Danska och norska forskare inom pedagogik med intresse för barns lekande verkar mer filosofiskt bevandrade än sina svenska motsvarigheter. Även om okunnighet ibland är salighet, är att vara okunnig om sin okunnighet om filosofisk hermeneutik värre. Vilket jag idag ska bevisa?
I akademisk uppsats efter uppsats skriver i vårt land lärarstudenter arbeten handledda och examinerade av disputerade forskare om ”Gadamers syn på lek”, okunnigt och okritiskt refererande till översatta nordiska forskare och till andra studentuppsatser i samma ämne, allt i en evig rundgång. Hade de kunnat tyska och läst primärkällan, eller sett till kontexten, hade de insett att Hans-Georg Gadamers ”Spiel” här betyder ”spel” – inte lek.
Det tyska ordet kan visserligen även beteckna ”lek”, men av sammanhanget framgår att betydelsen hos filosofen enbart rör sig om spel. Problemen med framställningarna är dock betydligt värre än så. Gadamer tycks vara obegriplig.
”Ja, ja, det är ju ’bara’ deras examensarbeten, men ändå…”, har jag tänkt. Fast som så ofta har missförstånden tydligen ”varit i säck, innan de kom i påse”. Säckarna visar sig i vissa fall uppenbarligen vara professorer. Kanske sällar jag mig härmed till dem…
Hajade till gjorde jag emellertid, när jag för ett par veckor sedan snubblade över några sidor ur en antologi redigerad av dansken Torben Hangaard Rasmussen, Lek på rätt väg? På spaning efter leken (2016). Denne tar i sitt eget kapitlet (”Det är väl bara på låtsas?”) upp just ”Gadamer & lek”. ”Varför blanda in konst i barns lekvärldar och samtidigt antyda att lekande, ja, det är väl ingen konst?”, blev min initiala reaktion.
Efter att ha beskrivit några uppslukade förskolebarns aktiviteter presenterar dansken inspirerad av Gadamer två perspektiv, som han menar bör förenas. Ett perspektiv som ser lek som ”ett fenomen som skapas av barnet”, ett annat som uppfattar den som ”en rörelse hit och dit”, ”något som kan sättas igång av sig själv”, som ”genererar sig självt” (Rasmussen 2016:79–80). Det andra synsättet verkar för honom vara intressantare:
Är lek [=lekandet som aktivitet?] ett fenomen som skapas av barnet eller är den [det?] en händelse som drar med sig barnet? Är det bara barnens egna subjektiva förmågor, deras berättelser och agerande, som skapar alla olika och skiftande lekvärldar [=specifika lekar] eller är leken [=lekandet?] en självständig, virvlande dynamik, en ständig rörelse, som fångar upp barnen på lekplatsen och inne på förskolan? Jag frågar för att jag tycker att det vilar en egen dynamik över leken [=lekandet?], speciellt då den ena leken [=specifik lek] efter den andra sprider sig som ringar på vattnet. […] Ur mitt filosofiska perspektiv kan det alltså också vara en relation mellan två Barbiedockor som liksom spelar eller leker med de två flickorna [=i en specifik lek] (a a:79, med mina kommentarer inom [klammer]).
???????
”Va?!? Blir de lekande alltså lekta?! Bara leksaker?! Är Barbiedockorna subjekt, medan flickorna är Barbiedockornas lekobjekt? Avsåg verkligen Gadamer en faktisk, specifik lek som denna? Skulle denne ha menat att ”leken” är subjekt och dockorna såväl som förskoleflickorna dess interagerande objekt? Om nu tysken verkligen hade uttalat sig om barnlek och barns lekar vill säga, vilket han ju inte gör. Om så verkligen vore fallet, varför lyckas ”leken” i så fall inte också ”dra med sig och leka med” vuxna? Vuxna uppvisar ju en frapperande lekoförmåga… Och ”händelser” är väl inte aktiva, enbart handlingar kan väl vara det?, undrade jag – och blev inte precis mer upplyst när jag läste vidare.
I citatet aktualiseras som synes det som jag tog upp i förrförra inlägget (27/1), nämli-gen det förvirrande i att benämna både den generella aktiviteten eller handlandet, som jag här väljer att inom klammer förtydliga som ”lekandet”, och den resulterande specifika ”leken” (här Barbieleken), ”lek”. Rasmussen menar att det är fråga om två slags innebörder av ordet ”lek” och att dessa måste förenas – för att de lekande barnen inte ska framstå som helt passiva, gissar jag.
Det förblir dock otydligt exakt när han syftar på det ena respektive det andra, eftersom han använder samma ord ("lek") för bäggedera, samt oklart hur denna sammansmält-ning alls kan äga rum.
Det förblir dock otydligt exakt när han syftar på det ena respektive det andra, eftersom han använder samma ord ("lek") för bäggedera, samt oklart hur denna sammansmält-ning alls kan äga rum.
Om man inte tydligt särskiljer dessa bägge betydelser, blir framställningen närmast obegriplig. Ty det går ju inte att hävda att de lekande barnen skapar fenomenet och samtidigt påstå att det rör sig om en ”händelse” som är självgenererad (à la jord-skred?) och som drar med sig barnen. Vad nu ”händelse” avser i detta sammanhang.
Mitt eget förklaringsförsök lyder på detta vis: Barnet är fortfarande herre över lekandet, även om det dras med i den specifika leken. Barnet kan till exempel bestämma ifall, när och vad det vill börja leka, såväl som sluta leka eller övergå till att leka någonting helt annat. Det är då inte den första leken som ”skapar” den nya leken, utan de involverade barnen som fått ett nytt, intressantare lekuppslag. Låt oss se hur det försöket att begripa står sig!
Fast egentligen talar som sagt Hans-Georg Gadamer under 40 års tid om spel, inte om lek…
Två lektioner i tyska och grammatik: Rasmussens och min
Torben Hangaard Rasmussen (hädanefter THR) vill dock alltså, influerad av Gadamer, delvis se ”leken som en rörelse […] ett spel av krafter som de lekande lämnar över sig till” (THR 2016:80). Okey så långt, det kan han väl ”få”, men han syftar väl bara, likt Gadamer, metaforiskt på att de lekande är uppslukade, totalt engagerade, eller? Han skriver ju ”liksom spelar eller leker med de två flickorna”. På norska heter ”på låtsas” för övrigt ”på liksom”, men den danska benämningen känner jag inte till. Dansken fortsätter emellertid på nästa sida med formuleringar som gör åtminstone mig ännu mer förvirrad:
På tyska skiljer man också på ”Spiel” som betyder lek, och ”spielen” som betyder lekar eller spel [Sic!]. Det sistnämnda är intransitivt [Sic!!]. Lekdynamiken är alltså inte något som syns i sig själv utan det handlar om förloppet av självständiga rörelser, som till exempel vågornas lek fram och tillbaka på vattenytan, som löven som virvlar fram på gatan, ljusets spel i trädkronorna etc.
[… Gadamer] berättar i sitt verk om att ”alla lekar är en blivande lek” [Sic!!!] (”Alles Spielen ist ein Gespieltwerden” (Gadamer 2004). Observera att han inte använder begreppet eller substantivet ”Spiel” i det här sammanhanget. Det visar att det handlade om ett mer eller mindre avgränsat förlopp. Begreppet ”Spielen” är dynamiskt – något sker eller utspelar sig. Man skulle kunna säga att själva rörelsen hit och dit och fram och tillbaka blir sitt eget subjekt, sin egen igångsättare och den som dras med i ”Spielen” [=i spelandet] – den som i Nietzsches rullande hjul [som rullar av sig självt] blir spelad eller lekt med. […] Är det så att Gadamer har satt fingret på något viktigt här, genom att säga att leken faktiskt först och främst är intransitivt [Sic!] i sitt förlopp (THR 2016:80–81, men med mina [klammer]).
Min omedelbara reaktion var, så som jag nu minns den, ”Nej, men herregud! Detta är ju en bok utgiven av Studentlitteratur, tänkt att vara kurslitteratur! Så mycket språkfel!”. Som så många andra gamlingar, läste jag tyska på gymnasiet och de kunskaperna räcker för att veta att ”Spiel” visserligen kan betyda ”lek”, men här betyder ”spel”. Två och fler ”spel” heter i pluralis ”Spiele”, inte som THR tror ”spielen” – som är ett verb som betyder ”att spela” – och således alls inte betecknar ”lekar/spel” (tips: substantiv har på tyska stor begynnelsebokstav). Bara verb kan för övrigt vara ”intransitiva”, inte substantiv såsom ”lekar” eller ”spel”…
THR:s egen översättning av Gadamers ”Alles Spielen ist ein Gespieltwerden” är också helt uppåt väggarna. Gadamer berättar inte alls sagan om att ”alla lekar är en blivande lek”, ty då skulle det ha stått ”alle Spiele sind [ein zukünftiges Spiel?]”. Dessutom skulle detta ha varit ett faktiskt konstaterande, och inte enbart en metafor. Nej, ”Spielen är här ett så kallat verbalsubstantiv i neutrum, das Spielen, vilket syns på det föregående ordets slutbokstav -s (alles Spielen) och alltså betyder ”spelande”. Ordagrant ”Allt spelande är att bli en (som blir) spelad”, eller ”allt spelande innebär att man spelas”. ”Lekt med” betyder här helt klart inte ”lekt tillsammans med”. På engelska blir det ”all playing is being-played” (fast inte ”played” i betydelsen ”lurad”). Verbalsubstantiv betecknar dessutom ofta just något pågående, en oavslutad process: lekande/spelande.
Vad Gadamers metafor avser med att ”spelaren blir spelad” är uppenbarligen att spelet bildligt talat ”blir herre över spelaren”, spelet ”förtrollar spelaren”, i de fall då det är fascinerande: ”det är inte spelaren utan spelet självt, som är spelets subjekt” (Gadamer 1997:84). Är det djupsinnigt att hävda att ”spelet är spelets subjekt” – eller självklart, alternativt obegripligt? Menar han kanske att ”spelandet är spelets subjekt”? Det kunde jag gå med på.
Njae, tysken tycks anse att det tvärtom är så att ”spelet är spelandets subjekt”, det som skapar spelandet, att döma av en formulering redan fyra sidor tidigare: ”Spelets subjekt är inte den spelande, som endast låter spelet komma till synes” (a a:80). Fast avser han med ”subjekt” egentligen en satsdel, eller ett ”filosofiskt” subjekt? Men icke-levande ”spel” kan väl inte skapa eller agera? Bara ”icke-levande” händelser som jordbävningar kan… Att jag inte begriper, behöver givetvis inte vara textens fel. Inte bara, åtminstone.
Alternativet är förstås att det är jag som är dum i huvudet. Ska jag ens bry min lilla igenproppade strokehjärna med detta, när Saken egentligen handlar om barns självklara rätt att leka? Måste verkligen lekandet, för att få sin rättmätiga plats i barns liv, först motiveras med att det har likheter med konsttillägnande? Vilket jag visserligen betvivlar och härmed måste motarbeta.
Så låt mig uppta lite av din tid! Mycket mindre tid dock, än det tar att läsa otydlig kurslitteratur.
Så låt mig uppta lite av din tid! Mycket mindre tid dock, än det tar att läsa otydlig kurslitteratur.
Metaforer ska förstås inte tas bokstavligt…
Nästa, och viktigare, problem är att Gadamer över huvud taget inte uttalar sig om barns lekande i meningen ”lekskapande”, ej heller om någon ”spelproduktion”, knappt ens om vissa vuxnas ”konstskapande såsom lek” – utan om betraktandet av konstverk, metaforiskt betecknat ”som” ett spel. Gadamer tar avstånd från Schillers idé om att en lekdrift skulle ligga bakom konstskapande och konstnjutande, men berör för egen del nästan inte alls själva gestaltningsprocessen, utan fokuserar konstverket – föremålet som här härmed analogt skulle motsvaras av den specifika leken.
Om inte om hade varit, hade Gadamer alltså själv eventuellt kunnat karakterisera THR som ”bara” en road åskådare och upplevare av barnens Barbiedocklek, snarare än som någon engagerad och insiktsfull lekerfarare av ”objektet” Barbielek. Ty THR verkar enbart betrakta de lekande förskolebarnen utifrån och inte låta sig dras med eller ”hänföras”. Dessutom vara en åskådare som indirekt naturaliserar de iakttagna barnen och i viss mån fråntar dem deras aktörskap/agens, genom att jämföra dem med löv, vågrörelser och solljusets spel. Iakttar han således bara rätt osjälvständiga barn, som löv för vinden?
Som så många andra filosofer före honom, utnyttjade Gadamer enbart barnaktiviteter för att illustrera sina tankar om konstverk, genom att metaforiskt tala om ”konst som spel” och ”konst som fest”, påminnande om populära barnaktiviteter. Metaforer är förstås inte tänkta att tas bokstavligt, utan ska endast ge ett nytt perspektiv på en företeelse. Tysken menade (förhoppningsvis) aldrig att konstverk är spel, eller är fest. Vore de det, skulle de inte betecknas som ”konst”.
Hangaard Rasmussen nämner inte ens att Gadamers tänkande är fokuserat på konstförståelse och texttolkning, således alls inte på lek(ande). Det spelar dock roll ifall man, för att väcka nya tankar, ”på lek” vill framställa konstverk/konstmöten ”som om” de vore spel/spelande, eller om man söker kasta nytt ljus över barns lekande genom att på allvar i en forsknings- eller filosofisk text jämföra barns favoritagerande med konsterfarande.
Jag skrev att jag ”snubblade” över de textpassager som jag ovan citerat. Närmare bestämt på Internet, där det finns ett ”smakprov” av nästan hela kapitlet. Jag tog det för en vetenskaplig essä. På första sidan har THR visserligen en brasklapp, på vilken han skriver att texten ”är ingen vetenskaplig artikel, utan snarare en uppsats för att presentera och visa viktiga sidor av barns lek” (a a:67). Antologins författare presenteras dock på omslagets baksida av Studentlitteratur som en samling av ”Skandinaviens främsta lekforskare”. THR:s framställning överensstämmer dessutom med andra texter av honom, med anspråk på vetenskaplighet, som jag läst. Tankegångarna bör alltså tas på allvar, skärskådas kritiskt och inte bara refereras till rakt av.
Hur kan jag hävda att det hela ej handlar om lek utan om spel?
Hur kan jag då hävda att tyskans ”Spiel” i detta fall inte ska översättas med ”lek”, utan med ”spel”? Jag tolkar det så dels utifrån de exempel som Gadamer själv ger. Inget enda är lek i meningen barns fantasilek/låtsaslek/rollek, utan spel i vilka ena parten kan vinna (fotbolls- och tennismatch), således tävlingar, eller så konstnärliga framställningar inför publik.
Filosofens främsta exempel på ”konstspel” är teaterskådespel. Han betraktar även dansframträdanden som en form av spel, till och med amatörens pianospel, ensam i det egna hemmet. Alla hans speltyper och deras ”spelare” har åskådare, åtminstone potentiella, tänkta betraktare, även om exempelvis fotbollsspelet i sporten fotboll inte direkt riktar sig till åskådarna. De yngstas lek har däremot inte åskådare, på sin höjd övervakande pedagogiska observatörer, vilket är något som barnen själva ogillar och försöker dra sig undan från.
Dels drar jag den slutsatsen utifrån de kännetecken med vilka Gadamer karakteriserar ”konstverksspelet”. Bland annat ”rörelsen fram-och-åter” som THR dock, i det inledningsvis citerade, förstår på ett helt annat sätt än vad jag gör. Om jag förstått Gadamer rätt (?) i fallet med konstspelet, avses i själva verket med denna ”rörelse” betraktarens återkommande kontemplativa respons på spelet/konstverket, till vilket vederbörande återvänder för att så småningom klarare ”förstå” det, ”erfara” det – få en djupare tills-vidare-insikt. Rörelsen betraktare-objekt-betraktare-objekt o.s.v.
Fram-och-tillbaka-rörelsen verkar vara riktad mot en uppgift som betraktaren upp-ställer åt sig själv, nämligen att verkligen på djupet begripa ett verk, vilket sker så engagerat att det tar överhanden över vederbörande. Det faktum att den engagerade, potentiellt insiktsfulle blir nästan ”besatt” av att vilja återvända till konstspelets objekt för att nå förståelse genom en fram-och-åter-rörelse mellan konstobjektet och tolkaren, illustreras med hur åskådarens blick på en tennismatch ”inte kan hålla sig från” att vandra fram och tillbaka från höger till vänster. Fast barns lekande har som sagt helst inga åskådare. De lekande betraktar inte heller analytiskt varandra.
Filosofen skriver även att ”Spelets väsen består av de regler och ordningar, som talar om hur spelrummet ska fyllas” (Gadamer 1997:85). Lekandet har inga sådana uttalade regler. Att aktiviteten sägs kännetecknas av upprepning, antyder också att det är fråga om spel, vars striktare regler givetvis underlättar nya likartade omgångar. Han menar vidare att ”bollspelets odödlighet beror på den fria rörligheten hos den boll, som liksom av sig själv bjuder på överraskningar (a a:84). Själv skulle jag, i egenskap av före detta fotbollsspelare och fortfarande fotbollstokig, ge spelarna betydligt större cred än så.
Inget av detta (objektfokuserad fram-och-åter-rörelse, mål, regler, upprepning, ordning, tävlande, åskådare) kan sägas känneteckna fantasilek/rollek/socio-dramatisk lek, däremot beskriva spel. De lekandes reaktion är inte någon respons på leken, utan på medlekaren. De lekande leker leken – leken leker enligt min mening inte barnen. Låtsaslekar är heller inte, så som förevisandet av många spel och konstverk, institutionaliserade, inte utlärda och reglerade av vuxna, eller tilldelade statsbidrag. Lekens natur står att finna i själva lekandet, inte i att som konstverk vara tvungna att kontempleras utifrån, för att sägas existera som annat än konstnärens privata självuttryck.
Barns ”rena lekande" bryr sig inte, som konst gör, om åskådare
Gadamer beskriver alltså ett av spelets kännetecken på detta vis: ”Den rörelse, som kallas spel, har inget avslutande mål, utan förnyas i ständig upprepning. Rörelsens fram och åter är uppenbart så viktigt för att bestämma spelets väsen, att det är ovidkommande vem eller vad som utför rörelsen” (1997:81). Han antyder dock att den spelande har ett mål, ger sig själv en uppgift: ”att ordna och gestalta själva spel-rörelsen” (a a:86).
Visst, detta kan stämma om bollen som rör sig fram och tillbaka i tennis eller fotboll ”i ständig upprepning”, men inte för låtsaslekar typ Barbiedocklek. Varje ny lek med Barbie är heller inte alls samma lek rent objektivt sett, även om det vid ett ytligt betraktande kan te sig så. Leken utageras annorlunda varje gång, medan konst-objektet rent "materiellt" förblir oförändrat. Åldern och könet på den som betraktar lekande med Barbie är heller inte ovidkommande vid tolkningen.
Gadamer tycks dock mena att spelets/konstverkets ”väsen” inte kan lösgöras från själva spelandet/framförandet, det vill säga från utförandet/spelframställningen/konst-erfarenheten. ”Spelandet” är alltid en framställning, fastslår han (a a:86). Med detta gadamerska synsätt är spelet/konstverket del i en process som både kräver och ger upphov till kunskaper och nya insikter, åtminstone hos den reflekterande vuxna åskådaren.
För att rätt förstå ett spel eller konstverk måste man känna till spelreglerna och de normativa värdekriterierna för vad som anses vara ett utsökt konstverk, exempelvis att i ”lagom” grad utmana konventioner. Utmanar konstnären alltför mycket, tar det kanske decennier innan samtidens konstförståelse ”kommer ikapp” och någon inflytelserik då hävdar att upphovsmänniskan var ”före sin tid”. Utmanar vederbörande å andra sidan för lite, är spelet/konstverket inte ”unikt” nog. Den som inte känner till offsideregeln i detalj, kan inte insiktsfullt bedöma fotbollsspelet.
Spelandet av konstverket/spelet drar in betraktaren såväl som spelet ”i sig”, men det betyder – som jag ser det – inte att spelet/konstverket ”spelar” betraktaren. Åskå-darskapet förhöjer konstverket, lägger till innebörder, blir medskapande medspelare. Motsatsen gäller för åskådare av barns lekande.
Bidrar även lekandet till ”lekförståelse” eller ”lekinsikter” hos det lekande förskole-barnet? Det betvivlar jag verkligen, vilket lär framgå. Ty barnet kan förvisso betrakta lekkamraten, men rimligen inte begrunda ”lekens väsen” eller utifrån betrakta själva lekandet av den lek som det personligen är indraget i. Det anser emellertid THR att barnen gör (Rasmussen 2016:78).
Lekande är – till skillnad från konstspel – bara självframställning
Gadamer berör emellertid i förbifarten även en typ av lekar, förvirrande nog trots hans lekbeteckning döpta till "föreställande spel”, som i någon ”försvinnande” mening ”anspelar på någon framställning (som ramsleken i ’siden, sammet, trasa, lump’), eller på att leken just består i att framställa något (som när barn leker bil)” (Gadamer 1997:86–87). Till skillnad från ”konstens spel” och skådespelets spel som syftar till att vara framställningar för någon, det vill säga vill visa sig för åskådare, leker barn absorberade i denna ”rena framställning” bara ”för eget bruk, också när de föreställer” (a a:87). Således när de i sina lekar föreställer bil, till exempel, eller låtsas att de kör bil, förtydligar jag.
Barnen vill med andra ord här inte alls kommunicera med någon eller något utanför fantasileken, varför aktiviteten således inte är fråga om ”spel” av samma sort som konstmöten sägs vara. Det verkar även Gadamer mena, när han skiljer ut denna lek från spel. I denna låtsaslek framställer barnet bara sig själv. Leken är, med Gadamers språkbruk, dess ”självframställning”, dess ”redovisning” av sina (dittills gjorda) erfarenheter – det ”utspelar sig själv” inför sig själv och går helt upp i den framställningen (a a:87). Spelet däremot, ”framställer” även andra eller annat, inför andra.
Konstens karaktär av spel syftar nämligen till att kunna vara en framställning för någon annan. Skådespelet går inte upp i framställningen, är inte bara självframställning, utan visar sig dessutom utöver sig självt även till delaktiga åskådare (a a:87). Skådespelet är i enlighet med sitt "väsen" ett spelförlopp som når fram till åskådare, och inte bara fråga om självframställning, hävdar således Gadamer. De spelande framställer därutöver en meningsfull helhet för åskådaren, när aktörerna överskrider sig själva (a a:87).
”Framställningarna” kan även kallas för framföranden, uppträdanden, framträdanden, uppföranden, etc., som med andra ord betecknar konstmötets performativitet. Spelens och konstutställningarnas ”medialitet” är helt enkelt fråga om att de offentliga framförandena är medier, till och med massmedier, som syftar till mottagande och dubbelriktad kommunikation av typen dialog i muntlig eller endast tänkt mening.
Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (13/1-20): mottagandet är kommunikationens mening, inte själva produktionen eller utsändandet av texten eller ”verket”. Utan konstbetraktare – inget konstspel, ja, inte ens något konstverk! Utan utomstående lekbetraktare existerar däremot både leken och lekandet. Under fantasileken kommunicerar förskolebarnet med kamraterna eller med tänkta mottagare, till exempel dockor.
Konsterfarenhet är inte = ”erfarenhet” av typen ”upplevelse”
Jag har aldrig ägnat mig åt filosofi efter gymnasieämnet i studentexamen för 52 år sedan, vilket förmodligen redan framgått här. Fast jag har ändå försökt tolka några texter och fattat så mycket som att deras ”erfara(nde)/erfarenhet” respektive ”förstå/förståelse” inte betyder vad de vardagligen innebär. ”Erfarenhet” brukar ju då syfta på något som man har varit med om, men för Gadamer är detta bara ett tecken på att man fortfarande var vid liv när det ägde rum. Det rör sig då om en singulär, omedelbar händelse som mer eller mindre oförändrad införlivas i ens minne, utan tolkning eller input från andra.
Hos Gadamer handlar erfarandet däremot om något förment djupare, en insikt vunnen genom tolkning av råvaran ”upplevelse”, genom omtolkning och kommunikation med andra tolkandes input, som efterhand resulterar i ett mer varaktigt värde. Ibland till och med blir del av en ”tradition”.
Gadamer skriver själv om begreppet spel, att ”i samband med konsterfarenheten, så syftar spel inte till någon attityd och förvisso inte till någon sinnesstämning hos den som skapar eller njuter utan [det handlar om] själva konstverkets sätt att vara” (Gadamer 1997:79). Mötet med konstverk kan optimalt enligt honom uppfattas som erfarenhet: som ett kontinuerligt, historiskt oavslutat möte. Det handlar om delaktighet i ett skeende i en faktisk eller tänkt dialog med verket och med andra uttydare, där exempelvis tidigare tolkningar, egna såväl som kunniga andras, ständigt omprövas och till slut ger nya insikter – även om det inte finns något riktigt slut. Förutom döden.
Verket, det estetiska objektet, målningen ”Mona Lisa” till exempel, är inget fixerat föremål typ ett slagträ i brännbollsspelet, som inte godtas använd som påk. "Mona Lisa" förvandlas symboliskt genom en tolkningsprocess som kan sträcka sig över veckor, år, sekler eller generationer. För att en tolkningsprocess ska kunna äga rum, måste verket och betraktaren mötas och ”samtala”. Bara om verket (= dess innebörd) styrs av betraktandet, kan nya tolkningar adderas efter att verket en gång tillkom.
Hur en enskild individ ”upplever” ett spel såsom exempelvis ”Brännboll” påverkar inte brännbollsspelet eller bollen, däremot troligen spelandet: spelet är oberoende av spelarens subjektivitet, fortsätter att spelas med samma regler av andra och troligen även av individen själv någon annan dag. Inget spelande försiggår dock utan spelande subjekt. Slagträt slår inte till bollen av sig självt. Det som uppstår i mötet mellan verk och betraktare kan inte vara oavhängigt av den som betraktar. Spelandet i fotbolls-sporten (läs: spelarna) influeras i någon mån av åskådarnas busvisslingar respektive hejarop, däremot gör inte själva spelet det. Inga regeländringar införs till exempel omedelbart, med förslagsvis handikapp för ena laget.
Gadamer talar dock om ”spelets primat framför spelarens medvetande” (a a:82, kursiv i original), tydligen med hjälp av argumentet att ett visst verb kan ha passivform, som i ”spelet utspelades på en gräsplätt som var dyblöt”. Bara för att inget mänskligt subjekt i grammatisk mening här agerar i yttrandet, gör detta väl för den skull inte själva spelandet som ryms bakom att ”spelets utspelades” till en omedveten, i sig ”handlande verksamhet” (a a:80–81) i avsaknad av mänskligt subjekt?
Att filosofen faktiskt använder såväl ”spel” som ”spelande” är förvisso en bra början, men han särskiljer dem inte genomgående eller konsekvent, varför det inte sällan åtminstone för mig är omöjligt att begripa vad han menar.
”Förstå” betyder inte att rätt och slätt ”begripa”
Spelet tas inte på allvar, men själva spelandet (≈ konsterfarandet = betraktarens begrundande möte med konstverket) måste vara högst allvarligt och eftertänksamt, påpekar Gadamer dock tydligt och med rätta. Betraktaren måste gå upp i konstspelet eller i konstmötet, för att spelet ska uppnå sitt syfte, som till exempel inte är att bara bedåra genom sin skönhet, utan att ”erfaras”: skänka insikt. Konsterfarenheten ska förvandla – inte bara förändra – den som erfar (1997:80).
I detta avseende liknar onekligen det allvarliga lekandet, i vilket barnen dock inte tar själva lekinnehållet på allvar, onekligen konsterfarandet. Där upphör förmodligen också likheterna. Lekandet är för barnen (bland annat) en estetisk upplevelse, medan Gadamer vill befria konstens ”sanning” från det estetiska medvetandets subjektivitet – från individens självcentrerade upplevelse. Jag vet inte om Gadamer skulle dela min uppfattning att förskolebarn inte klarar av att ”erfara” i denna mening.
”Förståelse” å andra sidan, skulle Gadamer förmodligen anse att även förskolebarn i någon mån är kapabla till. Enbart bebisar begriper saker och ting som inte redan är "planterade" av omgivningen. Tultbarn börjar dock så sakteliga förstå det som deras närmaste omvärld ”redan förstått” och mer eller mindre tydligt förmedlat till dem. Visserligen har förskolebarn inte så värst mycket förförståelse, men de är onekligen i full färd med att förstå sig själva i leken, via att tolka och förstå andra och hur andra reagerar på dem.
Det förhållandevis bekanta krockar dock oupphörligen med det obekanta. Rörelsen tolka-förstå-tolka-förstå osv påminner onekligen om Gadamers hit-och-dit-rörelse i konstspelet, men barnen är inte upptagna av att förstå leken, utan som sagt sig själva. Förskolebarn, mer än vuxna, möter ständigt det nya och okända, som de enligt exempelvis Piaget assimilerar in i det redan kända, särskilt genom fantasileken, men dock på ett enligt vuxennormen förvrängt sätt. Skolan och förskolepedagogiken vill däremot pracka på barnen vuxenförståelsens ”ackommodation” (se mitt blogginlägg från 2/1-20).
Ytterst få likheter mellan fantasilekande och konsttillägnande
Konsterfarenheter är alltså inte fråga om erfarenheter av typen momentana ”estetiska upplevelser”, härliga för individen för stunden. Inte heller bara av typen ”uppleva = vara med om nya intryck, eller pröva på” något. Fast det tror nog 99 av 100 av dem som inte är filosofiskt bevandrade, men läser dessa norska och danska böcker översatta till svenska. Jag har en känsla av att de flesta svenskar aldrig använder eller hör ordet ”erfara”. I olika sammanhang talas det istället hos oss om estetiska upplevelser kontra konstförståelse, där det sistnämnda vad jag förstår alltså avser konsterfarande – eller till och med ”bildning” (som hos Gadamer också det avser något helt annat, än vad de flesta menar med ordet).
Konstupplevare bara vill spela, medan den kvalificerade spelaren är den kunnige som verkligen väljer att spela, ger upp sin egen vilja och sitt ego, arbetar intensivt och därmed erfar verket och når nya insikter. Konstförståelse betraktas vanligtvis som djupare och finare, eftersom det inbegriper förkunskaper och en tolkning uppnådd genom kontemplation på distans, medan estetiska upplevelser anses uppslukande på ett oreflekterat och därmed "ytligt" sätt.
Det existerar således inga konstupplevelser, utan på sin höjd estetiska upplevelser som eventuellt – av konnässörer – efter själva upplevelsen med hjälp av reflektion och eftertanke kan ge upphov till konsterfarande eller vad som skulle kunna kallas för konstinsikt.
Förskolebarn kontemplerar sannerligen inte på avstånd och betraktar framför allt inte sin egen lek utifrån. Inte heller reflekterar barn i denna ålder när de iakttar kompisarnas lekande, utifrån exempelvis filosofiska eller psykologiska kunskaper om lekens väsen eller betydelse för barns utveckling, även om barnen onekligen tänker och genom sitt lekande är i färd med att lära sig de mentala lekreglerna (se Peter Gray i mitt förra blogginlägg!).
Den norska litteraturprofessorn Kjersti Bale (2010:25) framhåller att för Gadamer är ”publikens kunskapsmässigt baserade aktiva perception av verket” det avgörande. Konst är enligt den berömde filosofen en erfarenhet som äger rum först när publiken förhåller sig aktivt medskapande till verket. ”Som i leken och spelet förutsätter deltagandet att man har lärt sig reglerna, det vill säga att man har tillägnat sig det som krävs av kunskaper om form och innehåll för att kunna delta i medskapandet av verket” (Bale 2010:20).
Barn är inte aktivt ”medskapande” vad gäller sina fantasilekar, utan aktivt skapande, förvisso kollektivt. Lekens ”form” struntar de i, innehållet är kung. Lekandet är – ännu – inte heller institutionaliserat, fast det är väl bara en tidsfråga, såvida läroplansupproret mot Lpfö-18 inte tar ordentlig fart.
Barn är inte aktivt ”medskapande” vad gäller sina fantasilekar, utan aktivt skapande, förvisso kollektivt. Lekens ”form” struntar de i, innehållet är kung. Lekandet är – ännu – inte heller institutionaliserat, fast det är väl bara en tidsfråga, såvida läroplansupproret mot Lpfö-18 inte tar ordentlig fart.
Gadamer betraktar, i min tolkning, konstverket som det mänskliga livsspelets högsta form och ”konstinsiktsspelandet” som spelandets final, som ”utspelas” genom förmed-lingen/medieringen i vilken bara de allra mest enträgna kan nå insikt. Detta spel utspelas i form av det offentliga framträdandet av konstverket på något slags konst-scen – avskilt från konstnärens/primärspelarens skapande verksamhet. Nu är spelet verkligen herre över betraktaren, sägs rent av förvandla vederbörandes identitet, när hen frågar sig ”Vad menas?” – och sedan inser något… (Gadamer 1997:89–90).
Har detta någon bäring på förskolebarns lekande? Många vill uppenbarligen göra gällande att så är fallet. Kanske är detta fråga om något slags förform av erfarande?
Vad menas med barns lekerfarenheter?
Filosofen Gadamer uttalar sig alltså genom sin spelmetafor om konstens dialogspel. Det vill säga en aktivitet mellan deltagarna i ett institutionellt konstspelande mellan konstverket som spelare å ena sidan, samt å den andra sidan alla betraktare som med- eller motspelare till verket samt till varandra och som är införstådda med konstinstitutionens regler. Fram-och-tillbaka-rörelsen. Konstskaparen/konstnären framstår däremot som perifer, vilken väl även borde göra det lekskapande barnet ovidkommande?
Så värst många förskolepedagoger lär inte läsa Gadamer, som själv aldrig hade några barn och troligen ej närstuderat något lekande. Kanske är heller inte Kjersti Bales bok Estetik bekant, även om den ingår som kurslitteratur i ämnet Barnkultur. Däremot har många av dem som utbildat sig till förskollärare läst storsäljaren Lekens flertydighet (2011) av den norska professorn i pedagogik Maria Øksnes, översatt till flera språk. Hon refererar till fem publikationer av Hangaard Rasmussen och till fyra av Gadamer. Vad kan läsarna ha fått ut av det tro, beträffande ”Gadamer & lek”?
Øksnes skriver om sin tolkning av lekerfarenhet, utifrån den tyske filosofens tanke-gångar, bland annat på detta sätt:
[Gadamer] använder hellre [än flöde] begreppet erfarenhet som han förbinder med leken. Erfarenhet är enligt Gadamer inget vi gör. Det kan också vara så att erfarenheten kommer till oss på samma sätt som leken – det är något som bara händer. För Gadamer har lekerfarandet alltså ingenting med orientering eller sinnestillstånd att göra, inte heller subjektiv frihet, utan med att vara en del av själva leken. Vi erfar en form av frihet just när vi fångas upp i den lekfulla hit och dit-rörelsen. Väl att märka ligger det en kritik i detta, en kritik av övervärderingen av individuell frihet som ofta förknippas med lek (Øksnes 2011:169, kursiver i original).
”Var hos Gadamer hittar hon belägg för detta?”, är min första tanke. Øksnes är väldigt sparsam med sidhänvisningar till belägg ur tyskens Sanning och metod… När så sker, är det å andra sidan av någon osagd anledning hämtat från denna bok i dansk, svensk såväl som engelsk översättning. ”Stackars vuxna”, tänker jag också, ”alla de som inte kan ta del av denna kollektiva frihet, eftersom de aldrig verkligen ger sig hän i lek!”.
Formuleringarna upprepas dock senare nästant ordagrant (a a:175), men då åtföljt av meningen ”För Gadamer är det så att leken kommer över barn – och vuxna”. (Ingen beläggande not.) Det framgår visserligen inte om Øksnes delar den tyske filosofens påstådda uppfattning om vuxnas lekförmåga, men att döma av citatets alla ”vi” tycks hon i varje fall inkludera sig själv i de lekandes skara. Personligen uppskattar jag att bara 5 procent av vuxna någonsin verkligen leker fantasilekar, i meningen leker ”autoteliskt” för lekandets egen skull och inte i pedagogiskt syfte eller av omtanke om barns utveckling.
Formuleringarna upprepas dock senare nästant ordagrant (a a:175), men då åtföljt av meningen ”För Gadamer är det så att leken kommer över barn – och vuxna”. (Ingen beläggande not.) Det framgår visserligen inte om Øksnes delar den tyske filosofens påstådda uppfattning om vuxnas lekförmåga, men att döma av citatets alla ”vi” tycks hon i varje fall inkludera sig själv i de lekandes skara. Personligen uppskattar jag att bara 5 procent av vuxna någonsin verkligen leker fantasilekar, i meningen leker ”autoteliskt” för lekandets egen skull och inte i pedagogiskt syfte eller av omtanke om barns utveckling.
Ofriheten fortsätter dock tydligen också för lekande vuxna: ”Det handlar om ett flöde där vi låter oss föras med i den lekfulla rörelsen hit och dit och därför aldrig är helt fria. Gadamer (1989) hävdar att han vill fria [=befria?] leken från den subjektiva betydelse den fick hos Kant och Schiller” (Øksnes 2011:169).
Jag blev först paff, när jag läste att lek ofta förknippas med individuell frihet, men fick nu förklaringen att de som förknippat varit 1700-talsfilosofer. Sedan dess har ju några hundra forskare uttalat sig om saken. Jag har för egen del aldrig tänkt i sådana banor och kan heller ej på rak arm komma på någon som gjort det under de senaste seklet. Åtminstone fantasilekande är nästan alltid kollektivt.
Nu fokuserar Øksnes visserligen inte låtsaslek, som hon menar överbetonats i lekforskningen, utan andra typer av lekar, men till det återkommer jag nästa vecka i samband med hennes framlyftande av Michail Bachtins karnevalstanke. Men är lekandet ”nyttigt” eller "lärorikt" då?
Det erfarande som lek och dialog medför, enligt Gadamer, är inte en kunskap vi kan lägga till i vårt lager av information och som sådan kan ”användas” i skolan. Det är snarare ett bredare perspektiv på livet och kulturen, och de gränser som konstituerar en dogmatisk visdom. […] Something becomes an ”experience” not only in so far as it is experienced, but insofar as its being experienced makes a special impression that gives it lasting importance (Gadamer 1989:61) (Øksnes 2011:170).
Läsaren får vidare veta att leken för Gadamer framstår ”som en erfarenhet som inte är bestämd av medvetandet, utan av sitt eget sätt att vara på” (a a:171). Jag gissar att det som här egentligen avses är den lekandes ”självmedvetenhet”, ty en lek kan rimligen inte kännetecknas av erfarenhet eller medvetande. Men beskrivningarna klargör inte precis hur lekerfarenhet eventuellt skiljer sig från lekande i största allmänhet. Är det en specifik sort? Eller skänker allt lekande, som väl innebär att vara en del av leken, lekerfarenhet? Om så är fallet, varför särskilja begreppen ifall de betecknar en och samma sak? Och varför är vuxna som gäss, som snabbt skakar av sig detta översköljande av lek?
Lekande, erfarande och bildning går tydligen alla av sig självt
Ett av Maria Øksnes’ syften med boken sägs vara att ersätta treenigheten lek – upplevelse – lärande med ett mer ”gadamerskt” lek – erfarande – bildande (a a:181). Hon förklarar än en gång att…
”…enligt Gadamer är erfarenheten inte något vi gör. Istället hävdar han att det kan vara så att erfarenheten kommer till oss på samma sätt som leken – det är något som bara sker. I detta ligger en kritik av den individuella friheten som ofta förknippas med lek. Lek-erfarandet har alltså snarare att göra med att vara en del av leken själv. Vi erfar en form av frihet just när vi fångas upp i den lekfulla hit-och-dit-rörelsen. En sådan frihet är ingenting barn eller vuxna kan planera [… eller koppla till läroplansmål] (a a:181, kursiver i original).
Hon har förstås helt rätt i att lekande och läroplansmål är oförenliga storheter. Mera tveksam är jag till att ”vi” inte gör erfarenhet och tydligen inte heller leker medvetet, utan att bäggedera skulle komma av sig självt till ”oss” – ”bara händer”. Detsamma gäller tydligen ”bildning”. Alla tre har att göra med att vara en del av den egna kulturens erfarenhet och, i barnens fall, en del av leken själv. ”Vi” bara förs in i det okända, in i improvisatoriska processer” (a a:181–182).
Om jag fattat "bildning" rätt, bygger Gadamer på tanken om den ”bildningsresa” som människan genom hela livet gör, när det för henne bekanta möter det obekanta, som tolkas och sedan införlivas i det bekanta som en ny förståelse, som i sin tur ånyo möter det obekanta osv. Denna fram-och-tillbaka-rörelse i ”resan ut och hem igen” är utgångspunkten för hans syn på tolkning och förståelse. Ingenting, vare sig för människan eller i kulturen, blir någonsin färdigförstått. Ingen förståelse är heller en enskild individs förståelse, utan allt måste ses som medskapat av och i gemenskaper med andra. Vi bildas i hög grad av andra, utan att riktigt märka det. Till och med vår identitet skapas i dialog med andra. Som symbolisk-interaktionistisk groupie runt George Herbert Mead, ser jag Mead överallt i Gadamers Sanning och metod.
Vad avser då Øksnes med begreppet ”bildning”? Även hon har en liten lektion i tyska, enligt vilken ändelsen ”-ung” i det tyska substantivet ”Bildung” sägs hänvisa till ”en händelse”, snarare än till en handling (2011:172–173). Här vågar jag inte med säkerhet påstå motsatsen, eller fastslå att ”Bildung” är ett verbalsubstantiv bildat på verbet ”bilden”, men tyska Wikipedia ger detta talande exempel: ”Verbalsubstantiv, das das gemeinte Geschehen (Handlungen, Vorgänge) als Ding bezeichnet.” Det vill säga ”det substantiv som betecknar det avsedda skeendet (handlingar, processer) såsom ting”. Vilket jag anser är just vad Gadamer tycks mena, men vilja motarbeta. Bildning är inget ting, inget färdigt resultat:
Att ”bildning” (liksom ”formation”) snarare betecknar resultatet av en utvecklingsgång än själva förloppet motsvarar bara en vanlig överföring av vardandet på Varat. Överföringen är i detta fall särdeles slående, eftersom ju bildningens resultat […] växer fram ur formandets och bildandets inre förlopp och därför förblir i ständig fortbildning och vidarebildning (Gadamer 1997:25).
Också Øksnes påtalar att den tyske filosofen betonar att ”människan inte är sig själv god. Hon ingår i en dialog med världen”:
Därför måste hon träda ut ur sig själv och hänge sig till [Sic!] något som är större än henne själv för att lära känna sig själv som person, det vill säga Självbildning. I leken träder barnet ständigt ut ur sig självt och experimenterar, både ensamt och tillsammans med andra barn, [med?] sina egna bildningsmöjligheter genom att vara en annan än sig själv. […] Leken kräver mimetiska förebilder (förebilder att imitera) för att överhuvudtaget komma igång. Barnet måste lämna sig själv för att finna sig själv (Øksnes 2011:173).
Personligen skulle jag, som symbolisk-interaktionist, hävda att barnet ännu inte har något ”själv”, utan bara ett ”jag”. I leken agerar barn-jaget utan att övervakas av något ”själv” som kommenterar vad ”jaget” gör. Fast genom att de medlekande och dagligen andra kommenterar vad barnet gör, erhåller barn så småningom ett ”själv” (i meningen ett reflekterande, inklusive självreflekterande, medvetande). En viktig anledning till att vuxna inte förmår leka fantasilekar, verkligen överlämna sig till sitt enbart handlande ”jag”, är just att det reflekterande ”självet” sitter på ”jagets” axel och påtalar vad det gör fel eller rätt eller borde göra (se Rönnberg 1996).
Är fokus på fantasilekandet alltför idylliserande?
Att betänka är att Øksnes såväl som Torben Hangaard Rasmussen nästan uteslu-tande som exempel på lekande ger spel/traditionella lekar. Således inte fantasile-kande, som just är den kompetens som endast barn tycks vara i besittning av. Den enda fantasilek som THR kommenterar närmre är trots det just en låtsaslek (den med Barbie-dockor) – kanske därför att Gadamers bok fokuserar konstarter. Fantasilek(ande) beskriver han som att det, precis som vid konstreception, rör sig om ”något inre, något mentalt”, om än i samspel med andra barn, och mycket vanlig[t] i åldern 3–6 år (2016:78). Danskens övriga omnämnda exempel är byggande av slott (och/eller garage?) med magnetklossar, tågbanebygge, Leka restaurang/bageri, Inte nudda golvet, samt traditionella folklekar såsom Hönans alla kycklingar, Kurra gömma, med flera.
Øksnes vill för sin del lyfta fram andra typer av barnaktiviteter som hon menar kommit i bakgrunden till förmån för barns fantasilekar, något som hon uppfattar som en idyllise-ring av lekandet. Hon menar att mer fokus bör riktas mot sinnliga, kroppsliga, ”våld-samma”, kaotiska, upproriska lekar – och där har jag inget att invända. Hennes bok är i många avseenden en frisk fläkt, i det att hon vågar ifrågasätta tidigare forskning och utmana andra forskares prioriteringar och teorier. Dessa andra lekfulla barnaktiviteter ska jag ta upp i nästa blogginlägg, bland annat utifrån Øksnes’ bruk av Bachtins tankar kring karnevalen.
Fokuserar andra forskare lekande som en specifik barnkompetens, är det emellertid just fråga om barnens fantasilekar, rollekar, socio-dramatiska lekar, eller vad man nu väljer att kalla dem, som avses. Men Øksnes skriver:
Att göra leken till en speciell aktivitet, en speciell barnkompetens, där lek avgränsas som aktivitet och betraktas som något som ligger inom det självmedvetna, som något som skapas i den enskildes medvetande, är för Gadamer en form av förfrämligande av leken (Øksnes 2011:164, kursiv i original).
Bara för att en lek skapas i enskilda barns medvetanden, gör detta för den skull inte aktiviteten ”självmedveten”. Jag har dock svårt att begripa hur förskolebarns estetiska medvetande kan vara annat än subjektivt, eller baserat på något annat än barnens estetiska upplevelser, när de leker sådana låtsaslekar. Jag tror inte att jag nedvärderar barn, ifall jag hävdar att ”lekerfarande” eller lekinsikter är barn fjärran, långt in på det som förr kallades lågstadiet. Man behöver alls inte vara självmedveten för att inleda en lek, dock medveten om kompisarna, samt om att lekens innehåll inte är ”på riktigt”, utan ”på liksom”, som man säger i Norge.
Är synen på lek som speciell barnkompetens ”förfrämligande"?
Jag ”förfrämligade” alltså leken i mitt förra blogginlägg (10/2-20). Har så gjort i decennier i många andra sammanhang, när jag hävdat att barn borde erkännas som de verkliga lekexperterna – inte filosofer såsom Gadamer eller pedagoger som själva inte förmår leka. Exempelvis Rasmussen leker (till skillnad från Øksnes?) ej låtsaslekar: ”Vuxna leker inte lekar där de är något annat […den] sortens lek är helt enkelt en existensform som passar för barn och som vuxna inte kan ägna sig åt utan att betraktas som löjliga, konstiga eller rent av psykiskt sjuka” (Rasmussen 2016:83)!
Redan för 25-30 år sedan var jag och ett tiotal andra forskare med inriktning mot ”lek” inbjudna till en konferens nånstans i Norge (eller möjligen Danmark, jag minns nu ej…). Där deltog djupsinniga filosofer, filologer, en teaterforskare och flera andra namn-kunniga inom olika discipliner från hela Skandinavien. Jag var så irriterad på deras bidrags barnfjärran rubriker, att jag när jag förberedde mig bestämde mig för att demonstrera: jag skulle vara ytlig, bara fokusera de unga mästerlekarna och okompli-cerat försöka förklara barnlekandet och dess likheter med barns mediepreferenser.
Den ende som fattade mina avsikter var den alltid lika finurlige Ivar Selmer-Olsen. Åtminstone var han den ende som (gillande) kommenterade det hela efteråt, där vi stod på perrongen. De andra deltagarna trodde väl att jag var just dum i huvudet… ”Hade jag åkt ända från Uppsala för detta?! När man kunde fördjupa sig i Platon, Aristoteles, Gadamer och andra?!?” Svar: JA!
Min konklusion?
Nu till mitt svar på mina inledande retoriska frågor. Dels den i bloggrubriken, dels formulerat som ”Måste verkligen lekandet, för att få sin rättmätiga plats i barns liv, först motiveras med att det har likheter med konsttillägnande?” I sedvanlig ordning fanns mitt svar ”NEJ!” som i fallet med alla retoriska frågor redan inbakat i frågan.
Det blir missvisande att, som Torben Hangaard Rasmussen, Maria Øksnes och uppsatsskrivande svenskar, använda sig av Hans-Georg Gadamer i sina försök att förklara förskolebarns lekande. Ty barns lekande går inte alls ”bara av sig självt”, de lekande är heller inga löv för vinden, utan lekande är en krävande kompetens, som uppenbarligen enbart barn besitter. Varför ska vi nedvärdera eller ta ifrån dem den?
Varför måste vuxna nödvändigtvis appropriera barnleken?!
Lekapproprieringen är bara ännu exempel på hur avundsjuka vuxna vill roffa åt sig den enda barnegna sak som barn besitter (förutom sin ungdom). Många vill så hemskt gärna att vuxna och barn åtminstone ska ”leka tillsammans” (se förskolans nya läro-plan!) och tolkar, som den danska emeritusprofessorn med inriktning mot barnkultur Beth Juncker, in lekande vuxna vid sidan av barnen i Pieter Brügel den äldres berömda oljemålning från 1560 – trots dess museumstitel ”Barnlekar”. Alltså den "plansch" över 80 olika barnlekar som var vanliga på 1500-talet, varav många fortfarande idag känns igen och rent av ännu leks.
Kan vi inte låta barn vara ifred ens när de leker, deras absoluta favoritaktivitet?!? Karnevaler är heller inte så dumt, men mer om detta utifrån Maria Øksnes’ intressanta bok kommer jag att ta upp nästa vecka.
Hon kommer nämligen avslutningsvis in på ”lustens pedagogik”, som ju låter lovande och lockande. Det rör sig om ”en pedagogik som inte kan föreskrivas på förhand och som bygger på en princip om det som ’ännu inte är’ […] världen är öppen och fri” (Øksnes 2011:183). Det handlar om att välkomna det okända, existera i ett nu där något händer.
Øksnes skriver samtidigt ”Missförstå mig inte så att förskolor och fritidshem bara framstår som ett slags estetiskt eldorado där barn på egen hand får utvecklas fritt inom ett karnevaliskt bildningslaboratorium”. Det är snarare fråga om att ”skapa utrymme för att barnen själva kan skapa lekfulla och karnevaliska platser” (a a:183).
Men vilken härlig tanke! Hur skulle det vara, ifall förskolan vore ett karnevaliskt bildningslaboratorium!? Fast ifall verkligen också vuxna i själva verket äger lekkompetens, varför skulle vi då inskränka oss till förskolan som eldorado?
Om detta handlar nästa veckas blogginlägg:
Om detta handlar nästa veckas blogginlägg:
Bör kanske barns lekande i förskolan få vara en sorts karneval?! Om lek och lekforskning som aktivism
Referenser
Bale, Kjersti: Estetik. En introduktion, Göteborg: Daidalos 2010
Gadamer, Hans-Georg: Sanning och metod i urval, Göteborg: Daidalos 1997
Rasmussen, Torben Hangaard: Det är väl bara på låtsas?, s.67–84 i T H Rasmussen (red): Lek på rätt väg? På spaning efter leken, Lund: Studentlitteratur 2016
Rönnberg, Margareta: TV-tittande som dialog. På väg mot en symbolisk-interaktionistisk
tv-teori, Uppsala: Filmförlaget 1996
Øksnes, Maria: Lekens flertydighet: om barns lek i en institutionaliserad barndom, Stockholm: Liber 20111
Øksnes, Maria: Lekens flertydighet: om barns lek i en institutionaliserad barndom, Stockholm: Liber 20111
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar