Som jag framhöll i detta toleranstemas första del om stereotyper i Simpsons: de stereotyper som gestaltas hånar inte den grupp som stereotypiseras, utan driver med eller ironiserar över dem som ger uttryck åt stereotypen eller tror på den. Hela vi-dom-tänkandet förlöjligas överlag. Då fokuserades främst den tecknade seriens framställning av homosexuella och problematiseringen av homofobi. Nu ska det handla om seriens etniska och religiösa stereotyper och om islamofobi.
Immigration, gränskontroll och terroristhot
Utlänningar är som alla vet överlag konstiga, komiska eller så utgör de ett hot. Ättlingarna till norska nybyggare till exempel, som ”översvämmar” Springfields arbetsmarknad i Coming to Homerica (2009). Ett medborgargarde eller en frivillig gränspatrull, The Star-Spangled Goofballs, d.v.s. ”De stjärnbeströdda knasbollarna”, med bl.a. Homer och ett gäng vapenfixerade goofballs bildas, men misslyckas givetvis i sina försöka att utestänga ”de Andra”. Invånarna i Springfield bestämmer sig till slut för att stänga gränsen mot ”norr-männens” stad med hjälp av en mur, som den ”norska” arbetskraften själv får bygga, då springfieldborna är alltför lata. Nej, detta avsnitt är inte från Trump-kampanjens 2016…
Mamma Marge, som anlitat en norskättad ”illegal” nanny (givetvis kallad Inga) med norsk brytning, tycker till en början att muren går emot hennes grundvärde tolerans, som hon även uppfostrat de tre barnen i. Hon ändrar dock uppfattning när 1-åriga Maggie säger ”ja” istället för ”yes”. Under själva bygget av muren inser bägge sidor att de är mer lika än olika. När muren är klar, upptäcker springfieldborna att de saknar grannarna, så norskättlingarna kom-mer tillbaka genom en dörr som de byggt in i muren. Det så vanliga – stereotypa – festslutet med stort kalas och vajande norsk flagga avlutar givetvis avsnittet.
Särskilt illegala immigranter utgör förstås ett hot. Kanske är de till och med terrorister… Episod 7 samma säsong, MyPods and Boomsticks, är ännu tydligare xenofobiskt av typen islamofobiskt. Familjen Simpson får nya grannar, ursprungligen från Jordanien, och Bart får en ny kompis: Bashir bin Laden. Homers öldrickarkompisar försöker övertyga honom om, att eftersom grannarna är muslimer, måste Bashirs föräldrar vara terrorister. Homers svarar att det tror han först när han sett någon fiktiv tv-serie som visar det. Kompisarna på baren slår då på tv:n och hittar en polisserie av typen 24, som ”bevisar” just det.
Homer börjar spionera på Bashirs pappa och ser denne i garaget syssla med dynamit och hittar även en karta över stadens shoppingcenter. Homer stjäl dynamiten, kastar den i floden och spränger därmed sönder den nya bro som skulle öppnas nästkommande dag. Det visar sig att Bashirs pappa är ingenjör, anlitad för att spränga det gamla shoppingcentret. Famil-jen Simpson bjuder in Bashirs familj för att be om ursäkt och i trädgården har Homer en banderoll med orden ”Jag ber om ursäkt för min intolerans!”: ”Pardon my intolerance!” Den hade även annars kommit till god användning och betalat av sig.
”Datorindiern” Apu, åttabarnsfar
Näst efter mexikaner är indier enligt Migration Policy Institute (2015) den största immi-grantgruppen i USA och den med högst utbildning och högst medellön. Inte minst får så kallade ”datorindier” permanenta arbetsvisum, s.k. green cards, tack vare moderlandets framstående IT-utbildning. Under 90-talet kom cirka 600 000 indier till USA, varav en var Apu Nahasapeemapetilon. Efternamnet är visserligen inte autentiskt, men det började däremot Apu själv framställas som i mitten av 90-talet.
Stereotyper om indier är kanske inte lika välkända som de om andra nationaliteter, men förutom deras sjungande engelska accent och syn på kor, anses de vara fredliga, utbild-ningshungriga och hårt arbetande, ofta i restaurang- och motellbranschen. Att de förment har många barn kan möjligen ses som både negativt och positivt. Till de negativa hör otvetydigt att de påstås vara falska och luras i affärer.
Arbetsnarkomanen Apu äger mycket riktigt en snabbköpsbutik, i vilken han tar för mycket betalt för varorna (t.ex. $1.85 för ett 29-centsfrimärke). Han försöker även muta Marge, när hon börjat jobba som poliskonstapel (i The Springfield Connection, 1995). Apu och hans fru har dessutom åtta barn… Mycket av detta kan onekligen te sig nedsättande. Finns det kanske mer att säga om honom?
Först och främst att han utvecklats över tid, från att de första fem-sex åren bara ha varit klichéartad måltavla för sedvanlig rasbaserad humor om den ”typiske utlänningen”. Apu förekommer allra oftast i episoderna, frånsett medlemmarna i familjen Simpson. Han är dock efter millennieskiftet inte längre bara sin etnicitet, utan en individ med egna goda kvaliteter och unika drag. Karakteriseringen har djupnat och Apu är numera en mångdimen-sionell figur. Han är väl integrerad i det springfieldska samhället, utan att för den skull vara assimilerad. Ingen ser honom längre som utlänning. För att det ej ska bli alltför gulligt, talar Apu själv en gång om springfieldbor med annat riktnummer än hans som “foreign devils”.
Redan 1996, i avsnittet Team Homer, ingår Apu i Homer Simpsons bowlinglag ”Pin Pals”/ Kägelvännerna som tävlar mot laget “The Stereotypes”, bestående av hillbillyn Cletus, den enögde (blinde?), brittiske (?) låtsassjökaptenen Captain McCallister, den hetlevrade skotske vaktmästaren/trädgårdsmästaren/greenskötaren Willie och Luigi Risotto, den oförskämde ägaren av den italienska restaurangen och möjligen illegal immigrant.
Och, visst, Apu och hans fru Manjala, som han gift sig med i ett (lyckligt) äktenskap arrangerat redan när de var barn har – givetvis – åtta barn. Efter att han talat om USA:s underbefolkning och berättat för familjen Simpson att paret önskar få barn, får de nämligen åttlingar i Eight Misbehavin’ (1999). De fyra flickorna och fyra pojkarna är resultatet av att Manjala intagit ett fruktsamhetsmedel, Apu också stoppat i detta i hustruns frukostdryck och Marge, Homer och Bart gjort detsamma… Sådan hjälpsamhet är förstås ännu ett tecken på gillande.
Hindu och illegal immigrant
Apu personifierar också ”datorindiern”, som likt så många migranter tvingats ta jobb långt under sina kvalifikationer. Han har en doktorsgrad i datorprogrammering från Springfield Heights Institute of Technology (S.H.I.T). och kom ursprungligen på 70-talet i gemenskap av ”kursetta av 7 miljoner i sin klass” som stipendiat till USA, just för att doktorera. Hans studentvisum har dock för decennier sedan gått ut och i Much Apu About Nothing (1996), en travesti på Shakespeares komedi Much Ado About Nothing/Mycket väsen för ingenting. Här ska avsnittets titel emellertid framhålla vännernas samarbete så att den omtyckte Apu ska kunna stanna i USA.
När det protesteras mot skattehöjning, ger borgmästare Quimby illegala immigranter skulden och kommer med ett lagförslag, Proposition 24, som om det tas i folkomröstning ska få alla utan arbetstillstånd utvisade. Hatet mot immigranterna växer och omfattar även Homer. Då denne förstår att även Apu i så fall kommer att utvisas, d.v.s. lagen slår mot en personlig vän, ändrar sig dock Homer genast och vill hjälpa indiern.
Först ska Apu få falskt medborgarskap med hjälp av mafioson Fat Tony. Indiern börjar sedan tala med amerikansk accent och blir karikatyren av en amerikan, helt utan etniska markörer. Snart erkänner han dock att han inte kan förneka sina indiska rötter och river sönder det falska passet. Lisa upptäcker då att Apu bara behöver klara det amerikanska medborgarskapstestet och Homer vill hjälpa honom. Det visar sig snabbt att Apu – förstås – kan mycket mer om USA än sin ”lärare”. Bara tack vare att Apu somnar och glömmer Homers dumheter, blir han godkänd på testet. I ett stereotypt festtal säger Homer att det vore förskräckligt om immigranterna, som ”får landet att blomstra”, måste ut.
Det smöriga talet kontras emellertid av ironin i en föregående scen, där Springfields polis-chef Wiggum läser upp hur man förberett deportationen: ”All right, men, here’s the order of deportations. First we’ll be rounding up your tired, then your poor, then your huddled masses yearning to breathe free …” Detta är, påpekar Erwin In het Panhuis (2013), en uppochnedvändning av den berömda sonetten The New Colossus av Emma Lazarus, ingraverad på piedestalen vid Frihetsgudinnans fot. Där prisas the Mother of Exiles och immigrationen till USA, med ord som ”Give me your tired, your poor / Your huddled masses yearning to breathe free …” Episoden sägs vara en av seriens skapares, Matt Groenings, tre favoriter. Dennes släkt har själv norsk-tysk bakgrund.
Homers tal kontras även av det faktum att Proposition 24 går igenom med 95 procent av rösterna, men den ende som deporteras blir skotten Willie. Springfield Elementary School får se sig om efter en annan vaktmästare? Nej, det hindrar förstås inte att han snart dyker upp igen i serien.
Religion spelar också en framträdande roll i hindun Apus liv och serien driver ofta med Homers och stadens ”presbytariansk-lutheranska” präst Timothy Lovejoys okunnighet om hinduism och deras religiösa intolerans. Abu upplyser springfieldborna om reinkarnation, meditation och vegetarisk diet. För att inte tala om: lär ut tolerans och pluralism. Han har en T-shirt med en överkorsad ko och ersätter i smyg köttet i sina varmkorvar med tofu. Han undervisar en gång till och med den alltför rabiata vegetarianen Lisa i tolerans.
Integrerad – inte assimilerad
Assimilering handlar om att totalt ge upp eller förlora sin egen kultur, se sig själv helt och hållet som del av den nya kulturen. Integration däremot om att införliva en etnisk eller religiös grupp i en gemenskap, men med bibehållande av dess egna traditioner är något mer positivt. Apu Nahasapeemapetilon har starka band till Indien (även om han tycks vara född i Pakistan). Hans ursprung och religion är viktiga för honom och han har setts som en ambas-sadör för indisk religion, filosofi och kultur. Efterhand har han som amerikansk medborgare även blivit en symbol för amerikansk mångkultur, med bibehållande av sin etnicitet. Han älskar USA men kommer alltid att förbli indier, är alltså integrerad men inte assimilerad. Han är av egen vilja för evigt ”utlänning”.
När utvisningshotade Apu för en dag försökte ”bete sig som riktig amerikan” fick han dåligt samvete och tyckte sig förråda sina föräldrar, sitt hemland liksom sig själv. I ett annat avsnitt kallat Bart-Mangled Banner (2004) – i mitt tycke ett av de bästa fastän ofta ogillat, för-modligen just beroende på episodens vanvördiga politiska satir – blir familjen Simpson p.g.a. ett missförstånd förklarad ”oamerikansk”, vilket smittar av sig på hela stadens image.
I en patriotisk PR-kampanj döper borgmästaren då om staden till Libertyville och Apu byter snabbt (för ett tag) ut sina barns typiska indiska namn mot ”uramerikanska” Lincoln, Freedom, Condoleezza, Coke, Pepsi, Manifest Destiny, Apple Pie och Superman. Den som missar eller ogillar denna vits med immigranters försök att smälta in, sätter för-modligen lågt betyg även på helheten. Här får familjen Simpsons dessutom själv smaka på upplevelsen av att vara immigranter, men återvänder efter en tid i Frankrike, klädda som europeiska 1800-talsemigranter.
Tillsammans med Marge, torde Apu vara den schysstaste och mest godhjärtade av Simpsons alla karaktärer, troligen avsett att tolkas som resultatet av hans hinduiska tro. Han framstår som själva symbolen för tolerans.
Lisa: When will all those fools learn that you can be perfectly healthy simply eating vegetables, fruits, grains and cheese.
Apu: Oh, cheese!
Lisa: You don’t eat cheese, Apu?
Apu: No I don’t eat any food that comes from an animal.
Lisa: Ohh, then you must think I’m a monster!
Apu: Yes, indeed, I do think that. But, I learned long ago Lisa to
tolerate others rather than forcing my beliefs on them. You know you can influence people without badgering them always.
Seriens bild av judar och judendom
I en komediserie som helt och hållet baserar sin humor på överdrivna standardtyper före-kommer givetvis även judiska och svarta stereotyper, men dessa är förvånansvärt milda i just deras fall. Av de judiska stereotyperna är Clownen Krusty (döpt till Herschel Shmoikel Pinchas Yerucham Krustofski) den mest framträdande och sitt namn till trots ingen garde-robsjude. Han praktiserar öppet sin religion, ber, använder jiddischuttryck, men smädar sina anställda (har även ett barnteveprogram), super och gamblar också. Han är son till rabbinen Hyman Krustofski, som hade hoppats att sonen skulle följa i faderns religiösa fotspår och själv bli rabbin. Krusty föredrog sprit, prostituerade, att få folk att skratta och ville i stället assimileras in i den amerikanska kulturen.
Av alla dessa skäl verkar han också vara full av skuld och skam. I flera avsnitt tematiseras huruvida fadern (som i serien dog 2014) verkligen accepterade honom trots att denne aldrig kunde uttrycka sitt gillande. I ett par episoder står deras distans till varandra och spänningen mellan tradition och modernitet i fokus. I ett avsnitt förmår Bart och Lisa far och son att försonas och trots olika livsstilar acceptera varandra. Det förblir oklart mode verkligen lyckats. Utöver Krustofskis finns även några mindre centrala judiska karaktärer.
Artie Ziff är seriens timide, glasögonprydde skolljus och var i plugget förälskad i Marge. Snillet blev förmögen men slösade föga framgångsrikt tid och pengar på att vinna Marges hjärta. Han är ett slags antihjälte à la Woody Allen. Dessutom förekommer en Galen Gammal Judisk Man, tidigare en Warner Brothers-chef i Hollywood. Denne föreslår ständigt nya lyckliga slut på filmer som Casablanca och tragisk upplösning av Livet är underbart, men går numera mest omkring på Springfields gator, sjungandes med byxorna ner vid fotknölarna.
Därtill förekommer ett reaktionärt tv-ankare vid namn Kent Brockman som också, för att bli mer ”amerikansk”, bytt ut sitt ursprungliga judiska efternamn Brockelstein, precis som verklighetens Mike Wallace, Jon Stewart och Larry King. Brockmans religiositet är ifråga-satt.
I vart fall jag kan knappt upptäcka någon drift med dessa etniska stereotyper eller något skämtande med deras religion, fast judiska skämt förekommer förvisso. Mark Pinsky, som själv är jude och skrivit en bok (2007) om The Simpsons, kan dock bättre än jag bedöma seriens framställning av judar och judendom. Denne har även (2014) skrivit en artikel kallad ”For 25 Years, ‘The Simpsons’ Has Been Good for the Jews”.
En del inslag i serien är exempel på verkligen svart judisk humor, som det i avsnittet Simpson Bible Stories (1999) om, enligt den hebreiska bibeln, judarnas befrielse ur fångenskapen och uttåget ur Egypten, på den långa vandringen hemåt genom öknen. I en drömsekvens har Barts kompis Milhouse, som ska föreställa Moses, just lett de israeliska slavarna över Röda havet, men precis fått veta att de framför sig har 40 års vandring i öknen mot Kaanans land.
En förhoppningsfull Milhouse frågar då Lisa något i stil med ”men efter det är det en lätt resa/enkel match för judarna, va?”. Lisa är inte villig att berätta om vad de kommande 3 000 åren för med sig hemskheter för det utvalda folket, så hon ler behärskat och svarar “Well, more or less…” (Pinsky 2007:147).
Simpsons – ”judarnas bästa vän” och ”politisk konspiration”?
Pinsky menar att denna tecknade situationskomedi är ”judarnas bästa vän” som för miljoner av amerikaner (och kan jag tillägga: hundratusentals svenskar) som inte är förtrogna med religionen ifråga förevisat en sympatisk och realistisk bild av judar. ”If the only thing viewers knew about the Jews was what they saw on “The Simpsons,” they — and we — would be well served” (Pinsky 2014). Han tolkar till och med Springfield som en amerika-niserad version av Chelm, en komisk stad full av dumbommar i judisk folklore.
Lika okunnig som den protestantiske prästen Lovejoy är om hinduism, är han om juden-domen trots att deras helgedomar är angränsande. Lovejoy har utanför sin kyrka en föga ekumenisk skylt där det står ”No Synagogue Parking”. Bart Simpson misstar för sin del tre skäggiga rabbiner för bandet ZZ Top. Och Homer är chockad när Lisa berättar att Mel Brooks är jude och frågar i en annan episod förvirrad “Are we Jewish?”. Han får givetvis av suckande Marge svaret ”nej”, varpå han sätter kniven i en ”julgris” med äpple i munnen. Den skära grisens alltså.
Enligt Pinsky (2007) genomsyras serien även i avsnitt som inte har något med judar eller judendom att göra av en judisk ådra och många manusförfattare är judar, eller skulle åtminstone kunna vara, menar han. Han citerar även en rabbin som anser att The Simpsons på många sätt speglar dagens judars känslor och verklighet. Den som tvivlar på detta bör, menar Pinsky (2014), betänka att den egyptiska tv-kanalen Al-Tahrir i maj 2014 attackerat The Simpsons för att vara del av en amerikansk-judisk politisk konspiration. ”Kanske har de rätt”, avlutar Mark Pinsky.
Och svarta…?
Visst förekommer det ett dussin regelbundet uppdykande svarta (plus många gästfram-trädanden av kändisar och med deras röster), men bara den isländsk-afrikan-amerikanske buddhisten Carl Carlson med examen i atomfysik, Dr. Julius Hibbert som vet att ta bra betalt av sina patienter, den lynnige domaren Roy Snyder med ett särskilt horn i sidan till Homer, den kompetente poliskonstapeln Lou som är smartare och mer moralisk än polischefen, Lisas jazzmusikhjälte Bleeding Gums Murphy Hibbert, tillika Dr. Hibberts bror, men numera död och Lisas kompis Janey Powell är något så när framträdande utan för den skull att ha getts egna avsnitt. Bleeding Gums Murphy, som är Dr. Hibberts bror, är den som är närmast och har förekommit i ett tjugotal episoder, men dog redan 1995.
Ingen av dem kan sägas satiriseras, även om somliga funnit det illa att Dr. Hibbert i tillbaka-blickar visats i den tidens, för eftervärlden, komiska modefrisyrer. Kritiken mot framställ-ningen av svarta har snarare rört sig om röstmotsvarigheten till ”blackface”. Det vill säga det faktum att en vit röstskådespelare, Harry Shearer, till exempel används för Dr. Hibberts röst liksom Apus fars: ”blackvoicing”, dessutom med mörkare röst än när Shearer gör Ronald Reagans och Djävulens och ytterligare ett hundratals.
Samma kritik har riktats mot att ”Hank" Azaria gör den brune Apus röst med ”indisk” accent. Azaria står emellertid för rösterna till 160 karaktärer av alla hudfärger, raser och religioner. Å andra sidan gör en kvinna Barts röst, utan att ifrågasättas. Med tanke på de tusentals figurer som figurerar i tv-serien vore det omöjligt att ha lika många röstskådespe-lare, men Simpsons har svarta för andra roller, exempelvis Kevin Michael Richardson.
Som så ofta verkar emellertid många ha svårt att särskilja rasistiska skämt och skämt om ras. Här handlar det väl i så fall snarare om diskriminering på arbetsmarknaden. Mig veterligt har dock ingen reagerat på att svarte Phil LaMar gör rollen som japanske Samurai Jack i serien med samma namn.
Horisontell rasism gentemot fattiga vita?
Jag är varken lesbisk, jude, svart, hindu eller republikan (i amerikansk politisk mening), varför jag förmodligen inte borde uttala mig om huruvida seriens satir gör människor inom dessa grupper ledsna, arga eller kränkta och huruvida detta då skulle kunna kallas för rasism. Jag har därför letat ordentligt efter utsagor från medlemmar av dessa grupper och visst finns enstaka invändningar av personlig natur. Överlag tas The Simpsons emellertid väl emot av alla som inser att programmen inte driver med enskilda figurer eller etniciteter, utan att det alltid handlar om politisk satir och strukturella orättvisor. Satiren riktar sig mot institutioner, inte individer: mot poliskåren, rätts- och skolsystemet, kyrkan, det politiska systemet, nyhetsmedier etc.
Det förekommer onekligen rasstereotyper såväl som etnicitets-, nationalitets- och religiösa dito, men inte några rasistiska stereotyper – annat än möjligen i fallet med vita: seriens s.k white trash. Den som behandlas mest nedsättande är genomgående Cletus Spuckler. Dennes ”titel” anges som "Cletus the Slack Jawed Yokel”, ungefär ”Den med öppen mun gapande bondläppen”, och han och hans familj gestaltas som urtypen för hillbillies eller rednecks – resultatet av inavel eller incest. Det vill säga fattig, obildad vit underklass i Appalacherna, företrädesvis Kentucky, även nedsättande kallad för ”white trash”. De framställs som försupna hembrännare, tandlösa och efterblivna.
Cletus är i vart fall gestaltad som korkad och lat, men snäll. Apu och Manjula må vara ”hopgifta" redan som barn och ha åtta barn, men Cletus och hans Brandine har 39-44 stycken… Herr och fru Spuckler, om de nu är gifta, framställs vara antingen syskon, halvsyskon, kusiner, eller son och mor och hela familjen framstår som idioter. Brandine avslöjar även att deras barn delvis har andra fäder. Ibland säger sig Cletus (därför?) bara vara far till 26 barn och är mest känd för att ropa på dem med meningen ”Vi äter middag idag!”. Fattigdomen är total på mer än ett plan.
Om inte detta ska kallas för rasism gentemot den lägsta vita underklassen i det amerikanska samhället, där medelklassen gör sig lustig över att folk inte har råd att äta, gå till tandläkaren eller ens påstås veta vad en tandläkare är, så vet jag inte vad det ska kallas. Bara politiskt inkorrekt? ”Endast” klassism? Ljusår från den sympatiskt framställde välutbildade, hårt arbetande och smarte Apu framstår dessa fattiga i varje fall vara.
Eftersom seriens hindu såväl som skotte, dess homosexuella för att inte tala om hetero-sexuella figurer, ekonomisk överklass lika väl som arbetare, män såväl som kvinnor ibland framställs som löjeväckande, kan man inte tala om rasism i fallet med just brune Apu. Språkligt särskiljande accenter kallas ibland dock för rasism, men indierns engelska uttal är inte mer förlöjligat än Willies skotska eller överklassengelskan är.
Visst, Apu luras för att tjäna pengar, men det framställs inte bero på att han är indier. Karaktärer av alla möjliga nationaliteter och samhällsklasser i serien ljuger, bluffar, mutar och/eller tar emot mutor för att tjäna en hacka. Inte bara Mr. Burns, Homer, Bart, Krusty, polischefen Wiggum, borgmästare Quimby, prästen Lovejoy, Moe eller Apu. Endast summornas storlek skiljer dem åt. Detta slags ”affärssinne” tycks enligt serien känneteckna de flesta amerikaner, inklusive lokala politiker och kongressmän, lobbyister, ja, i stort sett alla yrkeskategorier, sexualiteter och kön. Utom kvinnor (?) – även om Marge en gång funderar på att muta tillbaka Lisa från dotterns religiösa irrvägar.
Det finns ingenting i Simpsons som skulle antyda att den onekligen stereotypt gestaltade Apu utifrån sin bruna hy, härkomst eller religion är underlägsen någon annan figur i serien. Däremot kan denne användas för att framhålla rasistiska attityder hos andra karaktärer. Apu står för ”utlänningen” som vill förbli utlänning och samtidigt få vara amerikansk i vissa avseenden. Det vill säga: representerar väl de flesta amerikaner?
Etnonormativitet?
Politisk korrekthet krymper onekligen stereotypa måltavlor möjliga att använda i satir. Snart är fattiga vita (nästa gång även vita kvinnor?) kanske de enda som är kvar, om inte hillbilly-lobbyn snabbt växer sig stark? Och så finns förstås alltid åldringar och kanske också Bill O’Reilly… Amerikanska politiska kommentatorer pensioneras ju aldrig. Även om de avskedas, dyker de upp på annat håll...
I över ett kvarts sekel har Simpsons roat säkerligen en miljard människor och möjligen retat upp någon miljon också. Serien har då och då skapat rubriker av det slag som skedde i avsnittet The Fool Monty (2010), där skämtet med systerprogrammet Fox News, på samma kanal som den tecknade satirserien, rörde upp känslorna.
I det ses en helikopter tillhörig Fox News försedd med en slogan som lyder ”Not racist, but #1 with racists” närma sig Frihetsgudinnan. Några chefer stiger av, varpå helikoptern börjar luta och falla, medan piloten innan kraschen hörs ropa “It’s not fair, we’re unbalanced!”. Förslaget till det högervridna nyhetsprogrammets nya motto togs inte väl emot av kanalens ärkekonservative nyhetskommentator Bill O’Reilly, som i sin nyhetsshow The O'Reilly Factor (med betoning på show) kallade upphovsmännen för idioter. Inslaget och hans reaktion kan ses på
Simpsons har också åtskilliga gånger tidigare parodierat nyheterna på Fox News Channel för dess sätt att skapa nyheter baserade på egna, föga vetenskapliga, ”opinionsundersök-ningar”, t.ex. med textremsor som ”Study: 92 percent of all democrats are gay” (2003). Eller texter som “Pointless news crawls up 37 percent” och “Do Democrats cause cancer? Find out at foxnews.com…” (i avsnittet Mr. Spritz Goes to Washington, 2003).
Hur ska man då tolka det faktum att satiren mot svarta och judar är så menlös eller närmast obefintlig? Särskilt svarta karaktärer befinner sig i periferin och skämten om eller med dem är sällan centrala. Tolkningsmöjligheterna är förstås flera. Vill man vara negativ, kan man tolka svartas relativa osynlighet som driftkuckun som en värdering av typen att de inte (ens) är värda att förlöjligas.
Jag tror dock att vita insett sitt agerande gentemot den gruppen och bär på större insikt om sin historiska skuld. Det kan i och för sig även röra sig om en försiktighet inför att stöta sig med svarta, som trots allt fortfarande utgör den starkaste antirasistiska grupp som gör sin röst hörd, men samtidigt är den svagaste socialt. Homosexuella/HBTQ-aktivister kommer dock starkt i offentligheten, är långt mer högröstade än bruna, som bägge grupper dock socialt utgör stark medelklass som inte går med på att se sig som förtryckta.
Jag tolkar snarare den respektfulla gestaltningen av judar och svarta som att program-makarna upplever att dessa gruppers kamp redan är vunnen och att frågan är avklarad, kanske rent av passé. Att det vore att slå in öppna dörrar att ironiskt framhäva anti-attityder till dem. De behöver inte intoleranta springfieldbors ”hjälp”. Efter det som hände 2001, har 90-talets betoning av inhemska rasfrågor i samhällsdebatten ersatts av en fokus på muslimer kommande utifrån och sexuell läggning, av islamofobi och homofobi. Än så länge lär det dock dröja innan programskaparna säger sig alla vara muslimer, likt de påstår sig samtliga vara bögar eller av judar upplevs såsom judar.
När kommer en ”svart Simpsons”?
Simpsons uppvisar överlag en inkluderande attityd till religioner, minoriteter och nyanlän-da immigranter, även om också latinamerikaner är rätt osynliga i serien. Kanske får attityden till Apu stå även för dem? Programmakarna har dock kritiserats för att normativ vithet fort-farande är utgångspunkten. Därför har serien anklagats för ”etnonormativitet” (Morey 2010). När man, som så ofta skett, tagit sig an ras- och etnicitetsfördomar har man onekligen gjort det inom en etnonormativ miljö eller värdgemenskap, med de Andra som en ”främmande kil” in i denna gemenskap. Förvisso visad tolerans.
När man utforskar kontroversiella teman eller tabuämnen sker det alltså utifrån en etno-normativ identitets: alltid ur den vita familjen Simpsons synvinkel, mot vilka man ställer den Andre. Det kan tjäna satirens syften, men även naturalisera eller förtingliga den ”naturliga” vitheten, menar kritikerna. De vita är inte ”märkta” med något epitet före sig…
Fast borde detta egentligen förvåna? Är det verkligen så konstigt, när åtminstone 63 procent av alla amerikaner är vita (77% om ”hispanics” räknas in) och endast 13 procent svarta, när serien kretsar kring en vit familj och de ansvariga programmakarna också är det? När serien startade 1989 var vitas andel av befolkningen dessutom ännu större. Vanligtvis uppmanas ju programskapare göra program om sådant som de vet någonting om. Och få kritik för att representera ”de Andra” på ett felaktigt och okunnigt sätt…
Nu finns det visserligen animerade serien med svarta och andra POCs såsom t.ex. Doktor McStuffins (se mitt blogginlägg 15/2-16), men mest bara för de allra yngsta. Idag är möjlig-heterna att göra tv- och YouTube-serier i och med datorteknikens utveckling betydligt större, så väntan på en ”svart Simpsons” gjord av företrädesvis svarta borde ej behöva vara så lång.
Referenser
Morey, Peter: Terrorvision. Race, Nation and Muslimness in Fox’s 24, Interventions. The International Journal of Postcolonial Studies 12 (2010):2, s.251-264)
Panhuis, Erwin In het: Hinter den schwulen Lachern. Schwule und Lesben bei den Simpsons, Berlin: Verlag des Archivs der Jugendkulturen 2013
Pinsky, Mark: For 25 Years, ‘The Simpsons’ Has Been Good for the Jews, The Assimilator August 26, 2014
Pinsky, Mark: The Gospel According to The Simpsons: The Spiritual Life of the World’s Most Animated Family, Louisville: Westminster John Knox Press 2007
