Varför skulle Aftonbladets läsare lita mer på 15 psykologer än på 15 förskolepedagoger? Är de "legitimerade" ens barnpsykologer?

Vissa titlar ter sig särskilt auktoritativa och visst ska man lyssna på innehavaren – ifall vederbörande uttalar sig inom sitt kunskapsområde. Men titlar förpliktigar också: vederbörande måste då vara extra noga med fakta och belägg. Vet de ”legitimerade” verkligen vad de talar om, blir frågan när femton leg. psykologer på Aftonbladets debattforum nyligen hävdade att ”små barn inte behöver mer skärmtid”:

”I Sverige exponeras vart fjärde spädbarn (yngre än 1 år) för Internet och bland tvååringarna är det fler än hälften” (Stenholtz m.fl., AB 27/1-19).

Här refererar debattörerna till rapporten Svenskarna och internet 2018. Fast påståendet är ytterst vilseledande, då presens ger sken av att detta sker just nu och regelbundet. De 15 har under psykologstudierna kanske inte fått utbildning i hur man tolkar stapeldiagram. 

Hade de det, skulle de mer sanningsenligt ha skrivit att ”26 procent av spädbarnen upp till 12 månader använde någon gång under 2018 Internet och 8 procent gjorde detta dagligen”. Inget sägs dock om hur många minuter.

”Skärmtid” behöver inte vara värre än ”ruttid”

De 15 förtiger från samma rapport att den vanligaste aktiviteten på nätet bland barn under 2 år är att titta på tv och video, vilket 38 procent av dem dagligen gjorde förra året. Främst på snuttar från ”vanlig” tv… ”Internet” är precis som tv-utsändningar en distributionsteknik. 

Dessa psykologer lär vara mellan 30 och 40 år, alltså födda efter 1987, då kommersiell tv infördes. Redan med två kanaler, kunde förstås hemmavarande föräldrar till bebisar och tultbarn titta åtskilliga timmar dagligen, med barnet i knät eller nere på golvet. 

Så jag vågar påstå att de själva under sitt första levnadsår utsattes för lika mycket ”skärmtid” – eller med dåtidens vokabulär: ”ruttid” framför tv-rutan.

Då fanns till skillnad mot idag, för att göra saken ”ännu skadligare”, inga som helst barnprogram speciellt gjorda för barn under 4 år, utan de blivande psykologerna ”exponerades” i hög grad för vuxenprogram. 

Kanske "behöver" dagens barn lika mycket rörliga bilder som psykologerna själva fick? Klart är i vart fall att barns tidigare tv-tittande idag i hög grad ersätts av, eller inkluderas i, ”skärmanvändningen”. Och 1-2-åringarna idag ser sannerligen inte på vuxenprogram!

Missuppfattningar av vad ”digitala verktyg” innebär 

De 15 sätter likhetstecken mellan ”skärmtid” och läroplanens ”digitala verktyg” som inkluderar lärplattor, iPads, datorer. Fast digitala projektorer, dokumentkameror, äggmikroskop, interaktiva white boards, Blue Bots/Bee-Bots, CD-spelare etc. som troligen oftare används har ju ingen skärm.

Avgörande är förstås inte heller apparaten, utan mjukvaran/apparna och framför allt ANVÄNDNINGEN av dem. Om detta hade 15 pedagoger kunnat tillfrågas. Eller varför inte ta del av den handfull avhandlingar i ämnet som redan kommit?

Och så var det det här med att ”det blå ljuset från skärmen stör sömnen”. Blått ljus reglerar onekligen vår vakenhetsgrad. Skärmarnas blåljusstyrka är dock ytterst liten jämfört med solens, och blått ljus är faktiskt bra för hälsan: gör oss alerta, hjälper minnet och andra kognitiva funktioner och får oss dessutom att må bra.

Tio sömnforskare vid neurologiska institutionen vid Uppsala universitet (Rångtell m.fl. 2016) undersökte hur sömnen eventuellt påverkades av två timmars användande av en läsplatta under kvällstid, när man dessförinnan exponerats för starkt ljus under dagen, jämfört med två timmars pappersboksläsning. Åtminstone efter att ha varit ”utsatt” för ljus under dagen, hade användandet av en ljusemitterande läsplatta inställd på full ljusstyrka under två timmar ingen effekt på unga friska studenters sömn. 

Tillräckligt med dagsljus motverkar alltså skärmljusets påverkan på nattsömnen. Melatoninnivån som reglerar vakenhet var lika i båda grupperna och det spelade således inte någon roll om försökspersonerna läst en bok eller på läsplatta. Däremot kan den som använt iPad dylikt säkert ligga och fundera på det de sett och gjort, för att bearbeta detta. Men det gäller ju även för spännande bokläsning eller viktig snigelpost.

Närsynthet på grund av ”digitala verktyg”?

Närsyntheten, då, som de 14 legitimerade (+1) för in som ännu en farhåga? Jo, den har tveklöst ökat globalt. Brist på solljus, verkar vara en troligare orsak, ”enligt forskningens nuvarande ståndpunkt”. Tid tillbringad utomhus skiljer sig de senaste decennierna åt mellan stadsmiljö och boende på landet. Globalt sett bor allt fler i städer. 

Skolvistelsen har också blivit längre i bägge ändarna, numera med början i tultåldern. Den är förlängd även för tonåringar, inte minst i vissa asiatiska länder – som just uppvisar mest närsynthet.

Ett väl upplyst klassrum har inte mer än en tjugondel av ljusstyrkan från solen, när man sitter under trädets skugga. Barn som blir närsynta har också visat sig delta mindre i sport. I hög grad beroende på läxläsning. Men inte bara sportandet i sig är utslags-givande, utan sport utomhus tycks leda till färre unga med närsynthet.

Både-och är möjligt!

Vidare framförs argumentet att ”små barn behöver lära sig att skjuta upp belöningar” till … ja, hur länge är osagt. Vuxnas impulskontroll verkar det väl också vara si och så med:

”Appar som riktar sig till små barn är designade så att barnet ska få omedelbar belöning, exempelvis i form av ett pling. Denna omedelbara förstärkning är särskilt beroendeframkallande för de yngsta. Små barn har en svag impulskontroll och vuxenvärlden behöver därför förvissa sig om att skärmtiden används balanserat” (AB 27/2-19).

Det är oklart exakt vilka de 15 syftar på med ”riktigt små barn”, eller vilka appar (pekboksappar? musikappar?). Men avses 1-2-åringar har dessas traditionella leksaker typ speldosa, ”talande” gosedjur etc. också haft ”pling”. Debattörerna ger dock inga belägg för (eller ens anekdotiska exempel på) att så små barn i förskolan skulle ha tillåtits använda appar på ett obalanserat sätt.

Så kommer vi till ”antingen-eller”-felslutet. ”Skärmarna” i förskolan tros tränga undan sociala och fysiska aktiviteter:

”Förskolebarn har behov av närhet, socialt samspel och de lär sig bäst i en lekfull kontext med vuxnas stöd. Små barn behöver vara fysiskt aktiva och upptäcka världen med alla sinnena för att begripliggöra sin omvärld” (AB 27/2-19).

Barn föredrar social ”skärmanvändning”

Skärmanvändningen är först och främst just fråga om en social aktivitet, förutsatt att man – som i förskolan – har tillgång till kompisar. Dessutom ofta använd ganska så ”fysiskt”! Barnen dansar till musiken, sitter samlade runt i-Paden och spelar tillsam-mans, talar om det som de ser. All barnforskning är överens om att förskolebarn lär sig enormt mycket i leken och samvaron med jämnåriga.

Inte i någon enda svensk förskola torde digitala verktyg sluka särskilt många timmar per vecka. Samtal, musik och fysisk lek utomhus ryms ändå och kan som sagt till och med äga rum med hjälp av en ”skärm”. Både-och, alltså.

Men det överlåter jag åt 15 pedagoger att vittna om. Ty trots min fina titel befinner jag mig lika lite som de 15 psykologerna i förskolemiljön.

Referens

Rångtell, Frida, Ekstrand, Emelie, Rapp, Linnea m.fl: Two hours of evening reading on a self-luminous tablet vs. reading a physical book does not alter sleep after daytime bright light exposure, Sleep Medicine 23 (2016), s.111-118