Sällan har en filmtitel varit sämre, eller åtminstone mer vilseledande, än fransyskan Céline Sciammas Tomboy (2011). Benämningen är filmens enda engelska ord och en beteckning som få fransmän känner till innebörden av. Kanske inte ens regissören och manusförfattaren själv? I ”bästa” fall vill Sciamma förvilla åskådaren, men förhoppningsvis vet den 10-15-åriga primära publiken inte vad ordet syftar på. För en internationell vuxen publik, kunnig i engelska, är betydelsen av ”tomboy” emellertid otvetydig: ”pojkflicka”. På franska heter pojkflicka ”garçon manqué”, d.v.s. ”misslyckad pojke”…
Är verkligen filmens 10-åriga Laure ett exempel på det? Rubriken har förstås redan avslöjat min uppfattning i frågan. Den behöver givetvis motiveras. Får huvudpersonen själv avgöra, vilket vore rimligt, lär filmen skildra en kille – en transkille. Handlade filmen om en pojk-flicka, vore den om en flicka – och så beskrivs den onekligen av upphovskvinnan och de flesta recensenter. Jag är alltså av avvikande mening. Möjligen har däremot den något äldre, rätt tuffa ”gängledaren” Lisa vissa pojkflickiga sidor inom sig. Men först: vad syftar benämningen egentligen på?
Beteckningen ”tomboy” är märklig och kommer från ett uttryck som vid 1500-tales mitt avsåg ”ohövlig, högljudd, framfusig pojke”, men mot århundradets slut först svängde till ”fräck och föga försynt kvinna”, för att 1592 föryngras och landa i dagens innebörd av en ”flicka som beter sig som en livlig och framåt pojke”.
En mer akademisk definition vore kanske ”en flicka som definierar sig själv som en flicka, men förkastar feminina genusuttryck eller åtminstone föredrar klädsel, frisyr, agerande och/eller aktiviteter typ sporter, som annars vanligtvis förknippas med pojkar”.
Pojkflickighet relativt utbrett fenomen?
Fram till 60-talet betraktades pojkflickor inte sällan som ”onormala”, men var kanske ändå rätt vanliga. En amerikansk studie av Hyde m.fl. (1977:74) kom fram till att hela 78 procent av unga collegetjejer i 20-årsåldern då sade sig själva ha varit pojkflickor i barndomen (såle-des under 60-talet). Detsamma gällde 63 procent av 11-14-åriga tjejer vid tiden för studien, samt 51 procent av vuxna kvinnor när dessa 1977 såg tillbaka på sin uppväxt. Resultaten måste dock tas med en (stor) nypa salt då kriteriet var att tjejen/kvinnan ”själv sade sig vara” en pojkflicka och de flesta bara tycktes mena ”aktiv”, medan de vuxna kvinnorna däremot sade sig ha velat vara pojke (a a:76). Uppenbarligen användes således två helt olika definitioner av ”pojkflicka”.
Betsy Morgan (1998) fann i sin tregenerationsstudie också ett ökande antal tomboys för varje ny generation. Undersökningen omfattade 466 stycken 17-94-åriga kvinnor: 67% av dem sade sig ha varit tomboys (fast mormödrarna mera sällan än döttrar och dotterdöttrar), med en genomsnittlig startålder månaderna före 6-årsdagen och slutålder vid i snitt 12,6 år. Runt 2000 påstod sig hela 80 procent av de högsta kvinnliga cheferna för ”Fortune 500”, med andra ord USA:s 500 största företag, såsom barn ha varit pojkflickor (Lamb 2001). Hur ska man då tolka och förklara detta? Uppenbarligen har det skett en glidning vad gäller innebörden av benämningen pojkflicka, även om klimatet för annorlunda genusuttryck samtidigt blivit mer tillåtande under 1900-talets sista tre decennier.
Pojkflickors agerande och preferenser brukar ses som ett andningshål till den frihet som pojkar har. Inte bara få vara kroppsligt aktiv, aggressiv, tuff och vild i sin lek, utan även utforska omgivningarna och göra mer spännande ting. Sådant som är förknippat med äventyr och mod, för vilket flickor tydligen måste vara ”pojkaktiga” för att tillåtas uppleva. Det kan lika mycket som en dragning till det ”maskulina” vara ett avståndstagande från det ”femi-nina”, eller från kvinnors passivitet och frivilliga icke-deltagande från yrkesliv och samhälle. Eller avståndstagande från, eller rent av förakt för mamma, som man ibland till och med hatar.
Men varför hävdar så många kvinnor i retrospektiv att de var pojkflickor som små, när omgivningen inte alltid bekräftar att så var fallet? Det är ett sätt att värdera sin barndom i termer av vad kulturen värdesätter: oberoende, frihet, fysisk aktivitet, auktoritet. Man ser med förtjusning tillbaka på sin barndoms bus och äventyr, men glömmer resten. Eftersom dessa äventyr inte stämmer överens med den kulturella bilden av en snäll ficka som lekte inomhus med dockor, kallar kvinnorna det som de gjorde utomhus för pojkflickigt beteende. Jag har genom åren återkommande frågat mina tjejstudenter vad de lekte som barn och alla minns nästan bara utomhusaktiviteter. Deras föräldrar ger en helt annan bild. Vem vet, vem som har rätt.
Tomboys vill inte vara pojkar, utan göra som, eller leka tillsammans med pojkar. Fast om nu verkligen många fickor ägnar sig åt sådana kroppsligt rörliga aktiviteter och vägrar klä sig i klänning eller kjol, borde vi kanske hellre börja benämna dessa äventyrliga tjejer ”busflick-or” eller ”vildbasor” och på så sätt tillerkänna också små flickor vidare aktivitetsfält? Så att kvinnor kan säga att ”jag var en vildbasa när jag var flicka”. Eller kalla både aktiva flickor och pojkar för ”ostyringar” – och med positiva konnotationer?
”Aktiva tjejer”, tjejer med framåtanda, sportiga tjejer är givetvis också de flickaktiga. För-modligen skulle dock färre tjejer i Norge än i Sverige beskriva sig som pojkflickor, med tanke på grannlandets förkärlek för skidåkning och andra självklara naturaktiviteter. Norskorna behöver helt enkelt inte betona det ”normala”.
Prepubertetsgenus
Tomboyism förväntas vara temporär och försvinna efter puberteten. Den tar sig väl snarare andra uttryck, då de verkligt hängivna som jag ser det övergår i unga transpersoner. Judith Halberstam kallar pojkflickighet för ett prepubertetsgenus, inom vilket vuxnas krav på binärt genus ännu inte har fått fäste (Halberstam 1999). Men varför ska det alls tillåtas få det? Och varför ens tala om binära genus?
Halberstam skriver dock om två slags ”tomboyism”, d.v.s. även om en mindre tam variant efter puberteten: en ”punkkvinnlighet” som dock ofta mer betraktats som ett motstånd mot vuxenhet än som avståndstagande från femininitet. Hon ser dock vad hon kallar för ”kvinnlig maskulinitet” som ett alternativ till den manliga motsvarigheten. Men varför överhuvudtaget låna detta mansförknippade substantiv? Det handlar ju inte om någon imitation av manlig virilitet, utan om ett minoritetsgenus utagerat av kvinnor. ”’Manlig’ kvinnlighet” vore egentligen rimligare, men även det fel (förutom förknippat med vissa homosexuella män). Varför kalla det som många kvinnor gjort i över 200 år för ”maskulinitet”?
Med icke-binära genus behöver vi inte göra det. Exempelvis ”kvinnlighet” är ju en bred skala från det våpiga, ultrafeminina via olika ännu odöpta mellangrader fram till det som förr kallats för ”manhaftig”, men också det förstås bör döpas om. Att sådana språkliga nydop med goda sidoeffekter visst vore möjliga, har ju genomslaget för pronomenet ”hen” visat. Därmed inte sagt att de nya genusen skulle behöva vara lika könsneutrala.
Jag är heller inte den första som efterlyser ett sådant avståndstagande från motsatsställandet av det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”. Eve Kosofsky Sedgwick hävdade (1995: 15, min kursivering) att ”maskulinitet och femininitet […], snarare än motsatta poler på samma axel, är i själva verket olika lodräta dimensioner och därför oavhängigt varierande” (”…masculinity and femininity … instead of being at opposite poles of the same axis [are] actually in different perpendicular dimensions and therefore are independently variable”).
Jag har inte sett någon annan ta upp hennes tråd, men hoppas att jag missat det. Som latinare är jag inte så hemma på geometri och koordinater, men är rädd för att ”lodrätt” ger intrycket av fortsatt sidavidsida-ställande av två räta linjer, och tänker därför hellre på två lod som kan svänga helt oberoende av varandra. (Se även mitt inlägg nedan Genusgungbrädet ersatt av genusbalansvåg, 18/1-16.)
Det borde inte alls behöva vara särskilt svårt att lämna kulturella konstruktioner såsom genusdikotomin bakom sig, jämfört med det att överskrida en (enligt de flesta biologisk) könsdikotomi, visserligen med transkönade undantag. Halberstam håller dock här (och i Female Masculinity, 1998) fast vid en könspolarisering, i sitt applicerande av maskulinitet på kvinnor, vilket inte kommer förbi hennes egen kritik av könsdikotomin. Först sex år senare kommer Halberstam (2005), nu med ett manligt förnamn tillagt till sin författaridentitet, in på transpersoner – men nämner där inget om barn. Så om vissa beteenden eller drag inte tillhör ett visst kön, varför då kalla dem ”manliga”, eller i samband med de människor av honkön som uppvisar dem, ”avreglera eller utvidga” maskulinitetsgenus och kalla dem ”alternativa maskuliniteter”?
Ett vanligt antagande från omgivningen är att en pojkflicka blir lesbisk eller transperson som vuxen, vilket dock rätt sällan verkar stämma, även om det ännu finns blygsam forskning på området (och att den som finns tolkas högst olika, se Gottschalk 2003). Föreställningen att prepubertala pojkflickor skulle vara pre-homosexuella bygger dessutom också de på att det skulle finnas essentiella genusskillnader, korrekta sätt att uttrycka genus, och att genusut-tryck skulle ha en biologisk grund. Föga tyder på det. Detta pre-pubertetsgenus ger emeller-tid mer social makt än stereotyp tjejighet, vilket de flesta (inklusive flickornas omgivning) uppskattar.
”Mankvinnor” snarare än vuxna pojkflickor?
Pojkflickebegreppet bör åtminstone reserveras för barn upp till cirka 12 år. Att applicera tomboy på vuxna kvinnor, bara för att de är sportiga, självständiga eller upproriska, är förbarnsligande och som sagt inte heller särskilt klargörande. Det är inte heller lyckat att benämna 17-45-åriga ”radikala genusdissidenter” på film icke-heteronormativa, då benäm-ningen därmed antyder något om dessa ”tomboys” sexualitet eller familjebildning, om vilket inget sägs eller ens antyds i filmerna. (Såvida man inte i sexualitet inkluderar varje sensuell attraktion eller lockelse.)
Exempelvis vissa av Katharine Hepburns rollkaraktärer har ibland etiketterats som tomboys. Hepburn var emellertid hela 26 år i sina första filmer med tuffa kvinnokaraktärer (som Jo March i Little Women, 1933 och Spitfire, 1933). I sin sportroll i Pat and Mike (1952) var Hepburn hela 45 år och i så fall snarare en ”mankvinna” än någon ”pojkflicka” i rollen som Pat Pemberton. Fast givetvis ingetdera, utan en tuff, självständig och sportig kvinna, med mästerskapschanser i såväl golf som tennis. Förvisso var Hepburn själv som barn (enligt hennes självbiografi Me. Stories of My Life, 1992) en kortklippt tomboy som kallade sig Jimmy och som vuxen ytterst sportig och av allt att döma heterosexuell. Men det är ju en helt annan femma.
Somliga, exempelvis Halberstam, menar att den vuxnare ”pojkflickan” i amerikansk film kom på 40-talet men försvann från biodukarna på 80-talet. De antog väl på 90-talet snarare formen av ”girl power” och förflyttades sedan från biografen till tv, med kvinnliga hjältar (OBS! inte hjältinnor) typ Buffy Vampyrdödaren och Xena Krigarprinsessan, men även på bio gestaltade av vuxna starka kvinnor såsom Sarah Connor i Terminator 2 (1991), Trinity i Matrix (1999) och ännu senare olika lesbiska tuffingar, menar Michelle Ann Abate (2008: 221ff).
På 70-80-talen fanns i USA också flera barntomboyfilmer med Tatum O’Neal och Judie Foster. Även i barnutbudet har pojkflickor fått ett uppsving de senaste decennierna med t.ex. Mulán, Lilo i Lilo & Stich, Merida i Modig/Brave, Edith i Dumma mej/Despicable Me, Buttran i Powerpuffpinglorna, Jenny i Insidan ut etc. Kanske även utforskaren Dora kan räknas in. Det är talande att det i alla dessa fall rör sig om animationer och tycks vara lättare att på detta sätt gestalta tjejgenus, än med mer ”realistiska” barnskådespelare.
I Sverige förekom ”pojkflickor” redan i de allra första barnfilmerna från 20-talet, d.v.s. rackarungefilmerna: exempelvis Ann-Mari i En rackarunge (1923, Fredrik Anderson) spelad av den 13-åriga Elsa Wallin. Hon beskrevs av recensenterna omväxlande som ”yrhätta”, ”odygdspåse”, ”den lilla manhaftiga tösen” (i biografbladet) och en hjältinna med ”sprud-lande tjuvpojkslynne” (det sistnämnda i Stockholms Dagblad 27/11-23). Jag menar att denna Ann-Mari rent av kan ha varit en förebild till Pippi Långstrump (Rönnberg 2012).
Svensk stumfilm för vuxna uppvisade även aningen äldre versioner av yrhättan, exempelvis i Unga greven ta’r flickan och priset (1924, Rune Carlsten). Den handlar i hög grad om grevinnan Behrencronas bilvurmande dotter Sonja (spelad av 24-åriga Anita Dorr), som själv mekar med bilen och precis fått den färdigtrimmad. Sonja ämnar delta i KAK:s stora biltävling, vilket grevinnan försöker förhindra. Den tuffa, overallklädda, korthåriga, unga bilmekaren tar förstås hem spelet.
Tomboy är en film om en transkille
Tomboy är barntillåten i Sverige, men lär bara intressera en publik som är äldre än huvud-karaktären. Statens medieråds beskrivning i beslutsmotiveringen till denna åldersgräns, eller snarare avsaknad av sådan eftersom tillåten för alla, lyder: ”En film om en flicka som lever sig in i en roll som pojke efter att några nya kamrater misstagit sig och trott att hon är det. Filmatiseringen saknar inslag som bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn i någon ålder.”
International Movie Data Base, IMDB, har en betydligt bättre beskrivning: ”A 10-year old transgender boy moves to a new neighborhood with his family. He introduces himself as a boy for the first time to new friends.”
Filmen handlar alltså – enligt min mening – mycket riktigt om en ung transkille döpt till flicknamnet Laure. Med andra ord: ännu ett begrepp som behöver preciseras. Beteckningen transperson rör i detta fall antingen självdöpte Mickaëls mentala könsidentitet (att inte känna sig som flicka) eller så ”bara” vederbörandes genusuttryck, som inte överensstämmer med det förväntade för flickor. Vem Mickaël eventuellt är, eller kommer att (eventuellt) bli, attraherad av sexuellt är en helt annan sak. En transkille kan lika gärna växa upp och dras till män och såldes vara heterosexuell.
En transperson är enligt RFSL (2016):
”…en person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den har fått tilldelat vid födseln. En person kan också vara transperson som inte följer rådande normer för hur en person med ett visst juridiskt kön ska vara, förutsatt att personen själv identifierar sig som transperson. Ordet trans är latin för ”överskridande”. Transperson är ett paraplybegrepp med många undergrupper och det går att vara transperson på många olika sätt. Begreppet rör könsidentitet och könsuttryck och har ingenting med sexuell läggning att göra.”
En tomboy vill inte vara pojke, men vantrivs med sitt begränsande flickgenus, eller med mitt synsätt: med merparten möjliga utageranden av flickgenus, förutom då ”pojkflickaktig” så-som tjejvarianten av ”manhaftig”. En transkille, däremot, känner sig inte ens vara en flicka. Barnet upplever det som att den tillskrivna könstillhörigheten är helt fel.
De som skrivit om filmen har, förutom de statliga filmgranskarnas formulering att Laure ”lever sig in i en roll som pojke”, beskrivit huvudkaraktärens handlingar som en ”låtsaslek”, ett ”spel och lek med identiteter”, ”prövar på att vara någon annan”, ”fantiserar om att vara pojke”, ”testar olika identiteter” (flicka inför föräldrarnas ögon, pojke i kamratkretsen). Laure ”experimenterar med genus”, har Sciamma själv sagt i en intervju. Tja, det gör vi väl alla oavsett ålder dagligen…
”’Tomboy’ handlar kanske inte heller om en transsexuell flicka”, skrev Dagens Nyheters recensent Kerstin Gezelius (DN 30/3-12). Nej, ty det är en medicinsk diagnos och inte heller den uttalar sig (enligt RFSL) om sexuell läggning. Filmen går helt enkelt inte in tillräckligt djupt in i huvudpersonens psyke för att åskådaren ska kunna veta hur starkt avvisande 10-åringen förhåller sig till sitt tilldelade kön. Dock är det ingen slump att Laure kallar sig Mickaël när granntjejen Lisa frågar och heller ej första gången som 10-åringens ”pojkak-tiga” agerande accepterats. Föräldrarna har länge varit införstådda med det äldsta barnets tomboyism.
Tolkningsfråga?
Tomboy kan alltså läsas på flera olika sätt och har även tolkats högst olika. Ett belägg för att Mickaël i mina ögon är transkille är, att han är besatt av sin egen kropp, vilket pojkflickor inte brukar vara. Ett annat att han faktiskt ger sig själv ett pojknamn. Fast framför allt utifrån Mickaëls reaktion på berättelsens avslutande förnedrande golgatavandring, tolkar jag honom som transkille. Hans förtvivlan och gråt visar att han inte bara är en tjej som spelat ett spel eller låtsats. Det upplevs tydligen vara så oerhört mycket mera djupgående och avslöjande –men skamligt – för någon med ett tjejnamn, att ge sig ut för att vara en kille, än att vara killaktig tomboy. Det sistnämnda har uppenbarligen dittills inte huvudpersonens liv varit något avgörande problem.
Visst, lögnbiten tillkommer, men barn ljuger hela tiden för varandra och vet om det. Stöld är betydligt värre och här har en biologisk tjej stulit en pojkidentitet och samtidigt lurat killarna på deras exklusivitet och vunnit ”deras” kärleksobjekt Lisa. Dessutom visat sig värdig stöldgodset, genom att vara lika bra eller bättre på att spela fotboll, styrkebrottas, slåss och attrahera tjejer. Mickaël ”beter sig” inte bara maskulint ifall dessa tre aktiviteter nu utgör det avgörande testet, utan är pojke. Att vara tvungen paradera i klänning är dock förstås även för många pojkflickor en pina, men för en transkille något rent obehagligt. Han kastar därför med räta upp den i ett träd. (Jag väljer här att genomgående skriva ”han”, i solidaritet med Mickaëls egen syn på sig själv.)
Slutrepliken skulle kunna tala emot en sådan transtolkning, i och med att 10-åringen precis som i filmens inledning tillfrågad av Lisa om sitt (dop)namn nu svarar ”Laure”, åtföljt av ett litet leende. Flera transpersoner har beskrivit den sorg och förtvivlan som detta svar fram-kallat hos dem. De har velat ropa ”Nej! Spola tillbaka! Det är omöjligt!” och menat att det utan detta svar hade blivit en helt annan film. Som det nu är, tolkar dessa åskådare slutet som en antydan om att Laure är en tomboy eller barnbutch, vilket upplevs som ett svek från regissörens sida mot den transkille som berättelsen fram till dess enligt dem med hjälp av betydelsefulla detaljer gestaltat.
Andra har i och med avsaknaden av uttalad självidentifiering från 10-åringens sida, såväl som filmmakarens ovilja att antyda något svar, läst in andra tolkningar. Som att det kanske istället rör sig om en blivande lesbisk tjej. Man har frågat sig när – och om – en pojkflicka blir transkille eller homosexuell. En kyss mellan barn av samma kön behöver dock inte föregripa sexuell läggning. Sharon Lamb (2001:21), som intervjuat ett hundratal kvinnor men även 30 flickor mellan 6 år och tonåringar om deras ”hemligheter”, kom fram till att de flesta ”första kyssar” verkar vara mellan flickor i (senare skambelagda) kysslekar under ”sleepoverorgier”, som lett till rädsla för att vara lesbisk.
Ett tragiskt slut?
Precis som huvudfigurens identiteter har getts olika tolkningar, har filmens slut (där Mickaël låter Lisa få veta det av andra tilldelade dopnamnet ”Laure”) det. Några omdömen lyder:
”Men även denna ’midsommarnattsdröm’ måste en gång ta slut precis som Michaëls lek med identiteter. Men det slutar inte i någon tragedi och vi vet inte säkert om Laure ångrar sig eller inte över det spel hon har lockat med sin omgivning in i. Det enda vi säkert vet är att livet går vidare – inklusive ett litet avslutande leende” (Andreas Hoffsten i filmhandledning för Svenska filminstitutet).
”Efter lite gråt ser Laure också ut att i slutbilden försonas med sin flickidentitet. Det är som om Sciamma redigerat bort alla besvärande sociala och psykologiska motiv och därigenom djupare smärtpunkter. Sensmoralen blir då att mamman nog har rätt: Laure har bara gått igenom en fas utan plågsammare konsekvenser på väg till vuxenlivet som riktig kvinna” (Michael Tapper, Sydsvenska Dagbladet 2012-03-30).
Laure/Mickaël ”förblir sin pojkgenus trogen även efter att henoms biologiska kön uppdagats. Hen genomgår alltså inte någon heteronormativ transformation till en mer ’riktig’ flicka utan fortsätter vara samma person filmen igenom” (Malena Janson 2014:191).
”Finkänsligt och med värme undersöker Tomboy lagren av skam i en osäker könsidentitet. Laure skäms för att vara flicka. När allt börjar krångla skäms hon för att låtsas vara pojke. Och så den oerhörda skammen i att bli avslöjad som varken det ena eller det andra. Hjärtat värker med Laure, men filmen ger henne upprättelse” (Emma Engström, Göteborgs-Posten (30/3-12).
Somliga ser slutet som en kapitulation, andra som början på en mer sann och uppriktig rela-tion mellan Mickaël och Lisa. Sättet som Mickaël svarar på, lite trevande och eftertänksamt leende, visar på konflikten mellan självbild eller mental könsidentitet och dopnamnet, givet honom av andra som inte redan kunde känna honom, men som antyder ett annat genus. Fast två nära vänner eller förälskade kräver uppriktighet. Lisa såg och ser nog honom fortfarande som en pojke eller pojkflicka, insåg kanske rent av från första mötet att han var transkille. Mickaël medger att han biologiskt onekligen är en flicka, men det betyder inte att han nu betraktar sig som flicka. Dopnamnet innebär i sig inte något återvändande till normen.
Filmen uttalar sig inte om den prepubertala huvudfigurens eventuella homosexualitet, trans-sexualitet eller intersexualitet, men outningen av könet tre gånger i filmen stärker synbarli-gen talesättet att ”pojkar är pojkar och fickor flickor”. Detta samhälleliga övervaknings-arbete verkar alltså bli slutintrycket: individen har inget att själv säga till om.
Transfobi?
Andra har anklagat slutet för att ge uttryck för transfobi. Homsexuellas sexuella läggning verkar lättare accepteras, än bögars feminina – och lesbiska kvinnors maskulina – genusuttryck. Transfobi tycks i hög grad handla just om ett slags genusfobi: något som i högre grad träffar heterosexuella i form av en rädsla för genusnonkonforma individer, som man kanske tror sig ha svårare att upptäcka och ”värja sig emot” än mot bögar och lesbiska. Transfilmer om barn ser ut att vara ännu ovanligare än filmer om homosexuella barn, med paradexemplet Mitt liv i rosa (Alain Berliner 1997).
Tomboy kan mycket väl handla om en ung transperson. Vid 7,5 års ålder i snitt säger sig transungdomar (av bägge biologiska könen) ha börjat känna sig som ”fel” jämfört med andra av samma biologiska kön som de, fast transtjejer blev av sina föräldrar tidigare kallade sissy (≈fjollig) än att transkillarna som benämndes tomboys av omgivningen sågs som lika ”fel”. Transtjejerna identifierade sig själva (därför?) öppet som transpersoner två år tidigare (i 13-årsåldern) än transkillarna (Grossman m.fl. 2006). Vem vet vad Mickaël identifierar sig som om ett par år.
Oavsett om huvudpersonen senare i livet identifierar sig som av mans- eller kvinnokön, genusblandande eller genusöverskridande, trans, lesbisk eller hetero, anses filmen inte anty-da att sådana val ens finns. Scenen där den upprörda mamman är på väg att outa Mickaël inför grannen och påstår sig inte ha något annat val, sägs även vara regissörens egen hållning. Eller så förhåller sig upphovskvinnan opartisk och ”opolitisk” i en högst politisk fråga, trots att det inte går att låtsas bort berättelsens queera implikationer.
Hon hade dock visst haft andra valmöjligheter, menar man. Backa upp Mickaël till exempel. Hade Sciamma velat göra en lesbisk film, skulle hon ha gjort det, och inte som nu en film som till synes är en transfilm, förment med budskapet att ”du kan försöka så mycket du vill, men samhället accepterar dig inte som du är, utan som vi vill att du ska vara”. Ingenstans antyder filmen att modern och övriga runt Mickaël har fel och misshandlar honom på fler sätt än genom hennes örfil.
Upphovskvinnan, den f.d. pojkflickan Céline Sciamma, har i en intervju med Original Plumming själv sagt att slutscenen är den enda tillslutningen som filmen innehåller:
”You can see that the feelings between Lisa and Laure remain. And the fact that she introduces herself again ‘Laure’—some people say, oh, she’s getting back in line, she’s saying ‘I’m a girl.’ To me, she’s not saying she’s a girl, she’s saying her name. She’s saying, I don’t want to have to lie about who I am to be who I am. That’s the ending of the lie, it’s not the ending of who she is.”
Den franska kontroversen runt filmen
Tomboy används i Frankrike i två skolprojekt som kallas ”Ecole et Cinéma” och ”Collège au cinéma” och rekommenderas där redan för 8-11-åringar (i Sverige av distributören Filmcen-trum liksom i Svenska Filminstitutets filmhandledning av Andreas Hoffsten: från 12 år). Detta resulterade, tre år efter premiären, i ursprungslandet i en kontrovers vintern 2014, med bl.a. protester från muslimska och katolska religiösa och även från extremhögerkretsar, som inte ville att filmen skulle visas i skolorna. Den ansågs vara en farlig förespråkare av genus-teori!
Kampanjen ingick i en vidare attack mot ett experiment kallat l'ABCD de l’Egalité, ett slags Jämlikhets-ABC som bl.a. skulle analysera genusstereotyper, och var sponsrat av det franska departementet för utbildning och kvinnorättigheter. Civitas, den katolska lobbygruppen på högerkanten, var ytterst kritisk till filmen som man såg som propaganda, med budskapet till eleverna att de fritt kunde välja om de vill vara pojkar eller flickor. När den franska kultur-kanalen Arte ungefär samtidigt skulle visa filmen, agerade Civitas också för ett visningsför-bud, just med motiveringen att filmen företrädde genusteori. Via en namninsamling online krävde man borttagande från tablån. Tomboy visades dock utan större rabalder.
Vid ungefär samma tid fick föräldrar även sms om att stödja en aktion innebärande att hålla barnen hemma från skolan den dag som Tomboy skulle visas, som protest mot genusteori och som ett inslag i en vidare kampanj mot vad man såg som en oönskad förändring av äktenskapslagar och synen på vad som utgör en familj. De kritiska gruppernas tolkning av filmen verkade alltså inte se den som konserverande, till skillnad mot vissa som ovan refererats, utan att den lär ut att barn fritt kan välja sitt kön och genus, vilket anses vara ”onaturligt” och t.o.m. farligt för barnen. Att Mickaël tycks återvända till Laure och att ett liv utanför heteronormativt, binärt genus verkar omöjligt, är såldes inte kampanjens tolkning av berättelsen (Vilchez 2015).
Skolorna stod dock på sig och visade Tomboy. Ett föräldrapar i Caen krävde att på förhand få se filmen, vilket de fick. När de inte gillade vad de såg, lät de med rektors medgivande den 11-årige sonen stanna hemma från skolan visningsdagen. Nästa dag visade emellertid en lärare filmen på DVD för sonen och för andra som ej hade närvarat. “We were heard but not listened to”, sade pojkens pappa till Newsweek (Eads 2014).
Efter en visning av Tomboy för 11-12-åringar i l’Oise i norra Frankrike, ett område med stor invandrad befolkning av både muslimsk och kristen tro, blev en ung kvinnlig lärare uppsökt av en rasande (kristen) mamma med ursprung i Elfenbenskusten. Hon menade att filmen legitimerade homosexualitet och kunde leda hennes dotter över till den mörka sidan. Mamman skulle gå vidare till rektor och kontakta andra föräldrar. Hennes dotter hade efter visningen sagt till läraren att hon först tyckt att det var äckligt med två tjejer som kysstes, men att hon ”tänkte reflektera över vad som hade sagts i debatten”, som om frågan om homosexualitet hade avdiaboliserats för henne (Fabre 2014).
Andra elever i klassen hade efteråt hävdat att homosexualitet är en synd, att de inte skulle ha dykt upp på lektionen om de vetat vad de skulle få se, ty filmen borde enligt dem inte ha fått visas. Läraren anser dock att filmvisningen var nyttig som påminnelse om fransk skolas sekulära karaktär, men vågar i intervjun ej framträda med sitt namn. Religion hör hemmet till, inte skolan, är dock utgångspunkten (a a).
Jag vet inte svensk filmpedagogik brottats med liknande frågeställningar. Eller med några uttalade aversioner från föräldrahåll mot genusteori…
Tomboy - en film om en transkille och en feminin pojkflicka?
Judith Halberstam (1999) har helt rätt i att ”tomboyfilmer dramatiserar både maskulina och feminina pojkflickors svåra situation”. I fallet med Tomboy har många sett Mickaël som exempel på det förstnämnda, men mig veterligt ingen betraktat kompisen Lisa som repre-sentant för feminina pojkflickor. Bara för att hon har långt hår och anses dålig i fotboll?
Halberstam tar min favoritförfattare Carson McCullers' (1952 filmade) roman Member of the Wedding (1946) om 12-åriga tomboyen Frankie Addams, döpt till Jasmine, som exempel på det tvång som ”maskulina” flickor utsätts för, när de i tonåren tvingas förvandla pojke till kvinna. Frankie försöker också förändra sin identitet med hjälp av ett nytt namn. Man kan alltid hoppas av Mickaël 70 år senare lyckas stå emot bättre.
Men kan man undkomma sitt av andra förväntade genus? Jag vill tro det. Vad avgör egent-ligen ens identitet? Är det kroppen, kläderna, namnet eller vederbörandes egna känsla – den mentala könsidentiteten? Givetvis det sistnämnda.
Filmen må ha slutat, men inte Mickaëls och Lisas berättelse. Troligen inte heller genus-teoriers.
Referenser
Abate, Michelle Ann: Tomboys. A Literary and Cultural History, Philadelphia: Temple University Press 2008
Carr, C. Lynn: Tomboy resistance and conformity. Agency in social psychological gender theory, Gender and Society 12 (1998):5, s.528-55
Eads, Brian: Liberté, égalité, fraternité – but don’t touch the family, Newsweek 14/3-14
Fabre, Clarisse: ”Après la projection de “Tomboy”, des élèves m'ont dit : ’L'homosexualité, c'est péché’”,
Le monde.fr 19/2-14
Gottschalk, Lorene: Same-sex sexuality and childhood gender non-conformity: A spurious connection, Journal of Gender Studies 12 (2003):1, s. 35–50
Grossman, Arnold H, D’Augelli, Anthony, Salter, Nicholas P & Hubbard, Steven M: Comparing Gender Expression, Gender Nonconformity, and Parents' Responses of Female-to-Male and Male-to-Female Transgender Youth, Journal of LGBT Issues in Counseling 1 (2006):1, s.41-59
Halberstam, J. Jack: In a Queer Time and Place.Transgender Bodies, Subcultural Lives, New York: New York University Press 2005
Halberstam, Judith: Oh bondage up yours! Female masculinity and the tomboy, sid.153-179 i: Matthew Rottnek (red): Sissies and Tomboys. Gender Nonconformity and Homosexual Childhood, New York: New York University Press 1999
Hepburn, Katharine: Me. Stories of My Life, London: Penguin 1992
Hyde, Janet S, Rosenberg, B.G. & Behrman, Jo Ann: Tomboyism, Psychology of Women Quarterly 2 (1977):1, s.73–75
Janson, Malena: Filmpedagogik som normkritik, sid.179-196 i M. Janson (red): Introduktion till filmpedagogik. Vita duken som svarta tavlan, Malmö: Gleerups 2014
Lamb, Sharon: The Secret Lives of Girls. What Good Girls Really do – Sex Play, Aggression, and their Guilt, New York: Free Press 2001
Morgan, Betsy Levonian: A three generational study of tomboy behavior, Sex Roles 39 (1998):9, s.787-800
Sedgwick, Eve Kosofsky: Gosh, Boy George, you must be awfully secure in your masculinity!, i: Maurice Berger, Brian Wallis & Simon Watson (red): Constructing Masculinity, New York: Routledge 1995
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?, Visby: Filmförlaget 2012
Vilchez, Jennifer: The controversy around Tomboy: The aversion to gender theory in French education and culture, КУЛТУРА/CULTURE, nr.12, 2015, s.111-120
