Till listan av decenniets alla falskheter sällar sig nu också ”falsk närsynthet”… Det senaste halvåret har i pressen och i tv:s nyhetsprogram ännu ett medielarm dykt upp: barns ögon sägs riskera att skadas av ett alltför utdraget och alltför nära tittande på de nya skärmarna.
Som jag skrev om i blogginlägget 20 mars, har varje nytt medium gett upphov till samma förhoppningar såväl som närmast identiska farhågor som de(t) föregående också gjorde. I de flesta fall har i nästan 600 år det nya mediet dessutom bekämpats i patologiserande termer och nära nog per automatik resulterat i olika sjukdomsdiagnoser satta på användandet.
Argumenten för och emot har i det närmaste varit ordagrant desamma. Det är bara det för stunden aktuella mediet i fråga som växlat. Filmens flimmerbilder ansågs 1922 (i Pedago-giska skrifter) framkalla nervösa psyken, uppmärksamhetens förslappande och överan-strängd (!) fysik (Halfdan Liander 1922). Hur förslappning och överansträngning går ihop, framgår visserligen inte av uppsalaakademikerns halvdana framställning.
År 1927 sades barn, på grund av sitt lyssnande på radions kriminalserier, inte kunna sova. De ansågs som resultat av sitt myckna radiolyssnande också bli glåmiga, till följd av att de vistades alltför lite ute i solen (Dymling 1929). På 40-talet påstods barn som gick på bio tre gånger i veckan vara sjukligt ”filmberoende” (Preston 1941). Idag skulle detta väl omfatta nästan alla barn, även om filmerna numera förevisas i hemmet.
Ytterligare ett gemensamt kännetecken är att det är farorna för just barn som framhålls i larmen, trots att vuxna t.ex. lyssnade ännu mer på radio. Dessutom återkommande är att åldern på de barn som ansetts särskilt vara i farozonen efterhand sjunkit, ju mer de som lar-mat antingen insett att ingen kan/vill följa deras råd, eller så baserat på faktiska forsknings-resultat som ursprungligen inte fanns. Man byggde då istället på forskning om det före-gående – nu före detta ”farliga” – mediet. Eller så tillämpade man ”försiktighetsprincipen” innebärande att man inte vet, men gissar.
Det senaste exemplet på detta är ju de amerikanska – och därmed svenska – barnläkarnas rekommendationer om ”skärmförbud”, som efterhand sjunkit från 3 till 2 år.
Från telefantiasis och fyrkantiga tv-ögon till falsk närsynthet
Genomgående har också varit att ”experter” rekommenderat halverad mediediet, oavsett på vilken nivå barns användning i minuter räknat för tillfället legat. Det som den mest användande fjärdedelen barn gjort, har till en början alltid bedömts vara ”för mycket”. Förutsatt att barn nu alls skulle få ta del av mediet… Tyska barnexperter var 1958 helt ense om att barn under 8 år inte skulle titta på tv överhuvudtaget, vilket också var vad den tyska public service-kanalen ARD rättade sig efter vid sina programval (Schorb & Fleischer 2006).
Public service-bolagen i Skandinavien, inklusive Svt, ville ännu 1997 i samband med inköpsmöjligheten till BBC:s succé Teletubbies, inte köpa/sända program för barn under 3 år: så små barn skulle inte ”vänjas” vid att titta på tv, sa man. TV4 tog således hem guld-klimpen. I samtliga fall har resultatet i realiteten blivit att den ”olämpliga åldersgruppen” sett betydligt mer olämpliga program, gjorda för en äldre publik (Rönnberg 2008). Efter Teletubbies framgångar ändrades detta efterhand… Nu visar även Barnkanalen serier för 2-åringar.
I televisionens barndom varnades det för telefantiasis, en ständigt svällande tv-konsumtion. År 1958 skrev svenska tidningar (t.ex. Arbetet 14/6), förutom om åkomman ”tv-nacke” och förtvinande ”tv-ben” om ”tv-ögon”. Barn skulle få problem med synen, särskilt om de satt eller låg alltför nära tv-rutan. Hur många av dagens mor- och farföräldrar fick inte sina fyr-kantiga ögon av det myckna tv-tittandet för över 50 år sedan?! Går med käpp eller rullator, gör många av dem numera också. Behövs verkligen fler belägg?!
Nu är det tydligen dags igen att fokusera (men lagom ihärdigt, ty kan vara skadligt för hjärnan att stirra för mycket!) ”skärmrelaterade” problem med nacke och ögon.
