På svt.opinion.se hade jag torsdags (1/12-16) denna invändning införd (fast med av redaktören ändrad rubrik):
Nej, Barbro Lindgren & Co, barnlitteratur är inte för vuxna!
På svt.se/kultur kunde man i förrgår (28/11) läsa att (barnboks-?)författaren Barbro Lindgren menar att ”böcker för barn ska vara minst lika bra för vuxna, om inte bättre”. Vad menas?! ”Bättre än för barn? Bättre än böcker för vuxna är för vuxna?
Därtill säger hon, om jag utgår från att Lindgren är korrekt citerad, att vuxna för det mesta tror ”att barnlitteratur inte är någonting för dem. Men god barnlitteratur är i hög grad för dem också”. Innebär detta att författaren anser att ”dålig” barnlitteratur bara är för barn? Eller är det då inte ens fråga om litteratur? Är det i så fall inte förlagen som är dåliga? Vem får avgöra om en barnbok är bra eller dålig? Andra författare? Recensenter? Det kan väl aldrig vara barnen själva?
Nej, jag vänder mig starkt emot påståendet att barnlitteratur ska vara menad för andra än barn. Jo, jag vet att det snackas om olika nivåer, en för djupsinniga, erfarna vuxna, en för ytläsande, oerfarna barn… Att tala med kluven tunga, kallar jag detta och det väcker åtminstone hos äldre förskolebarn obehag: ”Det är nåt jag inte fattar, men vad…?” Kan kanske just detta vara skälet till att barn idag så ogärna läser?
Vill man kommunicera med en viss läsekrets, avpassar man sitt ämne, sitt tilltal, sitt språk och sina bilder till vederbörande. Författare kan lika lite som andra dödliga tala solidariskt och demokratiskt till två olika publiker samtidigt. Olika publiker kan förvisso tolka på skilda sätt, men det är en helt annan femma, om nu saken gäller att förstå barnets intresse (eller ej) för en viss berättelse.
Menas det att en barnbok även ska tilltala den vuxne, för att vederbörande ska stå ut med att läsa för barnet, frågar jag mig varför då? Kan inte den vuxne osjälviskt läsa för det barn som vederbörande trots allt skaffat sig, utan att få ut annat för egen del än lyhördhet för barnets reaktioner? Ingen dålig betalning, vill jag hävda.
Eller hänsyftas det på en ensam vuxen läsare utan medlyssnande barn, som varken i sin yrkesroll eller föräldraroll avser att bedöma huruvida boken ifråga passar just specifika barn? De enda skäl som jag kan se till detta är att den vuxne är nostalgisk, sentimental eller barns-lig. (Inga barn är barnsliga, utan helt enkelt barn.) Många barnboksbloggare tycks hamna i denna kategori. Den vuxna människa som är ute efter nostalgi och sentimentalitet kan med fördel hitta detta i vuxenlitteraturens barnskildringar.
Har författaren mött några barn som menat att en viss barnbok främst, eller även, är passande för vuxna? Låt oss i så fall veta vilka titlar, samt barnets skäl! Detta vore verkligen ett journalistiskt scoop.
Men om nu även barnböcker är för vuxna, finns det väl ingen anledning att ha kvar etikette-ringen? Varför finns i så fall beteckningen barnbok och barnboksförfattare? Ty då blir väl alla böcker litteratur, utan förled? Om förlagens angivande av läsålder är felaktig eller för låg, varför går författaren/illustratören i så fall med på den?
Fast om alla verk som hittills kallats barnböcker är för alla, borde väl även vuxenlitteratur vara för barn? Eller vari skulle skillnaden annars bestå? En ytlig, oerfaren läsning av sådana verk borde väl vara illustrativ och tankeväckande även för deras författare? För att inte tala om: för barnen…
Så varför ska vuxna roffa åt sig även barnböcker? Kan inte barn för en gångs skull få ha någonting alldeles eget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar