Den vanligaste invändningen mot barnfilmer med miljökristema är att problemen löses av mytologiska väsen eller av en ensam individ, ofta ett barn – istället för optimalt: av samarbetande kollektiv. De bägge förstnämnda lösningarna anses vara alltför orealistiska. Miljöskurken är likaså inte sällan en girig individ. Så enkelt är det oftast inte heller i verkligheten…
Jag menar dock att kritiken i fallet med barnfilmer och barnlitteratur inte tar hänsyn till åskådarens/åhörarens/läsarens ålder. Hur gestaltar man exempelvis kapitalismen, institutioner eller företag på sätt som bli begripliga för barn under 10 år? Hur når man fram till åskådaren, annat än via en specifik sympatibärare?
Dessutom ser jag inget värde i att göra våra yngsta nedslagna när de inser krisens enorma proportioner och de globala lösningar som krävs. Att uppmuntra barn att själva göra en insats – ”göra skillnad”, som att bidra till förändring numera USA-influerat kallas – kan utgöra en början till fortsatt handling tillsammans med andra, såväl som till förändrad livsstil för egen del. Men att sätta sin lit till kraftelixir eller mytologiska väsen kan väl ändå inte stärka barnens handlingskraft, eller?
70-talets miljösagor – inte bara försvar av pastorala idyller
En handfull filmer tillkomna på 70-talet, varav några barnfilmer, speglar miljödebattens omsvängning som senare fördjupats efter nya hot och rön. Det hela inleddes med försvaret av pastorala idyller, för att efterhand övergå i ett mer långsiktigt ekologiskt tänkande om naturresurser, miljöförstöring och betoningen av hela livsmiljöer.
Miljösagornas budskap var att ”kontrollen av människans yttre och inre miljö har drivits alltför långt av kulturdanandets krafter” (Sjögren & Rönnberg 1980:74). Folktrons fantasiväsen gavs här egen röst, för att förtydliga konsekvenserna av kortsiktigt lönsamhetstänkande och resursexploatering. Filmernas lekfulla motstånd leds av kollektiv av småfolk, förbundna med naturens krafter, som – ibland med barns bistånd – vill återföra styrkebalansen till naturens fördel. Det ekologiska miljötänkandet skildras genom att naturmytologiska figurer konfronteras med det samtida svenska föga miljövänliga samhället.
I dessa optimistiska motståndsfilmer förs åskådaren in i en modern sagovärld, där stadslivets alltför kortsiktiga tidsuppfattning ställs mot livsvisdomen hos uråldriga naturväsen och mot naturens egen livsrytm. Förment livlös natur ”lever upp” och ges personligt ansikte och egen röst – mänsklig röst – som exempelvis högfjället Jorm i Dunderklumpen (1974, Beppe Wolgers & Per Åhlin), jätteberget som älskar att bada.
I filmens jämtländska inland är glesbygdens avfolkning hotet. ”Där känner sig ödegårdar så ensamma och övergivna att de lärt sig tala för att locka till sig människor, och allvetande vattenfall sjunger och pladdrar glatt för att orientera förbipasserande om vad som händer och sker i trakten” (Sjögren & Rönnberg 1980:81).
Barn som förmedlare till barnåskådaren – och vuxenvärlden
I Trollsommar (1980, Hans Dahlberg) är det ett sjuhundraårigt troll som för trollbundna människobarn delger sina livserfarenheter. Trollen har bergtagit barnen för att varna dem om de hotfulla framtidsperspektiven, innan de själva ska flytta norrut där skogsvidderna ännu inte drabbats av kalhuggningens bärsärkar, utan fortfarande rymmer rent vatten och luft. Här får barnen nya insikter om naturens tidssammanhang och de av människor förorsakade nedbrytningsprocesserna. Trollen kan här sägas själva ägna sig åt ett slags miljöpedagogik.
I dessa filmer är barn förmedlare mellan de mytologiska figurerna och vuxenvärlden. I Dunderklumpen har det sällskapssjuka trollet stulit kramdjuren tillhöriga några småbarn som sover i ett sommarhus, vilket lockar dem ut i naturen för att leta. I Trollsommar är det en handfull sommarlovslediga skolbarn från Stockholm, som förs till en bergsgrotta för att sedan kunna förmedla trollens läxa till barnens misstrogna föräldrar och till kommande generationer. Det är alltid barn som först blir varse vättar och småtroll och får utgöra kontaktpersoner mellan fantasirike och verklighetssfär.
Så är det också i tv-serien Trolltider (1979), där flickan i det angränsande huset entusiastisk berättar för familjen att hon sett ”en sån där liten”. De avspisande föräldrarna menar att hon bara fantiserar och tänker istället sätta ut råttfällor…
Det är småtrollen i serien som själva får stå för det mer holistiska, ekocentriska tänkandet:
"Gloria: Det är nog väldigt sällan som människor ser oss troll. Du vet, dom tror inte på oss.
Daisy: Varför gör dom inte det, egentligen? Vi tror ju på dom!
Gloria: Kanske för att dom tror att dom inte behöver oss.
Daisy: Va dumt! Fast behöver vi människorna då? Ibland…
Gloria: Alla i naturen behöver alla."
Magi och ”glädjestorm” som motvapen
I julkalendern Trolltider är det dessa underjordiska lilleputtväsen som, med rätta, upplever människorna som skrämmande och överdimensionerade jättevarelser. Människoskapade vidunder som Ormen Tåge och flygande "jättefåglar" tros vara monster som slukar folk och blixtsnabbt far fram med dem i sin mage. Vad säger att småtrollen inte har rätt härvidlag?
Trollens cykliska tidsuppfattning ställs mot människans framtidsinriktade framfart kallad ”framåtskridande”. Småtrollens ansträngningar att leva i samklang med naturen och deras småskaliga anspråkslöshet blir till ett positivt motexempel. Indirekt blir deras livsföring i direkt samspel med naturkrafterna en attraktiv kontrastbild till, och kritik av, myten om ett linjärt framåtskridande.
Trollens cykliska tidsuppfattning ställs mot människans framtidsinriktade framfart kallad ”framåtskridande”. Småtrollens ansträngningar att leva i samklang med naturen och deras småskaliga anspråkslöshet blir till ett positivt motexempel. Indirekt blir deras livsföring i direkt samspel med naturkrafterna en attraktiv kontrastbild till, och kritik av, myten om ett linjärt framåtskridande.
Hur försvaras då naturen och livsmiljön mera konkret? Med magi – och filmtrick såsom en backande filmremsa… I Trollsommar är skurken företaget Svenska Skog, här i form av dess maskinpark. Med de bergtagna barnen som entusiastisk hejaklack, genomför trollen sabotage mot den teknologiska övermakten. En traktor med arbetsbod på släp drabbas av oförklarlig helomvändning, dynamitgubbar flyttar sig oförklarligt från en stubbe till arbetsboden som exploderar.
En kortsiktigt tänkande skogssäljande bonde får se sin redskapsbod på outgrundligt sätt gå upp i rök. Det väldiga trädavverkningsundret blir uppenbarligen omvänt, när maskinen med trollens (och filmteknikens) hjälp börjar sätta tillbaka träden på den plats där de nyss lyfts upp ur marken.
En kortsiktigt tänkande skogssäljande bonde får se sin redskapsbod på outgrundligt sätt gå upp i rök. Det väldiga trädavverkningsundret blir uppenbarligen omvänt, när maskinen med trollens (och filmteknikens) hjälp börjar sätta tillbaka träden på den plats där de nyss lyfts upp ur marken.
I dessa filmer är det viktigare med mänsklig gemenskap, förnöjsamhet och harmoni med naturen, än med pengar. I Dunderklumpen förenas naturväsen och människo-varelser i en stor dans- och sångglädje kallad ”glädjestorm” i det vackra landskapet. Samma värderingar och festglädje gäller trollen och de tv-tittande barnen i Trolltider. Barnen i Trollsommar är däremot mer avvaktande passiva åskådare, när Skogens Folk har sin avskedsfest.
Några direkta utvägar och praktiska lösningsförslag ger förvisso inte dessa miljösagor, men konkreta handlingsalternativ eller politiska program vore kanske alltför mycket att begära av barnfilmer. Med magin som motvapen kan man bara förevisa symboliska motdemonstrationer och i bästa fall fungera som önskeförstärkare. Även önskningar om en bättre värld behöver förstås hjälp att hållas vid liv.
Resan till Melonia
Nio år efter Trollsommar kommer svensk barnfilms kanske tydligaste miljökritiska berättelse, Resan till Melonia (1989, Per Åhlin). Även här är det ett slags magi eller trolleri som slutligen får lösa problemet: den gode trollkarlen Prosperos kraftelixir förgör de onda skurkarna, fabrikörerna Slug och Slagg, deras fabrik och hela deras förpestade ö.
Här ställs två öar eller öriken mot varandra: grönsaksön Melonia, ett förtrollat paradis hotat av skumma skurkar från den av industrin förgiftade ön Plutonia. Slug och Slagg använder till och med fångna barn som arbetskraft i sina vapenfabriker, som förstört Plutonia med gifter och avgaser. Därför vill fabrikörerna erövra paradisön Melonia och stjäla ett speciellt kraftelixir som finns där, för att göra sina maskiner ännu starkare och på så sätt ta över hela världen.
Här ställs fabrikör mot trädgårdsmästare, profittänkande, fångenskap och död natur mot gemenskap i frihet och harmoni med den prunkande naturen. Jag ska inte gå in närmre på filmen, utan bara hänvisa till den utmärkta filmhandledning som Svenska filinstitutet producerat (2016). Den finns att ladda ned på
Jag tror att filmen (som av SFI rekommenderas för förskoleklass till årskurs 2) fortfarande går att köpa på DVD från Swedish Film eller se (inloggad) på Film och skola:
Möjligen är materialet aningen avancerat för att passa förskoleklass, men filmen går ändå utmärkt att se för 6-åringar. I handledningen (som även diskuterar barnarbete) står bland annat:
”Ett stort problem som omdebatteras idag är klimatförändringarna
och hur den globala uppvärmningen hotar vår jord. Bakgrunden är att mängden koldioxid i atmosfären har ökat radikalt sedan industrialismen, främst efter andra världskriget. Till konsekvenserna hör naturkatastrofer som stormar, skogsbränder, höjda vattennivåer och översvämningar. Under FN:s klimatkonferens i Paris 2015 slöts ett globalt avtal om minskade utsläpp av växthusgaser för att begränsa den globala uppvärmningen.
• Diskutera vårt förhållande till naturen. Hur behandlar vi naturen som vi är så beroende av?
• Vilka saker har vår värld gemensamt med Melonia? Vilka med Plutonia? Hur löser man miljöproblemen i filmen?”
I denna film äger också Prosperos dotter Miranda magiska krafter. Hon använder dessa till att förvandla alla fångna barn till fåglar, så att de kan flyga ut genom fabrikens smala gallerfönster. Detta är förstås ingen lösning som åskådande barn kan förlita sig på…
Hur som helst får filmåskådaren upp ögonen för vissa av människans katastrofala miljöförstörande ingrepp. Inser man inte ens problemet, kan man ju heller aldrig bli del av lösningen… Dessa filmer pekar i vart fall ut en specifik sida av problematiken och kan väcka intresse och diskussioner om vad som är realistiskt möjligt att göra åt saken.
Till frågan om hur lyckat det är att ett ensamt barn får axla ansvaret att åtgärda vuxenvärldens miljökriser ska jag återkomma till framöver, i samband med specifika filmtitlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar