Ända sedan jag (i blogginlägget 9 november-15) skrev om 150-årsjubilerande Dagens Nyheters kultursidas topplista över ”150 kulturhändelser som skapade Sverige” (DN 31/12-14), har jag då och då grunnat över den tilltagande listmanin.
Boken Pippi Långstrump kom då på första och tv-serien Fem myror är fler än fyra elefanter på andra plats – långt före Nobelpriset, Strindberg, Hylands Hörna, Tranströmer och lik-nande vuxna lättviktare. Inte mig emot, men det har samtidigt gett upphov till undran över varför barnprodukter ofta kommer så högt på rankningar av denna typ, till skillnad från hur samtida barnprodukter, och inte minst faktiska barns roll i samhället, vanligtvis lågvärderas.
Sedan dess har jag även haft ett blogginlägg (3/12) om ”11 sätt att älska en bok”, utifrån Guri Fjeldberg och hennes bok 101. De beste barnebøkene 2005-2015. Där är barnböckerna förvisso presenterade i alfabetisk ordning, så nr. 101 är sannerligen inte sämst av de 400 nominerade.
Jag har dock fram till nu lyckats motstå listbegäret, men under tiden som gått stött på bl.a. Tidernas bästa barnböcker, Nio viktiga strategier vid fostran av barn i en digital värld, De 10 mest feministiska Disneyhjältinnorna, De 10 bästa Disneymelodierna, De 10 mest enerverande Disneysångerna, Filmhistoriens 100 bästa filmer, den svenska filmtidskriften FLM:s (nr.17-18) lista över De 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, De 100 bästa animerade långfilmerna och många, många fler.
Men snart är det dags igen, inför den stundande julhandeln… Tidningarna kommer att svämma över av listor över årets bästa (julklapps)böcker och DVD-er… Den fråga som jag nu ska reflektera kring en aning är Varför görs sådana här listor och varför läses dom? Inte minst: Varför har listmanin ökat explosionsartat det senaste decenniet, så att även f.d. seriösa tidningar som DN inte sällan har 10-punktslistor för än det ena, än det andra?
Världshistoriens 10 bästa arior kan kanske locka? Nähä, men de 500 bästa sevärdheterna i världen, då? Inte? Fast Ricky Gervais 10 bästa ögonblick på YouTube; 27 bästa poddarna, Världens bästa deckare (läs: Lotta Olssons favoriter), Topp 30: Bästa filmerna på Netflix, Höstens bästa serier och filmer på HBO Nordic, de bästa strömmade tv-serierna för barn just nu – något av detta måste väl tala till underhållningsläsaren? Alla dessa är förstås bara några exempel ur kvällsblaskan Dagens Nyheter från senare tid. Svaret på varför, kan jag nog redan nu leverera: de utgör en efterapning av alla tusentals listor på Nätet… Men varför lockar då dessa? Man vill ju visa att äldre journalister också kan hänga med sin tid.
Världshistoriens 10 bästa arior kan kanske locka? Nähä, men de 500 bästa sevärdheterna i världen, då? Inte? Fast Ricky Gervais 10 bästa ögonblick på YouTube; 27 bästa poddarna, Världens bästa deckare (läs: Lotta Olssons favoriter), Topp 30: Bästa filmerna på Netflix, Höstens bästa serier och filmer på HBO Nordic, de bästa strömmade tv-serierna för barn just nu – något av detta måste väl tala till underhållningsläsaren? Alla dessa är förstås bara några exempel ur kvällsblaskan Dagens Nyheter från senare tid. Svaret på varför, kan jag nog redan nu leverera: de utgör en efterapning av alla tusentals listor på Nätet… Men varför lockar då dessa? Man vill ju visa att äldre journalister också kan hänga med sin tid.
Bara gamla filmer och gamla experter göre sig besvär?
Har vinnarna någon gemensam nämnare? Ja, de bör vara tillräckligt gamla, helst 50-100 år. Den förment främsta animerade långfilmen Pinocchio är från 1940, den ”bästa barnboken någonsin”, Fantastiska Wilbur, från 1952, Fem myror… från 70-talet och den ”bästa svenska julkalendern” Trolltider visades 1979.
Den ”bästa svenska långfilmen” påstås stumfilmen Körkarlen (1921) vara och En sensation/ Citizen Kane (1941) ansågs i 40 års tid som världens och tidernas bästa film, men blev tydli-gen sämre det senaste decenniet eftersom den i senaste omröstningen i filmtidskriften Sight & Sound slogs rätt klart av den tidigare tvåan, Hitchkocks En studie i brott/Vertigo (1958). Den sistnämnda tog sig, likt så många av de andra, upp på listan först efter upphovsmänni-skans död.
