Kurser i "barnkultur" och barnlitteratur, såväl som kulturjournalisters texter i ämnet, brukar till övervägande del handla om söndagskultur.
Med det menar jag av vuxna kvalitetsstämplade produkter och aktiviteter för barn producerade, förmedlade eller ledda av vuxna, som sätts in någon timme då och då, men ibland även utförs som särskilda projekt eller kurser efter skolans slut. Därtill som specialinslag i skolväsendets undervisning och utbildning. Det handlar med andra ord om annanbestämmande, sett ur barnens synvinkel.
Merparten av detta går även under beteckningen kulturförmedling eller konst-förmedling. I vart fall kultur kan aldrig ”förmedlas", utan den skapas och levs i och genom den egna gruppen. Barns vardagsliv utgör deras kultur. Tavlor kan förstås sändas med budbil och konstfilm numera distribueras digitalt. Någon ”konstför-medling” på barns premisser, som det numera ofta påstås vara fråga om, är det i vart fall aldrig, när exempelvis förment mer högtstående filmer, teaterföreställningar eller konst visas på obligatorisk skoltid eller helgerna.
Hela idén med dessa vuxenledda aktiviteter befinner sig faktiskt i konflikt med FN:s konvention om barnets rättigheter och dess artikel 31 om ”barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet” (min kursivering). Artikeln uttalar sig bland annat om barns rätt till kultur, vilket förstås även inkluderar barns rätt att slippa viss kultur och konst, om barnen så föredrar. Slippa, för att då istället kunna ägna sig exempelvis åt sådant som konst- och kulturlobbyn tydligen inte anser vara kultur. Självbestämmande är det i vart fall fråga om. "Fritt icke-deltagande" vid teater- eller biobesök på skoltid förutsätter emellertid att eleven tvingas skolka.
”Barnkonventionens” artikel 31 missförstås ofta
De som åberopar denna artikel 31 som stöd för sitt konstnärliga entreprenörskap eller sin byråkratiska yrkesroll brukar symptomatiskt nog enbart ta med valda delar av artikeln. Därtill tolka dessa delar på sitt eget vis. Barnrättskommittén, vars uppgift är att förtydliga och poängtera viktiga aspekter av Barnrättighetskonven-tionen, ger i olika "Allmänna kommentarer" vägledning. Dess rekommendationer ska ses som tydliga fingervisningar om hur olika formuleringar eller teman i aktuell FN-artikel bör tolkas. Den svenska staten brukar alltid följa dem.
Den 17:e i ordningen av dessa Allmänna kommentarer, kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), publi-cerades 2013. Vad deltagandet i ”det kulturella och konstnärliga livet” anbelangar, skriver Barnrättskommittén under punkten 14 f och g (med mina kursiveringar) bland annat:
”f) Det kulturella och konstnärliga livet: Kommittén stöder uppfattningen att det är genom kulturellt och konstnärligt liv som barn och deras intressegemenskaper uttrycker sin specifika identitet och den mening de tillmäter livet samt bygger sin världsåskådning som representerar deras möte med externa krafter som påverkar deras liv. Kulturella och konstnärliga uttryck utformas och upplevs i hemmet, skolan, på gatan och i offentliga rum, samt genom dans, festivaler, hantverk, ceremonier, ritualer, teater, litteratur, musik, film, utställningar, digitala plattformar och video. Kulturen springer ur samhället som helhet; inget barn bör förnekas möjlighet vare sig att skapa kultur eller att ta del av den. Kulturellt liv införs inte ovanifrån, utan uppstår inom kulturen och samhället. Staternas roll är att möjliggöra snarare än att tillhandahålla det.
g) Fritt delta: Barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet kräver att konventionsstaterna respekterar och avstår från att lägga sig i barnets tillgång till, val av och engagemang i sådana aktiviteter, dock med förbehåll för skyldigheten att säkerställa barnets skydd och främjandet av barnets bästa. Konventionsstaterna måste även säkerställa att andra inte begränsar den rättigheten. Det är barnet självt som fattar beslut om att utöva rättigheten eller inte, och detta val bör erkännas, respekteras och skyddas” (Barnombudsmannen 2013, s.7, mina kursiveringar och min fetstil).
Barns vardagskultur döljs och förminskas av söndagskulturen
Jag tolkar formuleringen i 14f ovan, om det liv genom vilket ”barn och deras intressegemenskaper uttrycker sin specifika identitet och den mening de tillmäter livet samt bygger sin världsåskådning som representerar deras möte med externa krafter som påverkar deras liv”, som att den just syftar på det som kallats för barns egen kultur. Det vill säga: den barnkultur som barnen förr dagligen levde i och genom på lekplatser, gator, skolgårdar och förutom lekar även inrymde barntradi-tioner och barns folklore, men nu också ofta utövas i varandras hem.
Här handlar det som sagt inte om annanbestämmande utan om självbestämmande. ”Kulturellt liv införs inte ovanifrån, utan uppstår inom kulturen och samhället” står det som synes också i kommentaren, och detta ”ovanifrån” kan lika gärna syfta på vuxna i barnets närhet som på staten.
FN-formuleringens ”liv” får mig att tänka på Raymond Williams, som i en essä 1958 skrev de minnesvärda orden om levd kultur: ”culture is ordinary”, ”a whole way of life”. Med andra ord avseende kultur i antropologisk mening. Han syftade då både på vardagslivet i stort och på den vardagliga ”kulturkonsumtionen”, som sätter vardagslivet i relief. Han insisterade vidare på att de båda innebörderna hänger tätt samman.
Williams myntade även begreppet ”känslostrukturer”, om in på huden kända gemensamma betydelser inom en viss social grupp, som jag dock aldrig sett användas om barn eller barns kulturgemenskaper, annat än av mig själv (se mitt självetnografiska blogginlägg 23/5-16). Det borde förstås ske, anser jag.
Denna barns egen kultur, deras dagliga aktiviteter och gemensamma bruk av favoritkulturprodukter, placeras emellertid alltid i bakgrunden i den offentliga kulturdebatten, skolpolitiken och forskningen. Eller så buntas allt bara ihop till ”lek”, av dem som inte orkar undersöka företeelsen närmre. Denna vardagskultur går dessutom under olika beteckningar, för att förvirra och förminska dess betydelse ytterligare.
Förutom barns egen kultur, har den kallats barns kultur; kamratkultur(er); jämn-årigkultur(er); lekplatskultur; lekkultur (det sistnämnda myntat av Mouritsen, 1996); peer culture. Idag tros den dessutom nästan vara utraderad av ”mediekulturen”, ersatt av populärkultur, massmedietexter och andra ”kommersiella” produkter. Jag fördrar att helt enkelt benämna den barnkultur.
För 20-30 år sedan kallades de i dubbel mening ”köpta” varianterna öppet för ”skräpkultur”, men numera sker detta bara dolt eller underförstått i vuxenkulturella kretsar. Den ”kommersiella” populärkulturen ligger dock i själva verket barns egen kultur betydligt närmre, än vad de av vuxna rekommenderade kulturprodukterna gör. Därför byggs också på ett kreativt sätt många teman och roller från populär-kulturen/mediekulturen in i barns egen kultur.
Skulle kritikerna närstudera företeelsen, skulle de se hur ”barns egen kultur” bara väljer ut vissa delar ur populärkulturen och sedan bearbetar dessa inslag. Inte alls imiterar dem ”passivt”. Barns vardagskultur tycks emellertid ointressant och ovid-kommande för de flesta bedömare, trots att dessa gemensamma gruppraktiker säger oerhört mycket om barnens övriga vardagsupplevelser i underordnade positioner under vuxna. Och om deras vilja att förändra detta. Barns egen kultur är just en reaktion mot vuxnas alla mer fostrande och formellt utbildande påverkans-försök.
”Barnkultur” bör givetvis reserveras för BARNS kultur
Under Begrepp i menyn har jag på min blogg denna precisering av barnkultur som praktikgemenskap och syftar således inte på några produkter:
”Barnkultur är de synsätt, idéer och handlingar som barngruppers medlemmar delar, med utgångspunkt i deras i stora drag gemensamma erfarenheter, tolkningar, preferenser och oftast även delade värderingar av symboliska eller materiella produkter, som bidrar till att de stärker sin kollektiva identitet. I huvudsak rör det sig om barnens reaktion på den underordning och marginalisering som de utsätts för.
Det inkluderar barns kamratkulturer såväl som deras val, användning och tolkningar av vuxenproducerade kulturprodukter riktade till barn – som dock i sig inte är barn-kultur utan på sin höjd råmaterial i barnkultur(er).”
Barnkultur uttrycker huvudsakligen barns syn på sig själva i relation till vuxna samt barns reaktion på hur vi vuxna ser på barnen. Min definition är en variant av mina mer utvecklade formuleringar från 2006 (Rönnberg 2006:35-36) och det gläder mig att se att också Barnrättskommittén numera betonar barngruppens kultur i punkten 14f: barns intressegemenskaper och barns världsåskådning som uttryck för ”deras möte med externa krafter”, som förstås kan variera men oftast lär omfatta föräld-rarna, skolan såväl som medier.
Barnkultur kan sägas vara en moderniserad form av "barns egen kultur", som nu för tiden nästan bara omnämns i kritiska ordalag såsom att ”den inte är autonom”; ”den är inte alls barns egen, utan också den influerad av vuxna, inte minst pådyvlad av kommersiella intressenter”. ”Den är konserverande, reproducerar enbart samhället.” Påpekandena – förutom det sistnämnda – är givetvis självklara, då heller ingen vuxenkultur är opåverkad av andra kulturer eller helt självständig. Totalt självbes-tämmande existerar inte för någon enda kultur, vare sig av vuxen- eller barnva-rianten, men autonomin kan förstås vara mer eller mindre stark.
De kvalitetsstämplade produkterna och aktiviteterna är i vart fall ännu mindre "barns egna". Ändå rekommenderas dessa som ”alternativ”, som påstås kunna bidra till en önskvärd samhällsförändring. ”Kvalitetsalternativen” försöker dock inte ens gå barnen till mötes genom att vara begripliga eller ”ge dem det de vill ha” – utan för-ment sådant ”som de inte vet att de vill ha”… Så nedvärderande! Vad torde barnen göra mest motstånd mot, tro? Och var lär de sig detta motstånd?
Barns favoritaktiviteter har fortfarande ingen erkänd benämning
Det är onekligen symptomatiskt att barns föredragna kulturaktiviteter, ännu efter 50 år i kulturdebatten, alltså inte erhållit någon egen, allmänt överenskommen benäm-ning bland de vuxna som forskar eller uttalar sig i ämnet. Det är för mig obegripligt varför vuxnas produkter och aktiviteter för/med barn skulle kallas för ”barnkultur”.
Kan en 70-årig mormor med samma (obefintliga) rätt kanske framställa ”ungdoms-kultur” också? Ingen skulle komma på idén att kalla kulturprodukter skapade av infödda etniska svenskar för ”invandrarkultur(er)”, eller hävda att arbetarkultur mycket väl kan produceras av företagsledare, eller att virkande män skapar kvinnokultur. I fallet med produkter och aktiviteter för/med barn är det tydligen bara jag som fortfarande orkar protestera mot den missvisande benämningen. Hur länge till, vet jag inte.
Kamratkultur och jämnårigkultur är heller inga optimala beteckningar, då den förstnämnda antyder att barnen måste vara goda vännner och den andra att de behöver vara exakt lika gamla. Ingetdera är något krav och för hundra år sedan kunde barngruppen vara betydligt bredare och omfatta såväl 4- som 12-åringar. Till följd av olika samhällsförändringar är idag förstås det mesta mera snävt ålders-segregerat, vilket även påverkar barngruppens storlek och dess ålderssamman-sättning och därmed också aktiviteterna i deras gruppkultur såväl som till-komsten av allt fler undergrupper. Det uppstår barnkulturer i pluralis och i högre åldrar även könsseparerade sådana.
En konsekvens av vuxnas obefogade appropriering av begreppet ”barnkultur” har blivit, att fokus i så kallade barnkulturstudier nästan enbart läggs på barns ”intrycks-former”. Det vill säga, på de intryck barn ska få från sådant som (helst kvalitets-säkrade) vuxna producerat för dem. I ungdomskulturfallet är en stark betoning av kulturella uttrycksformer istället det som dominerat både forskning och debatt de senaste decennierna. Reserverades termen barnkultur rätteligen för barns kultu-r(er), skulle barns kulturuttryck förhoppningsvis istället komma i blickpunkten.
Barns egna kultur(er)s motståndskraft mot vuxenintervention
Kamratkulturens främsta funktion är att utgöra motsatsen till vuxenkulturen. Ett skäl till vuxnas nedvärdering av barns egen kultur är, att den inte går att använda för vuxnas fostranssyften, ej heller som försörjning för vuxna yrkesutövare inom konst- och kulturområdet. Därmed inte sagt att försök inte gjorts och görs av såväl peda-goger som ”kulturarbetare”, men barns egen kultur utestänger definitions- såväl som funktionsmässigt och faktiskt vuxna. Barnen drar sig undan för att få vara för sig själva.
Barns egen kultur är i hög grad en muntlig gruppaktivitet bland likar som organiserar sig själva, men praktiken domineras onekligen av de äldre eller mest försigkomna barnen i gruppen ifråga. Traditionellt har det som sagt varit fråga inte bara om lekar, utan även om muntliga traditioner typ barnlore, bland barn i åldern 7-12 år. Det vill säga skjutit fart när barn börjat skolan och kunnat ingå i större och mer jämnåriga grupper.
Denna barnkultur verkar dock upplevas som ointressant av sentida svenska etno-loger. Åtminstone kan jag inte hitta sådana studier efter att Eva Lis Bjurman tog sig an barns olika livs- och lekvillkor på 70- och 80-talet i en söder- respektive norrförort till Stockholm (exempelvis i Barn och barn. Om barns olika vardag, 1981). Andra etnografiskt hugade humanister har förstås också intressanta möjligheter framför sig, om de till exempel skulle följa upp Bjurmans studie på lekplatser eller skolgår-dar i dagens förorter. Jag avråder dock män från att göra det, med tanke på dagens klimat...
Idag möts stora barngrupper redan i förskolan, vilket gett upphov till en junior-variant i mer lättobserverade miljöer. I forskningssammanhang försöker därmed en del forskare inom just förskolepedagogik inkorporera begreppet peer culture i sina studier i interventionssyfte. Till exempel för att göra tillträdet till barngrupperna mer ”demokratiskt”: ”alla måste få vara med”. "Kamrat" i kamratkultur tolkas här således som "god vän".
Dessa forskare måste av det skälet också omtolka barnkulturens dominerande uttryckssätt till att handla om kamratkulturernas fantasifulla lek/play – och inte som ursprungligen var fallet: traditonella lekar/spel/games bland äldre barn. Forskarna upptäcker i barngrupperna då maktskillnader och maktutövning även bland de yngsta, med exempelvis utestängning av vissa barn, vilket pedagoger rekommenderas göra något åt.
Passivt införlivande – eller aktivt tolkande reproduktion?
De svenska forskarna åberopar nästan alltid som sin teoretiska föregångare eller sitt ”perspektiv” William Corsaro och dennes användning av beteckningen ”peer culture” om framför allt 2-4-åringars lekkulturer, som förstås som ett uttryck för barnens ”interpretive reproduction” och aktiva medverkan i samhällets vidarefö-rande. Det vill säga, snarare än som det tidigare setts som: resultatet av ett mer passivt mottagande av vuxnas överföring.
Corsaro definierar själv ”peer culture” som ”den stabila uppsättning rutiner, artefakter, värden och angelägenheter som barn skapar och delar med varandra” (”the stable sets of routines, artifacts, values, and concerns that children produce and share with each other”, Corsaro 2012:489, i min översättning).
Det enligt min mening så viktiga ”stabila” i definitionen förbigås dock inte sällan i svenska motsvarigheter och lika okommenterat byts Corsaros ”värden” i svenska förskolestudier ut mot ”normer”… Ordet ”routines” verkar också ställa till med vissa översättningsproblem. ”Återkommande inövade handlingar” vore kanske bättre än ”rutiner” som låter alltför mekaniskt, vanemässigt och fantasilöst, men lekarna är onekligen fråga om upprepade lekformler eller mönster som dock varieras och förändras så smått av de lekande själva. Tanken kunde föras till exempelvis en "dansrutin".
Corsaros egna exempel på sådan ”routines” i nyss refererade text är dock onekli-gen märkliga, då lektemana innehållande dem i faktisk lek kan vara ytterst varie-rande:
”In this article, I focus on two routines in the peer culture of preschool children, approach-avoidance play and dramatic role play; and I compare the importance of these routines. I conclude with the possibility that these routines are universal in children’s peer cultures (Corsaro 2012:488-489, min kursivering).
Den amerikanske sociologiprofessorn tycks dock inte beakta den avgörande skill-naden mellan ”play” (hans fantasi- och dramatiska rollek) respektive traditionella, mer förstrukturerade regellekar, det vill säga ”games”. Den enda game-hänvisning som Corsaro gör, är till det brittiska paret Iona och Peter Opies (1959) insamlande på 50-60-talet av barns då aktuella massmedieinfluerade varianter av hundraåriga ramsor, rim, sånger, lekplatslekar, gatulekar etc (Corsaro 2005:158). Paret Opie dokumenterade just barns vardagskultur. Möjligen tros liknande lekar ej längre förekomma. Det gör de.
Ännu en insnävning av peer culture-begreppet som både Corsaro och de svenska förskoleforskarna i hans efterföljd gör, är att inskränka företeelsen till lokala kamrat-kulturer, även om Corsaro själv betonar att företeelsen är betydligt vidare än så. (Folklorister och antropologer anser att den rent av är universell…) Den kultur som "barnen skapar och delar med varandra" förvandlas närmast till en lekmiljö, då den mynnar ut i den specifika studerade förskolans avgränsade förskolekultur.
Till skillnad från svenska förskoleforskare inspirerade av denne, framhåller Corsaro (2005) dessutom att kamratkultur-”rutinerna” avser något som upprepas, medan en del svenska efterföljare anser det vara meningsfullt att såsom exempel på kamrat-kulturer även medta de episoder av samspel som äger rum vid enstaka tillfällen. De har helt enkelt olika definitioner av kamratkultur.
Vilken betydelse för reproduktionen av samhället och vuxenkulturen får då denna reducering av ”peer cultures” till dels enbart lokala barngemenskaper, dels fokuseringen på så små barn som 2-4-åringar och dessutom bara på relationerna och konfliktlösningen mellan enskilda barn inom barngruppen – snarare än på barngruppens relation till vuxensamhället?
Till det ska jag återkomma om två veckor.
Referenser
Barnombudsmannen: Allmän kommentar 17: Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), Stockholm 2013
Bjurman, Eva Lis: Barn och barn. Om barns olika vardag, Lund: Liber Läromedel 1981
Corsaro, William: Interpretive Reproduction in Children’s Play, American Journal of Play, 4 (Spring 2012):4, s.488-504
Corsaro, W: The sociology of childhood, (2 uppl.). Thousand Oaks: Pine Forge Press 2005
Opie, Iona & Opie, Peter: The Lore and Language of Schoolchildren, Oxford: Oxford University Press 1959
Mouritsen, Flemming: Legekultur. Essays om børnekultur leg og fortælling, Skriftserie utgivet av Center for Kulturstudier, Medier og Formidling, Odense: Odense Universitet 1996
Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur?, Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006
Williams, Raymond: Culture is Ordinary, s.93-120 i Norman MacKenzie (red.): Conviction, London: MacGibbon & Kee 1958
