigt för barn att kunna spegla sig i litteraturen” (Gatu enligt Kulturnyheterna, Sveriges Television 8/6-15) – än det vanligare talet om ”inspiration”. ”Spegla sig” i meningen känna igen sig för de hundratusentals flickor som redan spelar fotboll.
Det är alltså enligt min uppfattning riktigare med påståenden såsom ”fotbollsboksförfattaren” Anja Gatus – ”Det är viktigt för barn att kunna spegla sig i litteraturen” (Gatu enligt Kulturnyheterna, Sveriges Television 8/6-15) – än det vanligare talet om ”inspiration”. ”Spegla sig” i meningen känna igen sig för de hundratusentals flickor som redan spelar fotboll.
Inte sällan ingår böckerna i serier om en och samma spelare, vilket inte enbart gäller för flera av Olikas halvbiografiska fotbollsböcker. Leder den ligan gör väl danskarna Jörn Jensen & Charlie Christensen med 16 delar om Kasper i BK Toppen. Viveca Lärn har skrivit minst sex böcker om Ludde, den fotbollsälskande 6-åringen som hinner bli tonåring i Ludde gör en Zlatan (2009). Här ska jag dock bara närmare beröra de bägge böckerna av Jesper Tillberg.
Kan fotbollsböcker göra läsare och feminister av pojkar?
Vuxnas vanligaste skäl till att förorda sportböcker generellt, och fotbollsböcker speci-fikt, brukar vara att överhuvudtaget ”få pojkar att läsa böcker”. Kan man dessutom förmå flickor såväl som pojkar att förstå att ”flickor kan”, det vill säga ”visst kan”/”bör” spela exempelvis fotboll, anses också fotbollsböcker ha ett existensberättigande… Att motverka stereotyper är snart det vanligaste skälet till att alls ge ut barnböcker.
Otaliga är också de genuskodade uppsatser som undersöker huruvida barnböckernas ord och bilder är könsmarkerade. De flesta av dessa analyser är tyvärr oerhört enögda. Böckerna sägs påstå uttala sig om vad en flicka respektive pojke ”får/ska göra”!!! Ett så kallat normkritiskt perspektiv sägs ifrågasätta föreställningar om vad som anses vara "normalt".
Allt som skildrar det vanligast förekommande anses sända signalen att det ovanliga är onormalt eller åtminstone märkligt… Till exempel flickor som spelar fotboll. Men det annorlunda är ju bara inte det vanliga, inte det typiska. Jag ska dock här inte ännu en gång gå in på min kritiska hållning till normkritik, utan hänvisar till mina tidigare blogg-inlägg i ämnet:
Allt som skildrar det vanligast förekommande anses sända signalen att det ovanliga är onormalt eller åtminstone märkligt… Till exempel flickor som spelar fotboll. Men det annorlunda är ju bara inte det vanliga, inte det typiska. Jag ska dock här inte ännu en gång gå in på min kritiska hållning till normkritik, utan hänvisar till mina tidigare blogg-inlägg i ämnet:
”Normkritik – inte toleranspedagogik, utan vad?” (8/10-16)
och
”Powerpuffpinglornas normkritiska pedagogik: om förskolefeminister som gång på gång hinner rädda världen före läggdags” (21/3-16)
Ingen kan dock förneka att fotboll som en förment ”maskulin sport” idag ifrågasätts, både i mediebevakningen av damfotbollsmatcher och stora turneringar, såväl som i ett flertal av dagens bilderböcker och ”börja-läsa-själv-böcker” för åldrarna 6-9 år. Inte bara i de böcker som har flickor som huvudperson, utan även i dem med pojkar, smygs åtminstone en skicklig flickspelare in.
Mönstret är oftast att flickans/flickors fotbollsfärdigheter initialt ifrågasätts eller rent av hånas, för att till sist bevisas: ”flickor kan”. Ibland sker detta genom att ett tjejlag besegrar eller spelar oavgjort mot ett killag. Ibland betonas aningen mer övertydligt i böckerna med flickor som protagonister att de behöver vara modiga, träna hårt, bevisa sig – och mer så, än vad pojkar behöver göra.
Mönstret är oftast att flickans/flickors fotbollsfärdigheter initialt ifrågasätts eller rent av hånas, för att till sist bevisas: ”flickor kan”. Ibland sker detta genom att ett tjejlag besegrar eller spelar oavgjort mot ett killag. Ibland betonas aningen mer övertydligt i böckerna med flickor som protagonister att de behöver vara modiga, träna hårt, bevisa sig – och mer så, än vad pojkar behöver göra.
Jesper Tillbergs serie om Livet i akademin
Redan titlarna i sig visar att Tillberg både kan fotboll och barn: följer en spelares utveckling från när laget leker fotboll och alla springer efter bollen (Alla på bollen, 2017), till en begynnande förståelse av lagspelet där men faktiskt spelar fotboll, med insikter om de olika lagdelarnas specifika anfallas- och försvarsuppgifter. Men även stjärnans betydelse (Först på bollen, 2018). Målgruppen för bägge sägs vara 6-9-åringar och en börja-läsa-själv-bok, men jag menar att man nog bör vara minst 10 år om man själv ska kunna läsa berättelserna med behållning.
Alla på bollen skildrar den 10-årige fotbollsälskande Alex, likt så många andra barn med proffsdrömmar upptagen av hur man från tidig ålder kan börja avancera i karriären, genom att bli upptagen i allt bättre pojklag. Hammarbys plantskola är det första målet, i vilken han får provspela. Här kallas fotbollsskolan akademilaget, efter engelskans soccer academy, vilket även får ge namn åt hela bokserien, Livet i akademin. Serien består ännu bara av två delar, men fler lär komma.
Alla de sedvanliga ingredienserna finns med: konkurrensen med den ”dryge” stjärnan Victor; avundsjuka på grund av den ”orättvise” tränarens favorisering av konkurrenten; att tvingas sitta på avbytarbänken på grund av spelfilosofin om att ”alla ska få spela”; inte nödvändighetsvis vinna genom att toppa laget, utan vuxnas påbud om att spel-glädjen är det viktigaste, osv. ”Alla ska utvecklas” och det är tydligen bättre jämnåriga spelare som ska möjliggöra det. Fast Alex vill ju utvecklas själv, också…
Inga enkla konflikter, således. En viktig bihandling är den om oron för att vänskapen med den rätt fotbollslikgiltige bokslukaren Limpan ska ta slut, om Alex väljer att spela i en mer avlägsen klubb. Kan de som är så olika ändå vara bästa kompisar? Den kloke och stödjande kompisen har emellertid sin egen besatthet: att skriva, till exempel novell till Kamratpostens tävling. Alex är mer lik Tomas Brolin: ”Jag, läsa? Glöm det.” Kanske blir Limpan till sist sportjournalist, så att de båda på så sätt fortfarande kan ha en hel del gemensamt?
Boken avslutas med ett slags efterord, där Limpan får intervjua Alex, som får ge läsaren en mängd tips om olika träningsövningar och taktiska tips exempelvis om vikten av att bredda spelet. Tanken att en dag själv bli intervjuad lär onekligen tilltala de unga läsarnas fantasi. Jag tror dock att mycket av själva tipsen går de yngsta läsarna/åhörarna förbi. Likaså referenserna till berömda fotbollsspelare. Hänvisningen redan på första sidan till Ronaldo må vara okej, men inte ens fotbollsälskande 6-9-åringar lär veta vem Bale är. Maradona? Antoine Griezmann? Pogba? Viktigare är förstås att fotbollstermer och vardagsord är begripliga, vilket de inte alla gånger lär vara.
Slang och fotbollsjargong är tidskänsliga…
Slanguttryck från en (om än nyss) förgången tid lär inte träffa helt rätt hos dagens barn. Säger man ens längre ”lira” (för ”att spela”) idag? ”Balja” (=mål)? Och vad betyder ”sätta en frispark”? ”Hålla rent på mitten”? De många fotbollstermerna torde vara svårförståeliga för barn under 10 år. Jag prövar denna passage (s.59-60) på ”min” Alex:
”Alex väljer att gå ner defensivt istället. Han sopar framför eget mål. Alex ger allt han kan i duellerna. Det ger effekt. Älvsjö lyckas inte bryta igenom. Alex rensar. Vilt. Han får tag på bollen och tjoar upp den till en av tvillingarna som står ögat upp vid motståndarnas mål och fiskar. Målvakten överrumplas, 12-2.”
Nej, barnbarnet, 8 år till sommaren, verkar inte riktigt begripa vad som menas, men kanske spelar det inte så stor roll… Möjligen är huvudbehållningen att han och huvudkaraktären har samma namn och delar ett starkt intresse för fotboll.
En vuxen som läser för 6-9-åringar kan förstås förklara vissa ord, men sådana avbrott brukar barn inte direkt gilla. Fast är det av tränarens konkreta förklaringar eller av böcker, som unga fotbollsintresserade bäst kan lära sig innebörden av ord som ”markera”?; ”Säkra ytan framför målet”?; ”Ge järnet”? Vet läsarna/åhörarna ens vad ”tajming” är? Vardagsord som ”flina?” ”Lacka (ur)”? ”Sega”? Vad betyder ”Du är lika vass som din syster?”; ”Alex får ta [=den verbala] smällen”; ”Vill ni bli överkörda?”
Mina frågor till trots, verkar Alla på bollen, som jag redan inledningsvis nämnde, verkligen tilltala åtminstone min informant. Ska Alex platsa i akademilaget?, är alltså den spännande fråga som boken ska besvara. Gemenskapen i laget, laganda och oron för att inte duga överlåts förmodligen åt senare delar i serien eller åt ungdoms-böcker, vilket väl är rimligt med tanke på huvudkaraktärens och läsarens ålder.
Livet i akademin 2: Först på bollen
Del 1 av serien slutar med att bästisen Limpan antyder att Alex nog skulle bli bättre på fotboll om denne läste böcker. Få mer fantasi i sitt spel, till exempel. Här i del 2 får Alex mycket riktigt närma sig Limpans stora bokintresse – åtminstone en aning.
Alex platsade alltså i akademilaget – vilket även seriens titel i förväg avslöjade – och är i inledningen av del 2 redan på väg till Italien för matcher mot bland andra Italiens främsta akademilag, Milan, i en fotbollscup! ”De är ju lite äldre nu, hela nio år, inga småglin liksom, men ändå” (s.7). Fast i förra boken gick Alex dock redan i fjärde klass… Kanske har författaren glömt det? Eller så utspelas handlingen i uppföljaren precis veckorna efter den förra delens.
Laget har nu en ny tränare, 17-årige halvitalienaren Toma (om vilken Jesper Tillberg redan skrivit tre böcker). Första matchen i cupen är dock mot Liverpools motsvarighet. Nu är det plötsligt blodigt allvar.
Nu är det verkligen fråga om fotbollsSKOLA, men med ovanligt tysta och lydiga elever. Nu handlar det om att vara först, ”först på bollen”. Huvudpersonen Alex vet inte riktigt vad som menas med det, men håller med. Därtill ska spelarna ”fokusera på sitt eget spel”. Nu visas det med pilar hit och dit, hur de ska röra sig. Den viktigaste kropps-delen i fotboll är inte längre foten, utan huvudet. Använt till att tänka, inte bara nicka med. Ska Alex verkligen klara detta – och tempot? Han är bevisligen snabb.
Här introduceras en ny lagkamrat, Enes, som har alltför stort tryck på sig av det faktum att hans mamma en gång var framstående allsvensk spelare och gett sig sjutton på att sonen också ska bli storspelare. I denna del kommer alltså föräldratryck in i bilden, fast bara mycket vagt, medan Alex’ egna föräldrar inte alls bryr sig utan resten av familjen ägnar sig åt ridning. Det tycker Alex är skönt.
Dags för match. Avbytaren Alex uppmanas av tränaren att studera hur Patrik, som får starta, rör sig. ”Läs hans spel – som man läser en bok”, uppmanar Toma. Att studera och läsa är ju inget som Alex är förtjust i, precis… Han lyckas väl sisådär, får i alla fall ge två målgivande pass och laget besegrar de engelska pojkarna.
Nästa match visar sig vara mot Brommapojkarna, dit rivalen Victor gick i förra boken. ”Divan” Victor stöter mycket riktigt ihop med Alex, tror inte sina ögon och säger ”lycka… inte till!”… Hur det går i matchen i matchen ska inte avslöjas. Inte heller utgången av matchen mot de stora Milan-spelarna.
I Rom gnuggar sjumannalaget detaljer och 2-3-1-positioner. Nu är det laganda som gäller: "De vinner tillsammans och förlorar tillsammans." En förlust är aldrig en enskild spelares fel, är ett av budskapen. Och spelarna ska lära sig kommunicera och berömma varandra med gester under spelet.
I Rom gnuggar sjumannalaget detaljer och 2-3-1-positioner. Nu är det laganda som gäller: "De vinner tillsammans och förlorar tillsammans." En förlust är aldrig en enskild spelares fel, är ett av budskapen. Och spelarna ska lära sig kommunicera och berömma varandra med gester under spelet.
Allvaret tilltar – och glädjen avtar? – med åldern...
Här är tränaren schysst och duktig och någon som verkligen utvecklar spelarna. Terminologin är fortfarande avancerad för så unga läsaren som boken sägs vara avsedd för: chippa, crosspass, tvåfotare, passningsskugga och att krympa ytor är gissningsvis något som hade behövt några enkla illustrationer. Dessa kunde exempelvis ha fått ersätta teckningen av den boll som ses svischa utanför stolpen… (Bilderna är gjorda av Sandra Wagner.) Vad ”mental träning” innebär, kunde med fördel också förtydligas.
Ju äldre en pojkspelare blir, desto mer ökar pressen och det egna tvivlet på sig själv. Att ha kul och vilja vinna är dock fortfarande viktigare än att de facto vinna. Stukat självförtroende är ingen bra utgångspunkt, men inte heller en syn på spelet som ”bara på lek”. Svåra frågor som dessa tas nu upp, liksom att ett norsk motståndarlag har en tjej som tränare. Det ordas det förvisso inte om, utan nämns bara i förbifarten, såsom helt "normalt", i meningen förment vanligt. Så ska det ju numera mycket riktigt vara, men frågan är om de läsande/åhörande då ens lägger märke till att det står ”hon”.
Att inte svika sin bästis är ett vanligt tema (nästan bara) i böcker för barn (eftersom "normalt"?). Så även här. Likaså normen att spela schysst och ärligt och inte filma. Dessutom förstås att inte försumma skolan för fotbollen. I böcker med aningen äldre spelare införs även ett begynnande intresse för det motsatta könet. Här är det en spelare i Hammarbys tjejlag, anfallsstjärnan Olga. Hon är till på köpet med i Limpans bokklubb på biblioteket... Aktuella anspelningar på Östersund FK:s bokklubb finns också med. Alla givna ingredienser är alltså avprickade, till vuxna grindvakters gillande.
Mot slutet av boken visar sig den bokälskande kompisen Limpan (nästan) vara författarens alter ego, då denne säger sig ska skriva en bok om Alex. Även denna del 2 avslutas med lite träningstips, till exempel om att gå på volley och finslipa kvadraten.
Bokens höjdpunkt och bästa avsnitt, slutkapitlet, ska jag förstås inte avslöja. Tillbergs bägge böcker är enligt min mening de bästa av de barnfotbollstitlar som jag ovan nämnt, det vill säga ”bäst” i meningen mest ”skönlitterära”.
Ursprungligen var min tanke att läsa och diskutera boken med mitt barnbarn, men han är just nu mitt inne i Charlotte-serien (med Charlotte Rohlin som förlaga) och det vill jag inte avbryta. Vad barnläsare kan tänkas tycka om den nya Alex-boken, överlåter jag denna gång därför åt akademiska uppsatsförfattare att undersöka.
Ursprungligen var min tanke att läsa och diskutera boken med mitt barnbarn, men han är just nu mitt inne i Charlotte-serien (med Charlotte Rohlin som förlaga) och det vill jag inte avbryta. Vad barnläsare kan tänkas tycka om den nya Alex-boken, överlåter jag denna gång därför åt akademiska uppsatsförfattare att undersöka.
Dock tror jag att det vore lämpligt att vänta något år med läsningen av del 2 för de yngsta i målgruppen, då språket i denna bok – såväl som referenserna till historiska platser och vuxenfunderingar – tycks mig betydligt mer avancerade än i den första boken.
