Måste kulturarv vara urgammalt? Vilket – och vems – kulturarv är egentligen värt att föra vidare till förskolebarnen?

I den nya läroplanen för förskolan, Lpfö-18, gällande från 1 juli i år står under rubriken ”Kommunikation och skapande”:

”I förskolans uppdrag ingår att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa. Förskolan ska också se till att olika kulturer synliggörs i utbildningen.

Barnen ska ges tid, rum och ro till eget skapande. De ska få möjlighet att utforska, reflektera kring och beskriva sin omvärld. Utbildningen ska ge barnen möjlighet att uppleva, gestalta och kommunicera genom olika estetiska uttrycksformer som bild, form, drama, rörelse, sång, musik och dans.”

Många frågor dyker genast upp i mitt huvud. Bara i mitt? ETT kulturarv? Vågar man inte skriva ”svenskt”, som väl avses, med tanke på att nästa mening påpekar att det också finns ”andra” kulturarv? VEMS värden och traditioner? Vad menas med EN generation? VILKEN generation, då? Nuvarande vuxna? Personalens generation? Vad syftar SPRÅK här på? Förortsdialekter? Språk, i samband med kulturarv, kan väl inte avse rikssvenskan? 

Och hur ska man tolka "UTVECKLA ett kulturarv"? Det står ju inte ”vidareutveckla”, exempelvis ”modernisera” Lucia-firandet, så att en pojke är Lucia och flickor stjärn-gossar. Rimligen borde barnens eget kulturskapande avses, men... Och kunskaper kan väl aldrig ”överföras”, det kan man väl bara göra med information?

Nya läroplanen för förskolan är sämre än föregångaren…

I den ännu under våren gällande läroplanen, SKOLFS 2016:37, som överlag har många fördelar jämfört med den nya, börjar det betydligt bättre med barnens egen kultur (så förskolepersonal bör skynda sig att avverka kulturarvsbiten under våren!):

”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv, värden, traditioner och historia, språk och kunskaper från en generation till nästa.”

År 2016 är barns förmågor och deras eget kulturskapande utgångsläget. År 2019 är utgångspunkten istället vuxnas förmågor och kunskaper, varför personalen nu ska överföra dessa på barnen. Barn tycks inte längre äga något eget kulturskapande, utan bara kapacitet till eget estetiskt skapande (bild, form, drama, rörelse, sång, musik och dans). Helt i linje med omskapandet av ”barn” till ”elever”, fråntas barn i den nya läroplanen först sina förmågor, så att förskolan sedan ska kunna ge dem samma förmågor, fast med ett vuxenstuk. 

För att detta ska kunna äga rum, måste barn dessutom ses som individer med förmåga till estetiska uttryck. Undervisning ska numera mycket riktigt ”sätta individen i fokus”. Individer kan dock aldrig skapa kultur (bara estetiska objekt). Det krävs kollektiv, barngrupper, för att skapa kultur. (Se mitt föregående blogginlägg 17/1-19!) 

Men vad innebär ”kulturarv” egentligen?

För att begripa vad ”kulturarv” egentligen står för, vände jag mig till Riksantikvarie-ämbetets hemsida, där det till helt nyligen stod att:

”Kulturarvet utgörs av vad tidigare generationer har skapat och hur vi i dag uppfattar, tolkar och för det vidare.[..] Kulturarv är ett vidare begrepp än kulturmiljö. Det innefattar inte bara föremål, byggnader och fornlämningar utan också berättelser, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer [..] Immateriella kulturarv är exempelvis berättelser, minnen, folkmusik, dans, hantverk, och språk som överförs mellan generationer.” 

Idag finns där dock denna definition, nu utan någon hänvisning till ”tidigare genera-tioner”:

”Kulturarv avser alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan – till exempel spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper osv.” 

https://www.raa.se/kulturarv/definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo/  [19/12-18]

Det mesta som finns omkring oss är förstås skapat tidigare än i närtid och av tidigare generationer, men numera lyfts ”modernt kulturarv” fram specifikt:

”Vår moderna historia i form av höghus, industrier, fotbollsplaner och torg är också ett kultur-arv på samma sätt som fornlämningar, kyrkor och gamla ortnamn är det. Frågan är vad av det som finns runt omkring oss i dag som ska dokumenteras eller bevaras för framtiden. Redan nu avgör vi vad som blir historia.” 

https://www.raa.se/kulturarv/modernt-kulturarv/  [19/12-18]

Således arvegods inte bara från forna ”tidigare generationer” utan även samtida generationer. Menas alltså allt som hittills skapats och traderats, om det nu passar in i våra nutida tolkningar av kultur? Finns det verkligen plats för allt detta?! Givetvis inte... Vi måste förstås välja bort om vi ska lägga till. Och vilka är dessa ”vi” som ska fungera som uttolkare och väljare?

VEM ska få välja vad som överförs till barn?

Kulturarv är således de spår som vi människor kollektivt avsatt. Men vilka är då ”vi” i ”hur vi i dag uppfattar, tolkar och för kulturarvet vidare”? Är detta också fråga om kollektiv? Museianställda i 40–60-årsåldern? Kan de tolka och tala för alla åldrar? Är exempelvis alla så kallade barnboksklassiker verkligen barnens kulturarv? Tillhör de barnens historia eller snarare föräldrarnas? Mor- och farföräldrarnas?

Det enda kulturarv som man skulle kunna tänka sig med upphov hos barnen själva vore väl deras lektraditioner och viss barnlore och dessa förs ju successivt vidare varje dag. Inga historiska glapp eller utsuddade spår där inte! Onekligen är dessa ting långlivade och torde inte heller under överskådlig framtid försvinna – inte ens om deras underhåll försummas av institutioner eller pedagoger.

Barns preferenser och högvärdering av olika produkter och aktiviteter har onekligen tagit sig kollektiva uttryck, i form av användningen av berättelserna och leksakerna inom deras egna kamratkulturer. Så kan verkligen vuxna, hur mycket experter de än må vara, rätt värdera och tolka kulturprodukter för barn? Om kulturarv ska förmedlas vidare från en generation till nästa och till ytterligare framtida generationer, borde väl barnkulturarv vidareföras från en barngeneration till nästa? Det sker nog ytterst sällan. 

Barnarvingarna själva har på grund av vuxnas ideologiska urvals- och konstruktions-processer inget inflytande över det arv som ”de” sägs lämna efter sig. De vuxna i besittning av ägodelarna, i kraft av att de införskaffat dem, kan däremot välja och – inte minst – vraka, eller till och med konstruera sina klenoder, även om det ofta sker omedvetet när de silar genom det förflutna på jakt efter sådant som nu känns meningsfullt för dem, för att legitimera den egna gruppens intressen, makt eller ”omtanke”. 

Hela kulturarvstänkandet är ett tydligt uttryck för en mäktig kulturs dominans över en annan. I detta fall vuxenkulturers dominans över barnkulturer. Arvegodset är som sagt ideologiska ägodelar. Vi sätter värde på arv för att det är VÅRT – vårt och INTE någon annans... Även detta har Riksantikvarieämbetet insett:

”Riksantikvarieämbetet [..] har också ett ansvar för att utveckla diskussionen om begreppet kulturarv och hur det kopplas till frågor om demokrati och makt, tillhörighet och utanför-skap, samt hur det kan ge perspektiv på nuet och framtiden.”

Barnkulturarvet av arkivtypen eller museisorten borde därför rätteligen vara en tids-mässigt något haltande process, på så sätt att omtyckta kulturprodukter tillverkade av vuxna – som barnen genom sitt urval och sin användning förädlat till sann barnkultur – insamlades från barn och därefter fick ligga i karantän eller träda i något decennium, för att först då plockas fram och ställas ut såsom föregående barngenerations kulturarv. 

VAD skall ärvas? Bara det som ansetts högkvalitativt? 

Vad anses då vara kulturhistoriskt värdefullt? Bara det bästa från förr? Det sämsta från förr vore väl genom sin kontrastverkan mer upplysande för barn beträffande var – och vilka – ”vi” är idag, vilket ofta lyfts fram som motivering till barns kulturarvsintroduktion? Det hemska eller obegripliga som vi har lämnat bakom oss torde vara mer lärorikt, eller i vart fall tydligare. Försummat lär dock detta med information om hemskheter som barnaga, barnarbete, utsättande av barn, nedtystade barn ”förr” oftast vara. 

Jag tror att barn förstår sig själva, oss och nuet mycket bättre genom berättelser och andra belägg för det som vi INTE ”ger” dem idag: stryk och hårt arbete, exempelvis. Fast förr även lugna, men samtidigt utmanande lekmiljöer utan bilar, avgaser eller krav, där man till exempel kunde lattja med en fotboll, utan att behöva tänka på träningar, konkurrens, matcher. Eller kunde bygga en koja utan att först behöva söka bygglov från byggnadsnämnden. Då man dessutom kunde hitta material att bygga kojan med... 

Så VILKEN kulturgemenskaps värden talar vi om? Traditionerna hos en specifik grupp eller samhällsklass? Lokala, etniska eller nationella arv: ”Det svenska barnkulturarvet”? En europeisk/västerländsk eller global och transkulturell gruppgemenskaps högt värderade ting? En etnisk bykulturs? Eller ett barnens världskulturarv? 

I det svenska kulturarvet ingår idag Kalle Anka på julafton, i lika hög grad som Lucia-firandet. Det förra med amerikanskt ursprung, det senare med italienskt. Att i USA titta på Kalle Anka på julafton är alls ingen amerikansk tradition. Däremot har det med svenska barns ”rötter” att göra.

Så vilka produkter och berättelser för barn behöver eventuellt föras vidare av vuxna och vilka klarar sig – som retramsor, boll-lekar och kanske Barbie – utmärkt även utan vuxnas professionella förmedling? Ska dessa ens föras vidare, om de inte kan stå på egna ben? Riskerar de då inte att stå i vägen för det självsådda? Bör produkterna och handlingarna inte ha en viss relevans för den tid som de förs vidare från? Eller är det först när en kulturell företeelse ligger i dödsryckningar som den ska ges andnings-hjälp? Är arvegods alltid detsamma som oanvändbara prydnadsföremål? 

Era svar är lika goda som mina – och mina kan ni nog själva gissa er till…

Utdöende oförändrat, restaurerat eller uppdaterat arvegods?

Hur färska får alltså ”spåren av det förflutna” vara? Platsar arvegods från föräldra-generationen? Från barns skattkistor för 10 år sedan? Än en gång sökte jag vägled-ning från Riksantikvarieämbetet, som just framhåller att kulturarv inte är någonting cementerat:

”Samtidigt är det viktigt att påpeka att kulturarv inte är statiskt utan något som ständigt förändras och omformuleras. Varje tid bildar sig en egen uppfattning om vad som är kulturarv och vad det betyder.”

Nya generationer sätter alltid sin prägel på arvet. Modifierar det med andra ord, kommer med sina varianter, inte bara bevarar och "överför" det. Nya versioner ogillas dock ofta av många, som när Disney gör modernare versioner av ”Bröderna Grimms” gamla sagor – som om inte också redan de tyska bröderna hade valt, vrakat och friserat sina insamlade muntliga folk- och amsagor... De var inga ursprungliga, folkliga skapelser, utan bildade rent av en egen genre, ”Gattung Grimm”.

Denna grimmska genre tas alltså felaktigt för originalet och att skapa nya varianter anses som klåfingrigt, sämre (om än för barn begripligare): ”bara kopior”. Historien har dock ingen absolut startpunk. Fast Disney-bolaget sägs ändå stjäla ”vårt” europeiska kulturarv och tjäna pengar på den ”globala kulturella allmänningen”, när upphovsrätter gått ut. Fast kulturarv kan nog inte ha något upphovsrättsligt skydd. Som jag ser det kan produkter förstås ha copyright, men däremot aldrig den icke-kommersiella an-vändningen av dessa produkter eller berättelser, exempelvis barns tittande på animerade folksagevarianter eller på Kalle.

Varsam och gradvis förändring är nog bättre än att söka återuppliva något ”äkta” från en för länge sedan svunnen tid, ty det kan ”vi” i alla fall aldrig göra. Lika lite som åter-uppleva den egna barndomen... Överföra, ärva, bruka, förvalta, utveckla och i bästa fall förädla är verb som vi hör i dessa dagar. Detta restaurerande ska dock vad ett barnkulturellt arv anbelangar inte enskilda vuxna, inte ens experter, utan breda grupper av barn, få göra. Ty annars betyder det traderade eller vidareförda inte tillräckligt mycket för någon.

Inte minst lyfts dock som sagt numera ett ”modernt kulturarv” fram.” Barnen ska ju enligt den nya läroplanen Lpfö 18 ”få möjlighet att utforska, reflektera kring och beskriva sin omvärld.” Så vad ingår i ”barnens omvärld”, där de rimligen är i färd med att utveckla ett framtida kulturarv? Leksaker som Frost-dockor? ”Utveckla ett kultur-arv" kunde mycket väl tolkas som att den nuvarande barngenerationens kulturarv, till exempel med ”Spinners”, ”Slime” och flickors lekar utifrån Disneyfilmen Frost, förs vidare till nästa barnkull. Fast barnen själva omfattas förstås inte av "förskolans uppdrag"...

I Norge däremot, Nordens främsta land vad gäller förskoleforskning, visades Disney-filmen Frost/Frozen (2013, Chris Buck & Jennifer Lee) enligt litteraturvetaren och lärarutbildaren Hilde Dybvik ”gärna på förskolorna” (Helander 2018:22). Detta trots att filmen i Norge hade åldersgränsen 7 år, men var populär bland förskolebarnen i 3-års-åldern och uppåt (a a). På hur många svenska förskolor har denna kulturarvsöverföring skett, tro? En handfull, och då uppstyckad i fem 20-minuterssnuttar som underlag för genusdiskussion?

Barbie & Ted Gärdestad – hellre än babydockor & Alice Tegnér

Alltså kan inte jag, men ett stort antal av dagens flickor skulle, genom sitt handlande, kunna föreslå bevarandet av nytt eller nygammalt ”arvegods”. För ett par tusen år sedan lekte flickor med dockor som föreställde vackra unga kvinnor – inte bebisar (Wiedemann 1989:149). Sedan gav ”vi” vuxna i 150 år flickorna babydockor, men till sist återtog barnen själva tonåringen i form av Barbiedockor. Fast bägge dessa dock-typer behöver (precis som dockskåp) också de snart museifieras, ty varken Barbie eller babydockor är den vanligaste docktypen idag. 

Istället intog Bratzdockorna, ett slags halvtonåriga Barbievarianter, ett tag scenen, men även de utkonkurrerades senare av Monster High-gymnasister, med ännu smalare midja än Barbie. Sedan Frost-dockor. Som nu kanske brädats av någon liknande variant, som snart trängs undan av ytterligare någon nyare, o.s.v. Alla är de dock i grunden rätt likartade, men kunde ställas sida vid sida. Nya generationer modifierar alltså ständigt sina produkter och dockskåpen har nu, om inte helt ersatts, så kompletterats av exempelvis datorspelet The Sims, där man virtuellt kan inreda sitt eget hus och befolka det. Har förskolor till exempel kulturarv av typen dockskåp? Bratz?

Kanske ska vi också hellre arkivera, ställa ut och spela Ted Gärdestads och Lasse Berghagens sånger än Alice Tegnérs, om vi nu ska tala om BARNkulturarv? Ted Gärdestads låtar ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Jag vill ha en egen måne” och ”Sol, vind och vatten”, Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, liksom ”Idas sommar-visa” (av Astrid Lindgren & Georg Riedel), är sådant som barn idag frivilligt sjunger, inte bara på skolavslutningar. 

Är det för tidigt att göra detta till ”barnkulturarv”? Enligt vem då? Är det inte tillräckligt mångkulturellt? Alltför nutida? Fast till och med Astrid Lindgrens böcker kom 2013-2014 långt ned på listan (17:e plats) över bokinnehavet åtminstone på 149 av Söder-tälje kommuns förskoleavdelningar (se mitt blogginlägg 7/10-15). Är det dags att museifiera dem? Att representationen av etnicitet och genus inte alltid anses som optimalt i en del av det äldre såväl som nyare utbudet borde inte vara avgörande – utan motsatsen vore snarare sedd som anakronistisk – om det nu är ett kulturarv som ska bevaras.

Lekar lär vara det lämpligaste barnkulturarvet att ”överföra” 

När det kommer till kulturarv med flera decennier på nacken glöms dock ofta detta med genus bort. Utan vidare rekommenderas då för förskolebruk obegripliga sång-lekar som ”En bonde i vår by”, även ur genuspedagogiskt perspektiv tvivelaktig: 

”Och bonden tar en fru och bonden tar en fru…

Och frun hon tar ett barn, och frun hon tar ett barn…

Och barnet tar en hund, och barnet tar en hund…

Och hunden tar en katt, och hunden tar en katt…

Och katten tar en mus, och katten tar en mus…

Och musen tar en ost, och musen tar en ost…

Och osten den står kvar, och osten det står kvar.”

Förs det efteråt verkligen diskussioner kring frågor som Varför är det just bonden som tar (sig?) en fru? Och hur tar hon ett barn? Hur då ”tar”? Kidnappar? Om katten tagit en mus, hur kan denna mus då ta ost, och hur kan osten stå kvar, ifall musen är ”tagen”?

Säkrare är då, om nu vuxna ska överföra något kulturarv i meningen lära ut det, att introducera gamla, mer eller mindre ”fysiska” regellekar, typ Blindbockslekar, Följa John etc. Eller varför inte leka någon av dessa lekar:

Stafettleken ”Kycklingarna samlar frön”

Material: klädnypa + ärtpåse + 2 tallrikar med ärtor. Två eller tre lag. När starten går ska man med klädnypan ta upp en ärta i taget och släppa ner den på en tom tallrik, varpå nästa lagmedlem tar vid. När alla ärtor är upplockade räknar man vilket lag som fått flest. Finmoroorik och matte, för den som behöver läroplansalibi. 

Stafettleken "Vattenkedjan"

Deltagarna ställer sig (förslagsvis utomhus på sommaren) på två led. Alla har var sin mugg. Den första i varje led står vid en hink full med vatten. Siste man står vid en tom spann. När startsignalen går fyller försteman sin mugg med vatten ur hinken och häller sedan över vattnet från sin mugg till nästa persons mugg osv. När den som står sist i ledet får vattnet i sin mugg hälls detta snabbt ner i en annan hink längst bak. 

Detta upprepas med nästa barn, nu först i ledet. Leken fortsätter till dess att allt vatten i den första hinken är slut (eller under ett visst antal minuter). Slutligen mäter man hur mycket vatten respektive lag lyckats transportera, utan att i ledet spilla ut alltför mycket. Flera läroplansmål uppfylls!

"Fisknätet"

Man bestämmer en lekyta att röra sig inom. En person blir fiskare, som ska fånga de andra (=”fiskarna”). När han eller hon blir ”tagen” blir denne/denna en del av fisknätet: de tar varandra i handen och börjar jaga tillsammmans. Nästa person som blir "tagen" tar den i handen som tagit denna/denne, som nu också får vara med och "fiska" o.s.v.. 

Man får inte släppa taget och det är bara de i ändarna av "nätet" som – med sin fria hand – kan ”fiska in" någon. Den som blir sist kvar vinner och får vara fiskare nästa gång. 

Leken påminner förstås om många andra jakt- och fångstlekar, men har här som fördel kollektivt fiske.

Not

Delar av texten har tidigare publicerats i Rönnberg (2011).

Referenser

Helander, Karin: Den barnförbjudna barnkulturen, sid. 20–36 i Moa Wester & Magnus Öhrn (red): Barnkulturens gränsland, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet 2018 

Rönnberg, Margareta: Barn ärver tyvärr sällan andra barn... Om föräldragenerationers förslösade kulturarv – och barns reludiering!, sid. 169–196 i Anne Banér (red): Kulturarvingarna, typ! Vad ska barnen ärva och varför?, red: Anne Banér (red), Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 2011

Wiedemann, Thomas: Adults and children in the Roman Empire, London: Routledge 1989