Tabubrytande TELETUBBIES fyller redan 20 år – och är numera mallen för alla kvalitetsserier för blöjbarn

De flesta internationella dagstidningar utbasunerade för 2 år sedan nyheten att ”Teletubbies kommer tillbaka!”. Serien har förstås aldrig varit helt borta utan setts minst 50 miljoner gånger på YouTube och därtill på video, men nu skulle 60 nya avsnitt produceras och börja visas 2016 på BBC:s barnkanal och Nick Jr. Trots denna pressrelease’ stora nyhetsvärde även i svenska medier, verkar de nya avsnitten inte ens ha dykt upp hos oss. Jag kan förstås ha missat det.

Serien väckte onekligen världsvida uppståndelse när den först kom 1997, men titeln blev efterhand ett uttryck så välkänt att alla halvvuxna kunde skapa ironiska skämt om företeel-sen. Det blev den omgången summa 365 avsnitt fram till 2001. Det är idag, på grund av de förändringar som ägt rum på den mediala och tekniska marknaden under de 20 år som gått, svårt att förstå hur radikal serien faktiskt var, när den dök upp i mars 1997. Serien var den första som direkt vände sig till så unga barn som 1-2-åringar. Då sades den utgöra det stora hotet mot barndomen, nu är den i det närmaste självklar modell för god blöjbarns-tv. 

Teletubbies betraktas emellertid i barntevekretsar som en milstolpe och som mönsterbil-dande för barn-tv för de allra yngsta de senaste 20 åren. Den banbrytande serien har av hundra barnteveproducenter och experter från 40 länder lyfts fram som en av de allra mest tongivande tv-serierna från de senaste 50 åren (Schneid 2015). 

Tillsammans med amerikanska Mister Rogers’ Neighborhood (1968-2001) och Sesame Street (1969- ), samt BBC:s nyhetsprogram Newsround från 1972 och ännu pågående, anses Teletubbies vara den mest nyskapande och inflytelserika i 50 år av barntevehistoria, som givetvis dominerats av engelskspråkiga program. I Sverige har serien t.ex. fått fram-gångsrika efterföljare som Babblarna. Barnkulturforskare världen över anser också serien vara föredömlig för de allra yngsta (Briggs 2006; Roberts & Howard 2004; Marsh 2000). 

Enorm uppståndelse 1997 p.g.a. ”torftigt språk” och ”gay figur”

Vad då, ”tabubrott”? Denna menlösa serie? Jo, redan det faktum att serien vände sig till barn under 3 år var mot slutet av 90-talet i sig ett tabubrott, som medförde att inköparna på de skandinaviska barnredaktionerna inte ville köpa in serien, trots att den var gjord av BBC och visades i USA på icke-kommersiella PBS. Man ville i Norden ”inte vänja småbarn vid tv”, trots att man var väl medveten om att småbarn såg program som inte var gjorda för dem… (se Rönnberg 2008:2-3). TV4 rodde istället hem guldklimpen. 

Teletubbies ska här tas som typexempel på mediers sätt att reagera (och vuxnas reaktioner generellt) på allt nytt i medieväg för barn. Som skolexempel på den perspektivtagande-inkompetens som vuxna uppvisar, när de visar sig totalt oförmögna att betrakta ting som rör barn ur barnens perspektiv. Hur samma rykten sprider sig från land till land om hur beroendeframkallande och ”opassande” programmet ifråga är, dessutom föga lärorikt, vilken uppståndelse det väckt i X-land innan det hunnit hit, hur man kan uttala sig om företeelsen utan att själv ha sett den, o.s.v., etc.

Detta hände nämligen på den tiden då det från den amerikanska barnläkarakademin (AAP) utgick ett påbud att alla barn under 3 år inte skulle få titta på tv överhuvudtaget. Detta kom märk väl från de läkare som själva som barn mest troligt tittade på tv i 2-årsåldern, men då under de decennier när det som sagt ännu inte fanns några specifika program avpassade för åldern ifråga (se mina blogginlägg från 23/9-15 och om AAP:s ändrade riktlinjer i inlägget 6/4-16). 

Om hur serien mottogs i Sverige har jag redan skrivit (Rönnberg 2008a) liksom om hur 1,5-2,5-åringar reagerade när de (utspritt över cirka ett halvår) fyra gånger fick se om samma avsnitt (Rönnberg 2008b:86-97). Här ska jag istället ta exemplet Australien, utifrån hur Sue Howard & Susan Roberts (1999) beskrivit mottagandet ”down under”. Kritikpunkterna var i stort sett i alla länder desamma:

-Den explicit uttalade målgruppens låga ålder: alla länder kunde framlocka åtminstone en ”hjärnforskare” som sade att så tidigt tv-tittande hindrade barnets mentala utveckling, trots avsaknad av forskningsbelägg. Inget land kunde tydligen däremot finna någon medie-forskare att intervjua, eller någon positivt inställd psykolog som kunnat förklara seriens framgångar med dess återkommande repetition, korta segment, långsamma tempo, färg-granna ting, användning av vanliga barnuttryck och ord, typiska barnhandlingar.