Kan för mycket skärmtid bara ge barn ögonproblem?
Återigen är det en muskel som utgör problemet, men denna gång inte någon ”förslappad” sådan. I enlighet med dagens träningstrend, är ögonmuskeln numera tvärtom alltför spänd. Flera gånger det senaste halvåret har det larmats om ögonbesvär p.g.a. att den unga användaren suttit för länge i sträck med sin dator, läsplatta eller mobil. Senast i onsdags i TV4:s Nyhetsmorgon, med varningen:
”För mycket skärmtid kan ge barn ögonproblem
Allt mer tid framför surfplattor och mobiler kan skapa en så kallad "falsk närsynthet" bland unga. Vad det är? Och vad kan vi göra åt det? Optiker och universitetslektor Tony Pansell ger svar” (TV4 12/4-17).
I inslaget får vi veta att ”ökningen av närsynthet hos unga ökat dramatiskt”, vilket antyder ett samband med nyss sagda (här skrivna) påstående. Någonting sådant beläggs emellertid aldrig.
”Skärmsynthet” är ett nytt ord som programledaren Tilde de Paula myntar i inslaget om närsynthetens falska variant. Med det menas att man vid alltför nära tittande på något under en lång tid spänner ögonmusklerna, vilket kan ge upphov till ögonkramp, med ögonvärk, irriterade, torra och/eller röda svidande ögon, suddig syn, huvudvärk m.m. som symptom. Nyhetsinslaget finns till beskådan på:
Optikern berättar att det inte är bra för ögonen att envetet stirra på skärmen i 2 timmar. Det kunde man onekligen gissa sig till. Han ger rådet att ta naturliga mikropauser och titta upp från skärmen. Gärna följa 20-20-20-regeln: efter 20 minuter titta upp mot något beläget minst 20 meter bort i 20 sekunder. (Måste väl innebära se ut genom ett fönster?)
Vi känner nog alla igen fenomenet och vet väl också själva hur vi ”botar” det… ”Unga ögon” lyder ändå en text över hela inslaget. Som med alla medielarm, ja, alla larm, är detta mest effektivt när det sägs värna om barnen. Barnen kan nämligen på grund av de över-ansträngda, svidande ögonen kanske inte vilja läsa (böcker alltså…) och eventuellt halka efter i skolan.
I själva verket drabbas vuxna som jobbar hela dagen vid en skärm lika ofta eller oftare av dessa symptom, inte minst av huvudvärk. Till skillnad från vuxna med ”färdigutvecklade" ögon ger temporära ögonproblem av denna falska sort förvisso inte upphov till äkta närsynthet (myopi), tycks dock optikern mena.
Kan den falska i värsta fall leda till permanent närsynthet?
Redan ett halvår tidigare kunde Svt.nyheter (26/9-16) berätta att ”ögonen inte är skapade för surfplatta”! Inte barns ögon i varje fall… Jag som trodde att ögonen för miljoner år sedan skapades för bokläsning.
”Dramatisk ökning av närsynthet hos barn: ’Ögonen inte skapade för surfplatta’
Antalet närsynta barn i Sverige har ökat dramatiskt – med hela 400 procent sedan 40-talet. Nu slår läkarna larm att skärmtittandet är orsaken till en del av den här ökningen. – När vi tittar på en surfplatta eller telefon så är det inte det vi var skapade till att göra, säger forskaren till SVT Nyheter.
För 70 år sedan var mellan 8 och 9 procent av barn i Sverige närsynta. I dag har den siffran ökat till 40 procent. Även så kallad falsk närsynthet har ökat, där ögonen krampar när man använder dem fel. Då upplever barn att de är närsynta” (svt.nyheter 26/9-16).
Även här sägs respektive tros det att många timmars användning av surfplatta orsakar närsynthet. Den forskare som åberopas är Rune Brautaset, lektor vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet och ansvarig för KI:s optikerprogram, som av allt att döma refereras hävda: ”En av orsakerna till den dramatiska ökningen av antalet närsynta barn tros vara det ökade skärmtittandet. Barn tittar oftare på nära håll i dag. Musklerna anpassar sig och ögat blir till slut längre.”
Denne optikerutbildningsansvarige Rune Brautaset uttalade sig redan tre veckor tidigare för Metro (8/9-16), med anledning av en enkätundersökning beställd av Optikerförbundet och Optikerbranschen om föräldrars inställning till barnens skärmtid:
”Resultatet visar att 77 procent av de 1 034 tillfrågade tycker att deras barn tillbringar för mycket tid framför mobiler, tv, datorer och surfplattor. Enligt Rune Brautaset kan för mycket skärmtid få barnens ögonmuskler att krampa och låsa sig, vilket leder till så kallad falsk närsynthet, som i värsta fall kan leda till permanent närsynthet. Risken att utveckla falsk närsynthet finns kvar till åldrarna 20–25, eftersom ögat har förmåga att växa när resten av kroppen har vuxit klart.
– Man kan börja med att gå till optikern. Det ena sättet att få ögonmusklerna att slappna av är att göra mindre närarbete, det andra är att använda läsglasögon. Det finns många sätt, säger Rune Brautaset” (Metro 8/9-16).
Optikern Tony Pansell i TV 4-inslaget (12/4-17) hävdar dock att det inte finns någon studie som säger något om den falska närsynthetens direkta skadlighet. Inte heller för småbarn. Pansell påstår dessutom att det är farligare för bebisar liggande i vagn att skjutsas runt i varuhus, på grund av de starka lamporna i taket.
Aftonbladet (11/10-16) hade hittat ännu en yrkesverksam i synkorrigeringbranschen, ortopisten Saber Abdi, som följt företeelsen i sju år och då sett en dubblering från 25 till 50 procent beträffande antalet barn med problem av typen huvudvärk, ögonvärk, ögonmuskel-kramp. Abdi rekommenderar ett avstånd på 3-4 meter fram till skärmen och att man därför ska koppla tv-spel och YouTube-tittande till tv-skärmen. TV4:s rubrik om att ”för mycket skärmtid kan ge barn ögonproblem” har nu förvandlat risken till ett faktum, då Aftonbladets larmskapande rubrik denna gång löd:
”Nytt larm: Så skadar skärmen barnens ögon”
Det är av allt att döma fortfarande oklart om falsk närsynthet i värsta fall verkligen kan leda till permanent närsynthet, men användningen av ordet ”skadar” antyder onekligen att detta redan är fastställt. Men om orsaken till ökningen av antalet reellt närsynta barn i landet, enligt Rune Brautaset (Svt.nyheter 26/9-16), bara ”till en del” är skärmtittandet, vilka andra tänkbara orsaker finns det? Och vilka är värst eller svårast att åtgärda?
Hög IQ/hög utbildning möjliga skäl till ”närsynthetsepidemin”?
Reell närsynthet brukar sedan lång tid tillbaka förklaras antingen med ärftlighet eller så med hur ögonen används. Innan arbetet vid datorn, och skärmtittande överlag, lyftes fram i strålkastarljuset, har förstås bokläsning likaså på nära avstånd setts som en rimlig förklaring. Andra samband mellan närsynthet och miljöfaktorer har till exempel uppmätts med hög IQ, rimligtvis som en förutsättning för, eller resultat av, hög utbildning med dess myckna läs-ning.
Forskarna har även funnit samband med urbanisering, socioekonomisk status, faktorer under fostertiden, vilken årstid barnet är fött, människornas huvudsakliga diet (i östra Asien respektive USA ris vs vitt mjöl) samt brist på solljus och utomhustid. Den vanligaste förkla-ringen har dock hög utbildningsnivå varit, som förstås (likt flera av de andra föreslagna förklaringarna) kan samspela med ytterligare andra faktorer, urbanisering och vistelse inomhus till exempel, förutom med läsning (Williams m.fl. 2015). Är det riskabelt med högre studier? Jag har ännu inte sett några rubriker som varnat för det, ifall man nu vill undvika närsynthet.
Särskilt uppmärksammade har studier varit som jämfört människor med låg utbildning eller ingen alls med dessas utbildade barn. Tidiga studier av dem som på 50- och 60-talet ännu kallades för grönländska eskimåer var dansken Erik Skellers (1954) och den av Young m.fl. (1969) avseende inuiter i Alaska. Den sistnämnda studien visade att ”eskimåerna” på en enda generation ökat från i stort sett ingen närsynthet alls (bara 2 av 131 stycken) till cirka 65 procent bland dessas barn, som var de första att få utbildning och ägnade sig åt läsning inomhus. Inte heller deras mor- och farföräldrar var närsynta, så ärftlighet kunde inte vara orsaken.
Böckernas och läsningens fel, förstås!?
I Sverige sägs 30-40 procent av dem över 15 år idag vara närsynta, trots att de flesta har förhållandevis hög utbildning. Numera riktas fokus mot Kina, Japan och Sydkorea som är de länder som uppvisar allra flest exempel på närsynthetsepidemin, som i Asien numera betraktas som ett folkhälsoproblem. I en s.k. meta-analys (Rudnicka m. fl. 2016) av ett stort antal tidigare publicerade forskningsartiklar (från 1950-2015) med kvantitativa data (143 stycken artiklar från 42 länder, med nästan 375 000 studerade 1-18-åringar, varav 75 000 uppvisade närsynthet) kommer de sju forskarna fram till att förekomsten av äkta närsynthet är som allra störst i östra Asien.
Kinesiska, japanska, mongoliska, taiwanesiska och kinesiska barn i Hongkong och Singa-pore är de som i 15-årsåldern allra mest uppvisar förekomsten av närsynthet: i snitt 70 pro-cent av dem. Bland kinesiska 15-åringar i Singapore är siffran till och med så hög som 86 procent. Svarta 15-åringar i Afrika har lägst förekomst, bara 5,5 procent (a a).
Förekomsten ökade dessutom det senaste decenniet (2005-2015) i Östasien med 23 procent, men däremot endast obetydligt bland vita i USA och Europa. Barn i urbana miljöer löpte vidare 2,6 gånger högre risk än de som bodde på landet. Bland vita och barn i Östasien började könsskillnader framträda i 9-årsåldern, på så sätt att det var dubbelt så troligt att flickor i sena tonåren var närsynta jämfört med pojkar (Rudnicka m.fl. 2016). Visserligen bara enligt ungefär hälften av studierna är flickor oftare än pojkar närsynta. Att inte alla studier uppvisar denna könsskillnad, tror forskarna beror på i vilken ålder barnen studerats, då yngre deltagare ännu inte hunnit fullt ut utveckla varken ”överdrivet mycket” läsning eller närsynthet (a a).
Vad i den urbana miljön tros då bäst kunna förklara detta? Det finns flera olika förslag till förklaringar: förutom mer, tidigare och längre utbildning i städer jämfört med på lands-bygden, och således mer läsning, samt mindre utomhusaktiviteter i städerna verkar ligga bäst till. De kan förstås även hänga samman.
Skyldiga till närsynthet är inte skärmmedier – utan (för)skolan!
Den verkliga boven är (för)skolan! Eller rättare sagt: inomhusundervisning, som numera ”går allt lägre ned i åldrarna”. Inte bara antalet år som barn och unga går i skolan, skol-dagens stadigt utökade längd, utan även hur tidigt denna undervisning sätts in tycks bidra till permanent närsynthet. Fast inte på grund av böckerna eller läsningen i sig, vilket varit en månghundraårig förklaring som på sistone dock alltmer börjat ifrågasättas.
Introduktionen av undervisning i allt yngre åldrar har alltså framkastats som en trovärdig hypotes. I Singapore, med flest närsynta (86%), börjar barn i skolan i 3-årsåldern och i Hongkong deltar redan 2-åringar i frivillig undervisning (ja, inte frivillig för barnen, ”för-stås”…) redan innan den formella skolplikten inträder. Skoldagarna i flertalet ostasiatiska länder är också långa och följs av massor av läxor hemma, plus ”frivillig” extraläsning på lördagar i Japan till exempel.
En OECD-rapport (Salinas 2014) visade för tre år sedan att skolbarn i Shanghai ägnade 14 timmar i veckan åt läxläsning, mot brittiska barns 5 och amerikanska 15-åringars 6 timmar (finska barn bara 3, men ändå högt placerade i flera PISA-undersökningar). Det anses möjligt/troligt att i ju tidigare ålder skolundervisning sätts in, desto större risk för närsynthet (Rudnicka m.fl. 2016).
Särskilt pojkar i många av de asiatiska länderna har tidigare genomgått få skolår, medan flickorna gått längre i skolan och därmed vistats mer inomhus, med både sämre ljus och scenerier på ”kortare avstånd” att beskåda. Pojkarna har varit mer utomhus, exponerade för de stora viddernas solljus som förutom erbjuder ”långa avstånd” är betydligt bättre än artificiellt inomhusljus. Att uppemot 60 procent i Kina nu är närsynta, till skillnad mot den enda procent som var det innan skolplikten infördes, är ett faktum som kan tas som belägg för att dagens livsstil är en viktig orsak till problemet, anser en del forskare.
Asiatiska barn, särskilt pojkar, sitter förstås idag också de länge med ögonen fastklistrade vid en skärm, men många av de undersökningar som genomförts och ingår i dessa samman-fattande analyser visade på en starkt ökad frekvens av närsynthet redan innan den s.k. digi-tala boomen. Det måste således finnas andra skäl än skärmmedier. Tidig och omfattande skolundervisning anses vara en stark kandidat, således med både för- och nackdelar.
PISA-undersökningar har flera gånger visat att asiatiska elever ligger bra till vad gäller skol-prestationer: Singapores 15-åringar presterar i den senaste sammanställningen genomförd 2016 bäst, följt av Japan, med Taiwan, Macao i Kina och Hongkong som 4:a, 5:a respektive 9:a. År 2012 låg även Singapore i toppen.
Men PISA-segrarna får uppenbarligen betala prestationsvansinnet med skolstress, närsynthet och låg livstillfredsställelse. Japan, Taiwan och Sydkorea ligger alla lågt i internationella ”lyckomätningar” och Sydkoreas barn är allra olyckligast av OECD-ländernas. I och för sig troligen inte ledsna på grund av närsynthet, som dock lär samspela med minimal lek utom-hus.
Sol i öga, sol i sinne! Mindre synrubbat med 3 timmars ljus/dag
I Afrika med låg närsynthet sägs de flesta barn börja skolan först i 6-8-årsåldern (Rudnicka m.fl. 2016). Dessa barn lider inte heller av någon brist på solljus. Kanske var de – huvudsak-ligen lärare – som 1927 var kritiska till barnens omfattande lyssnande på radio något på spå-ren, när de visserligen av delvis andra skäl oroade sig för alltför lite tid för barnen ute i solen! Solljus skulle dock också göra att barnen inte blev så sömniga...
Tid tillbringad utomhus skiljer sig åtminstone de senaste decennierna åt mellan stadsmiljö och boende på landet. Barn som blir närsynta har också visat sig delta mindre i sport. Men inte bara sportande visar sig utslagsgivande, utan sport utomhus tycks leda till färre unga med närsynthet (Jones-Jordan m.fl. 2011; Rose m.fl. 2008).
Forskarna undersökte antalet timmar/vecka ägnade åt datorspel/videospelande, tv-tittande och läsning hos dem som 4-5 år senare blev respektive inte blev närsynta och fann inga skillnader. Däremot tillbringade de med förekomst av närsynthet betydligt mindre tid på utomhusaktiviteter och sport tre år före såväl som 4 år efter att de blivit närsynta (Jones-Jordan m.fl. 2011).
Rose m.fl. (2008) kunde i fallet med australiensiska barn visa att det inte var sportaktiviteten i sig, utan att den skedde utomhus som spelade roll. Sport inomhus utan solljus var inte lika ”närsynthetsförebyggande” som utomhussportande. En annan meta-analys, av Sherwin m.fl. (2012), kom fram till en tvåprocentig minskning av risken för närsynthet för varje ytterligare timme tillbringad utomhus. Utomhus har ögat som sagt tillgång inte bara till solljus, som tros stimulera retina med dopamin – åtminstone visat på djur (Ashby & Schaeffel 2010) – utan även långa avstånd att ställa in ögot mot. Vilket ”ögonen är skapade för”…
Barn tros behöva tillbringa minst 3 timmar dagligen i ljus med en belysningsstyrka på åtminstone 10 000 lux för att skyddas mot närsynthet. Detta motsvarar ungefär ljusintensi-teten under ett träd i skugga en solig sommardag, med solglasögon på. Direkt solljus kan komma upp i minst 50 000 lux. Ett väl upplyst klassrum har inte mer än en tjugondel av ljusstyrkan i trädets skugga. Många barn är bara utomhus i 1-2 timmar…
Ju större skärmar, desto bättre!
Det är förstås inte bra, varken för barn eller vuxna, att ens ögonmuskel får kramp, att ögonen svider, eller att man får huvudvärk av alltför enträgen och långdragen fokusering på något nära beläget. Detta ”något” kan dock vara virkning, porslinsmålning eller annat handarbete av typen närarbete, såväl som korrekturläsning, bokläsning och skärmaktiviteter.
Klart är ju att s.k. smartphones är allra mest problematiska att stirra på någon längre tid. Ju mindre skärmar, desto värre för ögonmusklerna, så mobiler är onekligen värst. Smartphones är inte minst dumma med tanke på att bägge ögonen behöver ”korsa sig”, vilket ju blir ytterst svårt med så liten yta. Apparaten lämpar sig därför bara för korta textmeddelanden eller enstaka bilder, inte artiklar eller längre dokument.
Att hålla en så liten skärm på 10-15 centimeters avstånd från ögonen någon längre tid kräver ingen specialutbildning eller specialistråd för att fatta det olämpliga i. Är sunt förnuft ”ute” dessa dagar, då snart hälften av DN:s framsidesrubriker börjar med ”Så gör du… (när du går på toaletten”, etc?Läsplatta är då givetvis mycket bättre, med ett läsavstånd på minst 35 cen-timeter. Pauser är lika självklara och det går till och med att programmera in en påminnelse-signal var tjugonde minut. Att blinka regelbundet är också bra…
Lika viktigt som en, eller snarare flera, time-out från skärmaktiviteten ifråga verkar alltså bokstavligen ”time out” – det vill säga ”tid utomhus” – vara. Innan klassrummen byggs som glasburar, eller undervisningen flyttas ut till en park, återstår mer gymnastiktimmar utomhus och mer lek utomhus överhuvudtaget. Se där ännu ett stöd för mitt ständiga argumenterande för lek, både inom- och utomhus!
Lek framför tv-rutan (se blogginlägget 12/4-17!), vid datorn eller på paddan är enligt min mening också lek, så hur bör då dessa aktiviteter bäst vara anordnade? Ortopisten Saber Abdi (Aftonbladet 11/10-16) rekommenderade ju ett avstånd på 3-4 meter till skärmen och föreslog som en lösning att koppla barns spelande och YouTube-tittande till tv-skärmen.
3D-bilder är också bra, rekommenderas rent av såsom lärorika, och dessutom som ett slags ”undersökningsverktyg” för dem med synproblem. Varje öga behöver då kunna bearbeta en separat bild, för att sedan komma samman. Klarar man inte av detta, kan det vara tecken på dålig fokusering eller koordinering. 3D-bilder är således inte skadliga för barns syn.
Insomningsförhindrande?
Inte heller är surfplattornas ”blåa ljus” farligt, vilket ett tag befarades eller åtminstone varnades för. Skärmarnas blåljusstyrka är ytterst liten jämfört med solens, och blått ljus är dessutom bra för hälsan: gör oss alerta, hjälper minnet och andra kognitiva funktioner och får oss dessutom att må bra. Solljus är som sagt var bra till att motverka närsynthet. Blått ljus reglerar dessutom vår vakenhetsgrad, vilket fått kritiker att befara att barn skulle ha svårare att somna efter ett par timmars skärmaktivitet. Inte på grund av det blå ljuset, i vart fall, visar det sig.
Tio sömnforskare vid neurologiska institutionen på Uppsala universitet (Rångtell m.fl. 2016) undersökte hur sömnen eventuellt påverkades av två timmars användande av en läsplatta under kvällstid, när man dessförinnan exponerats för starkt ljus under dagen, jämfört med två timmars pappersboksläsning. Åtminstone efter att ha varit ”utsatt” för ljus under dagen, hade användandet av en ljusemitterande läsplatta inställd på full ljusstyrka under två timmar ingen effekt på unga friska studenters sömn. Tillräckligt med dagsljus motverkar alltså skärmljusets påverkan på nattsömnen. Melatoninnivån som reglerar vakenhet var lika i båda grupperna och det spelade således inte någon roll om försökspersonerna läst en bok eller på läsplatta.
Slutsats?
Min pappa sa alltid till mig ”Sitt inte över böckerna, du blir blind!”. Han var född 1906, yngst av åtta syskon, föräldralös vid 12 års ålder p.g.a. spanska sjukan som först tog modern, sedan fadern. Pappa hade gått i skolan i cirka 5,5 år, med tanke på alla höbärgningslov, potatislov, lingonlov och andra av jordbrukssamhällets skolbefrielser. Han var ute mest hela dagarna – och var inte närsynt.
Åtminstone vad äkta närsynthet anbelangar, verkar både skärmmedierna och bokmediet emellertid vara oskyldigt anklagade. Redan för 400 år sedan skyllde förvisso den optik-intresserade astronomen Johannes Kepler sin egen närsynthet på alltför mycket bokläsning. Sådant kan väl aldrig vara hälsosamt? Avgörande är i vart fall inte mediet i sig, utan användningen av det, och inte minst vad boken såväl som andra medier – och skolundervis-ningen inomhus – tar tid ifrån. Utomhusvistelse i solljus, framför allt. Om det nu verkligen finns möjligheter till lekytor och lektid utomhus, eller smog inte skymmer solen som i Peking. En bok lämpar sig i och för sig bättre att ta med sig utomhus än ett skärmmedium.
De som stått för larmen om ”närläsning” på skärm har alla varit involverade i optikerbran-schen: optikerutbildare, optiker, optometrist – men denna gång faktiskt ingen ögonläkare. Genom att beställa en enkätundersökning om föräldrars inställning till barnens skärmtid, kunde Optikerförbundet och Optikerbranschen föra upp ämnet på dagordningen. Till käll-kritik hör även att fråga sig vad detta innebär. Jag vet inte om någon gjort det. Jag har här i alla fall försökt.
Jag vet inte heller vilken organisation som kan tänkas beställa en enkätundersökning om barns syn på skärmtid, på lek, eller på skoldagens längd. Kanske Barnombudsmannen eller BRIS? Eller ska vi försöka oss på crowdsourcing?!
Den allt tidigare skolifieringen av förskolan är hur som helst ett otyg, inte bara av detta skäl!
Referenser
Ashby, R.S. & Schaeffel, F.: The effect of bright light on lens compensation in chicks, Investigative Ophthalmology & Visual Science 51 (2010):10, s.5247-5253
Dymling, Carl Anders: Radiotjänst. En bok om programmen och lyssnarna, Stockholm: Norstedt & Söner 1929
Jones-Jordan, Lisa, Mitchell, Lynn, Cotter, Susan, et al: Visual activity before and after the onset of juvenile myopia, Investigative Ophthalmology & Visual Science 52 (2011):3, s.1841–1850
Liander, Halfdan: Biografen. Ett ord till fackets män samt till föräldrar och lärare, Stockholm: Pedagogiska skrifter 1922
Preston, Mary: Children’s reactions to movie horrors and radio crime, Journal of Pediatrics 19 (1941):2, s.147-168
Rönnberg, Margareta (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008
Rose, Kathryn, Morgan, Ian, Ip, Jenny et al: Outdoor activity reduces the prevalence of myopia in children, Ophthalmology 115 (2008):8, s.1279-1285
Rudnicka, Alicja R., Kapetanakis, Venediktos, Wathern, Andrea, Logan, Nicola, Gilmartin, Bernard, Whincup, Peter, Cook, Derek & Owen, Christopher: Global variations and time trends in the prevalence of childhood myopia, a systematic review and quantitative meta-analysis: implications for aetiology and early prevention, British Journal of Ophthalmology 100 (2016):7, s.882 ff
Rångtell, Frida, Ekstrand, Emelie, Rapp, Linnea m.fl: Two hours of evening reading on a self-luminous tablet vs. reading a physical book does not alter sleep after daytime bright light exposure, Sleep Medicine 23 (2016), s.111-118
Salinas, D: Does Homework Perpetuate Inequities in Education?, Paris: OECD Publishing, 2014
Sherwin, J.C., Reacher, M.H., Keogh, R.H., et al: The association between time spent outdoors and myopia in children and adolescents: a systematic review and meta-analysis, Ophthalmology 119 (2012):10, s.2141–2151
Schorb, Bernd & Fleischer, Sandra: Kinderfernsehen, sid.25-48 i Heinz-Jürgen Kliewer & Inge Pohl (red): Lexikon Deutschdidaktik, Band 1: A-L, Baltmannsweiler: Schneider 2006
Skeller, Erik: Anthropological and Ophthalmological Studies on the Angmagssalik Eskimos, Köpenhamn: Meddelelser om Grønland 1954
Young, F.A., Leary, G.A., Baldwin, D.C., Box, R.A., Harris, E & Johnson, C: The transmission of refractive errors within eskimo families, American Journal of Optometry 46 (Sept 1969):9, s.676-685
Williams, Katie M m.fl. (=34 europeiska forskare till): Increasing prevalence of myopia in Europe and the impact of education, Ophthalmology 122 (2015):7, s.1489-1497
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar