Är det inte lite märkligt, att just stillasittande forskare – ja, orörliga vuxna överlag – numera så högt värderar rörelse, ”kroppslighet” och inte minst att barn rör på sig?! Förr skulle barn sitta stilla. I förra blogginlägget togs visserligen ”rörelse” i barns lekande såväl som den vid vuxnas reception av konstverk upp, i samband med Hans-Georg Gadamers tolkningsteori. Särskilt den sistnämnda vuxna, mentala rörligheten är givetvis utövad stillasittande eller stående. Den tyske filosofen var dock långt ifrån den förste ”spelteoretiker” som fokuserade rörelse.
Föregångaren Johan Huizinga betraktade också han vissa konstarter i termer av ”spel”, men till skillnad från Gadamer inskränkte denne sig till dans och musik. Måleri platsade enligt honom inte ”som spel”, eftersom det inte är performativt, inte handlar om någon rörelse, ingen upprepad ”action” inför publik: konstverket är ”orörligt och stumt” (Huizinga 1945:183).
Torben Hangaard Rasmussen (2016) fokuserade visserligen barnleken, men betonade dock föga barnens egna aktiva kroppsrörelser under lekandet, utan såg barnen mest som objekt för lekens hit-och-dit-rörelse. Den norska professorn i pedagogik Maria Øksnes anser i sin bok Lekens flertydighet (2011) att lekforskningen lagt alltför liten vikt vid det kroppsliga och grovmotoriska och det kan onekligen stämma. Detta är just det som hon vill fokusera, då hon menar att lekforskare varit alltför bedårade av fantasileken.
Särskilt hennes kapitel 6 och 7 aktualiserar åter frågan om vad lek ”egentligen är”. Är allt kroppsligt som barn ägnar sig åt fråga om lek? I förrförra blogginlägget (10/2-20) definierade jag fantasilekandet som ett autoteliskt, ”helkroppsligt”, expressivt fenomen:
Särskilt hennes kapitel 6 och 7 aktualiserar åter frågan om vad lek ”egentligen är”. Är allt kroppsligt som barn ägnar sig åt fråga om lek? I förrförra blogginlägget (10/2-20) definierade jag fantasilekandet som ett autoteliskt, ”helkroppsligt”, expressivt fenomen:
”en attityd gestaltad i eget inlevelsefullt fysiskt agerande, som tack vare olika overklighetsmarkörer är iakttagbar för omgivningen såsom icke bokstavligt menad – bara ’på låtsas’ – och äger rum för dess egen skull.”
Detta ”fysiska” agerande behöver dock inte innebära särskilt storvulna eller kraftiga rörelser, utan kriteriet avser att aktiviteten inte enbart är muntlig. Allt roligt som barn gör är förstås inte lek, utan då är det ofta fråga om att de är lekfulla. ”Lekfullhet” preciserade jag som en ”lekattityd utan lekande”. Lekfullhet saknar inte syfte, är således inte autotelisk, utan avser att uppnå något eller kommunicera något specifikt, framför allt till införstådda kompisar. Lekfullhet är främst verbal, men kan förstås även ha fysiska inslag av typen gester och aningen överdrivna kroppsrörelser.
Barnen ägnar sig dessutom åt sådana kroppsliga aktiviteter som inte direkt är lek, men ändå givande eftersom de är spännande och utmanande. De utforskar exempelvis sina egna kroppars förmågor, på sätt som inte nödvändigtvis behöver vara tävling om vem som till exempel vågar klättra högst. De ”gungar, springer runt, hoppar, rusar, kryper och rullar sig på marken, cyklar, sticker iväg, knuffar till varandra, snickrar, slåss, ropar och skriker, gråter och skrattar”, som Øksnes skriver (2011:129), refere-rande till Rasmussen (1993).
Aktiviteterna kan ligga på gränsen mellan panik och yrsel, som Roger Caillois (1958) troligen var den förste att framhålla, när han talade om ”vertigo” som en av fyra centrala mänskliga ”behov”: en form av svindelkänsla som involverar fara, förlust av självmedvetenhet och testar egna begränsningar. En vuxen med balanssvårigheter kan nästan få svindel bara av att läsa Rasmussens målande uppräkning av rörelseverb.
I stort sett inga av alla dessa fysiska aktiviteter är dock i sig fråga om lek, men några av dem kan innehålla lekinslag eller vara ”på lek”. Jag skulle kalla dem ”estetiska kroppsuttryck”. Barn imiterar också andra fysiskt, men i sig är heller inte detta lek. Att härma inrymmer däremot ett visst mått av skämtsamt avståndstagande eller förlöjli-gande av (den oftast vuxna) ”förlagan”, är således lekfullt ifall det endast är verbalt. Att komiskt härma kan emellertid även ske i form av fysiskt agerande, det vill säga vara lek när det gestaltar fysiska egenheter hos föremålet för skämtet, eventuellt kombinerat med den muntliga varianten.
Finns egentligen ”ond lek”? Eller enbart lek om ondska?
Inte minst är barn muntligen lekfulla inom det som Maria Øksnes betraktar som karnevaliskt. Hon anser att det karnevaleska, groteska, nonsensartade, anarkistiska, kaotiska, vilda och oordnade är förbisett i forskningen om barns lekande (2011:25). Det är svårt att säga emot henne, även om hon inte presenterar några direkt groteska exempel. Försummat i leklitteraturen är också skrattet förknippat med otillåten lek, vilket hon med sin bok önskar åtgärda med hjälp av vad hon kallar ”mer radikala perspektiv på lek” – som dock av outgrundlig anledning framställs som mer irrationella (a a:124 + 139 + 143).
Karnevalen är förstås också i hög grad kroppslig. Norskan refererar återigen till dansken Torben Hangaard Rasmussen (Den vilda leken, 1993) som hävdat att det i lekforskningen varit rätt tyst om kaoset i leken, ”den lustbetonade förvirringen, fröjden, tanklösheten, dumdristigheten, de snabba kroppsliga rörelserna, tumultet, maktut-levelsen och våldsamheten”. Istället har intresset samlats kring låtsasleken, medan lekens kroppsliga och sinnliga sidor åsidosatts (Øksnes 2011:127–128). Nietzsche åberopas också.
Filosofen Nietzsches vurm för Dionysos i den grekiska mytologin beskrivs gillande som tragediens och den vilda lekens födelse. Den dionysiska festen sägs släppa lös primitiva instinkter, ”den motbjudande blandningen av sensualitet och fasansfullhet inbegripen". Dess kaos ses som fundament för livet, med en idé om strid som någonting konstruktivt och nyskapande (a a:125). Det verkar dock av framställningen att döma som att liknande inslag av vildhet inte gör barnleken kreativ, utan farlig.
Øksnes tar beträffande våldsamheter nämligen upp ”ond lek” under rubriken ”Den inte så oskyldiga leken”. Lekens innehåll sägs kunna vara mindre oskyldigt än vuxna önskar och tror – ”snuskigt, mörkt och vilt”. De exempel som ges är bland annat hur skolbarn torterar och kremerar Barbiedockor, såväl som att förskolebarn hugger huvudet av sina fina snögubbar. Dessutom att en grupp pojkar lekte att de skulle mörda en av de yngre pojkarna. Hon refererar även till en dansk utvecklingspsykolog, Ivy Schousboe, som i en artikel från 1993 sägs ha observerat hur ”en kattunge blev hållen i svansen och kastades mellan barnen” (Øksnes 2011:134).
Om detta rörde sig om en levande kattunge och inte ett gosedjur, är jag lika bekymrad över utvecklingspsykologen som inte inskred utan ”observerade”, som jag är förfärad över barnens agerande. Detta är ju då inte längre fråga om lek. Ett lekkriterium är ju att de inblandade i lekande är skyddade från allvarliga handlingars konsekvenser. Agerandet ska bara vara på låtsas, inte på riktigt. Skrattas det under ”våldslekar” är det inte fråga om våldshandlingar.
Vissa lekar bearbetar å andra sidan onekligen problematiska händelser. Att innehållet i leken då är (eller gör) ont, gör ju för den skull inte lekandet eller de lekande till någon-ting ont. En handling med avsikt att skada en medlekande kamrat stiger däremot helt enkelt ut ur lekens universum. Det finns inga våldsamma lekar, bara våldslekar. Är agerandet våldsamt, är det inte längre fråga om lek. [NOT 1]
Är karnevaliskt motstånd verkligen irrationellt?
Särskilt lutar Øksnes sig dock mot den ryske språk- och litteraturforskaren Michail Bachtins (1986) filosofiska betraktelser från 1940-talet om karnevalen [NOT 2]. Øksnes uppfattar det som att Bachtin kan erbjuda en alternativ och mer optimistisk syn på lek som, till skillnad från psykologiska och pedagogiska teorier, inte kopplas till individualistiska, utopiska frihetskonstruktioner, utan till gemensamma, kollektiva reella upplevelser av frihet – om än momentana. Hon anser att det är viktigt att barn ”får lov att bara vara barn delar av dagen, och leka utan vuxna som ska krama ut någon form av lärande ur deras lek” (Øksnes 2011:30–31).
Och vem håller inte med om det i oönskade i sådant utkramande? Ungefär hälften av förskolepedagogerna, verkar det som…Fast kanske detta förordade lekfulla frihets-agerande till och med är mer nyskapande, än det som pedagoger tror främjas genom vissa typer av lekande och kreativitet. Men som sagt: Varför i sammanhanget ha mellanrubriker som ”Lekens irrationalitet” (a a:130) vid sidan av rubriken ”Barns lekfulla motstånd” (a a:132)? Det antyds därmed att aktiviteter som handlar om barns motstånd inte kan vara högst rationella och ”goda”. Scenen sätts här för de avsnitt om karnevalisk lek som ska komma, tyvärr med frågor som:
Finns det goda skäl att anta att barn inte skulle kunna ta upp och utveckla onda böjelser? Oavsett vilket kan vi se att denna vilda lek attraherar många barn, men den har inte blivit annat än styvmoderligt behandlad i nyare lekforskning. Lekantologier innehåller sällan bidrag om den våldsamma leken (a a:135).
Barns motstånd beskrivs i termer som att ”[l]iksom i karnevaliska situationer drar sig barnen till synes bort från vardagslivets rutinmässiga slentrian och frigör sig från allt som är ’rationellt och vuxenhelgat’. Det kan se oskyldigt ut, men genom leken får barn en glimt av alternativ till den dominerande sociala ordningen” (a a:139). Onekligen.
För att karnevalen ska vara framgångsrik, kan den emellertid inte äga rum i smyg. Pajaskonster och normbrott är ineffektiva som protest, om vuxna inte ser dem. Som tur är ger Øksnes även exemplet när barn öppet smyger sig på vuxna och låser in dem i lekstugan och ”balanserar på det tillåtnas gräns” (a a:141). (För mer om barns motstånd, se mitt blogginlägg betitlat ”Barns 15 vanligaste motståndsstrategier mot vuxnas härskartekniker".)[NOT 3]
”Karnevalisk lek”
Men vi har gått handlingen i förväg, ty vad menar egentligen Michail Bachtin med karnevalen och dess funktioner? Det presenteras först i kapitel 7 under titeln ”Karnevalisk lek”. Øksnes kritiserar, inte utan fog, den rådande lekforskningen för att ha stängt ögon och öron för att det som händer i lekfulla situationer påminner om den medeltida karnevalen:
Enligt Bakhtin får karnevalen oss att upptäcka att sanningar är relativa och att världen är öppen och fri, på ett sätt som kan påminna om hur barn leker och skojar med tingens ordning, hur de vänder saker på huvudet, vrider insidan ut och utsidan in (a a:146).
Karnevalen beskrivs även som ”festen för det som ska komma”. Under medeltiden fungerade karnevalerna, som på vissa ställen sammantaget kunde omfatta hela tre månader av året, som en tid då folket kunde ifrågasätta normer och bringa auktoriteter ur fattningen, genom att bespotta eller förlöjliga kungen, kyrkan, skolan och andra offentliga institutioner. Deltagarna gjorde inte det som ansågs som rätt eller normalt, utan lade inte minst tonvikten på en kroppslig ”’grotesk verklighet’, framför en mer allvarlig, förnuftig, intellektuell eller teoretisk verklighet” (a a:146–147).
Det hela kan te sig som en säkerhetsventil, en andningspaus under vilken de vuxna medborgarna, men även barnen, genom lek, parodi och ironi åstadkom en festlig atmosfär, innan allt återgick till vardagen och den ”normala” underordningen. Eller snarare: när karnevalen gick under jorden. Dolt för de mäktiga fortlevde i vardagen givetvis ändå under ytan missnöjet och kritiken mot de mäktiga, men då utan den stärkande sociala gemenskapskänsla som kollektivet erbjöd under karnevals-perioderna:
Karnevalen är helt enkelt festen för det som ska komma, ett firande av det dialogiska, det ofärdiga, öppenhet, överskridande av gränser och (fram)tiden – och ett avvisande av att sista ordet är sagt. För Bakhtin firade karnevalen en tillfällig befrielse från den rådande sanningen, normer, regler och förbud. Det handlade om en fest som odlade förnyelsen och som byggde på en föreställning om att bestämda och gärna slumpmässiga händelser och skratt styrde världen, och inte logik och kontroll (Øksnes 2011:147, kursiv i original).
Detta för kanske läsarens tankar till Pridekarnevalens maskerader, till spex, spektakel och mer eller mindre revolutionär stämning. Den karnevaliska andan lever enligt Øksnes emellertid kvar även i förskolan och skolan. Det låter ju alldeles underbart!
Min invändning mot hennes framställning är dock appliceringen av Bachtins begrepp ”heteroglossia” (≈ olika röster), som hon förstår som ”en dialog mellan olika barn med olika verbala och kroppsliga berättelser". Hon har helt rätt i att det uppfinningsrika och lekfulla för Bachtin alltid föds ur oenighet och motstånd, ur det som annars inte får komma till tals. Det är dock missvisande att antyda att det rör sig om en diskurskamp mellan oliktänkande barn, snarare än underförstått mellan barnkollektivet och vuxen-världen.
Målet är en alternativ social ordning
Øksnes framhåller dock att den karnevaliska leken ofta kännetecknas av ”att barnen inte försöker skapa harmoni eller enighet mellan sig. Enighet kan inte vara ’målet’ för den karnevaliska drivkraften [utan] sanningen föds mellan barnen som tillsammans letar efter den […] eventuell enstämmighet är bara en liten del” (a a:148).
Jag menar tvärtom att karnevalens mening generellt just är ”enstämmighet”: att skapa enhet inom gruppen underordnade, gentemot de överordnades dominerande och dominanta ”annorlunda röst”. Det finns alltid stridande diskurser, inklusive vuxna diskurser om barns ”väsen” och roll, och karnevalsleken är för barn deras kollektiva motståndsdiskurs. Å andra sidan hävdade Bakhtin att karnevalen var en tid av jämlik-het, vilket är svårt att tro verkligen skulle ha gällt jämlikhet även över generations-gränserna. Mest troligt befann sig även de lägsta vuxna högre i hierarkin än vad deras egna barn gjorde.
Øsknes skriver trots det som tur är, att barngruppens viktiga enighet går ut på att ”[k]arnevalen är en lek med skillnader där ’målet’ är att skapa en alternativ social ordning. Det handlar om en protest mot det vuxenstyrda monologiska livet” (a a:149). Lek av detta självstyrda slag kan följaktligen inte planeras eller ledas av vuxna lekdeltagande pedagoger, betonar hon med rätta. I gynnsamma situationer skapar barnen för stunden sin egen lekkarneval genom normbrott, grovheter, skratt och parodier. Men allt har ett slut:
I verkligheten bevaras saker och ting som de är, men barnen har kanske sett och förstått något de inte hade möjlighet till tidigare. Den sociala ordningen i det verkliga livet utmanas inte. Barns karnevaliska lek blir en implicit kritik, ett slags ”tyst motstånd” mot existerande sociala relationer i förskola och skola (a a:150).
Precis så! Även i fallet med barns parodier antyder Øksnes emellertid missvisande att barn parodierar varandra, när de i realiteten parodierar vuxnas syn på barn och till exempel leker ”busiga skolbarn”, nu själva i roller som rektor och lärare. Heteroglossias ”andra röst” är här självfallet vuxen, enbart härmad med hjälp av barnets egen röst. (Till Bachtins begrepp ”heteroglossia” för ”annanstämmighet”, innebärande den samtidiga närvaron av två eller fler synsätt i en och samma utsaga, och förskollärares balanserande mellan flera sådana olika ”röster” som uttrycker barndomsdiskurser i konflikt, ska jag återkomma i ett kommande blogginlägg nästa månad.)
Makt föder motmakt
Øksnes tar även upp Michel Foucaults (1980) maktsyn och skriver att det ”[i] varje kultur eller historisk epok presenteras ett relativt sammanhängande förståelse-erbjudande om vad lek för barn är och bör vara, som framstår som den rådande eller dominerande lekdiskursen” (2011:17). Trots det generösa ordet "erbjudande", handlar det med andra ord om hur barns lekande enligt vissa vuxna, nämligen de med makt eftersom de anser sig sitta inne med expertisen, bör vara för att vara bra för barnen, för de mäktigaste vuxna och därmed förment bra för hela samhället. Detta synsätt, som framställs som dagsens ”sanning”, genomsyrar sedan undervisning och fostran.
Det kommer förstås inte som någon överraskning att vuxna utövar makt över barn, men mäktiga grupper gör det även över (tills vidare) icke-dominerande vuxengrupper. Foucault framhöll emellertid att ”makten är produktiv”, ”den får saker att hända”, inklusive detta att makt alltid föder motmakt. Makten utmanas hela tiden på mer eller mindre framgångsrika sätt och nya eliter med egna sanningsanspråk – exempelvis rörande värdet av karnevalisk lek – kan tillkämpa sig dominans. Nya yrkesgrupper kan också tillkomma, eller vissa i samhället plötsligt efterfrågade kunskaper kan visa sig behövda. Arbetsmarknaden kan till exempel kräva ”kreativa”, nonkonforma medarbetare. Politiken kan behöva nytänkande. Sådana nya synsätt måste med andra ord planteras.
Också barnen själva för som redan framgått en, visserligen ojämn, maktkamp mot den rådande kunskapsregimen. En specifik form av motstånd, både för barn och vuxna, har förmodligen i årtusenden just karnevalen och skrattet varit. År 1982 skrev jag själv en artikel med titeln ”Karnevaliserad barnkultur” (Rönnberg 1982), som ett slags försvar för ”barns egen kultur” och ett försök till förklaring av deras preferenser för vissa populärkulturprodukter – på den tiden kallade skräpkultur eller fulkultur.
I den framhöll jag att ”finkulturen” utger sig för att vara ”realistisk”, ge en trovärdig bild av livet, bearbeta barns väsentliga problem och ”ge barn redskap och verktyg att hantera sin omvärld”. ”Fulkulturen förändrar ingenting, men avslöjar ändå indirekt den verklighet barnen lever i – är i sig ett slags protest” (a a). Vidare skrev jag:
Såväl för vuxna som för barn har karnevalens funktion alltid varit att smäda makten och demaskera sanningen, utgöra en lekfull antites till ”normalt” beteende – ett slags institutionaliserat clowneri eller narrverksamhet. I karnevalen tillrättavisar fången domaren, bestraffar barnet föräldern, regerar hustrun husbonden och undervisar eleven läraren. Karnevalen har alltid kännetecknats av oförskämdheter och nonsens, av buller, musik och dans, av kroppslighet, våldsamheter, naturbehov, sexualitet och allmän ”frigjordhet”.
I den karnevaliserade barnkulturens fall rör det sig framför allt om en degradering av allting som är ”högt”, mäktigt, allvarligt och värdigt. Likaså är rollbyten, vulgariteter och obsceniteter huvudingredienser. Allting invant och passande ställs på huvudet i en uppochnedvänd värld. Det låga och vulgära lyfts med komikens hjälp. Det egna lilla jaget uppförstoras med jagutvidgande rollomkastningar: liten överlistar stor, liten hjälper stor ur knipa, stora är dumma, löjliga eller onda, små är goda, listiga och finurliga (Rönnberg 1982).
”Kvalitativ” karneval ersatt av ”kvantitativ”?
Jag exemplifierade 1982 med företeelser såsom barns vitsar, skämt, gåtor, spök-historier (vars rollomkastningar givetvis går ut på att det är de vuxna som är okunniga respektive lättskrämda), smädevisor, vuxenparodier, grafitti på toalettväggar och all-mänt äckelpäckel – antingen som rester från urgamla barntraditioner, som medierade i serietidningar, tv och på film, eller som aktuellt massmediestoff inkorporerat i barns nyskapade egenkultur. Min barndoms psalmversparodier har senare ersatts av dagsaktuella exempel, idag av Mello-parodier. Det hela handlar alltså om olika uttryck för upproriskhet, revanschdrömmar och förlöjliganden av vuxna, som stärker alla små.
Jag menade för snart 40 år sedan, att det faktum att de kommersiellt producerade populärkulturprodukterna är synligare och mer lättillgängliga för vuxna allvarspeda-goger, lättare att portförbjuda, rensa ut, föra debatter om och kampanjer mot (minns någon ännu skräpkulturdebatten?!) har det kvalitativt ”verkligt opassande” blivit urvattnat och därför tvingats ersättas av stor kvantitativ konsumtion: nära nog dagliga karnevalsdoser av det ”lagom opassande”.
Karnevalen har således tvingats in från gatan, in i lägenheterna och därmed även i viss mån ändrat karaktär, hävdade jag. Olämpligheterna är nu [läs: ”var då”] inte lika grova, men i gengäld får barnen sin dagliga påfyllning. Att man vid receptionen hemmavid i tankarna måste hävda sig ensam, utan stöd i kompisarna, hämmar upprorsstyrkan, vilket kompenseras med tilltagande mängd (a a).
I förskolan och skolan har man emellertid kompisar med likartade erfarenheter av underordning och det skänker inte bara gemenskap, utan mångdubblad styrka och mod. År 1982 gick långt ifrån lika många förskolebarn ”på dagis”, jämfört med de 94 procent av alla 3-5-åringar som 2019 gick i förskolan. Numera har barnkarnevalen alltså potentiellt bättre förutsättningar – om den nu inte hindrades av tids- och kraftslukande läroplaner… Samt av en allmän försiktighetskultur, moralpaniker och tron att barn måste skyddas från sig själva.
Det lämpar sig numera inte att i vuxenproducerade barnprodukter som på medeltiden visa oxar som slaktar sina ägare, hästar som skor sina husbönder, söner som piskar sina fäder eller elever som läxar upp sina lärare. Fast barnlitteraturen har faktiskt haft sina exempel på ”bakvända världen”, med människor inspärrade i burar à la zoo, betraktade av djur, så som i Arne Ungermanns Bakvända landet (1971). Fast han var förstås dansk. Föga förvånande är boken översatt av Lennart Hellsing. I sådana bilderböcker kunde man rent av beskåda haren som med bössan skjutklar förföljer jägaren. Idag vore det förmodligen otänkbart.
Ty inte ens uppkäftigare danskar vågar idag vara hur burleska som helst. Vi minns väl ännu debatten om den svenska översättningen av Jakob Martin Strids Mustafas kiosk och andra rim för barn (2002, på dansk 1999). Ändå är det grövsta i denna bilderbok förmodligen när "Handlare Grön” köpt två pistoler och skjuter sönder det mesta i sin omgivning – innan han får jobb som osthålstillverkare.
Vilket förklaringsvärde har egentligen karnevalsbegreppet?
Sedan 1982 har jag stött på Bachtins karnevalstankar i alla möjliga sammanhang och alltmer undrat hur användbart detta analysinstrument egentligen är. Vilket förklaringsvärde kan talet om ”karnevaliseringen” egentligen ha? Vad bidrar universalteorin med, när begreppet ”karneval” tydligen lika gärna kan användas till att förklara vuxenföre-teelser som François Rabelais´ romanfigurer Gargantua och Pantagruel (från 1530-40-talen) och Cervantes´ Don Quijote (1605), en upprorisk och gränsöverskridande popsångerska som Madonna, WWF-wrestling, 2000-talets tvålopera, dagens sociala medier, den animerade familjefilmen Shrek, lika väl som de extremaste gore-videor?
Jag har själv varit fakultetsopponent på en doktorsavhandling som lutat sig mot Bachtin, åberopad i fallet med obskyra skräckfilmer på video. Det var för mig svårt att upptäcka likheter mellan splatterfilmer och jättarna Gargantuas och Pantagruels leverne – och det är heller inte det lättaste att se likheter mellan barns upproriska lekuttryck, övriga aktuella exempel ovan, respektive medeltidens subversiva populärkultur och festligheterna under samma sekler.
En sak har de alla visserligen gemensam: upproriskheten mot normer och ”god smak”. Med det kan även ett höjt långfinger visa. Några av dem påminner förvisso om möjligheten till en helt annan värld, till ett annat sätt att leva som upplevs som bättre än vardagens reella. Fast det gör även utopier. Det ”kroppsliga” som framhölls av Bachtin var egentligen inte heller fråga om individuella kroppar, utan om ”folkets kropp”, ”släktets stora folkkropp”, som just därför var så överdriven och omåttlig.
Øksnes (2011:127–128) önskade åtgärda det faktum att lekens kroppsliga och sinn-liga sidor åsidosatts i lekforskningen, men ignorerar själv nästan helt det fantasifulla och verbala i motståndet. Humor är oftast muntlig och skämtlynnet, inte fisar eller rapningar, är det primära verktyget för att framkalla skratt. Skratt kommer inte av sig självt som någon kroppslig magreaktion, utan bygger på underfundiga tankar. Det humoristiska är sällan irrationellt, utan raka motsatsen.
Min invändning lyder därför ”Varför skulle det karnevaliska enbart uppträda i form av uttalat rörliga kroppar, i den grovmotoriska leken? Varför inte lika gärna i mer stillasittande, lugnt fantasilekande? Eller under samtal enbart?” Det avgörande för motståndet är ju inte rörelserna eller framhävandet av kroppen, utan de tankar som karnevalen föder eller göder. De som läst Rabelais och Cervantes, eller beskådat Madonna och låtsasbrottning, har ju själva inte använt några grövre muskler. Varför skulle just barn behöva göra det, för att aktiviteten ska kallas ”karnevalisk”? Det visar sig i själva verket gå lika bra att upptäcka ”karnevalisk fantasilek”, bara man letar…
Karnevaleskt fantasilekande
Som jag ser det, är karnevalen en munter, humoristisk, rebellisk attityd som kan ta sig uttryck muntligt såväl som kroppsligt, men ofta som kombination därav, som går att iaktta både i fantasilekar och exempelvis vid glad verbal lunchinteraktion de skrattande barnen emellan.
Således varken fråga om enbart grovmotorisk lek eller vardaglig lekfullhet i största allmänhet, utan av ett mer kritiskt slag. Michail Bachtin betraktar ju humorn som karnevalens språk, lika viktig eller rent av viktigare än kroppen i sig. Bachtin skrev dessutom först (1929) om karnevalisering i ”karnevalistisk litteratur”, nämligen om den karnevaleska (men föga muntra) andan i Fjodor Dostojevskijs romankonst. Alltså innan han på 30-talet fördjupade sig i Rabelais och den på gator och torg kroppsligt utlevda medeltidskarnevalen.
Jag vet inte om den amerikanska utbildningsforskaren Lynn Cohen (2011) behövde leta så värst mycket, men iakttog karnevalesk fantasilek gjorde hon i varje fall i förskolan. Genom deltagande observeration och videokameror på barnens huvuden upptäckte hon likheter mellan karnevalen och 3-4-åringars fantasilekande av typen utklädningslekar, i vilka särskilt de 4-åriga barnen parodierade vuxna. Barnens låtsas-lekar var överslag fulla av regelbrott och rollomkastning vad ålders- och sociala hierarkier anbelangar, ibland med avstamp i massmedierade superhjälteroller. Förskolebarnen parodierade även skrattande sångerskan/skådespelaren Miley Cyrus’ roll Hannah Montana.
Humorns och skrattets roll såväl som barnens kiss-och-bajs-skämt har många likheter med Bachtins karneval, menar hon. Cohen (2017) anser i en senare text att dessa lekar vänder upp-och-ned på pedagogernas disciplinerande handlingar, dessas roller och sätt att tilltala barnen och utgör en motståndsform riktad mot auktoriteter. Hon beklagar även avsaknaden av forskning om skrattets och humorns roll för de yngsta.
Specifik fokus på förskolebarns humor och bachtinsk karneval har dock två andra utbildningsforskare med inriktning mot förskolebarn haft: brittiskan Laura Jennings-Tallant i sin doktorsavhandling Children and their underworld: an exploration of young children’s humour as Bakhtinian carnivalesque (2018), såväl som nyzeeländskan Jayne White i sin opublicerade avhandling A Bakhtinian Analysis of Toddler Metaphorocity (2009), refererad till av Jennings-Tallant. Mer om dem mot slutet!
Konflikt-enkultureringsteorin och buffert-enkulturering
I min licentiatavhandling (Rönnberg 1987) introducerade jag en lekteori med vissa likheter med karnevalsteorin: Brian Sutton-Smiths tankar om lekbuffertar och deras konflikt-enkultureringsvärde. Egentligen skedde detta redan i augusti 1983 på en konferens i danska Slagelse, som samma år resulterade i en antologi (Rönnberg 1983). Jag har redan ett par gånger på denna blogg försökt lyfta fram konflikt-enkultureringsteorin och mitt eget blygsamma förbättringsförslag, döpt till buffert-enkulturering [NOT 4].
Jag gör nu ännu ett försök. Enkulturering är fråga om en mer ”kulturell” samhälls-inskolning, än det som länge kallats ”socialisation”. ”Kultur” brukar förknippas med ens ”kollektiva identitet”. Enkulturering lägger grunden till att kunna delta i och erfara världen på det sätt som är specifikt för det kulturella sammanhang som vederbörande föds in i, dras till eller flyttar till. Fast därmed även till att så sakteliga kunna förhålla sig avvaktande eller kritisk till missförhållanden i denna lilla bit av världen.
Barn enkultureras även till sin egen kultur, barnkulturen. Det som särskilt tilltalat mig i teorin är att den betonar hur detta med att ställa på huvudet, visa på motsatser och på den enorma spännvidden mellan de båda polerna lyfter fram handlingsalternativ. De upp-och-ned-vändningar och det motstånd som lekar, spel och rebelliska barnberät-telser tillåter, gör motsvarande livsområden i vardagsverkligheten mer flexibla och förändringsbara.
Barnkulturupplevelser blir därmed livsbejakande förnyelseträning och inte enbart acceptansfostran. På detta sätt går även samhällsförändring att förklara. Barnkultur bär alltså på en förnyelsepotential (Rönnberg 2006:82).
Jag ska här bara ta upp ett enda exempel, en enda ”kaos”-variant, som anknyter till Øksnes framställning, och som visar även de yngsta att det inte är så farligt att ställa till med oreda.
Ordnings-och-oordningslekar
Ordnings-och-oordningslekar är sådana lekar där ordning till en början – eller till synes – uppmålas. Men detta sker endast för att ordningen ska kunna brytas ned och sedan kunna övergå i oordning: i kaos, tumult, ”skandal”, kollaps. Det rör sig om traditionella lekar och dessas moderniserade versioner i vilka barnen inte tävlar mot varandra, utan med eller mot kaotiska krafter.
Tidiga exempel återfinns i gamla ringlekar och sånger typ ”Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket”, som slutar i en enda röra. ”Hela havet stormar” har också inslag av företeelsen, som kaosstiftaren framför alla andra, Pippi Långstrump, förstås leker på damernas kaffekalas, utan att ha tillfrågat dem om de vill vara med. Pippi härmar också vuxna, såsom poliser, lärare och präster.
Barn tycks ha en alldeles speciell mani för dessa lekar i 3-7-årslådern, men lekarna ifråga förekommer redan i 1-åringens sandlåda, senare vid klossbyggande och åtminstone förr ända upp i 14-årsåldern, även om de då förstås ändrat karaktär en aning. Just i pendlingen mellan att i leken bygga upp och riva ned, imitera respektive härma ligger all enkulturering. Flexibiliteten i kultur- och samhällsinskolningen är beroende av den grad av komisk, upprorisk förstörelse och härmning som tillåts.
Till skillnad från att imitera, inrymmer att härma som sagt ett visst mått av kritik, avståndstagande eller förlöjligande av ”förlagan”. Att härma ger upphov till just oordning. Härmandet ger en form av anti-modeller för de äldre förskolebarnens lek, skämt och frigörelseträning. Nu är det viktigt att göra det alltför välbekanta lite främmande, löjligt eller ”sjukt”. Glädjen i att bryta igenom de vuxnas ”förnuftiga” värld ger upphov till ett mer töjbart socialt liv.
Vågar man ännu inte öppet härma vuxna, kan man åtminstone tyst leka med i tv:s skådelekar. Eller på ett finurligt sätt använda dessa och samtidigt sända signaler till de införstådda kompisarna. Ett tidigt exempel från den tid då jag genomförde en deltagande observationsstudie på en förskola i Uppsala, och berättade om redan i Slagelse, kan fungera belysande.
En tv-serie kallad Svenska Sesam (1981) var då aktuell och populär. I den gick den löjlige teaterdirektören (Magnus Härenstam) ständigt omkring och ropade ”Var är min personal? Var är min personal? Detta är skandal!”. (Personalen bestod bland annat av städerskan Lill Lindfors, vilket kanske kan fräscha upp någons minne.) Förskoleavdel-ningen som jag observerade hade nyligen ändrats till att även omfatta 1-2-åringar. De äldre barnen tyckte uppenbarligen att småbarnen tog alltför mycket av personalens tid i anspråk och hördes ofta ropa ”Var är min personal? Var är min personal? Detta är skandal!”.
På detta smarta sätt blev ju barnen själva ”oansvariga”, i meningen ansvarsbefriade, ifall personalen visade sig oförstående eller avvisande inför barnens på detta sätt förtäckta kritik. Barnen citerade ju bara ett tv-program…
Bristfälliga kunskaper om karnevalitet hos pedagoger…
Både Laura Jennings-Tallant (2018) och Jayne White (2009; 2017) berör de pedago-giska implikationerna av förskolebarns humor och finner de vuxnas reaktioner på barnens agerande problematiska. Pedagogerna visar sig ha svårt att förstå barnens humor, främst beroende på ”dominating, authoritative discourses within early childhood education”, samt en föreställning om de yngsta som ”innocent and naturally developing”:
Building upon this, a call to arms is issued where I argue that early childhood practitioners need to become conversant in the language of young children’s carnivalesque humour, particularly if children are to benefit from a meaningful relational connection with adults in ECEC [=Early Childhood Education and Care]. Lastly, I argue that young children and ECEC practitioners could benefit from a change in the EYFS [Early Years Foundation Stage ≈ läroplan för dem under 6 år]: a move towards a focus that considers the development of children’s humour and, importantly, that embraces a more holistic discourse of valuing humour as an inevitable and necessary part of children’s experiences within ECEC settings (Jennings-Tallant 2018:154–155, med mina förtydliganden inom [klammer]).
Jennings-Tallant menar att pedagogerna inte nödvändigtvis alltid måste inskrida vid ”karnevalsmissbruk” typ användande av öknamn eller när några barn busar med ett barn som – till ”busarna” förtjusning – ogillar detta. Även (milda) förolämpningar, skällsord eller retande kan enligt henne betraktas som positiv "karnevalitet”, som är hennes nymyntade begrepp för barns deltagande i karnevalesk humor som, till skillnad från Bachtins långt utdragna, sammanhållna karneval, förskolebarn snabbt går in i och ut ur och tillbaka in i igen:
…the lessons for children about socialisation that we might think need addressing for the children’s sake, the children may be negotiating and learning about from the carnivality of the encounter. Further, the lack of adult presence in these types of situations, and the ensuing enjoyment and inherent positivity that most of the children experience as a result, may be lost and quashed with adult intervention.
That there will often be a child or small number of children who seem not to experience joy or jouissance in these types of encounters may seem an apt reason for adults to curb them. Rather, if necessary, perhaps practitioners and children could address the issues involved together, away from this carnival experience, whilst helping all of the children to recognise the inherent positivity in carnivality.
This is an important lesson for all – that at times human beings experience and/or are presented with resistance to their way of thinking and it is important that we learn how to cope. This could be communicated, and support provided to develop the resilience necessary to understand that it is not helpful to take these encounters personally. Arguably, this could send children important messages about the positivity of taking responsibility for our own happiness (a a:157, med mina kursiveringar).
Med andra ord: en uppmaning till handling, som syftar till att göra Skolverket och förskolepedagoger mer förtrogna med det karnevaleska humorspråket! Bidrar till spridandet av insikten att det inte alltid är för ”barnets bästa” att vuxna hjälper det ur knipor, ty vad slags lärande är det egentligen? Innebär en viktig läxa om att även förskolebarn behöver lära sig att allt inte ska tas personligt, vilket kan ge upphov till motståndskraft mot motgångar och förmåga att hantera även det som inte gör en glad.
Risk för karnevalsmissbruk?
I Rabelais och skrattets historia har Bakhtin ett begrepp som på engelska benämns ”carnival abuses” som jag här översatt till ”karnevalsmissbruk” (jag har just nu ej den svenska översättningen av boken). Denna term ska inte tolkas utifrån dagens negativa konnotationer, utan är positivt menad och ska betraktas som ett sätt att ”göra narr av rädslan” eller trotsa obehaget.
Risken finns emellertid att pedagoger som upptäcker retade barn tolkar ”positiv karnevalitet”, som alltså inkluderar Bachtins ”karnevalsmissbruk”, i termer av läroplanens ”kränkande behandling”. Dock står i Lpfö-18 att arbetslaget ska ”främja barnens förmåga att ta ansvar för sig själva” och det görs, enligt min mening, inte genom att personalen reder ut alla konflikter åt barnen.
Utifrån det faktum att barn snabbt går in i, ut ur och tillbaka in i karnevaliteten, blir den gråt eller det obehag som det retade barnet upplever vanligtvis inte heller lika långvariga som de kan bli utanför karnevaliteten. Att barnen ofta har ”mer kortvariga” känslouttryck än vuxna, är dessutom något som Jennings-Tannant påpekar. Detta ”missbruk” kan även uppvägas av att karnevaliteten är mer inkluderande än barns andra aktiviteter, i den meningen att alla barn lätt dras med, även de som annars inte leker tillsammans (a a:156).
I förskolerektorns ansvar ingår ju även att tillse att ”förskolans arbetsformer utvecklas för att gynna barnens inflytande” och att ”förskollärare, barnskötare och övrig personal får den kompetensutveckling som krävs för att de professionellt ska kunna utföra sina uppgifter och kontinuerligt ges möjligheter att dela med sig av sin kunskap och att lära av varandra för att utveckla utbildningen”. Kanske inkluderar detta möjligheten att gå på kurs i Karnevalitet?!
Vad jag minns står inte heller i den svenska läroplanen Lpfö-18 ett enda ord om vikten av att till exempel ”bredda barns humor”, så viktig för all kommunikation. Ej heller något om lunchmåltidens barnsolidariska, demokratiska potential.
Lek & lekforskning som aktivism: behövs karnevalspedagogik?
Avslutningsvis ska jag beröra de pedagogiska implikationerna av karnevalitet i förskoleverksamheten: en underförstådd eller uttalad kritik av att det som anses vara "bra barnlek" enligt dagens mäktiga vuxna vad lekexpertis anbelangar, inte behöver vara bäst för barnens framtida samhälle och inte ens det bästa för dem i det samtida samhället.
Vad är nu detta för revolutionär propaganda?! Bachtins bok om skrattets befriande förmåga beskrivs av förlaget som ”ett befrielseverk skriven med en imponerande klarhet och med en smittsam glädje i förhållande till det väldiga lärdomsstoffet”.
Vad är nu detta för revolutionär propaganda?! Bachtins bok om skrattets befriande förmåga beskrivs av förlaget som ”ett befrielseverk skriven med en imponerande klarhet och med en smittsam glädje i förhållande till det väldiga lärdomsstoffet”.
Nietzsche påstås uttrycka sig i termer av ”strid som någonting konstruktivt och nyskapande”. Øksnes (2011) använder själv ord som ”anarkism”, ”barns motstånd”, förordar ”mer radikala perspektiv på lek”, talar om ”festen för det som ska komma” (eventuellt felöversatt och borde lyda ”festen före det som ska komma, men hur som helst kan tolkas så); ”målet är en alternativ social ordning” (a a:149). För egen del har jag i flera texter talat om hierarkiutmanande lekar, frigörelse, barnkulturens (inklusive barnlekens) ”förnyelsepotential” och dess bidrag till samhällsförändring. Vad är vi nu för ena revolutionärer eller aktivister?!
Jag kan bara tala för mig själv, men avser med detta att barn bör få större möjligheter att bestämma över sig själva och sin egen framtid. Många pedagoger lär förstås inte ha något emot en samhällsförändring till det bättre. Det är bara det att de själva redan nu vill bidra till, eller rent av staka ut, den förändring som de och Skolverket just för närvarande anser vara den önskvärda. Fast vi har ju ingen aning om hur framtiden kommer att te sig!
”Barnen är framtiden”, lyder ett slentriantalspråk, men det är ju barnen inte alls, utan barnen är nuet: här och nu! I framtiden är dessa barns samhälle av allt att döma också då "de vuxnas samhälle", men då har dagens barn hunnit bli vuxna. Då är det väl bättre att idag förbereda dessa blivande vuxna både för motgångar, kritiskt tänkande och öppna möjligheter, genom att lämna dem mer ifred med tid och utrymme för egenstyrda aktiviteter, som inte minst med humorns hjälp stärker deras kollektiva identitet och gemensamma motståndskraft?
Låta barnen hållas även underlunchen!
Låta barnen hållas även underlunchen!
Lunchen som humoristisk karnevalsfest!
Lunchen är potentiellt den främsta uttrycket för barnkarnevalen i förskolan – om nu denna motståndshandling tillåts, menar både Laura Jennings-Tallant (2018) och Jayne White (2017). Den sistnämnda betraktar det som inte sällan sker under måltider som barns demokratiska motståndshandlingar i samförstånd eller maskopi mot vuxna. Många pedagoger gör förstås ofta allt för att stävja denna clownfest, denna begynnande motståndsrörelse, och ser nu i andanom enbart gaggande och kiss-och-bajs-skämt:
The ‘feast of fools’ marks out the significance of such events as a form of resistance and collusion between peers which utilise the teachers presence as an opportunity to resist authority and create dialogic tensions accordingly. In such cases the peer group thrives as an unmediated presence in the ‘bonds of brotherhood’ beyond the official, ‘educative’ realm in temporarily suspended moments of joy (White 2017).
Barnhumor- och barnskrattforskaren Jennings-Tallant (2018) menar att det behövs en omvärdering av humor, från att bli sedd som en icke-färdighet till att betraktas som en pedagogiskt värdefull fallenhet eller förmåga. Alla pedagoger är kanske inte villiga att acceptera och underlätta barns humor av detta slag, som motsäger bilden av barn som ”oskuldsfulla och rena”. Hon anser dock att detta är nödvändigt för förskoleverk-samheten i stort, men ser hinder eftersom barn betraktas som ”vuxna under träning”, när det i själva verket rör sig om tränande barn. Bristsynen på barn, som maktlösa och i behov av vuxnas beskydd, försvårar. En del pedagoger behöver kanske få delta i fortbildning i Frigörande karnevalitet? Om kursen nu funnes...
En skillnad mellan karnevalen och barns karnevaleska vardagsmotstånd är att ”det vuxna” generellt – således inte vissa specifika mäktiga vuxna – är det som barns karnevalitet riktar sig mot. Laura Jennings-Tallant (2018) menar, kanske just därför, att barn även kan uppleva karnevalitet tillsammans med vuxna.
Möjligen i så fall tillsammans med pedagoger som redan gått Karnevalitetskursen och lärt sig humorspråket, tänker jag då.
Möjligen i så fall tillsammans med pedagoger som redan gått Karnevalitetskursen och lärt sig humorspråket, tänker jag då.
Noter
1. Se även mitt blogginlägg ”Det finns ingen våldsam lek – bara våldslekar! Om en seglivad myt hållen vid liv av kvinnor” (18/2-19).
2. Trots att jag studerat ryska vid ett amerikanskt universitet, använder jag mig i svensk text och vid referenser till svenska källor givetvis av svensk transkribering av ryska namn (Michail Bachtin), däremot inte när jag refererar till en amerikansk källa. Øksnes'A till svenska översatta bok har istället genomgående den amerikanska varianten (Mikhail Bakhtin) vilket kanske kan fungera förvirrande.
3. Se även mitt blogginlägg ”Barns 15 vanligaste motståndsstrategier mot vuxnas härskartekniker” (29/1-18).
4. Se till exempel mitt blogginlägg 13 november 2017: ”Barnkulturens bidrag till samhällsutvecklingen: ’konflikt-enkulturering’ med förnyelsepotential – eller bara 'tolkande reproduktion'”?
Referenser
Bachtin, Michail: Rabelais och skrattets historia. François Rabelais’ verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen, Gråbo: Anthropos 1986 (ursprungligen på ryska 1965, på engelska 1968)
Caillois, Roger: Les jeux et les hommes. Le masque et le vertige, Paris: Nrf Gallimard 1958
Cohen, Lynn E: Bakhtin’s carnival and pretend role play. A comparison of social contexts, American Journal of Play 4 (2011):2, s.176–203
Cohen, Lynn E: Preschool discourse interactions: Playful meaning making from a carnival lense, Knowledge Cultures 5 (2017):3, s.59-70
Foucault, Michel: Power/Knowledge, New York: Pantheon/Brighton: Harvester Press 1980
Huizinga, Johan: Den lekande människan. Homo ludens, Stockholm: Natur och kultur 1945
Jennings-Tallant, Laura: Children and their Underworld: an Exploration of Young Children’s Humour as Bakhtinian Carnivalesque, Doktorsavhandling, Norwich: University of East Anglia 2018
Rasmussen, Torben Hangaard: Det är väl bara på låtsas?, s.67–84 i T Hangaard Rasmussen (red): Lek på rätt väg? På spaning efter leken, Lund: Studentlitteratur 2016
Rasmussen, Torben Hangaard: Den vilda leken, Lund: Studentlitteratur 1993
Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006
Rönnberg, Margareta: En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget 1987
Rönnberg, Margareta: Skådelek och medialekar, sid.86-107 i Charlotte Bøgh (red.): Småbørnsforskning i Danmark: IX, Köpenhamn 1983
Rönnberg, Margareta: Karnevaliserad barnkultur, Abrakadabra nr 5, 1982, s.4–7
White, Jayne: A feast of fools: Mealtimes as democratic acts of resistance and collusion in early childhood education, Knowledge Cultures 5 (2017):3, s.85–97
Øksnes, Maria: Lekens flertydighet: om barns lek i en institutionaliserad barndom, Stockholm: Liber 2011
Øksnes, Maria: Lekens flertydighet: om barns lek i en institutionaliserad barndom, Stockholm: Liber 2011