-En förment gay karaktär kunde (enligt t.ex. en polsk barnombudsman) "uppmuntra barn att bli homosexuella" (Aftonbladet 29/5-07): Det som väckte mest negativ upp-märksamhet i ett antal länder var förstås det mest ovidkommande: den lilafärgade Tinky-Winky med tydlig ”mansröst”, triangelformad gay-pride-antenn på huvudet, ibland iförd balettkjol och alltid bärande handväska har tagits för förskolebög. Vore det korrekt, visar väl serien bara att lekkamraterna Dipsy, Po och La-La lär de jämnåriga tv-tittarna att inte vara homofoba. Men varför tolka in sexuella spörsmål i program för 2-åringar? Och varför tala om serien i drogtermer, bara för att figurerna är färgglada fantasifoster som tv-tittarna vill följa varje dag? Inte är barnen för den skull redan gjorda tv-beroende…

-Språket: babyspråket från tubbisarnas munnar (i 25 minuter långa dagliga avsnitt) troddes sinka barntittarens språkutveckling, trots att 75-80 procent av talet i programmet kommer från vuxna och är grammatiskt korrekt. Allt det som tubbisarna yttrar upprepas dessutom korrekt av en vuxen speaker. Och trots att den lilla tv-tittarens föräldrar väl lär (?) tala oavbrutet med barnet under dess resterande vakna timmar?

-Realitetsförvirrande: Att fantasifulla blöj-ap-liknande ”utomjordingar” (maskerade vuxna utklädda till blöjbarn, inuti färgglada sparkdräkter) bor ensamma i en futuristisk dom under marken, i ett landskap med livs levande betande kaniner – och tittar på videodokumentärer med lekande barn för det mesta utan ledning av vuxna – ansågs förvirrande för så små barn som den primära publiken.

-Vuxna medtittare negligerades: Serien var uppenbarligen alltför barncentrerad, struntade i vuxenskämt och annat i barnserier som vanligtvis brukar vara riktat enbart till vuxna. Att vuxna var så perifera även i de inflikade barndokumentärerna och helt osynliga i tubbisarnas vuxenfredade värld (småttingarna gjorde själva frukost, bäddade sina sängar och dammsög) betraktades i sig som en nedvärdering av, eller utmaning mot, vuxnas auktoritet. 

Barncentreringen gjorde dock serien lika populär bland tultbarn, som den blev impopulär bland många vuxna. Den vuxna berättarrösten säger visserligen i slutet av varje avsnitt till tubbisarna att nu är leken slut för idag, dags att gå och sova. De fyra suckar då motvilligt men lyder inte direkt, utan busar först lite, i en för 2-åringar lagom upprorisk ton. 

Ny högupplöst widescreenversion av Teletubbies 2016 

Nyinspelningar av äldre framgångsrika animerade tv-serier har varit på modet på sistone och 2015-2016 kunde nya versioner av bland andra  Powerpuffpinglorna/Powerpuff Girls (1998-2005), Krambjörnarna/Care Bears (1985–1988), Kommissare Gadget/Inspector Gadget (1983-1986) och Dundermusen/Danger Mouse (1981-1992) glädja unga nostal-giska föräldrar. Fler återvunna animerade serier sägs snart dyka upp. Det är ibland, som i fallet med Teletubbies, visserligen ovisst om man ska kalla dem för ”nyinspelningar” eller hellre fortsättningar på följetongen, när nya stories skapas med karaktärerna. Det förutsätter förvisso att avsnitten har story, vilket det är magrare med ju yngre den tilltänkta publiken är.

De nya episoderna med de fyra tubbisarna är onekligen rätt lika de ursprungliga Tinky-Winky, Dipsy, La-La och Po, men vissa förändringar och nyheter märks. Främst tycks dock skälet vara att uppdatera bildformatet (från ”kvadratiskt” till 16:9) och dagens 1-3-åringar tros tycka att tv-rutor på figurernas magar är obegripligt eller omodernt, varför dessa nu är ersatta av Touch Screen-magar på vilka dokumentärfilmerna av livs levande barn visas. (Jo, tultbarnen tros visst även 2016 förstå vad dokumentärfilm är.) 

Andra ”nyheter” är att 2016 års version har en tubbytelefon, lite nya möbler och ett tubbytåg och klarare färger. Dammsugaren har rent av bytt från blått till orange (utan att ha satts i fängelse). I överensstämmelse med dagens reella barn är tubbisarna heller inte utomhus utan befinner sig nu i ett digitalt landskap

Teletubbies uppfyllde reellt "barnkulturella" kvalitetskriterier

De 100 barnteveexperterna på jubileumsfestivalen PRIX JEUNESSE INTERNATIONAL 2014 som röstade fram de bästa historiska programmen hade ovanligt intressanta kvalitets-kriterier: program som 1) visar god förståelse av, och lyckat tilltal till, målgruppen; 2) som bidrar till att innebörden av ”åldersspecifik” verkligen begrips; 3) program som ger upphov till offentlig diskussion genom att vara kontroversiella (Schneid 2015). 