Ytterligare ett kriterium är att aspiranten ska vara svår eller rent av omöjlig att ta till sig idag, av en mer sentida motsvarighet till den ursprungliga målgruppen. Bara konnässörerna ska kunna inse dess djup. Men kan kulturprodukten i så fall verkligen ha begripits och värderats ”korrekt” av sin samtid? Många blir ”mästerverk” först decennier senare… Själv-klart är det samtiden som bestämmer värdet, om man nu menar att meningsfulla produkter ska ha något att säga de människor som de primärt är gjorda för och används av. Om man nu inte tycker att de som betalar för produkten bara ska vara försökskaniner som dessutom får betala för experimentet.
Men hur kan det komma sig att på i stort sett alla andra områden har ”utvecklingen” gått framåt, t.ex. vad barns intelligens (såsom mätt i IQ) eller teknisk utveckling anbelangar – men inte på kulturens? Och hur kommer det sig att så många världsbästingar har engelska som sitt modersmål?
BBC:s litteraturkritiker lät kritiker och redaktörer från prestigefyllda engelskspråkiga medier som Sunday Times, Time Magazine, The New Oxford Companion to Children's Literature och amerikanska National Public Radio komma med förslag till BBC:s lista över tidernas bästa barnböcker för barn under 10 år, enligt svt.se/kultur (18/5-15):
BBC:S LISTA ÖVER TIDERNAS BÄSTA BARNBÖCKER:
1. E.B. White – ”Fantastiska Wilbur”/Min vän Charlotte (1952)
2. C.S. Lewis – ”Häxan och lejonet” (1950)
3. Maurice Sendak – ”Till vildingarnas land” (1963)
4. Lewis Carroll – Alice i Underlandet” (1865)
5. Louisa May Alcott – ”Unga kvinnor” (1868)
6. Antoine de Saint-Exupéry – ”Lille prinsen” (1943)
7. A.A. Milne – ”Nalle Puh” (1926)
8. Roald Dahl – ”Kalle och chokladfabriken” (1964)
9. Ursula K Le Guin – ”Trollkarlen från Övärlden” (1968) = YNGST!
10. Madeleine L'Engle – ”Ett veck i tiden” (1962)
11. Laura Ingalls Wilder – ”Lilla huset på prärien” (1935)
* Årtal i parentes visar ursprungligt utgivningsår på originalspråk.
Pippi Långstrump kan alltså kasta sig i väggen! Barn skulle förmodligen istället ta med exempelvis Godnatt, mister Tom av Michelle Magorian och någon Harry Potter-bok… Men vem tillfrågar dem? Jo, Slate Magazine gjorde för en gångs skull det i fjol, fast om bästa Pixar-filmer.
De bästa Pixarfilmerna enligt ett 30-tal barn – och vuxna…
Tidskriften Slate tillfrågade alltså (18/6-15, d.v.s. innan t.ex. Insidan ut hade haft premiär) ett 30-tal barn i åldern 4-12 år om deras preferenser. Det visade sig att barnen var mer spar-smakade än recensenterna, särskilt vad de två första Toy Story-filmerna anbelangar, som var kritikernas favoriter. Elva av de 14 filmerna fick lägre betyg av barnen, än av de vuxna bedömarna. Monsters, Inc (2001) kom etta på barnens lista, men bara åtta på de vuxnas. Som tur är, var också de vuxna kritikerna smartare när de var barn.
Bilar 2 (2011), som kritikerna dissade, var en av de populäraste bland de yngsta barnen. De allra yngsta minns också ofta bara en viss scen, som de gör sin värdering utifrån. Hitta Nemo (2003) var däremot ingen hit bland just dessa barn, inte heller Wall-E (2008). Filmer med lågt tempo kommer likaså lägre på barnlistan. Barnen gillade, till skillnad från de vuxna, uppföljare och ansåg även att de senaste filmerna var bättre än de äldre. Kritikerna har tvärt-om menat att Pixar-filmerna blivit sämre med tiden.
Ett motsatt problem jämfört med de experter, som i andra sammanhang fått göra bedöm-ningar, är nu barnens i vissa fall mycket unga ålder. Även om Pixarfilmerna finns på dvd eller visas på tv, har barn en tendens att ha glömt de äldre filmerna och tycka att de senaste är bäst. Barn växer ur sina gamla favoriter, som ett slags ”bevis” för att du nu är vuxnare.
En förklaring till skillnaderna som artikelskribenten Forrest Wickman framkastar är, att kritiker bedömer respektive films sevärdhet för barn såväl som för vuxna. Inget enda barn brydde sig däremot om huruvida filmen ifråga tilltalade dess föräldrar. Detta är förstås ingen vetenskaplig studie, lika lite som recensionsbedömningar eller bästa-listor är det, men kan trots allt ge impulser till mer pålitliga data. Förutom påminna om hur sällan barns åsikter vanligtvis efterfrågas.
Ty varför skulle kritikers och forskares personliga favoriter och smak få vara den rådande? Vissa av böckerna i BBC:s omröstning ovan är ju oläsliga för alla utom (möjligen) dagens experter. Carrolls Alice i Underlandet till exempel. Jag vill till och med ifrågasätta att de alla ens varit, och idag definitivt inte är, barnböcker. Exempelvis Lille Prinsen och Nalle Puh.
Frågan vem som avgör om en bok eller film är en barnbok respektive barnfilm eller inte – utan en barnskildring för vuxna – har ju aktualiserats den senaste tiden, i och med Suzanne Ostens påstående att hennes senaste film, Flickan, mamman och demonerna, visst är en barnfilm. Den klassades av Statens Medieråd som barnförbjuden, men Förvaltningsrätten i Stockholm gick senare efter överklagande på filmdistributören TriArts linje, vägde in regissörens goda renommé och gav filmen 11-årsgräns. Varken Kammarrätten eller Högsta förvaltningsdomstolen tog upp ärendet, varför sänkningen till 11-årsgräns kvarstår. I Sverige. I Danmark blev emellertid gränsen för ensamt tittande barn 15 år, kanske av mindre specialhänsyn till regissören och de 16 miljonerna i produktionskostnad.
Är upphovsmänniskan den som avgör ”målgruppen”? Givetvis inte! Författaren eller manusförfattaren/regissören kan givetvis ha haft vissa avsikter och en specifik mottagare i åtanke, men förläggare/producenter, kritiker, censurinstanser, föräldrar m.fl. och inte minst barn fäller förstås det slutgiltiga avgörandet.
”100 best animated movies” enligt världsberömda animatörer
En särskilt intressant lista är enligt min mening timeout.coms lista (25/6-15) över de ”100 bästa animerade långfilmerna”. Fast jag är osäker om jag istället borde översätta original-skrivningen i mellanrubriken ovan med de ”100 bäst animerade långfilmerna”, med tanke på vilka bedömarna är. Med andra ord: betygsätter proffsen animationen, eller hela filmen? Troligen menar de 100 tillfrågade, alltifrån regissören Wes Anderson och Aardman Studios animatörer Nick Park och Peter Lord, till kreatörer på Disney- och Pixar-hits, den film som enligt deras mening mest influerat/haft störst inverkan på animationskonsten. Det är förstås bara min gissning.
Ytterligare en anledning att jag finner just denna lista tänkvärd är att den inte separerar barnfilm från vuxenfilm. Här finns även handtecknad såväl som datoranimerad och stop-motion-film, både Disney, Pixar, Miyazaki och anime. Just denna kategori har även konkur-rens med ibland över en halv miljon andra vuxna bedömare av filmerna ifråga, på The Internet Movie Database (IMDb).
Animatörerna respektive amatörkritikerna på IMDb gör denna rangordning:
- Pinocchio (1940) IMDb:s betyg 7,5 på tiogradig skala
- Spirited Away (2001) IMDb: 8,6
- Min granne Totoro (1988) IMDb: 8,3
- Toy Story (1995) IMDb: 8,3
- Superhjältarna/The Incredibles (2004) IMDb: 8,0
- Dumbo (1941) IMDb: 7,3
- Järnjätten/The Iron Giant (1999) IMDb: 8,0
- Snövit och de sju dvärgarna (1937) IMDb: 7,7
- Nightmare before Christmas (1993) IMDb: 8,0
- Den fantastiska räven/Fantastic Mr. Fox (2009) IMDb: 7,8
De bägge sistnämnda är ju inte direkt för barn och inte heller nr 11 på listan, Yellow Subma-rine (1968). Mer sentida barnfavoriter som Lejonkungen (1994) hamnar på plats nummer 72, Draktränaren/How to train your dragon (2010) nr. 37 och Hitta Nemo (2003) är 31. Hade däremot IMDb:s privatrecensenter fått råda, hade Spirited Away vunnit, följd av Lejon-kungen, Wall-E, Toy Story III och Prinsessan Mononoke. Då hade Pinocchio, Dumbo och Snövit alla hamnat utanför 10-i-topp-listan.
Därmed inte sagt att de äldre är sämre, utan skillnaden illustrerar snarare vilka filmer som dagens unga nyligen sett och de yngre barnfilmer som äldre idag kanske inte tagit del av. Inte minst dagens unga män, som till 70-85 procent tycks utgöra användar-bedömarna på IMDb vad gäller komedier, och ännu fler (85-90%) betygsätter mer ”manliga” genrer (Boyle 2014), får av allt att döma där ett omotiverat värderingsföreträde.
10 främsta skälen till att 10-i-topp-lista tilltalar journalist & läsare
1. De uttrycker åsikter som om dessa vore fakta
Listor ger journalisten ett sätt att tycka fritt, utan att se ut att göra det – och utan att verka auktoritativ. För alla vet ju att det finns 66 listor till i kategorin ”musik”, 36 i kategorin ”film” och ytterligare 16 listor utnämner ”Årets bästa böcker”. Ofta med sina rätt annorlunda rangordningar. Äntligen har skribenten möjlighet att vara egensinnig och visa sin egen goda smak.
Det är också lättare för journalisten att skriva i listform, istället för att behöva skapa en logiskt framåtskridande text och hitta på ett fiffigt slut. En lista slutar, helt enkelt.
2. De får läsaren att känna sig uppdaterad om allt den missat
Listorna dyker upp särskilt i november-december och fungerar som ett slags ytlig sammanfattning av det gångna året och vad man ”borde” känna till och nu upplever sig nästan göra. Läsaren kan åtminstone säga ”jag har hört talas om X…”.
3. De är precis som inköpslistor lätta att minnas
Hjärnan älskar kategorier, ja, vi kan inte undvika eller undgå att kategorisera allt vi möter. Här får vi t.o.m. hjälp att göra det snabbt och smärtfritt, i små lättsmälta bitar. Det känns bra.
Människan kommer också lättare ihåg ting på en numrerad lista, än samma information i en enbart verbal, flytande text. Listor vet man också i förväg när de tar slut och därmed hur länge de tar att läsa. Man kan även lätt hoppa i, eller till slutet av, dem. De är helt enkelt förutsägbara och känns definitiva: det var det! De skänker därmed en känsla av kontroll.
4. De är ofta nostalgiska
Listor tittar uppsummerande bakåt, är ett sätt att förstå t.ex. de förflutna, men då av vuxenvälden ofta lågvärderade eller kritise-rade, barnprodukterna, som äntligen får sin revansch i toppen av listor 30-70 år senare. De barn som nu vuxit upp minns dem med nostalgisk saknad. Samtidigt känner dessa nya vuxna sig främmande inför samtida barnfilmer, böcker, tv-program, etc eller känner inte ens till dem. Annat var det förr… De som nått stora framgångar i livet och de som ofta tillfrågas vid listskapande är inte sällan äldre och lyfter därför fram sin barndoms gamla titlar.
5. De rangordnar våra värderingar
Människor gillar att jämföra sig med andra. Hur vi reagerar på andras listor säger en hel del om vilka vi är. Vi kan antingen lydigt acceptera att de tio utvalda filmerna troligen är de bästa, eller så känna oss kallade att verkligen inte hålla med, invända eller göra vår egen ”mer korrekt” lista.
Eller så gillar vi att få medhåll och veta att vi hade rätt: man kan (i värsta fall selektivt) ta in de titlar man själv håller med om och helt strunta i vissa av de övriga. Kanske har man inte ens hört talas om dem, men det är lätt att glömma och fokusera gemensamma nomineringar – vilket får oss att må bra.
6. De fungerar som socialt cement
Man kan tala om listorna med vänner och bekanta och man kan dela med sig av dem i form av en länk.
7. Det är roligt gissa om man har rätt om vad som tagits med
Listor blir som ett spel eller en tävling: hur många rätt får jag? De är bättre än frågesport, eftersom vi vet att de är subjektiva och egentligen inte har några korrekta eller felaktiga svar. Här kombineras våra kunskaper med slumpen.
8. De lindrar valfrihetsparadoxen
Vi sägs idag leva i informationsöverflöd och ju fler valmöjligheter vi har, desto sämre mår vi. Ju snabbare vi kan ta ett beslut, desto bättre mår vi. Listor vet vi var vi har och vad de kräver av oss (föga). De är lätta att ta sig igenom, varför vi inte behöver ha dåligt samvete för att vi ej slutfört dem.
9. De kan fungera motiverande och är framåtsyftande
Listor kan få oss att ta itu med att t.ex. läsa eller se det vi missat… De är praktiska, i och med att de lyfter fram vad man ”bör” känna till, eller vad som anses vara värt att ta del av. I november-december och särskilt runt jul tror vi oss också ha mer tid att ta igen det vi ej hunnit, så bästa-listorna blir nu ett slags att-göra-listor.
10. Numrerade listor är fängslande & siffror uppmärksammas
En rubrik som innehåller en siffra bland i övrigt enbart ord, drar i sig till sig läsarens uppmärksamhet. Numrerade listor minskar läsarens ansträngning och kräver föga analys eller sökande efter sammanhang.
Referens
Boyle, Karen: Gender, comedy and reviewing culture on the Internet Movie Database, Participations 11 (2014):1, s.31-49
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar