För ett år sedan blev en förskola i Halmstad riksbekant på grund av dess nolltolerans mot krigslekar och mot att barnen byggde vapen av allt möjligt: ”Det var skjuta, dö och sparka. Det blev fysiskt och de gjorde varandra illa", säger förskolläraren.
”Personalen på förskolan upptäckte att flera barn blev illa berörda av lekarna på gården.
– I början av leken är det kanske okej, men sedan eskalerar det. Då kan barnen få svårt att bedöma sin egen kraft” […] Trots att förbudet är nyinfört menar personalen att det redan har fått positiva effekter.
– Barnen tycker det är skönt när det finns en tydlighet” (svt.se 12/1-18).
Krigslekar och krigsleksaker, bråklekar, makt- och kamplekar, brottningslekar och andra rollekar med våldsam handling har i vårt land återkommande debatterats åtminstone alltsedan 70-talets början. Även globalt, särskilt under perioder då feminismen vuxit sig starkare, men då och då också under patriarkal hyperdominans. Under slutet av 80-talet med dess flod av tecknade tv-serier typ He-Man (and the Masters of the Universe), som en följd av avregleringen av amerikansk barn-tv, tog dock debatten rejäl fart. Barnen sades ”exponeras för våld i underhållningssyfte”, varpå jag visade att det inte alls fanns några våldshandlingar i "He-Man"-serien ifråga (Rönnberg 1988)...
Men i minst 200 år har barns lek tydligen ”blivit allt våldsammare” och det samtida medieutbudet har för det mesta misstänkts vara Orsaken: våldsinslag såsom de om bröderna Kain och Abel i Bibeln, folksagor, ”kiosklitteratur”, tidningsartiklar, film, radio, serietidningar, tv och nu senast tv-/datorspel. All forskning hävdar emellertid att det inte finns något enkelt, direkt orsakssamband, annat än lekimitation i direkt anslutning till berättelsen. Reella våldshandlingar har ytterst komplexa orsaker.
Otvetydigt är, att medieberättelser ger uppslag till barns lek – ofta av könsseparerat slag. Framför allt stoff till lek av fantasifullt slag, inte minst i fallet med pojkars av vuxna (kvinnor) ogillade lekformer. Numera förekommer emellertid i barnutbudet knappt några våldshandlingar med varaktiga konsekvenser för levande offer. Förr var det annorlunda.
Redan för 207 år sedan…
Ett exempel från 1812: bröderna Grimm samlade ju in folksagor, muntligt berättade av framför allt kvinnor i trakterna runt Kassel, för att sedan ge ut dessa i bokform som Barn- och folksagor. En saga som ”lillebror” Wilhelm Grimm sade sig ha fått från sin mamma kallades Wie Kinder Schlachtens miteinander gespielt haben (≈”Hur barnen har lekt slakt med varandra”). Precis som de övriga i den första utgåvan av sagorna, var denna mycket kortfattad och konstlös:
”Två barn såg hur deras far slaktade en gris. På eftermiddagen ville en av de små bröderna leka Slaktare och stötte kniven i den andres hals. Modern, som badade sitt yngsta barn, hörde skriket och drog ut kniven och stötte den i vrede i det första barnets hjärta. Under tiden drunknade det minsta barnet i badkaret. Modern var otröstlig och hängde sig. Fadern kom hem och såg allt och dog kort därefter av sorg.”
Sagan gav upphov till debatt. Wilhelm kritiserades även av vännen och folkvisesam-laren Achim von Arnim, som menade att texten var alltför grym för barn och lockade dem till imitation. Grimm försvarade sin mors historia och menade att den tvärtom hade gjort honom själv extra försiktig och räddhågad, när han lekte som barn. Han tog dock till sig kritiken och i nästa utgåva 1819 var sagan ifråga borttagen (Rölleke 1999).
Låter mönstret bekant? Påståenden om trolig imitation, åtföljt av invändningen att det allvarliga och hemska leder till raka motsatsen – här anti-imitation och rädsla för knivar – men slutar trots det i självcensur i nästa utgåva. Så har det låtit ända fram till denna dag. Kanske efterlyses mera nutida exempel? Om krigsleksaker, vapen, krigslek?
Hur formas leken: av leksaken eller av barnen?
Rebecca Givens Rolland (2016) frågar sig/oss (retoriskt) om de senaste årens LEGO-leksaker blivit alltför våldsamma. Jag invänder genast: Leksaker kan väl aldrig vara ”våldsamma”, för att utöva våld krävs ju levande varelser! Att vara våldsam innebär nämligen en medveten, verbal eller fysisk, handling avsedd att skada någon. Ting har varken medvetande eller avsikter, kan inte utföra handlingar. Lek syftar aldrig till att skada någon, även om olyckor kan ske i all slags lek.
Det finns helt enkelt ingen våldsam lek. Är agerandet aggressivt, är det nämligen inte fråga om lek. Vuxna måste lära sig att skilja mellan våldsamt lekinnehåll och våldsamt beteende riktat mot lekkamraterna.
Utbildningskonsulten Rolland hävdar emellertid att leksaken – inte fantasin – ger leken dess form… Hon syftar med sitt påstående om allt fler ”våldsamma LEGO-bitar” på att fiktionsteman såsom Castle (med svärd & lans 1978), Pirates (gevär & kanon 1989), Aquazone (harpun & kniv 1995), Star Wars (lasersabel 1999) gått från 3 stycken vapen per tema år 1978 till nästan 20 stycken i de senaste temana aktuella 2014. Hon säger sig vara expert på den tidiga barndomen men drar sig ändå inte för att, utan empiriska belägg från studier med lekande barn, hävda att:
”The toys we offer children signify the sort of world they’re entering. Offering children swords and cannonballs, guns and darts, only adds to their sense that life is a battle and it’s their job to hurt who they can.
Why is a sword or a cannonball such a big deal? Far from simply allowing violent play to occur — as it inevitably will – giving kids violent toys explicitly supports that violence in their play. Such violence is more worrisome than imaginative play, such as kids playing cops and robbers. When we provide toys with weapons, we structure young kids’ play in subtle and complex ways, and create a cycle of imaginative violence that can be difficult to escape […]
In promoting a hyped-up, battle-scarred society, we’re actually laying the foundation for a generation of kids to act these fantasies out” (Rolland 2016).
Krigsleksaksdebatten har onekligen ”strukturerat” debattörers sätt att tänka, fast på föga subtilt sätt och helt i avsaknad av föreställningsförmåga och nya argument… Artikeln bär eko av Nancy Carlsson-Page 30 år tidigare (1987).
Är barnen verkligen på väg in i en reell piratvärld eller fjärran galax? Har de beställt biljetter av Elon Musk? Ges de reella svärd och kanoner? Säger LEGO-bitarna, eller deras fiktiva förlagor, att man ska skada vem som helst? Kan man ens göra det med LEGO-bitar? Stödjer den förälder eller pedagog som tillåter fantasifull konfliktlek uttryckligen våldshandlingar även i verkligheten? Varför skulle piratlek vara mer oroande eller mindre fantasifull än Tjuv & polis? Frågorna hopar sig.
Nej, femcentimeters plastsvärd ger inte struktur åt barnens vardag, eller ens åt deras lek, utan det gör barnet självt och dess kamrater. Ingenting tyder på att leksaksvapen lägger grunden till att våldsamt agera ut fantasierna i verkliga livet.
Leksakens påstått ”inneboende budskap” prövas i själva leken
Den brittiska humangeografen Tara Woodyer, som i 12 år studerat barns lek och leksaker, har – istället för att bara påstå saker, helt utan forskningsunderlag och enbart fokusera vapenförekomst – undersökt hur 5-11-åringar faktiskt leker med actionfigurer och hur barnens krigslek och datorspelsanvändning bidrar till deras kulturella identitet och syn på krig och militären (Woodyer 2017).
Det forskningsprojekt som hon lett har använt sig av flera intressanta metoder för att komma åt barnens reaktioner, bland annat deltagande observation av med föräldrarna besökande barn på en krigsleksaks- och krigsspelsutställning på Museum of Child-hood i London. Utställningen War Games innehöll äldre krigsleksaker i glasmontrar, undervisande inslag om hur leksakerna hade förbindelser till reella samtida krig förda de senaste 100 åren, en skjutbana där barnen kunde låtsas skuta mot ett stort militärt landskap, samt ett diorama (tittskåp med perspektivisk helhetsbild) i vilket två leksaks-arméer bestående av människor och aliens som krigade mot varandra. Barnen kunde här aktivera krigsljud via kontrollpaneler.
Leksakerna bestod inte bara av actionfigurer och datorspel, utan av sällskapsspel om krig, soldatkostymer, tennsoldater, LEGO-temasatser m.m. Barnen iakttogs under en vecka i mars 2014, forskarna genomförde även intervjuer framför allt med föräldrarna men även med barnen övervakade av föräldrarna… Dessutom fick föräldrarna med sig vykort hem som efterlyste deras barns feedback beträffande utställningen och krigs-spel generellt.
Andra metoder som användes var besök i barnens hem och skolor, där de fick leka med de senaste krigsactionfigurerna (”Her Majesty's Armed Forces Action Figures" från 2009), utrustade med kamouflagejacka, skyddsväst, hjälm, skyddsglasögon och med automatkarbin, kommunikationsradio. Figurerna liknade alltså de brittiska soldaterna i Afghanistan från tv-nyheterna, som barnen troligen ej kunnat undgå att se. Ingick gjorde också datorspelsspelande tillsammans med barnen i deras hem.
Således användes inte spel valda (eller rent av tillverkade) av forskare för konstgjorda laboratoriestudier, utan de spel som barnindividerna hemma själva valde. Barnen fick också i sin lek med krigsfigurerna inkludera andra leksaker vid sidan av actionsol-daterna, även själva filma sin lek och sitt spel. I skolmiljö studerades hur barnen i grupplekar lekte med actionfigurerna (Woodyer 2017; Woodyer & Carter 2018).
Det är för mig omöjligt att här redogöra för alla intressanta resultat av detta lekcentre-rade etnografiska närmande, men några viktiga resultat och tänkvärda påpekanden ska jag lyfta fram.
Barns krigslek är fantasifull, kreativ, intertextuell, oförutsägbar
Forskningsprojektet visade framför allt hur fantasifull, kreativ och oförutsägbar de studerade 5–11-åriga barnens krigslek var. Barnen prövade och omprövade de intryck av den faktiska företeelsen krig som de fått från många olika håll, faktapräglade såväl som fiktiva. De lekte med krigets roller, prövade dessa mot vardagens roller och värden, mixade in fantasiväsen som zombies och sjöjungfrur. Samtida och historiska konflikter dök upp som lekteman, blandade med varandra och med populärkulturella referenser från film, tv, datorspel och andra leksaker (Woodyer 2017).
Forskarna i projektet konstaterar att barnen inte lekte med krigsleksaker isolerat, utan på ett kreativt sätt blandade olika lekgenrer och leksaker i krigsleken. Detta motsäger onekligen Carlsson-Paiges & Levins (1987/1988) tyvärr världsvida inflytelserika påstående, att krigslek är skadlig för barns utveckling på grund av dess imiterande karaktär, snarare än utgör något bidrag till skapandet av nya lekupplevelser:
”Children are not constructing their own war play, their own concepts, their own political ideas; instead they seem to be manipulated into replicating the violent content they have seen on television” (Carlsson-Paige & Levin (1987/1988:81–82).
Det är uppenbart att de båda forskarna inte ens sett He-Man and the Masters of the Universe (1983–1985), ty där dödar He-Man inte Skeletor, som de tror. Ej heller verkar de ha studerat några tv-tittande barn – enbart talat med föräldrar. Dock ska sägas att de båda pedagogikprofessorerna faktiskt också tar upp krigslekens förtjänster och existensberätti-gande:
”...it can help children meet their need for power, control, and mastery; sort out fantasy and reality, good from bad, right from wrong; and express anger and aggression at a time when they are being asked in real life to gain control of them. War play may be especially suited for helping children work on these needs because its concrete props and dramatic images are well matched to the way they think” (a a:82).
Krigsleken är en ”öppen” aktivitet
En del lek med krigsactionfigurerna hade enligt Woodyer (2017) inga hänvisningar alls till krig eller konflikter. Annan lek hade ingen lekberättelse över huvud taget, utan det lekande barnet/barnen gillade helt enkelt att hantera actionfiguren, ta av och klä på utrustningen, undersöka hur fallskärmen eller ett fordon kunde röra sig, eller så utforskade de själva kroppsrörelserna och öga-hand-koordinationen. Forskarna upp-täckte för övrigt inga skillnader mellan pojkars och flickors lek med krigsleksakerna.
Den imponerande samlingen av lektyper och scenarier som barnen utvecklade överträffade dem som omedelbart föreslås av leksakens militära design. Detta visar enligt forskaren tydligt att vi måste betrakta krigsleken som en öppen aktivitet som inte kan bedömas på förhand eller förklaras innan den ens ägt rum. Även om krigsleksa-kers design och yttre förvisso inverkar på hur de leks med, bestämmer leksaken inte hur de används eller deras innebörd för barnet.
Barnen imiterar inte bara de "inbyggda" idéerna om konflikt, utan leker med regler, roller och moraliska värderingar. De använder krigsleksaker på sätt som vi kanske inte förväntar oss och är alltid väldigt kreativa när de blandar in helt orelaterade ting och influenser i ”krigsleken”, menar Woodyer. Hon påminner även om att vi vuxna måste komma ihåg att barn inte använder leksakerna som vi kanske skulle göra: som statiska föremål utformade för att kommunicera specifika budskap till passiva hjärnor. Barns sätt att leka med leksaker, och särskilt krigsleksaker, sträcker sig långt bortom att enbart spegla vuxenvärlden med dess politiska och kulturella konflikter.
Leksaker, och leken med dessa, kan aldrig begripas enbart genom vuxna adulto-normativa tolkningar. Detta gäller särskilt krigsleksaker. Enbart genom studier av hur de med vapnet eller soldatfiguren lekande barnen lever sig in i leken och upplever den, kan någon förståelse erhållas. Även krigsleksaker används av barnet för att med hjälp av sin fantasi förstå världen, inklusive alla medierapporter och gestaltningar av reella krig. Krigsleksaker rekryterar inte automatiskt soldater, utan redan de yngsta kan göra motstånd mot denna ”våldsintroduktion”.
Fysiska & affektiva dimensioner underskattas i lekforskning
I en ännu inte utkommen antologi fokuserar Woodyer och hennes projektkolleger (Carter m.fl. 2018) själva museibesöket och då främst responsen på vykorten efteråt återsända till muséet. Av analysen av dessa såväl som av de övriga använda metoderna (observationen t.ex.) blir det uppenbart att barnen inte låter sig tanklöst ”duperas” av krigsberättelserna förment ”inbakade i” krigsleksakerna. Leken befinner sig oftast bortom själva representationen av krig hos leksaken/spelet.
En mening på vykortet, ”Jag tycker att krigsspel är….”, skulle fullbordas av barnen och tolkades som dels utställningen med detta namn (War Games), dels handla om krigsspel generellt. Svaren sorterar forskarna i tre grupper: 1) hur kul barnen tyckte det var att leka krigsspel. Här visar det sig att särskilt det taktila, känslomässiga och uppslu-kande i spelandet och låtsasskjutandet uppskattades. ”Hur man kan känna hur det känns”, lyftes fram. Den affektiva aspekten av krigsleken är något som annars nästan aldrig studeras.
I grupp nummer två bestod svaren av (kanske föräldrapåverkade) utsagor om 2) hur mycket barnen ogillade krigsspel och militarism. Intressantare var den mer tvetydiga responsen i grupp 3) där barnen betonade skillnaden mellan fiktivt och verkligt våld (”Riktigt kul, men jag skulle aldrig vilja delta i krig”; ”Kul, men det är inte riktiga krig”; ”Man blir inte dödad som i riktiga krig”; ”Det var spännande, men på riktigt skulle det vara ’real scary’”.
Således många olikartade svar, varav inga antyder några ”passiva barnmottagare av våldsbudskap”. Forskarnas slutsats är att barnens röster måste efterhöras grundligare än som hittills skett. Krigslekens ”förkroppsligade” och affektiva dimensioner bör också fokuseras mer, inte bara de kognitiva aspekterna. Intensiteten i lekandet utvidgar det affektiva registret. Studierna bör heller inte vara så framtidsinriktade, utan försöka komma åt betydelsen för de lekande här och nu. Ingenting tyder nämligen på att krigsleken skulle vara fråga om någon förberedelse för vuxenlivet.
”Men leken har blivit destruktiv”… här och nu i Halmstad
Fast pedagogerna i Halmstad oroade sig ju inte för rekryteringen av framtida soldater eller våldsverkare om 10–20 år, utan för konsekvenserna för (icke-deltagande?) barn här och nu: ”Det var skjuta, dö och sparka. Det blev fysiskt och de gjorde varandra illa. […] flera barn blev illa berörda av lekarna på gården. I början av leken är det kanske okej, men sedan eskalerar det. Då kan barnen få svårt att bedöma sin egen kraft” (svt.se 12/1-18).
P4 Halland intervjuade redan dagen innan svt förskolläraren och fick höra att ”Leken har blivit destruktiv”. Hon ”berättar att personalen märkte att barnen lekte krig väldigt mycket, och att vissa barn inte var med i leken och blev illa berörda. Andra barn blev med i leken fast de egentligen inte alls ville vara med”.
”Det var små barn som lärde sig av de äldre att göra likadant så vi märkte en tendens att det ökade.” […] De beslutade sig slutligen för att införa en nolltolerans mot den här typen av lekar när de uppmärksammade att barnen lekte ett tv-spel med 18-års gräns.
– Det byggs vapen, man skjuter och låtsas dö och då började vi prata om att det faktiskt finns barn på vår förskola som faktiskt har varit med om det på riktigt så det var där vi tog ställning, säger [förskolläraren].
”Det var att barnen faktiskt lekte det utan att själva förstå vad det var som de lekte.”
Ett par veckor efter att förbudet mot att leka krig införts på förskolan, tycker sig perso-nalen märka en skillnad: ”Vi märkte ganska snabbt ett bättre klimat och en trevligare lekmiljö där barnen leker konstruktiva lekar” (a a). Dagen därpå kan personalen till och med tala för barnen: ”Barnen tycker det är skönt när det finns en tydlighet” (svt.se 12/1-18).
Det finns mycket att bena ut i dessa korta notiser. Till att börja med, finner jag införandet av förbud opedagogiskt, en form av kapitulation – och det tydligen utan någon förhandling med barnen. Till det ska jag återkomma mot slutet. Om man ska utgå från att förskolläraren är rätt citerad, eller notiserna bara otydligt formulerade, vet jag inte. Men det förblir exempelvis oklart:
– vilka barn som ”blev illa berörda”: var det, som det verkar av P4-notisen, åskådande och inte i krigsleken deltagande barn? I så fall kunde krigsleken kanske lekas på mer avskild plats?
– vilka barn som gjorde vilka andra illa. Var det barn som frivilligt deltog i krigsleken? Om så var fallet: gör barn aldrig sig eller varandra illa också i andra typer av lek? Kunde personalen avgöra att skadandet var avsiktligt? Eller en olyckshändelse? Var sparkarna avsedda att träffa, eller bara låtsassparkar (som eventuellt av misstag träffade någon)?
– ifall de deltagande barnen dag efter dag gärna var med i leken, upplevde de då verkligen denna som ”destruktiv”? Hur lyckades de "krigiska" få med sig ovilliga barn mot dessas vilja? Hur kunde pedagogerna bedöma vad de frivilligt deltagande barnen ”egentligen” ville? Är fysisk lek i sig ”destruktiv”?
– hur vet personalen att barnen ”lekte ett tv-spel med 18-årsgräns”? (Spelar kanske någon i personalen själv spelet ifråga?) På grund av det namn som leken gavs? Det behöver inte alls betyda att något av barnen själv spelat spelet. Det är vanligt att äldre syskon spelar och kanske visar småsyskon. Småsyskons lek brukar då ha föga likhet med spelinnehållet (se mitt blogginlägg 28/1-19). Vore det verkligen bättre ifall barnen spelade upp krigsscener från t.ex. Aktuellt?
– ”Det var att barnen faktiskt lekte det [=krig? tv-spelet?] utan att själva förstå vad det var som de lekte.” Hur ofta leker barn utan att veta vad de gör?! Vem bestämmer vad de leker, barnen själva eller vuxna iakttagare? Leker barnen att dö, eller att låtsas dö? Sköt barnen, eller låtsades de skjuta? Leker inte barnen just för att – på sitt vis – för-stå? Jag tror ju att det snarare är så, att personalen inte förstod vad barnen i detta fall leker.
Förbud är destruktiva, dialog och förklaringar är konstruktiva
Åter till det, enligt min mening, ”opedagogiska”… Alla vet nog innerst inne att förbud inte leder någonstans. På sin höjd föder det skenhelighet, ögontjäneri och smyg-lekande. Är det så att leken ställer till med problem för barn som inte vill vara med, eller blir rädda, går det ju att uppställa klara regler för hur, när och var leken får förekomma. ”Barnen tycker ju det är skönt när det finns en tydlighet.” Tydligheten kan väl mycket väl omfatta också hur man ska vara mot dem som inte vill vara med. Att barnen kan säga ”Stopp, min kropp” även mot lekkamrater.
Har vissa barn svårt att bedöma sin egen kraft, är ju fysiska lekar just det rätta stället att lära sig detta. Lugna förklaringar (”du vet inte hur stark och tung du är”) kan då förtydliga det fysiskt upplevda. Kanske kan personalen även uppmuntra lite brottningslekar för dem som så vill, eller dragkamp. Det som vuxna benämner ”trevliga, konstruktiva lekar” lär vara mindre spännande, mindre energirika och tystare.
Ingenstans framgår det i notisen ifall personalen samtalat med barnen om vad de leker och varför? Hur uppfattar barnen ”leka krig”. Vet de vad ”krig” betyder? Hur ser barnen i så fall på den reella företeelsen, om de nu vet något om den? Har förskolan, som antyds, barn från andra länder med egna krigserfarenheter, går ju detta påpeka – utan att nämna namn, om så behövs.
Vad säger utvecklingspsykologer och sociologer om bråklek?
Hart & Tannock (2013) hävdar i Encyclopedia on Early Childhood Development att kännetecknen för barns bråklek, kamplek, superhjältelek, fysiska dramalek, ond-mot-god-lek, brottningslek, krigslek – eller vad den fysiska och bullriga leken nu än kallas – är att deltagandet i leken är frivilligt, att leken är koreograferad [≈med kontrollerade, ibland ritualiserade rörelser], lustfylld och att barnen vanligtvis går varsamt tillväga och med omtanke om kamraterna. Bråklek med symboliska vapen beskrivs som socio-dramatisk lek som företrädesvis förekommer bland pojkar i åldern 3–6 år (a a).
Brållek/playfighting definierar de som ”verbalt och fysiskt leksamarbete mellan minst två barn, i vilket alla deltagare med liv och lust och frivilligt ägnar sig åt ömsesidig roll-lek som inkluderar aggressiva låtsasteman, -handlingar, -ord och vapen, men ändå saknar avsikt att skada, varken emotionellt eller fysiskt” (a a, min översättning).
Brållek sägs enligt Hart & Tannock (2013) ge upphov till lärorika sociala erfarenheter för barnen, när de på detta sätt kontrollerat och motiverat tränar bl.a. konkurrens- och samarbete bland jämnåriga. Att låtsas vara aggressiv är inte desamma som att vara aggressiv. Rollomkastning, turtagande, samarbete, frivilligt deltagande, behärskad fysisk kontakt, leenden och skratt – och skrik – är vanliga kännetecken. Barnen byter halvvägs in i krigsleken ofta roller med varandra, samarbetar för att skapa lekberättel-sens storyline och upprepar ofta sekvenser för att förbättra eller finslipa sina fysiska lekrörelser och lekens sociala dynamik. Denna upprepade finslipning kallar oförstå-ende vuxna ”repetitiv och föga fantasifull” (Carlsson-Paige & Levin 1987/1988)…
Stöds lekfull bråklek, är detta högst fördelaktigt för barnets utveckling, framhåller Hart & Tannock (2013). Forskning tyder på att särskilt pojkars utveckling inte blir optimal, ifall deras lekfulla aggressiva tendenser förbjuds. Pedagogers försummelse härvidlag begränsar barnens möjligheter att utveckla sociala, emotionella, fysiska, kognitiva och kommunikativa förmågor, konkluderar de efter sin genomgång av forskningslittera-turen.
Pedagogutbildningar klargör ofta inte skillnaden mellan lekfull respektive avsiktlig, reell aggression. Pedagogerna behöver få bättre förståelse för fördelarna med aggressiva dramalekteman såsom krig och kamp, för att mer effektivt kunna stödja sådan lek. Våldslekar handlar inte alls om avtrubbning inför våld, eller om att "lära sig lösa kon-flikter med våld", utan om att utpröva makt, styrka, mod, aktivitetslusta, att bekämpa ”dom onda” och avvärja olika hot.
Forskning tyder exempelvis på att bara ungefär 1 procent av all bråklek och brott-ningslek i de tidiga skolåren övergår i reellt slagsmål. Vanligtvis är det då fråga om barn i avsaknad av sociala färdigheter, och som på grund av detta avvisas som lekkam-rater, som reagerar aggressivt (Pellegrini 2009 + 2011).
Debatten kan inte bygga på dessa undantag, utan bör istället fokusera de återstående 99 procenten och hur deras våldslekar kan underlättas. Precis som i fallet med att lära sig hantera en sax, eller att klättra på förskolans höga klätterställning, behöver de yngsta tydliga instruktioner för att krigsleken ska bli säker och åldersanpassad (Hart & Tannock 2013:4).
Som Wright m.fl. (2013) skriver om aggressioner i dramalek, att de till och med kan fungera gemenskapsbyggande:
”One issue of controversy is the aggression often found in young children’s storytelling and dramas. […] There are two competing views regarding this issue. One view is the developmental view that portrays aggressive play as a vehicle for children to explore, master, and diffuse strong emotions and the competing sociopolitical view is that aggression is not to be tolerated because it reinforces unacceptable behavior (Levin & Carlsson-Paige: The war play dilemma: What every parent and teacher needs to know, 2006).
Although this debate is beyond the scope of this paper, we encourage teachers to be more tolerant of aggressive ideas that children want to explore through their storytelling and dramas. We see storytelling and drama as a healthy and positive means of exploring negative emotions that make many early childhood professionals uncomfortable.
This research project provided evidence that young children are fascinated with and enjoy telling stories that contain strong emotions, and this can be a strategy to bond with other children in creating a common community. The children in our study [= 4–5-åringar] demonstrated an amazing amount of self-control when acting out aggression in their stories. For example, they were able to engage in pretend superhero fighting and could follow the ‘‘no touching’’ rule to create a safe and secure learning environment.
And although this research project did not focus on themes, our previous analysis of storytelling content revealed that stories often contained aggressive elements. Can the expression of negative emotions build community? Our research supports the notion that children can handle negative emotions through a storytelling outlet and in fact may need activities that allow for the range of emotional expressions for both genders (Wright m.fl 2013:207).
Referenser
Carlsson-Paige, Nancy & Levin, Diane: The War Play Dilemma: Balancing Needs and Values in the Early Childhood Classroom, New York: Teacher’s College Press, Columbia University 1987
Carlsson-Paige, Nancy & Levin, Diane: Young children and war play, Educational Leadership 45 (December 1987/January 1988), s.81–84
Carter, Sean, Kirby, Philip & Woodyer, Tara: Ludic – or playful – geopolitics, kapitel 4 i: Matthew C. Benwell & Peter Hopkins (red): Children, Young People and Critical Geopolitics, London: Routledge 2018
Hart, Jennifer & Tannock, Michelle: Young children’s play fighting and use of war toys, s.1–6 i: Tremblay R.E., Boivin M., Peters, R.DeV (red): Encyclopedia on Early Childhood Development, June 2013
Pellegrini, Anthony: The Role of Play in Human Development, Oxford & New York: Oxford University Press 2009
Rolland, Rebecca Givens: When Legos mean war: Are our toys too violent?, Cognoscenti, August 4, 2016
Rölleke, Heinz: Entstehungs- und Veröffentlichungsgeschichte der Grimmschen Märchen, i: Brüder Grimm: Kinder- und Hausmärchen, 19. Auflage, Düsseldorf & Zürich 1999: Artemis & Winkler
Rönnberg, Margareta: "Vad är det för fel på He-Man? Supersagan jämförd med sagan", Barnfilmrutan nr 1/1988, s.166-172
Woodyer, Tara: Ludic Geopolitics: children's play, war toys and re-enchantment with the British military – ESRC, Impact, Number 9 (2017), s.76–78
Woodyer, Tara & Carter, Sean: Domesticating the geopolitical: Rethinking popular geopolitics through play, Geopolitics Oct 30, 2018
Wright, Cheryl, Diener, Marissa, Kemp & Lindsay, Jacqueline: Storytelling Dramas as a Community Building Activity in an Early Childhood Classroom, Early Childhood Education Journal 41 (2013):3, s.197–210
Wright, Cheryl, Diener, Marissa, Kemp & Lindsay, Jacqueline: Storytelling Dramas as a Community Building Activity in an Early Childhood Classroom, Early Childhood Education Journal 41 (2013):3, s.197–210
Intressant blogginlägg tycker jag som är förskollärare men sen många år verksam som familjbehandlare och utbildare i socialtjänsten.
SvaraRaderaI vardagen är min ambition att stödja lekfullt samspel mellan vuxen - barn men också mellan barn 9-12 år (i våra stödgrupper).
Lekens olika dimensioner av omsorg, utmaning, engagemang är ett spännande område att i praktiken ge förutsättningar för. Även under mina år då jag var verksam i förskolan var detta ett område som jag var nyfiken på.
Turtagning, samtycke och empati är för mig huvudbegrepp i leken oavsett vilka som deltar.
Hur mycket ska andra barns kroppar involveras för den egna utforskarlustan?
När utvecklas barnets flesta färdigheter i leken?
Hur kan barn få insikt om andra barns intentioner; intuitivt eller genom övning?
Så kallade Maktlekar - hur gör vi barnen medvetna om dem?
Frågan - hur vet du att hen också ville?
Många frågor så här på morgonen, men ditt inlägg väckte mitt intresse ��.
Tänker också på samtycke mellan vuxna i olika sammanhang - är det som barn vi lär oss den förmågan att läsa av andra människor och att goda relationer bygger på kompromiss och kommunikation?
Ha en bra dag // Kristina Renard- Hård
Tack för kommentaren, Kristina!
SvaraRaderaJag håller givetvis med dig om lekens avgörande betydelse för barns sociala samspel och kognitiva, emotionella, etc utveckling. Om det inte handlar om "problemfamiljer/problematiska familjerelationer", menar jag dock att barnen bäst utvecklar sina sociala förmågor i lek tillsammans med jämnåriga. Det finns flera skäl till det:
1. Att samtala – äkta kommunikation
Bara tillsammans med jämnåriga kan barn lära sig att samtala! I alla andra relationer – förutom kanske terapi – talas de till. Det talas mycket om att föräldrar & lärare ska samtala jämlikt med barnen, men barn och vuxna är aldrig jämlika, hur än vuxna försöker. Vuxna kan bara inte tänka bort att de är åtminstone erfarenhetsmässigt överlägsna barnen.
2. Komma överens med jämnåriga, stå på jämbördig fot: bli jämlikar
Maktrelationer förekommer i all interaktion, men det avgörande är att få till stånd så liten maktklyfta som möjligt. Med andra ord: inte som i barn-vuxen-relationer interagera över ett enormt maktgap. Barnen befinner sig i enormt underläge tillsammans med vuxna i en dominansrelation.
Ty det blir ingen lek, om barnen inte inbördes lyckas samsas genom kompromiss, givna handicap, eller annan jämlikhetssträvan. Det är inte lek, ifall någon tvingas vara med i den eller måste göra på ett visst sätt. Ibland vill man förstås leka en annan lek än lekens ledare bestämt, eller göra på ett annat sätt, men värdet av att vara med i leken och kunna påverka utgången överväger alltid i fallet med lekdeltagande i – i sanning fri – lek.
Barn måste lära sig komma överens med andra såsom jämlikar, förhandla med dem som inte har makt över en i form av överlägsen storlek, styrka, status, erfarenheter eller med suverän kontroll över barns tillgång till resurser. Detta sker allra bäst i lek. Det råder givetvis maktskillnader också mellan barn i deras lek, men den är i vart fall betydligt mindre.
Inte bara turtagning och omtanke om andra tränas i leken, utan även de egna kroppskrafterna – så som i "våldsamma lekar". Detta går ej med vuxna, då dessa i så fall bara låtsas bli övermannade i exempelvis brottningslekar – och dem upptäcker barn tidigt inte är "på riktigt". Får man inte i lek träna sina krafter, kanske man ej inser hur stark man är och hur illa man kan göra andra.
Ja, det finns massor att säga om lek. Mer hittar du ju i högerkorridoren i denna blogg med dessa temat Lek & Lek/spel!
Hälsningar
Margareta