Serien gick bevisligen hem hos 1-3-åringarna, genom att för första gången så tydligt vara gjord specifikt för dem, vilket till sist även de flesta av de initialt kritiska efterhand insett och därmed tystnat. Avsnitten var filmade ur småbarns visuella perspektiv såväl som ur deras mentala, där vuxnas huvuden eller vuxna över huvud taget knappt syns till, och tubbisarna tilläts som sagt tala babyspråk av det slag som tv-tittarna själva gjorde. 

Ska då det faktum att Teletubbies idag inte bidrar till samma kontroverser tas som ett tecken på att seriens kvalitet därmed sänkts?! Nej, det ska förstås tolkas som att serien blivit normerande och självklar på ett för en gångs skull positivt sätt.

Referenser

Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Dissertation at University of the West of England 2006

Howard, Sue & Roberts, Susan: "Teletubbies" down under: The Australian experience, TelevIZIon No.12 (1999):2

Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early Childhood 1 (2000):2, s.119-136

Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004

Rönnberg, Margareta: ”Pedagogiska” babymedier, ”underhållande” blöjbarns-tv – eller helst ingetdera?, sid.1-34 i Margareta Rönnberg (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008a

Rönnberg, Margareta: Fyra blöjbarn ser på tv – en deskriptiv analys, sid.73-146 i M. Rönnberg (Red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008b

Schneid, Kirsten: Qualitätskriterien der besten Kinderprogramme der letzten 50 Jahre, TelevIZIon 28 (2015):2, s.63-67

Läsa på papper eller skärm – vilket är ”bäst” för barn? Fast bäst till vad? Vad säger Svenska Barnboksinstitutet?

På Svenska Barnboksinstitutet (SBI) ägde för drygt två år sedan (15/2-15) ett offentligt sam-tal rum som hade titeln ”Vad har plattorna med läsningen att göra?”. Samtalet videofilmades och finns som webbfilm på institutets webbsajt under fliken Forskning. Frågan tycktes mig märklig: vet de inte att det läses massor på surfplattor? Kan man tala om läsning i bestämd form? Så värst mycket referenser till forskning förekom inte heller. Då var förseelsen i och för sig ännu relativt ny, men redan då fanns ett femtiotal studier att ta del av (se NOT). Det märktes inte, märks ännu inte.

SBI skriver på sin webbsajt att man ”arbetar med att främja forskning inom det barnlitterära området samt sprida information om forskningsresultat”. En sökning i katalogen ELSA ger magert resultat. Inte heller Skolverket tycks ha något att berätta om denna nymodighet, eller någon annan för den delen – åtminstone vad jag vet. 

Jag har försökt sätta mig in i en del av den framför allt amerikanska och brittiska forskning som publicerats. Det är inte lätt. Dels avser vissa studier (likt SBI-samtalet) surfplattor, fast inga andra skärmar. Man borde alltså särskilja studier om surfplattor (tablets), även kallade pekplattor, paddor, iPads, från läsplattor (e-(book)reeders, Kindle) som är specifikt avsedda för läsning av böcker eller andra texter. Därtill talas det om pekdator och appar till pek-plattor, så skogen har många trädarter. 

Dels är det ju skillnad om det som läses är en fiktionsberättelse, till exempel en sagobok/bil-derbok, eller en skolbok/faktabok, en faktatext med illustrationer, en interaktiv multimedia-text med animationer, ljud och musik m.m. – eller en specialgjord kort text avsedd enbart för experimentet. Dels varierar lässituationen och läsförmågan beroende på läsarens ålder, om det är fråga om barn med särskilda lässvårigheter, om ett barn läser helt ensam, om en vuxen läser för barnet, eller om barnet läser för den vuxne. 

Dels ifall det som undersöks handlar om läsförståelse, informationsletning, upplevelseläs-ning eller främst om en delad, njutbar upplevelse, etc. Ska barnet lära sig fakta, utvidga sitt ordförråd eller helt enkelt motiveras eller stimuleras till att läsa? Ibland är underökningens direkta syfte att förbättra en digital text eller optimera digitala medier, vilket också får konsekvenser för studiers upplägg, metoder och troligen för deras resultat.

Gemensamt för alla studier är dock att pappersboken tas som ur-mediet, mot vilket alla jämförelser görs. Eller snarare produkten av det som den danske forskaren Tom Pettitt 2007 kallade för ”Gutenbergparentesen” – de 500 år då förmedlingen av idéer, berättelser och musik dominerades av tryckta medier. Således jämförs det aldrig med lyssnande på tal-böcker, ej heller med ingen läsning alls eller med muntligt berättande. Med dessa förbehåll ska jag här mest antydningsvis försöka ta upp några aspekter av alla de studier som jag lokaliserat. Eftersom området är så snårigt, gör jag bara några belysande nedslag och disponerar framställningen utifrån barnets ålder.

1-4-åringar

De yngsta läser förstås inte själva, även om ordet som används av Strouse & Ganea (2017) när tultbarnen ensamma tar del av en text är ”read”. Då avses i själva verket 1-4-åringars lyssnande på den elektroniska bokens voiceover. Detta jämförs sedan med när en vuxen läser pappersboken ifråga (som handlar om hur vissa djur kan kamouflera sig, således främst faktabok) för barnet. 

Kanadensiskorna kommer fram till föräldrarna anser att barnet visar större engagemang i, större uppmärksamhet och har större behållning av, traditionella böcker. Föräldrarna sade sig också själva interagera mer med barnet i pappersfallet, vilket onekligen torde bidra. Det förblir alltså oklart i vad mån resultatet beror på mediet eller på den vuxne. Med tanke på publiceringen i en datortidskrift, är slutsatsen dock inte förvånande: att det icke optimala resultatet i det elektroniska fallet kan hänga samman med sämre kvalitet på interaktionen förälder-barn.

4-åringar

Ett likartat syfte hade Lauricella m.fl. (2014), men nu i en studie med enbart 4-åringar (39 stycken). Här läggs dock fokus på hur föräldern interagerar med barnet i fallet med bägge medier. Likheterna övervägde vad beträffar barnets förståelse av berättelsen, liksom av uppmärksamhet och språkförståelse, men föräldrarna visade i detta fall större engagemang i fallet med den digitala boken. 

En svårighet är dock att avgöra vad som ska tolkas som engagemang. Det kan bedömas utifrån uppmärksamhet, gester, mimik och verbaliseringar. Här tycks det avse hur aktiv respektive passiv föräldern är och hur mycket ömsesidigt samtal under läsningen som observerats i videoobservationen. Även Chiong m.fl. (2012) fann större engagemang vid läsning på surfplatta än läsning av pappersbok avseende föräldrarnas interaktion med 3-6-åringar, men försprånget för de digitala versionerna skulle också kunna hänga samman med mer fysisk interaktion typ sidvändande, pekande etc i fallet med nyare teknik, snarare än betoning av uppmärksamhet riktad mot själva berättelsen.

3-6-åringar

Finns det inte en risk för distraktion med läsning på vissa typer av plattformar, liksom att utkonkurrera mer ansträngande saker eller djupläsning? Detta är en av de vanligaste far-hågorna kommande från pappersbokmänniskor (även på SBI i februari 2015).

Chiong m.fl. (2012) tog sig, förutom tryckta böcker och i det närmaste identiska digitali-serade versioner av dessa som e-böcker för läsplattor (iPad, Kindle Fire och NOOK Color), också an ”enhanced e-books”. Med detta ”förhöjda” avses förutom samma text även ”inkodade förändringar” och multimedieinslag som kan ge upphov till en känsla av ”interaktiv” upplevelse. Böckerna ifråga var avsedda för 3-6-åringar med ”science”-tema och korta nog att läsas på tio minuter av en av föräldrarna (av vilka två tredjedelar var mödrar) till de 32 i studien ingående barnen. 

Jämförelserna mellan de tre plattformarna visade att pappersbok och e-bok ledde till lika mycket innehållsrelaterade handlingar både från barnets och förälderns sida (namnge och/eller peka på ting, verbalt utveckla företeelser i berättelsen, dra paralleller till egna upplevelser, föda nyfikenhet), medan multimedieversionen gav upphov till mindre tal om innehållet och mer tal och handlingar (fösa undan hand t.ex.) om själva mediet.

Föga förvånande kom barnen i multimedievarianten också ihåg färre detaljer än i ”vanlig” bok men alla barn kunde, oavsett medium, lika bra förklara avgörande inslag i berättelsen. Föräldrarna var lika engagerade oavsett medium, medan många av barnen visade mer engagemang och intresserade i fallen med e-böcker och mest så beträffande multimedie-varianten, fast en majoritet av barnen var lika engagerade av berättelsen på papper som digitalt. 

De fyra forskarna rekommenderar e-bokdesigners att vara försiktiga med att lägga till för mycket av sådant som ej direkt rör storyn. Och att föräldrar bör välja pappersbok om de prioriterar läsfrämjande förkunskaper snarare än nöje.

7-9-åringar läser för förälder och vice versa på p- & s-medium

Så vad välja och varför: pappersmedium eller skärmmedium? De flesta studier har som sina försökspersoner haft förskolebarn, intresserad som man varit av att sia om tänkbara effekter på barns framtida läsförmåga. De brittiska psykologerna Nicola Yuill och Alex Martin (2016) vid ”barn & teknologi”-laboratoriet vid universitetet i Sussex har ett mer ovanligt närmande till företeelsen och enligt min mening intressantare. 

De bad 24 mödrar och dessas 7-9-åriga barn att turas om att läsa för varandra på papper respektive som e-bok på surfplatta. Barnet fick välja mellan ett 8-minuter långt avsnitt ur reell, populär fiktion: antingen Barry Loser: I am not a Loser (2012) av Jim Smith (på svenska: Jag är inte en loser: Barry Loser, 2015) eller You’re a Bad Man, Mr Gum! (2006, på svenska: Du är en gräslig man, herr Grums!, 2010) av Andy Stanton. Fördelningen blev nästan 50:50. Observationerna ägde rum i hemmiljö.

Forskarna fann ingen skillnad mellan medierna beträffande vad barnen kom ihåg från papper respektive skärm avseende beskrivningar eller berättelsen i stort. Däremot var interaktionen mellan barn och förälder annorlunda, så som denna bedömdes av oberoende granskare av videoobservationerna. När de läste på papper var det mer av värme och glädje i samspelet förälder-barn: mer av leenden, skratt och ömhetsbetygelser.

Emotionell skillnad – papper varmare än skärm?

Forskarna spekulerar kring att detta helt enkelt kan ha att göra med de studerades rent fysiska hållning – i dubbel bemärkelse (av både hand och rygg). Största skillnaden hur man håller bok/platta, sittställning, kroppshållning etc var mellan barnläsning på skärm och föräldraläsning på papper. När barnen läste för föräldern från ett skärmmedium tenderade de att hålla plattan i en huvudet-nedåt-position, liknande den de uppvisar när de använder surfplattor för soloaktiviteter som att spela spel eller surfa på Nätet. Detta innebar att föräldern var tvungen att se över barnets axel, ”axelsurfa”, för att själv kunna se något på skärmen. Denna mindre bekväma interaktion blev mindre ”mysig”, varm och nära för barn och förälder.

När föräldrarna läste för barnet ur pappersbok brukade de hålla upp boken så att också barnet kunde se, ibland genom att hålla om barnet med den ena armen. Vissa barn föredrog att enbart lyssna och kura ihop sig i en mysigs ställning. Mödrarna föredrog att läsa på papper, barnen var fördelade lika på båda medierna. Forskarnas slutsats blir att förälder och barn verkar komma varandra även emotionellt närmare helt enkelt utifrån sittställning och lässtil påverkad av mediets egenart. Skärmmedier tycks helt enkelt vara aningen mindre ”värmealstrande”!

Papper tycks möjliggöra mer dialogisk lässtil än skärm

Merparten forskning i detta ämne tycks som sin fokus ha eventuella konsekvenser för barnets kommande läsförmåga och att tidigt läsa tillsammans brukar motiveras med att detta ökar barnets intresse och motivation för att lära sig att läsa själv. Vanligtvis betonas då också ökat ordförråd, inlärning av läsriktning från vänster mot höger, förståelse av vad en berättel-se är och betoning av länkar till barnets egna gjorda erfarenheter. Huvudsakligen kognitiva aspekter med andra ord, men Yuill & Martin (2016) framhåller att även emotionella band och en mysig känsla vid dialogisk läsning spelar roll. Äldre barn kan dock också ha rätten att digitalt få göra saker ensamma. Liksom rätten att koppla av. 

De flesta studier om e-böcker handlar dock om hur olika design (multimedia med ljud, spel och feedback) kan underlätta ensamläsning hos dem som börjar läsa. Många studier har hävdat (mer än de visat) att multimediedetaljer, och användningen av surfplattor överhuvud-taget, kan distrahera barnet därför att det VET att det istället kunde se en film eller spela ett spel på apparaten, snarare än läsa eller lyssna till läsning. Barnet tycker sig dessutom äga paddan, eller kunna hantera den bättre än den vuxne. En pappersbok har bara ett enda syfte och det är att läsas. Det kan rör sig om helt olika läskulturer.

Min slutsats är emellertid att det, snarare än ett triangeldrama mellan förälder-barn-medium, handlar om när och hur och till vad respektive medium är tänkt att användas vid varje tillfälle och om alla inblandade är ense om det. Avgörande är alltså användningssättet snarare än mediet, vilket även bör få konsekvenser för produktionen av medietexter, det vill säga berättelserna.

Alla medier och apparater har sina för- och nackdelar. Bloggrubrikens fråga om vad som är bäst går helt enkelt inte besvara generellt. I sedvanlig ordning verkar allt som är bra även ha sina avigsidor – och tvärtom. 

Dags att vända blad? Olika mediers för- och nackdelar för barn

E-böcker utvecklas hela tiden och har idag fördelar eller understödjande detaljer som kan främja barns s.k. litteracitetsförmåga (ordförklaringar, framhävande av ord samtidigt som dessa läses upp av berättaren, bilder som underlättar förståelsen av historien). Enligt vissa studier interagerar barnet mer med förälder än för pappersbok, enligt andra undersökningar mindre…

Vissa studier kommer fram till att föräldern inte talar lika mycket om storyn på skärm, men det lär väl vara förälderns fel i så fall – snarare än mediets? Andra undersökningar hävdar att barn och förälder talar mer, fast om andra ting än historien. Hur mycket barnet lär sig eller förstår tycks däremot ej vara särskiljande för medierna. Interaktiva detaljer kan däremot uppenbarligen vara distraherande (Takacs m.fl. (2014). Spel och andra interaktiva inslag borde därför introduceras först efter att läsningen av berättelsen är klar, d.v.s. mot slutet. Börja därför med ”läsa enbart”!

Uppenbart är att kvalitén är avhängig av användningssätt lika mycket som av medieegen-skaper. Vissa användningssätt har 500 år på nacken, men har ju under den tiden gått från högläsning till tyst ensamläsning… Digitala medier lär ha framtiden för sig. 

Not

Takacs m.fl. (2014) har genomfört en s.k. meta-analys av 29 andra studiers resultat (med sammanlagt 1272 barn utforskade). Huvudfrågan för deras jämförelse mellan pappersbok vs elektronisk bok är Kan dator ersätta vuxna vad gäller att läsa barnböcker? Man kan onekligen undra varför det ena skulle behöva ersätta det andra.. Det skulle hur som helst ta åtskilligt med utrymme (och tid för mig att skriva och dig att läsa) att i detalj redogöra för denna översikt av tidigare gjorda studier alltsedan millennieskiftet.

Det svar de kommer fram till från en sammanställning av alla dessa 29 undersökningars resultat är, att antagandet att mindre barn nödvändigtvis behöver stöd av någon vuxen för att förstå en berättelse inte stämmer. I varje fall inte så länge barnet får ta del av optimalt utformade multimediaberättelser med förklarande animationer, bakgrundsmusik och ljud-effekter (men således inte kommersiella varianter, med spel och andra distraktioner).

Multimediaberättelserna visade sig vara bättre än traditionella berättelser och lika bra som tryckta berättelser med stöd av en vuxen som förklarar ord eller berättelseinslag.

Referenser

Chiong, Cynthia, Ree, Jinny, Takeuchi, Lori & Erickson, Ingrid: Print Books vs. E-Books: Comparing Parent-Child Co-Reading on Print, Basic, and Enhanced E-Book Platforms, New York, NY: The Joan Ganz Cooney Center 2012

Lauricella, Alexis, Barr, Rachel & Calvert, Sandra: Parent–child interactions during traditional and computer storybook reading for children’s comprehension: Implications for electronic storybook design, International Journal of Child-Computer Interaction 2 (2014), s.17-25

Strouse, Gabrielle & Ganea, Patricia: A print book preference: Caregivers report higher child enjoyment and more adult–child interactions when reading print than electronic books, International Journal of Child-Computer Interaction, Vol.11 (online) February 27, 2017

Takacs, Zsofia, Swart, Elise & Bus, Adriana: Can the computer replace the adult for storybook reading? A meta-analysis on the effects of multimedia stories as compared to sharing print stories with an adult, Frontiers in Psychology, December 3, 2014

Yuill, Nicola & Martin, Alex: Curling Up With a Good E-Book: Mother-Child Shared Story Reading on Screen or Paper Affects Embodied Interaction and Warmth, Frontiers in Psychology, December 15, 2016

Också fake news-troende kan sin källkritik... Jämför ju flera källor...

Det brukar hävdas att spridningen av medie- och kommunikationskunnighet/MIK inklusive källkritik är botemedlet mot tron på falska nyheter, rykten och konspirationsteorier. Frågan är dock om det verkligen hjälper.

Kate Starbird vid University of Washington har publicerat en intressant men oroande studie betitlad Examining the Alternative Media Ecosystem through the Production of Alternative Narratives of Mass Shooting Events on Twitter (2017).

http://faculty.washington.edu/kstarbi/Alt_Narratives_ICWSM17-CameraReady.pdf

Starbird analyserar där ett antal Twitteranvändares reaktioner på masskjutningar. De hävdar att sanningen om att dessa skjutningar sommaren och hösten 2016 (nattklubben i Orlando, Florida, ett shoppingdistrikt i München och en galleria i Burlington i staten Washington) i själva verket aldrig ägt rum undanhålls av mainstream-medierna. Redan som utgångsläge är en första konspirationsteori att mainstream-media ljuger eller mörkar. I och med att dessa fake news-sajter refererar till varandra får användarna sedan ytterligare bekräftelser på sina konspirationsteorier. 

Men de tror sig inte alls vara naiva eller lättlurade, utan ger rent av uttryck för sin medie- och kommunikationskunnighet och litar inte bara på en enda felaktig källa. De uppsöker ju flera sidor som alla samstämmigt säger samma sak!

Fake news-sajterna har själva hänvisningar till mainstream-sidorna, tycks med andra ord opartiska eller mångsidiga, tar ju upp både för och emot… Men fakta tas här tvärtom som belägg för mörkläggning. Detta brukar sociologer kalla för en ”backfire effect”, som innebär att människor som tror på felaktig information inte alls ändrar sig när de får ta del av fakta som motsäger det som de tror på, utan de förstärks tvärtom i sin tro. Tror ännu mindre på hur det faktiskt förhåller sig...

Det tiotal sajter som granskas domineras inte bara av högerextrema åsikter, utan även olika hatsidor, nationalister, ryska propaganda-sidor och vänsterxtrema är framträdande. Alla är de dock anti-globalisering, anti-vetenskap och anti-mainstream-medier.

”Abstract

This research explores the alternative media ecosystem through a Twitter lens. Over a ten-month period, we collected tweets related to alternative narratives — e.g. conspiracy theories — of mass shooting events. We utilized tweeted URLs to generate a domain network, connecting domains shared by the same user, then conducted qualitative analysis to understand the nature of different domains and how they connect to each other. 

Our findings demonstrate how alternative news sites propagate and shape alternative narratives, while mainstream media deny them. We explain how political leanings of alternative news sites do not align well with a U.S. left-right spectrum, but instead feature an anti-globalist (vs. globalist) orientation where U.S. Alt-Right sites look similar to U.S. Alt-Left sites. 

Our findings describe a subsection of the emerging alternative media eco-system and provide insight in how websites that promote conspiracy theories and pseudo-science may function to conduct underlying political agendas.”

Apropå Sameblod: Klarar 14-åringar inte av att agera 14-åring?

Jag har inte sett bioaktuella Sameblod (2017, Amanda Kernell) utan enbart trailer och klipp. I dem gör prisbelönade Lene Cecilia Sparrok tveklöst en utmärkt prestation i sin roll som Elle-Marja. Mitt inlägg idag handlar alltså inte om denna film specifikt eller om dess rollgestaltning, utan jag fick enbart uppslaget till det när jag såg bilderna från den och läste att Sparrok är 18 år, men ska föreställa 14. 

Företeelsen är långt ifrån unik, utan flertalet svenska konstnärliga skildringar av tonåringar avsedda för en vuxenpublik har i huvudrollerna unga skådespelare som är betydligt äldre än de historiska karaktärer som de gestaltar. Inte sällan är de debutanter. Finns det inga ”natur-begåvningar” i nedre tonåren? I barnfilmer om barn och gjorda för barn är åldersgapet mellan skådespelare och karaktär för det mesta inte lika stort.

Alltså: Varför måste barn- och ungdomsskildringar nästan alltid ha betydligt äldre skådisar än dem som de ska föreställa? Beror det på att dessa filmer som regel är allvarliga eller rent av seriösa? Är dagens 14-åringar kanske inte brådmogna nog att spela de tysta, reflekterande eller skadade karaktärer som konstfilmer har som sina protagonister? Inte tillräckligt ”själfulla” för vuxnas tolkningar av deras förmodade ”brådmognad” och ”själfullhet”. Är de dåliga på att tyst beskåda vuxenvärlden, utan att öppet hånfullt returnera blicken eller med hela sin kropp revoltera?

Eller beror det på att flertalet av dessa skildringar är tillbakablickande till en tid då även vuxna både på film och i verkligheten såg äldre ut än dagens jämnåriga motsvarigheter? Vuxnas såväl som barns klädsel och frisyrer under gångna decennier gör dem förvisso i dagens ögon äldre, men jag tror att vi uppfattar åtminstone barns tal och agerande också i barnfilmerna från 40-70-talen som mera ”vuxet” än dagens verkliga motsvarigheters. 

Fast sett till de kunskaper om världen och sig själva som dagens barn och unga tack vare medieexplosionen har, borde väl snarare skådespelarna vara yngre än de karaktärer från gångna tider som de kreerar? Passar inte dagens ”kidults”, det vill säga de tweens som påstås vara ”vuxenbarn”? Eller har nutida barn aldrig fått ”förmånen” att uppleva smärta och för-tryck? Kan de unga som vill bli skådespelare inte leva sig in i den förnedring som barn ”förr” utsattes för? Men en jämnårig publik förmodas ju göra det, om man får tro regissö-rerna av dessa barnskildringar som hävdar att de visst gjort en film för barn.

Jag kan inte finna några andra rimliga skäl än dagens brist på nöd och reell fattigdom. Ty det rör sig ju i fallet med människor i nedre tonåren inte om barnroller, så argumentet att yngre barn är svårare att regissera håller heller inte i detta fall.

Handlingen förlagd decennier tillbaka

Men som sagt: exemplen är många och här några enbart hämtade ur mitt (allt sämre) minne. Jag tänker genast på Pelle Erövraren/Pelle Erobreren (1987, Bille August) och ler i mjugg redan åt affischen, där 57-årige Max von Sydow som Lassefar bär 11-årige Pelle Hvene-gaard i rollen som sonen Pelle. Handlingen utspelar sig visserligen år 1877 och över ett antal år därefter, det vill säga då medellivslängden för män var under 50 år. Att se Lassefar konka omkring på den halvvuxen Pelle, gjorde detta fullt begripligt. 

De med filmen samtida recensenterna hyllade dock 11-åringens ”klara iakttagande ögon och känsliga ansikte” (Lasse Bergström, Expressen) medan Margareta Norlin (i filmtidskriften Chaplin) tydligen mera nyligen sett ett barn: ”Däremot håller inte Pelle Hvenegaard riktigt i alla scener som Pelle själv. Det förvånar eftersom god barnregi brukar vara ett av Bille Augusts särskilda kännemärken.”

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) utspelar sig 30 år senare (i Uppsala 1907-1910). Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) var båda 12 år. Alexander ska väl vara högst 6-7 år i prologen där han leker under ett bord, för att sedan mot slutet före-ställa 11. I Här har du ditt liv (1966, Jan Troell) börjar berättelsen 1914 när Olof är 14 år och slutar efter freden vintern 1918. Eddie Axberg i rollen var under inspelningstiden 18 år, vilket mer överensstämmer med ynglingen i slutbilderna.

Ett mer sentida exempel är 22-åriga Amy Deasismont som tonåriga konståkerskelöftet Katja, gissningsvis 16-17 år, i Min lilla syster (2015, Sanna Lenken). Både hon och Lene Cecilia Sparrok har med rätta fått mycket beröm för sina rollprestationer. Nöjestidningen Varietys filmkriter Guy Lodge skrev till exempel (1/9-16) om…

”...Sparrok’s quiet, searching debut performance that deserves substantial credit for “Sami Blood’s” delicately modulated tone. Blessed with a still gaze that can look hopefully defiant and utterly adrift all at once, she knots and loosens her body language according to who’s watching Elle-Marja, and how: When she slips on a drab house dress [that] nonetheless camouflages her ethnic-clothed Sami identity, she walks, however hesitantly, like one who has grown from being looked at to being seen”.

Ytterst få barnskådespelare beskrivs på detta sätt. Ja, det skulle nog då rent av betecknas som voyeuristiskt eller högst olämpligt. Barnskådespelarna i barnskildringar om 7-9-åringar brukar ha skådespelare som bara är 2 år äldre än sin karaktär: Fredrik Becklén som Hugo och Marie Öhman som Josefin, vars 7-åriga karaktärer bägge ska börja skolan, var 9-10 år när Hugo och Josefin (1967, Kjell Grede) spelades in. En annan skolnybörjare var 9-årige Lele Dorazios Elvis Karlsson i Kay Pollaks Elvis! Elvis! (1977). Sexårige Åke i Åke och hans värld (1984, Allan Edwall) spelades av 8-årige Martin Lindström. Natalie Minnevik, som ska föreställa 9-åriga Elina i Norrbotten på 50-talet, var 11 år under inspelningen av Elina  – som jag inte fanns (2003, Klaus Härö) o.s.v.

Samma föråldring gäller visserligen även en del populärfilmer och inte minst tv-serier om unga… I bägge fallen, och särskilt det sistnämnda, kan man tänka sig att seriemakarna hoppas att filmen/serien ska bli succé/långkörare, men befarar att tonåringar inför eventuell uppföljare eller utdragen serie hinner förändra sitt utseende och sin röst på några år, till skillnad från unga vuxna som redan genomgått den förvandlingen. Att även flertalet av skådespelarna i norska Skam är ett par-tre år äldre än sin karaktär kan kanske inte ges denna förklaring, då få lär ha förväntat sig flerårig fortsättning.

Skådisar som är 8-10 år äldre i USA-filmer och tv-serie är emellertid inte ovanligt och blev ju rent skrattretande i fallet med den så populära långköraren Beverly Hills 90210 (1990-2000). Möjligen tros äldre skådespelare vara mer erfarna och bättre på att agera. Producenterna vågar dessutom kanske inte ta risken med exempelvis sen pubertet. Eller är det så att 20-åringar i vuxna rollbesättares ögon ser ut som 16?

Men karaktärerna i anime och manga åldras väl inte ohejdat?

Målbrott, skäggväxt eller kraftigare käkparti är förstås svåra att ha kontroll över för en skapare av live-filmer. I fallet med tecknade eller animerade karaktärer bör detta inte vara något hinder, så när figurer i anime och manga ser äldre eller yngre ut än den ålder de uppenbarligen ska vara i, måste det finnas andra förklaringar. Kanske är det fråga om helt och hållet estetiska val, eller så görs valen med tanke på den publik man riktar sig till i varje enskilt fall eller den genre det är fråga om. Det skiljer sig då alltså åt i de fall då det är en tänkt pojk- eller flickpublik och dessas åldrar och handlingen i berättelsen.

Karaktärer i åldern under 10 år brukar te sig rätt ”korrekt åldersanpassade”, medan anime om 10-15-åringar verkar vara minst fem år äldre i fallet med flickfigurer, men ofta yngre än eller ungefär som förmodad ålder om det rör sig om pojkfigurer. Sexton-sjuttonåringar ser å andra sidan ut som 25 – och 25 åringar som 17-18… Medelålders karaktärer ser yngre ut, medan alla över 50 i mina ögon skildras som vithåriga 70-åringar. Tolkningarna kan förvisso variera, beroende på den tolkandes egen ålder.

Är det en våldsam serie, måste särskilda hänsyn dessutom tas ifall man riktar sig främst till pojkar under tonåren. Då är det mindre problematiskt att låta olagligheterna utföras av figurer som till synes är vuxna. Serier för och om förpubertala flickor får heller inte se för unga ut, för att inte väcka vuxenvärldens missnöje.

Att karaktärerna i barn- och ungdomsfilmerna är så utsatta och olyckliga, och inte direkt fungerar som några förebilder för en ung publik, kan möjligen förklara att skådespelarnas relativt höga ålder kan passera. Samtidigt borde detta utgöra en fingervisning om att filmerna inte riktar sig till barn och ungdomar, utan till vuxna som kanske blickar tillbaka till sin egen barndom. Inte tillbaka till slutet av 1800-talet kanske, men till 30-, 50- eller 80-talet, beroende på när filmerna hade premiär.  

Barn brukar helst vilja se starka eller listiga barnkaraktärer och söka en emotionell upple-velse som via deras jämnåriga på bioduken stärker och ger dem självkänsla snarare än försvagar dem. Hjältarna i anime har därför en svår balansgång att gå.