måndag 3 februari 2020

Skrämmande roligt! Attraktionskraften hos monster sägs krypa ”allt längre ner i åldrarna”… Är det oroande?



Enligt Wikipedia är ett ”monster” en ”missbildad och skrämmande varelse, och/eller en fiktiv varelse som inte tillhör någon känd art”. Ett exempel som ges är litteraturens och filmens Frankensteins monster. Begreppet ”monsterfilm” sägs användas främst för filmer inom ”skräckgenren”. Det kan handla om övernaturliga varelser som vampyrer, varulvar, mumier och zombies. Adjektivet ”monstruös” kan härledas till det latinska verbet monere, "att varna”, får vi också veta.

Det ”övernaturliga” syftar här alltså på döda människor som visar sig vara ”odöda”. De dödas kroppar lever vidare bland de levande, eller återkommer plötsligt till dem som ”likspöken”. I fallet med barnberättelser rör det sig vanligtvis mer om skrämselfilmer och skrämselböcker, än om några regelrätta skräckfilmer. 

Ämnet är dock efterhängset både i vuxen- och barnkulturen, med tanke på att de flesta av huvudfigurerna skapades redan på 1800-talet och i filmens fall under 1900-talets tre första decennier. Redan under antiken spreds förvisso legender om blod-sugande väsen. Emellertid ges berättelserna och karaktärerna ständigt nytt stuk och psykologiseras eller parodieras inte minst under 2000-talet.



”Allt längre ner i åldrarna”?


Blogginläggets rubrik om att monsterberättelser ”kryper allt längre ner i åldrarna” är hämtad från en text från förra hösten på SR:s nyhetssajt, med ingressen ”Monstrena inom barn- och ungdomslitteraturen har blivit fler de senaste tio åren. Nu sprider sig historierna allt längre ner i åldrarna”. En bibliotekarie på Svenska barnboksinstitutet hävdar där alltså att det dels skett en ökning av monsterböcker det senaste decenniet, dels att dessa vänder sig till yngre än förr var fallet. Hon ger som belägg dock även brittiska fantasytitlar och Åsa Larsson & Ingela Korsells Pax-serie (2014–2017) för dem över 9 år om gamla svenska folktroväsen som Näcken, men även en ny svensk bilderbok: 

”Trots att de mest skrämmande böckerna oftast riktats till barn över sex år, gavs det nyligen ut en monsterbok för de allra yngsta [avser Lina Neidestams Rysliga förskolan, 2018]. […] mycket av det rysliga ligger i bilderna. Till exempel är månen ritad nästan som en dödskalle, den ser väldigt otäck ut för att vara en bilderbok för yngre barn.”



Vanligtvis när någonting beskrivs i termer av att det ”kryper allt längre ner/allt lägre ned i åldrarna” avser uttrycket att karakterisera något som anses oroande eller oönskat. Jag kan inte säga om det är avsikten också i detta uttalande, men med tanke på den sista raden i artikeln om ”väldigt otäckt” kan det inte uteslutas att det är bibliotekariens och/eller journalistens åsikt.

I sin bok om den brittiska filmcensurens syn på det passande i barnfilm skriver historikern Sarah Smith (2005:58) att 1930-talets vuxenskräckfilmer var extremt popu-lära bland barn tack vare de blandade känslor av ”fear and fun” som de framkallade. Hon tar som exempel den första långfilmen Frankenstein (1931, James Whale) och lyfter fram att mängder av barn var “fascinated by its appeal and attended in droves” (a a:70).  

Ännu ett vittnesbörd om monsterfilmens popularitet bland mer sentida barn ger den framstående brittiske utbildningsforskaren David Buckingham. Utifrån intervjuer med 9-12-åringar om deras reaktioner bland annat på skräckfilmen Nightmare on Elm Street, drar han slutsatsen att barn, precis som vuxna, blir skrämda (1996:136), men det är ju liksom meningen med genren. Reaktionerna varierar dock beroende på en mängd faktorer. Även om man kan få mardrömmar, gillar barnen själva obehagskänslan och att se “evil destroyed… but also watching it ’triumph’”, såväl som att samhällsnormer tillfälligt destabiliseras. Barnen kalkylerar för och emot obehaget och i vad mån de tror sig klara av att hantera det (a a:112–116).



Rädslolust eller rädsloinventering


Tyskan har ett fantastisk talande ord, som det svenska och engelska språket saknar motsvarighet till: ”Angstlust.” Rädslolust, rädsloönskan, rädslolängtan vore kanske översättningsalternativ. Det är således fråga om en ambivalent vilja att bli skrämd. Tyska forskare betonar även tydligare än vi tycks göra skillnaden mellan det kusliga, spöklika respektive det skrämmande.

De är även suveräna på att tydligt definiera alla sina begrepp och skiljer till exempel noga mellan skrämsel, rädsla och fruktan. Rädsla är en biologiskt vettig reaktion med överlevnadsvärde. Rädsla är dock en diffus, vag känsla visavi ett oklart hot. Fruktan, däremot, är riktad mot någonting specifikt, ett klart identifierbart och reellt hot här och nu. Märkligt nog är den sistnämnda sorten lättare att hantera, ty kräver handling. Monsterberättelser för barn handlar om att våga möta och acceptera sin rädsla.

Rädsla kan handla om att vara ensam eller övergiven och är ett tema som inte minst många barnfilmer försöker bearbeta, genom att visa karaktärer som ser rädslan i vitögat och därmed övervinner den. Det sker genom att göra den, inte bara som i böcker namngiven, utan betydligt mer ”konkret” i meningen bildsatt. Genom att se figurer ta itu med sin rädsla och betvinga den, antas den unga läsaren eller åskådaren också själv bli lugnad och bättre förberedd. 

En annan funktion som gruvliga fiktiva berättelser har, är förstås möjligheten att leva sig in i det skrämmande monstret, släppa ut sitt eget inre monster och ”känna” hur härligt det är att skrämma andra. Istället för att som vanligtvis sker, själv bli skrämd av andra. Denna sorts makt- eller hämndfantasier återfinns ju exempelvis i Maurice Sendaks bilderbok Till vildingarnas land men är, förutom att egenrädsla förvandlas till ens egen hotfullhet, bara ännu en variant på barnkulturens genomgående upp-och-ned-vändnings-tema ”svag som blir stark”. 

Av monsterberättelsernas och monsterlekarnas popularitet kan svårligen annan slutsats dras, än att barn verkligen behöver monster. En mer vuxentilltalande, ”pedagogisk” funktion i monsterberättelserna för de yngsta är att monstren ofta framställs komiskt som lättlurade, eller som babyaktiga matvrak typ Kakmonstret – mer ”barnsliga” än farliga. Ett mer aktuellt exempel är ju det groteskt stiliserade monstertrollet i den så populära bilderboken Bockarna Bruse på badhuset av Bjørn Rørvik och Gry Moursund (2009/2012), som verkligen ser farlig ut men inte alls är särskilt mäktig.



Var det bättre ”förr”? Då bara skräck för dem i skolåldern?


För att kunna avgöra det eventuellt lämpliga eller osunda i denna föryngring av genren, måste man dock titta närmare på hur skrämselberättelserna adapteras för de yngsta, det vill säga hur de avpassas för att kunna tala till den tilltänkta målgruppen. ”Adaption” är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som förenkling, utan handlar om omformning.

Särskilt på filmens område har en knippe samhällskritiska nytolkningar av monster-figuren dykt upp det senaste decenniet. Frågan är, om det idag finns ”nyttigare” filmer än dessa. Det rör sig om filmer som är väl värda att nå allt yngre barn, med budskap om det skrämmande hos dem som försöker utrota monstret, snarare än hos de påstådda ”monstren”.

Hur var det då på bokfronten ”förr”? Visst har det länge förekommit böcker för de yngsta om olika slags ”monster”, inte bara i de klassiska sagorna. John Bauers illustrationer av trollen i Bland tomtar och troll (1907–1915 ) skulle enligt somliga kunna platsa, även om sagoböckerna som de förekom i inte direkt var regelrätt monsterlitteratur. Paradexemplet anses annars just Maurice Sendaks till en början ifrågasatta Till vildingarnas land/Where the Wild Things are (1963) vara. Till och med denna lama ”monsterframställning” för förskolebarn väckte nämligen kritik när den kom. 

Den sågades exempelvis av Bruno Bettelheim, innan denne ens läst bilderboken: ”The basic anxiety of the child is desertion. To be sent to bed alone is one desertion, and without food is the second desertion. The combination is the worst desertion that can threaten a child” (Bettelheim 1969:48). Han ändrade sig dock sju år senare, i sin bok The Uses of Enchantment/Sagans förtrollade värld (1976/1978). Betydligt vanligare än det vi vanligtvis tänker på, när vi använder ordet ”monster”, har förvisso spöken varit i barnlitteraturen.



Rysligt i förskolan?


Bilderböcker är givetvis, precis som filmer, också de konkreta och kan därmed ge rädslan fastare konturer. Vissa upplevda hot blir tidigt nära nog cementerade i tydliga metaforer och karaktärer och barn måste självfallet lära sig sin kulturs hotfigurer. 

I Sverige har vi förstås också några inhemska bilderböcker med 40–50 år på nacken, som på ett mer beskedligt sätt tangerar detta med spöken och monster. Alfons dyker genast upp i minnet, i Gunilla Bergströms böcker såsom Vem spökar, Alfons Åberg? (1983) och Alfons och odjuret (1978). Likaså Inger Sandbergs och Lasse Sandbergs dussinet böcker om det snälla Lilla spöket Laban (1965–2005). 

Bägge figurerna har givetvis även gett upphov till filmer/tv-serier, som fått konkurrera med den räkningsfixerade vampyren Greve von Räkna i Sesame Street/Svenska Sesam. Numera med Molly Monster https://www.svtplay.se/molly-monster, som där beskrivs som ”ett lyckligt litet monster som bor i Monsterlandet tillsammans med sina föräldrar och sin bästa vän, leksaken Edison” (a a 9).

Lina Neidestams Rysliga förskolan (2018) är kanske det senaste exemplet. Denna bilderbok skulle kunna beskrivas som en lektion i ”monsterlära”. Här skildras i mycket tydliga illustrationer vad som hos oss kulturellt betecknar fasor. Att det är otäckt att vara ensam, lär vara medfött. Men hur ska ett förskolebarn kunna tala om sin diffusa rädsla, om det inte lärs att magra fingrar med långa naglar är farliga? Om inte äldre barn lär en vad ”dödskallar” är och att de är olycksbådande? Att gnisslande dörrar likaså är illavarslande? Om inte mamma läser en saga om en ”häxa” och ”bergatroll” – eller en bilderbok såsom Rysliga förskolan

Storasyster får förstås visa att Lillebrors fantasifulla tolkningar av hotfullheter är just bara fantasier, med naturliga, alldagliga förklaringar. Självfallet är det dock Lillebror som till slut visar sig vara modigare än Storasyster. Det mest mystiska med denna bilderbok är hur åtta förskolebarn vid frukostbordet kunde vara så tysta, att Stora-syster och Lillebror inte hörde dem.

Skolbarnen har ju både Gunnel Linde (kapitelboken Jag är en varulvsunge från 1972) och Maria Gripe länge försett med rysligheter. Vem kan glömma Gripes Agnes Cecilia. En sällsam historia (1981) med dess parallella världar och döda människor som tar kontakt genom knackningar? Någon minns kanske fortfarande också Angela Sommer-Bodenburgs från tyska översatta Lilla vampyren (1979, på svenska 1987), den första i den långa serien.

I barnböcker för de yngsta möter läsaren inte sällan vampyrens oftast helt vanliga familj, på ett undantag när, förstås. Berättelsen kan även rymma vampyrbebisar med mjölktänderna kvar. Monsterbarnen påstås pedagogiskt övertydligt bli svaga av godis och andra sötsaker, men starka av blod. Storyn handlar då oftast om vänskapen mellan en liten vampyr och en ung människa. Läsaren/lyssnaren lärs antingen att inte rädas dessa främlingar, eller så att se upp med vampyrer från andra kulturer. Berättelserna är med andra ord inte sällan allegorier med samtidsanknytning. 



Humanvampyrer och monstervampyrer


På den animerade filmfronten har vi förstås en hel del figurer som kallas monster, men som egentligen inte lever upp till epitetet. Shrek är ju typexemplet på detta, liksom Monsters, Inc, där monstren själva betraktar människobarnen som de verkligt skrämmande monstren. Somliga vill i monsterfållan även räkna in ”ormen” Jafar i Aladdin, såväl som den mänskliga roboten i Wall-E, när denna skrotstädare ”återvänder till livet”, efter att ha blivit avstängd och därmed varit en ”hjärndöd” robot. Wall-E som ”walking dead” är dock inte skrämmande, så uppfyller i den meningen inte kriterierna. 

Japanen Hayao Miyazaki har mer av den äkta varan i sin Spirited Away (2001) såväl som i Prinsessan Mononoke (1997), men de filmerna vänder sig ju till en aningen äldre publik. 

Här ska jag istället fokusera några av det senaste decenniets amerikanska animerade filmer om övernaturliga varelser av mer komplex typ. Inte bara av det vanliga ofarliga slaget, med snälla spöken och älskvärda små vampyrer, men heller inte onda. Monstren i berättelser för mellanstadieåldern är snarare lidande än skojiga. 

Anna Höglunds indelning (2009:310ff) i humanvampyren (som berättar sin egen historia, har samvete, försöker kontrollera sin blodtörst) respektive monstervampyren (som det berättas om, som saknar samvete, bejakar sin blodtörst)visar sig ytterst användbar. En mix av de båda förekommer dock också. Motsvarande på spöksidan blir då ”levande människospöken” och ”döda spöken”. Att kalla de sistnämnda ”odöda” skulle ju teoretiskt gå att applicera även på människosorten, då vi alla ju i en specifik mening ännu är ”odöda”.

Det ska här handla om en trio filmer som jag upplever var väldigt ytligt behandlade av den svenska recensionskåren när de först kom på bio: Hotell Transylvanien (2012, Genndy Tartakovsky), ParaNorman (2012, Sam Fell & Chris Butler) och Frankenwee-nie (2012, Tim Burton). Den förstnämnda gavs av Statens Medieråd åldersgränsen ”från 7 år”, medan ParaNorman liksom Tim Burtons mer ”konstnärliga”, komplexa, men mindre skrämmande Frankensteinvariant bedömdes kräva 11-årsgräns för det barn som går ensam på bio. (”Ledsagade” 7-åringar kan också se filmer med 11-årsgräns.)

Berättelserna är alla monsterfilmer, i den meningen att de handlar om 1) övernaturliga, icke-realistiska varelser som även är 2) gräns- eller kategoriöverskridande (mix av levande & död; eller av människa & djur typ varulv; eller osannolika hybrider av djurarter såsom katt och fladdermus), samt har 3) motbjudande eller äckliga inslag. Filmernas stiliserade, animerade estetik och humor mildrar dock hemskheterna, så att de blir passabla för en barnpublik.



Statens medieråds beskrivningar och åldersbedömningar


Satens Medieråd, det vill säga före detta Filmcensuren (då egentligen kallad Statens Biografbyrå) ger dessa beskrivningar och motiveringar till åldersgränserna, som för den som ej sett filmerna ifråga i någon mån också kan antyda innehållet:

HOTELL TRANSYLVANIEN
”Ett gäng klassiska monster som Frankenstein, Mumien, Dracula och Varulven bor tillsammans på ett hotell. Inslag av hög intensitet, korta skräcksekvenser samt en scen där en flicka är i en hotfull situation, en man som får en grep genom huvudet och brinnande zombies medför att filmen bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 7 år.”

PARANORMAN
”En pojke får användning av sina övernaturliga förmågor när hans hemstad hotas av odöda. Framställningen präglas av en humoristisk ton, men innehåller samtidigt genomgående inslag av hotfull och skrämmande stämning. Detta i kombination med återkommande inslag av hotfulla och skräckinjagande zombier, skrikande och flyende människor och en gråtande flicka som döms till döden av en grym och hotfull jury, gör att filmen bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 11 år.”

FRANKENWEENIE
”En pojke förlorar sin käre hund men bestämmer sig för att försöka återuppliva den. Inslagen av hotfulla stämningar och dramatiska händelser med skräckeffekter medför att filmen bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 11 år.”



Den svenska recensionskårens omdömen


De svenska recensenterna var förstås minst positiva till den film som hade lägst åldergräns… Den mest komiska av de tre, Hotell Transylvaninen, gavs snittbetyget 3,0. De fina tidningarna nöjde sig dock med 2 (DN, SvD, UNT). Även Michael Tapper (Sydsvenskan 19/10-12), gav filmen omdömet 2 (på en femgradig skala) och brydde sig inte ens om att få filmtiteln rätt. Han hade sett ”en monsterfilm alltför fluffig och kramgo för att skrämma ens de minsta”. Vidare: ”Scenariot och sensmoralen i ’Hotell Transsylvanien’ hade möjligen passat det moralkonservativa 1950-talet.” Kanske hade han hört det från någon 7-åring i publiken.

Mattias Dahlström (Helsingborgs Dagblad 19/10-12) gav också han filmen enbart 2 (av 5 möjliga), bland annat med tanke på att ”Berättelsen blir också väldigt enkel och sketchartad”. Dock fann han dess historia om ”tolerans för det avvikande och ung-domars vilja att slå sig fria” …”ganska fin”.

Jan Söderqvist (Svenska Dagbladet 19/10-12) motiverade von oben – vilket inte är så svårt om en film med 7-årsgräns – sin 2:a så här: ”Filmens förkunnelse är oklanderlig: fientlighet mot det främmande är förkastlig. Tolerans och allmän förbrödring är mycket trevligare. Men så särskilt mycket till film att hänga i julgranen har ’Hotell Transylvanien’ inte att erbjuda.”

Tidningarnas anmälningar av ParaNorman utmynnade i snittbetyget 3,5. Mattias Dahlström (Helsingborgs Dagblad 21/9-12) gav en 4:a och framhävde ”ett rörande manus om fördomar och humanism”. Mattias Oscarsson (Sydsvenskan 21/9-12) satte en 3:a, ty ”storyn är knappast originell, och budskapet simpelt: våga vara dig själv, trots mobbarna. Behållningen ligger främst i det fantastiska hantverket”.

Frankenweenie fick det högsta snittomdömet, 3,7. Troligen främst därför att regissören heter Tim Burton, många nostalgiska recensenters älskling. Jeanette Gentele (SvD 10/1-13) skrev: ”Det som skiljer ’Frankenweenie’ från ’Paranorman’ och liknande filmer, är att Tim Burton inte är ute efter att skrämmas. Han tar död och sorg på allvar.” (Därmed anses filmen indirekt även ”ta barn på allvar”, hedersomdömet för ”kvalitetsfilm”…)

Mattias Oscarsson (Sydsvenskan 11/1-13) satsade denna gång på att vara vitsig, hellre än insiktsfull: ”Dockanimationen är förstklassig, men berättelsen lite tunn. Särskilt mot slutet då det blir underhållande – men knappast skrämmande bra – monsteraction och en rejäl dos sentimentalitet. ’Frankenweenie’ lever, men liket hade behövt några volt till.”

Den grunda och – i jämförelse med kritikerna 1922–1979 allt sämre – kompetensen hos svenska dagstidningars recensenter vad gäller barnfilmer från 2008–2012 har jag konstaterat i min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (Rönnberg 2012), efter en analys av 263 barnfilmsrecensioner i fem dagstidningar.

Både ParaNorman och Frankenweenie nominerades till en Oscar för 2012 års bästa animerade långfilm, men priset gick till Modig/Brave (Mark Andrews & Brenda Chapman).



Bara sockersöta nytolkningar av gammalt stoff?


Det som vi fruktar eller det som skrämmer oss får också ofta inte bara en kulturell utan även social innebörd, då det påverkar vårt sätt att tänka och agera även utanför berättelsernas ramar. Det kan bli en del av vår samhällssyn eller världsbild och prägla eller omedvetet smitta över på hur vi uppfattar reella människor. Även detta skildras sedan ibland i nya, kritiskt samtidskommenterande ”monsterfilmer”, såsom i de tre rätt subversiva barnfilmer som här ska diskuteras. 

I Hotell Transylvanien är Greve Dracula ensamförälder till sin 118-åriga dotter Mavis, vars myndighetsdag snart stundar. Trots att föräldrarna levde fridfullt i sitt slott, dödades för länge sedan modern av en människohord som fruktade vampyrerna på grund av dessas annorlunda utseende. I sedvanlig ordning resulterade fruktan alltså i aggression. Den överbeskyddande fadern har sedan dess velat avskärma dottern från människorna och till och med ljugit för henne om hur rysligt onda dessa fortfarande är. 

Dracula har berättat skräckhistorier om farliga människor som förföljer monster och på alla sätt försökt plantera fördomar i henne. Framför att har han dock isolerat henne till att ej få gå utanför deras slott. Det är numera ett människosäkrat hotell för andra utsatta monster, som för ett tag på sin semester önskar komma bort från den hotfulla människovärlden.

En dag letar sig dock den trevlige människoynglingen Jonathan/Johnny in på hotellet. Denne frågar Dracula exakt vad slottet är för ett slags ställe, varpå Dracula svarar: 

”It's a place I built for all those monsters out there lurking in the shadows. Hiding from the persecution of human kind. A place for them and their families to come to and be themselves. A place void of torches, pitch forkes, angry mobs, a place of peace, relaxation and tranquillity.”

Jonathan stöter förstås på Mavis, varvid ömsesidigt tyckte genast uppstår. Hur ska nu fadern kunna sätta stopp för denna oönskade romans? Hotellets goda säkerhetsrykte är förstås också hotat, nu när en människa lyckats ta sig in. Dracula får så sakteliga inte bara acceptera Jonathan utan också omvärdera sin uppfattning om traktens människor. De har faktiskt blivit mindre monstruösa under de dryga hundra år som gått. Här tematiseras alltså hur förutfattade meningar uppkommer på grund av fruktan, blir till fördomar som fortplantas till nya generationer genom ofta målinriktad undervis-ning exempelvis i form av sagoläsning.



Likheten i att alla är olika


Att monstren här görs komiska, ofarliga och emotionellt sårbara är med tanke på den tilltänkta unga publiken förstås viktigt för att minska de annorlundas hotfullhet. Men avsikten är också att understryka det obefogade i hur dessa sympatiska varelser behandlats av människomobben – framhäva de omänskliga, ja, monstruösa sätt på vilka förföljelsen skett. 

Hotellgästerna av varierande monsterformat är inbördes ytterst respektfulla mot varandras olikheter. Alla monster, stora som pyttesmå, upptas i gemenskapen och behandlas med omtanke. Monsterfamiljerna skildras som vilka normala familjekonstel-lationer som helst, frånsett utseendet. Vissa monsterföräldrar, såsom dödströtta varulvsfäder, verkar till och med vara utbrända. Monstren säger underförstått ”Är inte också vi människor?”. Kännande och tänkande varelser? 

Förföljelsen av dessa Andra, påstått monstruösa, understryker därmed hur onaturliga och ruttna de förment ”normala” icke-monstren – det vill säga människorna – är, trots sin fina fasad. Den onda cirkel som sätts igång av rädslan för det okända leder till aggressiva handlingar och utestängning, som i sin tur leder till fruktan för allt främmande, till instängning och isolering, som cementerar fördomar som sedan föder aggressivitet och våld och fortplantas i ärvda fördomar som… och så vidare. 

Ändå ses barnet eller tonåringen Mavis, här visserligen 118 år gammal, ha något slags medfödd nyfikenhet visavi ”de Andra” som leder till ett intresse för yttervärlden bortom den instängda familjetillvaron. En from förhoppning? Klart blir i vart fall, att genom självvald inspärrning går det inte att undkomma ”de Förstas” normaliserande makt.



ParaNorman – en film om följderna av intolerans


Hade Mattias Oscarsson (Sydsvenskan 21/9-12) verkligen rätt i sitt påstående om ParaNorman: ”storyn är knappast originell, och budskapet simpelt: våga vara dig själv, trots mobbarna”? 
”Simpel” har som synonymer ”torftig/vardaglig/vanlig/enkel” (även ”tarvlig”, men så tarvlig tror jag inte att filmskribenten är). Behöver historier för barn i åldern 7-12 år vara ”originella”, mätt med en mer erfaren 35-årings egen måttstock? Är budskap, som enligt vuxna är ”enkla”, enkla även för lågstadiebarn? Är de enkla budskap som filmanmälare lyckas upptäcka kanske alltför enkla för forskare? Kan vissa budskap, som för barn är enkla, månne vara alltför svåra för vuxna att ta till sig eller ens bli varse? Se där frågor som recensenterna aldrig ställer sig.

ParaNorman har onekligen ett anti-mobbingbudskap också, men levererar framför allt kritik mot all sorts intolerans och ett ifrågasättande av kulturella normer och auktoriteter. Filmen varnar för de potentiella följderna av att inte acceptera dem som är annorlunda. Den betonar att man inte ska döma människor efter stereotyper och inte heller tro att vuxna såsom föräldrar, lärare och poliser alltid vet vad som bäst. 

Handlingen, om att vara ensam och oförstådd, utspelar sig i den skrämmande inskränkta förorten. Bakom normalitetens skenbart mysiga fasad gömmer sig hemska hemligheter. Norman, som alltså har gåvan att kunna se och kommunicera med de döda, är trött på att förneka sin specialförmåga. Han önskar att alla ska se det som han ser. Resultatet blir att han mobbas i skolan, i samhället betraktas som ”onormal”, stöts ut och isolerar sig. Inte ens föräldrarna backar upp honom. Bara med sin (döda) mormor och andra ”spöken” kan han ”vara sig själv” och få stöd och goda råd. En vän får han dock och till sist även hjälp av sin syster, när staden hemsöks av zombie-förbannelsen som bara Norman kan rädda invånarna från. 

Den psykoanalytiskt funtade skulle kanske säga att staden får stå som symbol för förträngda oönskade känslor. Tack vare att Norman till det yttre ser tämligen vanlig ut, klarar han sig visserligen aningen bättre än de ”monstruösa” med zombieutseende. Deras annorlundahet leder precis som i fallet med Hotell Transylvanien till invånarnas fruktan, ursinne och våld. 

Även här är de i grunden vänliga ”monstren” missförstådda. Även de störs av den gamla häxförbannelsen och skulle föredra att få ligga ostörda i sina gravar. De skräms av den aggressiva människomobben och tar till flykten. Också här skapar invånarna själva sina ”monster”, genom sin fruktan för det annorlunda… 

Förortens flockmentalitet, exkludering och trångsynthet visar sig vara monstruös. Budskapet blir att det finns inga monster, enbart monstruösa handlingar. Det är inte individer som är monster, utan strukturer. Stadsborna behöver dock upplysas om detta, och den lektionen får Normans storasyster avslutningsvis stå för. Slutet gott, allting gott?



Alla karaktärer i ParaNorman missbedömer alla


Precis som Hotell Transylvania vänder ParaNorman upp-och-ned på förutfattade meningar och punkterar fördomar. Den underminerar alla stereotyper om vilka som är de onda: här inte häxor och zombies, utan de människor i Blithe Hollow – det vill säga de ”normala” invånarna i staden Tanklösa Hålan Tomheten – som förföljde de annorlunda och för länge sedan brände dem på bål och som forfarande förföljer de annorlunda och odöda. Budskapet går givetvis att extrapolera till vår egen tid, ifall övernaturliga häxor och zombies nu byts ut mot det aktuella årets påstådda hotgrupp.
ParaNorman är således inte heller ute efter att enbart skrämmas, som Jeanette Gentele (SvD 10/1-13) menade. Filmmakarna vill inte heller enbart tala sig varma för tolerans. Den humoristiska, men i grunden allvarliga, berättelsen riktar även kritik mot de aningslösa invånarnas konsumismdrivna cynism. Stadens inkomstkälla är att profitera på den häxförbannelse som förfäderna för 300 år sedan själva drog på sig. Turismen är helt uppbyggd kring denna av puritanerna framprovocerade häxed och drar nu återigen självmant åt sig inte bara levande konsumtionszombies, utan även den ”odöda” varianten. 
Som en av filmens regissörer, Chris Butler, framhållit: ”alla filmens karaktärer bedömer någon annan, som antingen god eller ond, men missbedömer dem vanligtvis. Jag ville göra publiken medskyldig till detta. Du tror att du vet att en zombie ska vilja äta upp din hjärna, du tror att den här dumma muskulösa sportfånen är hetero. I själva verket vet du ingenting bara genom att betrakta deras yttre” (The Advocate, 29/11-12).

Jo, hjärnor kan ge goda råd… Och, ja, tolerans är onekligen mycket ”trevligare” än häxbränning… Men om du tror att du lyckats behålla ditt blod och din hjärna, vad kan du som filmåskådare då använda dessa till, annat än till att se skräckfilmer?



Frankenweenie – en ond ”galen vetenskapsman” i förorten?


Ännu en gång ska barnkaraktärens sociala omgivning – och den unga biopubliken – lära sig att reflektera över utestängning och inneslutning, yttre och inre skönhet och vem som egentligen är det skyldiga monstret respektive oskyldiga offret. Huvudtemat är dock var gränsen mellan död och levande går, samt acceptans av livets slut. Victors älskade hund blir alltså överkörd och dödad av en bil, vilket pojken vägrar acceptera. Hans lärare antyder att han skulle kunna väcka liket till liv igen med hjälp av vetenskapliga metoder. Eleven stjäl tillbaka hunden från husdjurskyrkogården. 

Trots att pojken ska föreställa runt 11 år, förses han i filmen med avsaknad av insikt om det oåterkalleliga hos döden, som i realiteten betydligt yngre barn kommer till insikt om. Hur som helst börjar denne Victor Frankenstein experimentera lika besatt som sin namne till föregångare. En angörande skillnad dem emellan är dock att pojken inte är ute efter beröm eller har några som helst ekonomiska drivkrafter, utan håller på i smyg utifrån sin starka kärlek till hunden och en önskan att få vara tillsammans med vännen igen. 

Experimenterar man i hemlighet, får man ta det material man haver, leksaker och köksutrustning till exempel, men en blixt kan också bistå. Hunden väcks till liv, visserligen full av vanprydande ärr, men lika glad som förr. Nu måste hunden emellertid gömmas, så att omgivningen inte ska ta den för ett monster. Hunden tar sig förstås ut ur gömslet, de avundsjuka klasskompisarna börjar också de att experimentera, men med mindre lyckat resultat. Samhället översvämmas av monsterhusdjur, vilda som tama. Victor ges skulden, varpå förortsborna förvandlas till en skrämmande mobb. 

Victors hund visar sig som tur är ha viktiga hjälteegenskaper och accepteras till slut. Förortens faror, som Dracula i Transylvanien oroade sig för men, misstog sig beträffande, besannas här initialt. Den monstruösa mobben lär sig dock även här en läxa och hjälper till slut hunden till dess avgörande hjältedåd. 

I samtliga tre filmer framställs emellertid de verkligen farliga utgöras, inte av ”monstren”, utan av ”de normala”, av normaliserande vuxna i ett inskränkt, konformt samhälle. Vuxenvärlden bekämpar här dem som till det yttre är annorlunda men som, om de inte blir hotade – till skillnad från dem som på ytan anses vara ”normala” – står för allt det som representerar samhällenas ideal: fridsamhet, medmänsklighet, tolerans och empati. Barnen, däremot, står alltid på de vänliga, missförstådda ”monstrens” sida. 




Betraktat ur ett barns perspektiv


Frankenweenie konstruerar ett barns syn på världen och bjuder återkommande in åskådaren att stiga in i dess ”barnrum”, framhåller Erin Hawley (2015). Både förorten och hemmet med de oförstående föräldrarna skildras ur barnets synvinkel. Victors föräldrar är beskrivna på det sätt barn betraktar vuxna: förenklat, nästan karikerat. De vuxna håller bara på med meningslösa ”vuxengrejer”, talar bara om sitt jobb eller så dammsuger de hela dagarna när de inte läser romantiska romaner.

Victors egen värld i vindsrummet, däremot, är ett barns värld, komplext, detaljerat och sinnrikt beskriven. Som kontrast till den välstädade och trista föräldravärlden och förorten, är den full av tecken på kreativitet, uppfinningsrikedom och lek. Denna inneboende skillnad mellan vuxna och barn och den konflikt som uppstår – och är central i filmen – betraktas alltid ur barnets perspektiv, betonar Hawley (a a). 

Alltifrån öppningsscenerna får åskådaren veta att Victor är missförstådd av sina, visserligen välmenande, föräldrar som oroar sig för att ensamvargen till son ska bli ”weird”. Föräldrarna förstår sig inte heller riktigt på sonens sorg när hunden dödats, utan kan bara komma med klichéer.

Hawley jämför reaktionerna från pojken i Frankenweenie med mannens i Frankenstein (1931), när deras skapelser visar de första tecknen på liv. Victor ropar ”Du lever!, medan föregångaren 83 år tidigare yttrade ”Det lever!”. Också detta visar att monster-hunden framställts utifrån ett barns önskningar om vänskap, lek och glädje – inte med tanke på berömmelse eller ekonomiska fördelar.



Nyttigt – och användbart! – monstertittande


Dracula och hans vänner, liksom de ”odöda” i ParaNorman och Frankenweenie, ligger förstås humanvampyren betydligt närmre, än de utgör exempel på någon frukttans-värd monstervampyr. Det är Draculas berättelse som huvudsakligen berättas, han har ett väl utvecklat samvete och har lyckats kontrollera sin blodtörst om han nånsin haft någon. Monstren i dessa filmer behöver inte dödas och de monstruösa vuxna kräver bara lite omskolning, med lektioner hållna av barn. 

Hela Frankenstein-myten rymmer förstås en fader-son-relation, men här är sonen Victor också själv "fader" till ett "missfoster". Pojken och hans förmenta monster-skapelse är år 2012 i sedvanlig barnkulturell ordning som tur är de minst monstruösa.

Så är det olyckligt eller skadligt ifall allt yngre barn tar del av fiktiva monsterberättelser? Jag kan visserligen inte uttala mig om följderna av läsning av monsterlitteratur, men uppenbarligen har varken Norman i ParaNorman eller Victor i Frankenweenie tagit någon skada av sitt skräckfilmsintresse. Tvärtom! De är bägge välartade pojkar, trots/tack vare att de båda ses titta på, respektive själv skapat, egna hemmagjorda skräckfilmer – vilket förstås innebär att Victor redan sett många. Deras förtrogenhet med ämnet kommer sedan till god användning. 

Ännu ett ”budskap” i ParaNorman är att det är mycket nyttigare att se skräckfilmer än att läsa modifierade klassiska sagor. Som Catherine Lester (2016) påpekar, berättas även denna film nästan uteslutande ur Normans perspektiv. Följden blir att filmen på detta vis starkt lierar åskådaren med Norman och varken framställer denne som något offer eller som ondskefull. 

Istället framstår han som ett helt vanligt ”normalt” barn, som bara råkar kunna kommunicera med de döda och förstår att hämta användbara råd från skräckfilmer som varnar för de övernormala.





PS

Se även mitt blogginlägg
Är skräckhistorier av typen vandringssägner som VARUHUSET verkligen något för 6-åringar?


DS




Referenser


Bettelheim, Bruno: The Care and Feeding of Monsters, Ladies Home Journal, Mars 1969 

Bettelheim, Bruno: The Uses of Enchantment. The Meaning and Importance of Fairy tales, New York: Knopf 1976 

Bettelheim, Bruno: Sagans förtrollade värld. Folksagornas innebörd och betydelse, Stockholm: AWE/Geber 1978

Buckingham, David:  Moving Images: Understanding Children’s Emotional Responses to Television, Manchester & New York: Manchester University Press 1996 

Hawley, Erin: Children should play with dead things”: Transforming Frankenstein in Tim Burton’s Frankenweenie, Refractory. A Journal of Entertainment Media, October 7, 2015

Höglund, Anna: Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet, Växjö. Växjö University Press 2009

Lester, Catherine: The children’s horror film: characterizing an ”Impossible” subgenre, Velvet Light Trap (2016):78, s.22–37

Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget  2012

Smith, Sarah J.: Children, Cinema and Censorship: From Dracula to the Dead End Kids, London & New York: I.B. Tauris 2005








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar