FN:s generalförsamling antog för drygt tre år sedan 17 globala mål för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling (eng. Sustainable Development Goals) och länderna ska verka för att dessa uppnås till 2030.
I den nya läroplanen för förskolan, Lpfö 2018, står att
”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk [Sic!] och social [Sic!] som miljömässig [Sic!]. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen” (a a:2).
Dessutom står under rubriken ”Hållbar utveckling samt hälsa och välbefinnande” dessa skrivningar avseende naturen och miljön:
”En positiv framtidstro ska prägla utbildningen. Utbildningen ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett ekologiskt och varsamt förhållningssätt till sin omgivande miljö och till natur och samhälle. Barnen ska också ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling. Utbildningen ska ta tillvara barnens nyfikenhet samt utmana och stimulera deras intresse för och kunskaper om natur, samhälle och teknik” (a a:6).
Jag har tidigare på min blogg (17/9-18) förklarat att mina tre påpekande ”Sic!” i citatet av läroplanstexten är föranledda av att jag menar att adjektiven rimligen måste avse adverb: precis som i inledningsmeningen en ”ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling”? Jag var då också undrande inför hur detta kontroversiella samhällsvetenskapliga ämne social hållbarhet kommer att undervisas om, i fallet med förskolebarn. Likaså hur ”ekonomisk hållbarhet” ska komma att beskrivas, inte minst ur ett globalt och socialt hållbart framtidsperspektiv.
Vad innebär ekonomiskt och och socialt hållbart?
Vad innebär då dessa tre preciseringar av hållbarhet? Jag förutsätter att alla någotsånär vet vad ”ekologisk hållbarhet” avser (gå annars till KTH-sidan nedan om ekologisk och annan hållbarhet!), men de båda andra typerna är kanske oklarare. Jag hittar dessa förklaringar från Kungliga tekniska högskolan:
”En individ har behov, fysiska som psykologiska, och egna mål/drömmar. Att tillgodose planetens och alla människors möjlighet till att uppfylla dessa på en global nivå är vad social hållbarhet handlar om. I den processen blir begrepp som rättvisa, makt, rättigheter och tillit centrala för att visa vägen till mänskliga konstellationer som möjliggör att vi kan uppnå vår fulla potential” (a a, min kursiv + fet).
”Ekonomisk hållbarhet” råder det däremot mer delade meningar om och det sägs finnas olika definitioner. Jag väljer den rimligaste (andra om att t.ex. "utveckla ekonomin" finns ju på länken…):
”I den första av dessa två definitioner förstås ekonomisk hållbarhet som en ekonomisk utveckling som inte medför negativa konsekvenser för den ekologiska eller sociala hållbarheten. En ökning av ekonomiskt kapital får alltså inte ske på bekostnad av en minskning i naturkapital eller socialt kapital” (a a, min kursiv).
Social rättvisa, makt, rättigheter är mig veterligt inget som brukar tematiseras i för-skolan. Vågar verkligen svenska förskolepedagoger dra konsekvenserna av dessa nya läroplansskrivningar? Får de assistans någonstans ifrån, i form av undervisnings-material?
Fast går det att inta ett ”varsamt förhållningssätt” till samhället och samtidigt verka för rättvisa? Vad menas egentligen här med ”samhället”? Inte klottra på husväggar? Ett begynnande aktivt samhällsdeltagande från barnens sida kräver snarare aktuella kunskaper och ett kritiskt förhållningssätt. Exempelvis kunskaper om dagens industrialiserade lantbruk och matproduktion, med djur som enbart produkter.
Besök i djurverkligheten istället för en syn på naturen som idyll
Inte ens besök på ekologiskt drivna jordbruk räcker ju som ”kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling”. Vågar förskolepedagoger överhuvudtaget antyda de multinationella företagens och politikernas ansvar? Eller är det ”alltför politiskt”, alldeles för svårbegripligt för barn? Svårare än programmering?
Ty det går ju inte längre att bara att fortsätta med bilderböcker om bondgårdsliv från förr i världen, med djur behandlade som levande varelser, eller med besök på traktens enda bondgårdsmuseum och klappa får. Eller tro sig kunna lösa klimatkrisen genom att rita på bägge sidorna av papperet, lära sig släcka lyset eller spola sparsamt i toaletten.
Men hur ska pedagogerna göra, för att inte enbart möta barnen med skräckpropa-ganda och dystopier? Sådant torde enbart leda till paralysering. Vågar man ens problematisera samhällets matproduktion eller barnens prylkonsumtion?
Min erfarenhet av pedagoger av alla de slag och på alla stadier är, att de aktar sig för att kunna anklagas för att vara ”politiska”. Särskilt förskolepedagoger verkar mena att det inte är upp till dem att inviga barnen i samhällsproblem. ”Det ska föräldrarna göra.” Med detta synsätt går det emellertid inte att uppfylla den nya läroplanens uppdrag. Det räcker inte med att enbart göra barnen till ”miljövänner” som plockar skräp i ”naturen”. Miljön börjar numera i stadens reglerade natur, där människan tydligen bevarar naturen medelst papperskorgar…
Förskolepersonal lär förmodligen inte släppas in tillsammans med barn på hönsgårdar med djuren hopfösta i trånga burar, på slakterier eller matindustrier, fast ett besök på en soptipp borde väl gå att ordna? Även ett besök vid matkedjornas lastkaj, med containers fulla med fullt ätlig mat som slängs? Och vad slags ”natur” introduceras barnen egentligen till? Den i barnens omgivning redan av bebyggelse förstörda? Och hur kommer barnen åt ett ”globalt framtidsperspektiv”? Ens en global förståelse av nuet?
(Kanske genom mitt förslag i blogginlägget 5/12-18 om barnens detektivarbete som går ut på att utforska varifrån ”svenska” livsmedelsprodukter kommer? Hur långt maten färdas innan den når oss.)
”Hållbar livsstil” betydligt bättre än ”hållbar utveckling”
Värt att notera är att det i läroplanen står ”hållbar utveckling”:
”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk [Sic!] och social [Sic!] som miljömässig [Sic!]. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen” (a a:2).
Frågan är om det ens är möjligt längre att låtsas som att det går att balansera de tre typerna av hållbarhet. Det senaste tio åren har argument hörts rörande omöjligheten av ”hållbar utveckling” och kritik av ett nyliberalt tänkande om oändlig tillväxt höjs allt oftare. ”Hållbar utveckling”, märk väl ett politiskt begrepp, har alltmer ersatts av ”hållbar livsstil”. Finns det kanske andra och klokare sätt att leva än vårt nuvarande? Vad tror barnen?
”Hållbar konsumtion” borde vara den lättbegripligaste formen av hållbarhetsunder-visning, inklusive sådan i ett globalt perspektiv. Att jämföra foton av de hundratals leksakerna i svenska barns rum med de leksaker som andra länders och tiders barn har/hade vore inte så svårt att få igång en givande diskussion om. Behöver barnet verkligen alla sina leksaker? Ännu fler?
Det av många lovordade svenska förbudet mot reklam i barnkanaler (som sänder från svensk mark) har ju inte haft något inverkan alls på konsumtionen av barnprodukter, jämfört med den i andra länder utan barnreklamförbud. Är det då inte dags för förskolorna att göra sitt? Hållbarhetspedagogik får inte bara bli naturkunskap eller miljöpedagogik. Att undersöka och diskutera leksaksinnehav lär vara viktigare för ett hållbart liv på vår planet, än att uppmärksamma eventuella djurljud i skogen.
Så varför anses konsumtionskritik och kritik av ekonomiska orättvisor inkräkta på familjens/föräldrarnas område – utgöra ”politik”? Detta till skillnad från den statligt anbefallda kritiken av exempelvis stereotypa könsroller? Därför att dessa ekonomiska ting närmar sig klassfrågor och ojämlikhet? Partipolitik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar