onsdag 5 april 2017

Synd att inte också vuxna precis som 3-4-åringar enbart täcker ansiktet i kurragömma!


Förskolebarn visar sig vara ännu mer fantastiska än jag hittills trott. Ny forskning kommer med en spännande förklaring till varför en majoritet av 2-3-4-åringarna i kurragömmaleken främst bryr sig om att täcka över ansiktet. Och hur samma förklaring kan utsträckas till barnens syn på hörsel och tal! Det är uppenbart att vi människor inte växer upp, utan ned… Synd! 

Många som sett barn i denna ålder leka kurragömma har skrattat åt deras "oförmåga", som egentligen kanske är förebildlig. På nätet visas som kvällsnöje för vuxna bilder på barn som bara drar ned mössan över huvudet, gömmer endast överkroppen bakom en hängande hand-duk, låter fötterna sticka fram under sängen eller gardinen, bara har en stor lampskärm över huvudet eller enbart gömmer ansiktet bakom en stolpe. Hur kan barnen tro att de därmed är osynliga? Löjligt, va? Eller ”gulligt”...

Snart kan skrattet emellertid fastna i halsen. Länge har detta agerande tolkats som att barnet (med Jean Piagets olyckliga term) är ”egocentrerat”, vilket tyvärr av många tolkas som att barn ända upp i 5-årsåldern är självupptagna eller själviska. Den centrering som åsyftas i egocentrism är emellertid barnets påstådda oförmåga att uppfatta en situation från någon annan persons synvinkel. När barnet väl börjar decentrera och kunna se saker och ting från olika synvinklar innebär detta, trodde man länge, att det först då också blir förmöget att leva sig in i andra människors förhållanden. 

Redan 1980 kom Flavell m.fl. fram till att 63 procent av 3-åringarna svarade att de själva var osynliga, om deras ögon var stängda eller dolda. Det hela berodde inte på att barnet själv saknade visuell input, ty också när barnet hade silverfärgade skidglasögon som möjliggjorde egna synintryck – men så att ingen annan kunde se dess ögon – sa barnet att det var osynligt. Dessutom sa 56 procent av 3-åringarna till experimentledaren att en annan närvarande experimentledare i projektet också hon var osynlig, när denna hade sina ögon slutna, trots att barnen kunde se hennes kropp. Det tycktes alltså vara så att de egna ögonens, eller andras ögons, synlighet utgör den avgörande skillnaden mellan synlighet och osynlighet. 


Intressanta experiment


Cambridgeforskarna Russell, Gee & Bullard (2012) upprepade 30 år senare Flavells och dennes kollegers (1980) experiment. Bland annat ville de veta om egenheten hänger samman med att ömsesidiga blickar är avgörande för barns bedömning av den egna och andras synlighet. (Om du vill kan du nu hoppa till Resultat nedan!)

Tjugofem barn mellan 30-51 månader gamla deltog i experimentet och fick besvara sex frågor. Under tre av dessa hade antingen barnet eller en vuxen experimentledare antigen (med hjälp av gult skum) ogenomskinliga skidglasögon eller så genomskinliga skidglasögon på sig. Frågorna gällde: Syntes barnet (eller dess huvud) för experimentledare David; syntes den vuxna experimentledaren Anna (eller dennas huvud) för experimentledare David; syntes experimentledaren Anna (eller hennes huvud) för barnet? (Jag har för tydlighetens skull hittat på dessa namn David + Anna. Alternativet med ”huvud” användes bara vid missför-stånd.)

När barnet hade endera av dessa två typer av glasögon på sig tillfrågades det: 1) Mina ögon är öppna och jag tittar mot dig. Kan jag se dig/you? (Alt: Kan jag se ditt huvud?); När vuxne David har endera av de två typerna glasögon tillfrågas barnet 2) Mina ögon är öppna och jag tittar mot Anna: Kan jag se Anna? (Alt: Annas huvud?); 3) David har en av två typer av glasögon och frågar barnet: Kan du se Anna? (Alt: Annas huvud?)

Barnen hade inga problem med att säga att både de och Anna syntes för David när de hade genomskinliga glasögon på sig. De förnekade däremot överlag (på ett undantag när) att de själva såväl som (på två undantag när) att experimentledaren Anna var synlig/möjlig att se för experimentledaren David, när de hade de ogenomskinliga skidglasögonen på sig, men hade inga problem med att hävda att deras eget respektive Annas huvud då syntes. 

I experiment 2 med 37 barn (nu 34-53 månader gamla) undrades: Var det kanske så att barnets egna ögonen inte syntes för David, eller det faktum att barnet inte såg något genom skidglasögonen, som var skälet till detta misstag? Det vill säga: tror barnen att om en persons ögon inte syns, är jaget (i meningen personligt pronomen –  du/dig – eller barnets förnamn) som dessa ögon sitter på inte heller synligt? Eller tror barnet att om den som blir betraktad själv inte har några synintryck, finns heller ingen person att beskåda?

Återigen användes de två slags glasögonen och frågor som Kan du se? Kan jag se dina ögon? Mina ögon är öppna och jag tittar mot dig: kan jag se dig nu? Mina ögon är öppna och jag tittar mot dig, kan jag se din kropp nu? Eller om tredje person: Kan Anna se? Kan jag se Annas ögon? Mina ögon är öppna och jag tittar mot Anna: kan jag se Anna nu? Mina ögon är öppna och jag tittar mot Anna, kan jag se Annas kropp nu?

Bara 7 av 37 barn besvarade alla 4 frågor korrekt och då bara de äldsta barnen (49-51 måna-der). Inga barn sade sig själva eller Anna vara synliga när de använde ogenomskinliga glas-ögonen, däremot ett barn om sig själv i fallet med genomskinliga skidglasögon. Trenden är tydlig: det är inte mer troligt att man själv eller någon annan syns när de egna ögonen är blockerade, även om man själv eller någon annan (t.ex. Anna) kan se genom skidglasögo-nen.


Resultat: Den ömsesidiga blicken


Russell, Gee & Bullard (2012) kommer alltså fram till att ens osynliga ögon är den avgö-rande faktorn, inte att barnet själv inte kan se något: barn i åldern 2,5-4 år gör helt enkelt antagandet att ögonen måste vara synliga för att det ska kunna vara fråga om någon annans visuella upplevelse. Att i kurragömma bara blockera ögonen är enligt dem således en ändamålsenlig handling! Ännu intressantare är att deras experiment visade att merparten av de barn, som sätter likhetstecken mellan egen osynlighet och blockerade ögon, även anser att människor som har ögonen öppna men inte har ögonkontakt med dem (eller t.ex. med ”David”) inte syns för dem (eller för ”David”)! 

Forskarnas hypotes är att barn i denna låga ålder har en naturlig tendens att erhålla kunskaper intersubjektivt, det vill säga från andra människor via samfälld, gemensam uppmärksamhet. Detta leder också barnet till att tro att den egna personen, jaget (”dig”, eller barnets förnamn), måste upplevas gemensamt för att gå att iaktta. Identitetens ömsesidighet är just något som olika forskare inom symbolisk interaktionism teoretiserat, om än på andra premisser (Rönnberg 1996).


Ömsesidighet gäller även hörseln och talet!


Förskolebarn förnekar alltså att de kan se andra som inte samtidigt kan se dem. Den senaste fascinerande forskningen på området av två psykologer vid University of California, Henrike Moll och Allie Khalulyan (2017), visar att detta inte bara gäller synen, utan även hörseln och talet! Forskarna ville komma vidare från den tidigare ensidiga fokuseringen på synen, och frågade 3-4-åringar inte bara om de kunde se en (vuxen) aktör vars egna ögon var dolda, höra en person vars egna öron var övertäckta och om de kunde tala till en aktör vars egen mun var täckt. I samtliga fall blev barnens svar oftare NEJ!, jämfört med i en kontrollsituation i vilket inga ansiktsdelar var täckta.

Men den vuxna satt ju klart synlig rakt framför barnen, hur kunde de då hävda att de inte såg, hörde eller kunde tala till henne? Förstod de inte frågan?! Jo, detta kontrollerades. Moll & Khalulyans (a a) slutsats blir därför att dessa förskolebarn använder sig av principen ömsesidig anknytning inte bara i fallet med blickar. ”Jag kan se/höra/tala till dig bara om du kan se/höra/tala till mig också!” 

Tidigare har detta förklarats med att barn har svår att överskrida sin egen synvinkel och felaktigt tror att andra ser världen precis som de själva gör – och alltså skulle sammanblanda sin egen avsaknad av synbild med andras av dem. Numera tror många kognitiva, och sociala utvecklingspsykologer som de, inte längre på det förklaringsförsöket. 

Tre-fyraåringar är alltså inte egocentrerade, utan tillämpar betraktandet från en annans syn-vinkel till och med när det inte behövs eller rent av leder fel, till exempel när de ska säga ifall de själv ser, hör eller kan tala med en enligt vuxna fullt synlig, hörande person som kan svara. Barnens perception är alltså oerhört färgad av andras varseblivning. 

När barnet i kurragömma tror sig gömma huvudet under någonting, och därmed bli osynlig, är det således inte alls fråga om egocentrism utan raka motsatsen – ömsesidigt erkännande och reciprok uppmärksamhet! I denna unga ålder härskar fortfarande dubbelriktad kommu-nikation. Moll & Khalulyan tänker nu gå vidare och se om de barn som är ”dåliga” på kurragömma uppvisar mer ömsesidighet i sin lek och sina samtal. Kanske är det rent av önskvärt att vara dålig på att gömma sig?!


Barn som vuxnas förebilder skulle förändra världen


Tänk om vuxna fortfarande gjorde likadant och använde sig av samma jämlika tvåvägs-kommunikation! Kanske kunde vuxna i alla länder ta barnen som förebilder? Jag läser idag att USA:s nye utrikesminister Rex Tillerson (enligt Washington Post, March 31, 2017) har en privat hiss för att slippa möta andra på State Department och att många karriärdiplomater i byggnaden ”har blivit instruerade att inte tala direkt med honom – eller ens ”make eye contact”…

Så till både Tillerson och hans boss vill jag säga: omvänden eder och bliven som ett för-skolebarn!



Referenser


Flavell, John, Shipstead, Susan & Croft, Karen: What young children think you see when their eyes are closed, Cognition 8 (1980):4, s.369-387

Moll, Henrike & Khalulyan. Allie: “Not see, not hear, not speak”: Preschoolers think they cannot perceive or address others without reciprocity, Journal of Cognition and Development 18 (2017):1, s.152-162

Russell, James, Gee, Brioney & Bullard, Christina: Why do young children hide by closing their eyes? Self-visibility and the developing concept of self, Journal of Cognition and Development 13 (2012):4, s.550-576

Rönnberg, Margareta: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk TV-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar