Det finns bara en enda sorts barnkultur – hur många "barnkultur-begrepp" vuxna än hittar på…

I snart 50 år har kulturarbetare, författare, konstnärer, teaterfolk, kulturbyråkrater med flera som tillverkar produkter, föreställningar, kurser etc. för barn, innehaft tolknings-privilegium vad gäller innebörden av begreppet ”barnkultur”. Inte minst har detta kunnat ske, eftersom de i 40 års tid direkt eller indirekt varit uppbackade av Centrum för ”barnkulturforskning” vid Stockholms universitet (CBK) i en rätt ohelig – ty okritisk – allians. 

Själv har jag lika länge varit ytterst kritisk till detta elitistiska ”kulturella” vuxenvälde. Etnologer, antropologer, sociologer, kommunikationsforskare har verkligen inte överbefolkat litteraturlistorna eller föreläsningsschemat. Jag har redan tagit upp ämnet åtskilliga gånger på min blogg (till exempel 15/10-15; 15/3-17). Ingen från CBK & Co har kommit med några som helst invändningar eller ens kommenterat min kritik, vilket jag tolkar som ett tyst medgivande. 

Fast som initiativtagaren till det akademiska ämnet ”Barnkultur” vid CBK, professorn i konstvetenskap Gunnar Berefelt, själv skrev 1981 om ”barnkulturens” vuxna upphovs-människor: 

”Att satsa på barnkultur betyder, på myndighetsspråk, oftast att köpa vuxen arbetskraft för att öka utbudet av ’goda’ kulturprodukter åt minderåriga. Mera kultur åt barnen, bättre kultur åt barnen […men också] de oegennyttigt frambringade kan vara rena smörjan” (Berefelt 1981).

Det är dock värre än så, då en viss sort smörja kan vara ytterst användbar för barn. Dock inte denna sort, eller följderna av detta, i grunden institutionella, kulturbegrepp.

Adultonormativitet

Jag har för tydlighets skull myntat begreppet adultonormativitet om vuxna som förmenta ”barnkulturproducenter” och bedömare av barns kultur. När vuxna gör anspråk på, eller helt sonika norpar åt sig, barnkulturbegreppet för sina egna skapelser, såväl som i egenskap av forskare och recensenter tror sig besitta tolkningsföreträdet och värderingen vad gäller kulturprodukterna för barn, är detta också fråga om adultonormativitet. 

Vuxna inom litteraturen, teatern, filmen, kulturförvaltningarna etc skapar nämligen aldrig Barnkultur. Administrerar aldrig Barnkultur. Kan aldrig skapa Barnkultur. Kan aldrig rätt bedöma Barnkultur, utan att åtminstone först bygga på barnobservationer och/eller belagda kunskaper om barns erfarenheter, synsätt och preferenser, samt acceptans av barns värderingar.

Vuxna kan enbart skapa kulturprodukter/-aktiviteter för barn – och ”barnkultur”-begrepp… De förmodligen välmenande vuxna som inbillar sig motsatsen tar dock samtidigt över fältet, ställer sig i vägen för barnen och deras inbördes skapade Barnkultur. De skymmer sikten för barns intressen, förståelsesätt och preferenser. Vuxna kvalitetsnormer blir på kuppen normerande – i stället för vad som rätteligen borde vara avgörande: barns upplevelsevärden och Barnkulturens bidrag till deras emotionella överlevnad, med hjälp av, av dem själva väl valda, produkter och aktiviteter.

Enveten som jag är, ska jag ta mig an även det senaste uttrycket för detta etablerade vuxensynsätt avseende vad som är barnkultur: Johan Fornäs' på CBK:s årliga mars-seminarium 2017, som i sedvanlig ordning året därpå återgavs som inledningskapitel i CBK:s skriftserie, denna gång med titeln Barnkulturens gränsland (2018). Först ska jag emellertid göra mig begriplig, genom att förklara min egen precisering av barnkulturbegreppet.

Vad är ”kultur” generellt? Jo, skillnadsskapande

”Kultur” har – oavsett definition – med kollektiv identitet att göra, är en grupps delade förståelsesätt, värden, värderingar, preferenser och praktiker utifrån likartade erfarenheter eller ambitioner. En kultur kan till exempel omfatta en yrkesgrupp, en religiös grupp, ettdera könet, en åldersgrupp eller generation. Några exempel, förutom Barnkultur, är ungdomskultur, invandrarkultur, arbetarkultur, allmogekultur, skolkultur, forskarkultur och företagskultur. En kultur omsluter alla av ”sin sort” och utestänger samtidigt ”andra sorter”. Kultur syftar till att skapa sammanhållning genom medlem-marnas delade ”annorlundahet”.

De flesta människor, även barn, deltar förstås samtidigt i flera kulturer, men bara barn är medlemmar av en Barnkultur. Eller så är de med i flera Barnkulturer sida vid sida eller lagrade ovanpå varandra, som när vissa barn dessutom ingår exemplevis i en mindre tjejkultur. Kultur rör sig om att framhålla skillnad gentemot andra grupper och framhäver därför likhet inom den egna gruppen. Det sistnämnda ter sig ju mer ädelt…

”Kultur” handlar alltså om att, inom gruppen, skapa delade innebörder och bygga gemenskap, utifrån att ha någonting väsentligt gemensamt, genom att göra någonting betydelsefullt tillsammans, gemensamt veta något, vara likadana, i stora drag tänka och känna likadant om för gruppen viktiga ting (Gauntlett & Thomsen 2013). 

Denna medvetna eller omedvetna kulturella identifikation inrymmer förstås inom sig även skillnader, men kulturen ifråga fokuserar likheterna. Kulturen kan förvisso också dela vissa drag med andra kulturer, är givetvis inte totalt annorlunda, men betonar just det som man anser är utmärkande för den. Barnkultur kan även kallas för en delkultur bland många andra delkulturer, snarare än utgöra någon subkultur, vilket antyder underordning under en ”huvudkultur”. 

….och vad är – enligt min mening – Barnkultur specifikt?

I menyn till min blogg har jag redan vissa begrepp och företeelser preciserade, bland annat min syn på innebörden av barngemenskapen ”Barnkultur”: ett etnologiskt barnkulturbegrepp för en ung kamratkultur som, precis som skiftande kamratrela-tioner, är en föränderlig grupprocess. Det betecknar barns gemensamma vardagliga praktiker, deras vanor, rutiner, värden och föreställningar:

”Barnkultur är de synsätt, idéer och handlingar som barngruppers medlemmar delar, med utgångspunkt i deras i stora drag gemensamma erfarenheter, tolkningar, preferenser och oftast även delade värderingar av livsmiljöer och symboliska eller materiella produkter, som bidrar till att de stärker sin kollektiva identitet. I huvudsak rör det sig om barnens reaktion på den underordning och marginalisering som de utsätts för från vuxet håll.

Det inkluderar barns egenstyrda kamratkulturer såväl som deras val, användning och tolkningar av vuxenproducerade kulturprodukter riktade till barn – som dock i sig inte är barnkultur, utan på sin höjd råmaterial i barnkultur(er). Barnkulturer rör sig om praktikgemenskaper omsatta i kollektivt agerande, handlar inte bara (som oftast i vuxnas fall) om tolkningsgemenskaper.”

Om vad skapas det alltså innebörder eller mening? Framför allt uttrycker Barnkultur barns syn på sig själva i relation till vuxna och deras reaktioner på hur vuxna ser på barn – värderingar och attityder som barn upptäcker på egen hand eller övertar från (var)andra.

Barnkultur är med andra ord resultatet av barns meningsskapande utifrån delade upplevelser (på både ont och gott), men tar sig även uttryck i lustfyllda expressiva aktiviteter. Det kan exempelvis röra sig om barns:

-  gemensamma fantasivärldar (t.ex. låtsaslek/rollek) och egna hjältar/”idoler”

-  kollektiva, icke av vuxna organiserade lekar, spelande (inklusive dator-/tv-spelsspelande) och sportliknande aktiviteter typ bollspel eller olika slags brädåkning

-  delade lore (d.v.s. barns folklore eller muntliga traditioner av typen gåtor, retramsor, fräckisar, skämtmönster, vuxenparodier; modernare se-lore/spel-lore med anknytning till tv-program/ filmer/datorspel som man sett eller säger sig ha sett, olika ritualer, etc)

- samlande och bytande av olika typer av kort, småprylar eller märken

- inbördes sociala relationer på fritiden av mer svårdefinierbar art (bara ”hänga”)

- delade kroppsliga eller gestiska uttryck

- kollektiva användning och tolkning av vuxenproducerade, mer eller mindre kommersiella, favorit-produkter av typen tv-program, filmer, böcker, spel, leksaker, serier etc 

 -  allmänt ”snack” om barn kontra vuxna

Fast Barnkultur har förstås även vissa negativa, inbördes gränssättande inslag, såsom:

- mobbning och annat våld på (eller t.o.m. över) gränsen till fysiska våldsamheter

- nedvärdering av yngre barns val, eller av det motsatta könets preferenser

En Barnkultur uppstår således när barn delar grundläggande värden, värderingar, moral och upplever en känsla av gemenskap. Det rör sig helt enkelt om ”sånt som vi barn kan, vill och gör – till skillnad från vuxna”, ”sånt som vi barn gillar, men inte ’dom’”. Eller så kan det handla om ”sånt som vi tjejer föredrar/gör, till skillnad från pojkarna”. Barnkulturens innehåll är dock oftast könsöverskridande åtminstone vad gäller initierade kunskaper om företeelsen ifråga, även om bara ettdera könet praktiserar den. Vetskap, användning och tolkning av vissa produkter skapar kulturell samhörighet mellan de insatta och avstånd till de oinsatta. Vuxna har ju inte en susning ens om tio av namnen på Pokémons! 

Barnkultur är samtidigt en pågående och flytande process, ett görande i förändring, och man växer inte bara ur sina skor utan även ur barnkultur(er).

Johan Fornäs: ”Barnkulturbegreppens betydelser” (2018)

Nu är turen äntligen kommen till den nya text av Johan Fornäs, som jag i inledningen utlovade att jag skulle diskutera. Fornäs är professor i medie- och kommunikations-vetenskap vid Södertörns högskola, men gjorde sig i under 90-talet vida känd för sina bidrag till ungdomskulturforskningen.

Han framhåller inledningsvis att han inte är bevandrad i barnkultur, utan bara via tankar kring (vuxen)kulturbegreppens olika betydelser ska ”knyta an dessa kulturresonemang till barntematiken” (2018:11). Ändå lyder rubriken till hans antologibidrag ”Barnkultur-begreppens betydelser”… Fornäs går således igenom en kvartett kulturdefinitioner, för att slutligen nudda vid barnkulturbegreppet. 

Kulturbegrepp nummer 2 ≈ en subkultur?

Begrepp nummer 1, ”andlig odling”, är i barnkulturfallet irrelevant. Där är jag ense med Fornäs, så det lämnas här därhän. Kulturbegrepp nummer 2 påminner (bortsett från det om ”subkultur”) om min utläggning ovan: ”det så kallade antropologiska kulturbegreppet, inspirerat av möten mellan olika livsformer eller kulturer [… med] barnkulturen som en sorts subkultur, alltså ett mer eller mindre ’främmande folk’ jämfört med andra åldersgrupper, med sin egen uppsättning av språk men också normer, ritualer, traditioner och gemenskaper” (a a:12). 

Att på detta sätt betrakta barn som ett ”mer eller mindre ’främmande folk’ jämfört med andra åldersgrupper” sägs dock enligt honom riskera att förtingliga eller ”’fetischera’ enskilda kulturer och nedtona individuella skillnader inom grupper och gemensam-heter” med andra grupper (a a:12).

Motargument till risken för att barn ska tas som ”främmande Andra” har jag redan givit ovan: kulturen framhäver ju endast det gemensamma, förnekar därför inte alls olikheter inom gruppen och ej heller vissa likheter som man delar med andra delkulturer. 

Kulturbegrepp nummer 3 ≈ universell konstnärlighet – riktig röra!

Det tredje kulturbegreppet i Fornäs' genomgång är det ”estetiska”, eller rent av ”konstnärliga” – ”en universellt delad konstnärlighet” – som sägs vara just det som ”nog många spontant tänker på barnkultur i termer av” (a a:13). Barnkultur avser här med hans formulering:

”estetiska uttryck: vad barn tittar på och tecknar, lyssnar på och sjunger eller läser och skriver; och hur de gör detta” (a a:13). 

Här har vi ett riktigt grötigt hopkok! Fornäs mixar i detta föga distinkta begrepps ”vad” dels in de av vuxna konstnärer, folkkulturtraderare och kulturindustrianställda skapade objekten/verken/föreställningarna/produkterna; dels ett ”hur” avseende barns intryck utifrån dessa vuxna uttryck, d.v.s. barns tv-/filmtittande, musiklyssnande och bok-läsning, även kallad konsumtion, och tolkning av konstnärers produkter alternativt av folklig kultur/populärkulturprodukter – som dock kan tas emot som ett helt annat ”vad” än de av vuxna avsedda/intolkade innebörderna; dels ännu ett ”vad”: barns egen, mer blygsamma, produktion av estetiska uttryck i form av teckningar, sånger och egna berättelser. 

Det förblir oklart om individuella personers enskilda uttryck respektive intryck åsyftas, eller om barnkultur här är ett kollektivbegrepp. Till exempel författare skriver dock sällan i par och barn brukar exempelvis inte teckna i grupp, om än gärna bredvid varandra. Jag väljer en bred tolkning av detta estetiska kulturbegrepp som beteckning på konstarter, populärkulturgenrer etc.

Dessa fetstilta delar måste dock givetvis hållas åtskilda! Detta grumliga barnkultur-begrepp är samtidigt just det begrepp som kännetecknar det akademiska ämnet Barnkultur vid Stockholms universitet. 

Centrum för barnkulturforskning presenterar sig numera på sin webbsida på detta vis ”Vad är barnkultur? Är du intresserad av kultur för barn, barns eget skapande och barns upplevelser av kultur?” (https://www.buv.su.se/cbk/) Att ”upplevelsebiten” nu finns tydligt uttalad, är visserligen ett framsteg. Företrädarna har i decennier ansett barnkulturbegreppet omfatta ”kultur” ”för”, ”med” såväl som ”av” barn. ”Kultur för”, det vill säga olika vuxenkulturers produkter och vuxnas aktiviteter riktade till barn, utgör dock fortsatt 80 procent av studierna i ”Barnkultur”... Barns ”skapande” syftar på CBK på vuxenledda övningar inom konstarterna teater/drama, dans, musik, samt på barns tecknande – inte på vad barn gör tillsammans på exempelvis lekplatsen. 

Det vore också möjligt att tolka de fem märkliga orden ovan ”och hur [barnen] gör detta” som att barnkultur enligt Fornäs inte bara syftar på barns användning och tolkning av (fin-, folk- eller populärkulturella) produkter formgivna av vuxna, utan även dessa produkters kreativitetsfrämjande inverkan alternativt (”okreativt" imiterande?) ”påverkan” på barnens egen produktion: hur barnen därmed själva tecknar, sjunger, skriver. Således ännu ett slags ”hur”. Jag luftar denna tolkning, eftersom han varvar barnens reception av vuxen ”konst” med barnens egen produktion på samma ”konstnärliga” område. 

Det estetiska kulturbegreppet är i grunden hierarkiskt 

Det verkar emellertid som att Fornäs beslutar sig för att reservera barns tolkningar till kulturbegrepp nummer 4. Om barns mottagande nu ens platsar där, ifall Paul Ricœurs ”kritiska hermeneutik” ska utgöra den teoretiska basen för att bedöma även barns meningsskapande. Det skulle nämligen kräva att barnen inte bara ”inkännande” förstår, utan även kan förklara, texternas innebörd. Med andra ord inte bara till-egnar sig texten, utan även distanserat kan analysera den. Det klarar i vart fall inte barn yngre än 8-9 år av…

Tillåt mig också anmäla starkt tvivel, beträffande hur ”konstnärliga” vuxna kultur-bedömare egentligen anser barns egna uttryck såväl som deras föredragna populärkulturprodukter vara. Detta estetiska kulturbegrepp är uttalat normativt. Hur denna ”spontana” tolkning av ”barnkulturbegreppet” – inom den vuxna kultursektorn och inom kulturvetenskaperna (gissar jag, att Fornäs menar) – kan komma sig är däremot föga förvånande, med tanke på den kulturinstitutionella och pedagogiska uppbackningen, som jag i inledningen av detta blogginlägg kritiserade, samt med beaktande av barns maktunderläge. 

Finns det överhuvudtaget något enda område, som barn haft makt nog att definiera eller skapa begrepp för? (Före skolifieringen av förskolan, var ”lek” möjligen ett sådant begrepp.) I kulturbegrepp nr 3 nedtonas, enligt min mening obefogat, skillnaderna mellan barn- respektive vuxengruppers bidrag. Det är inte precis barnen som vinner på detta…

Att det estetiska barnkulturbegreppet skulle antyda något slags ”universellt delad konstnärlighet” (a a:13) håller jag alltså inte med om. Även med tanke på alla ”myndighetssatsningar” typ kulturinstitutionella och pedagogiska interventioner i barns liv, som just motiveras med barns påstådda otillräckliga konstnärlighet och deras dragning till den ”okonstnärliga" populärkulturen. Barn (förutom unge Mozart och kanske en handfull till) anses inte kunna skapa konst. Det antropologiska begreppet nummer 2 ställer däremot kulturer vid sidan av varandra, jämställda värdemässigt. 

Barnkulturens allra mest grundläggande uttryck, lek och lekar, studeras dessutom i stort sett aldrig i estetiska, sinnliga termer. Därmed inte sagt att de inte borde, med tanke på att atmosfär, upprepade mönster och rutiner i hög grad kännetecknar såväl lek som traditionella lekar. Dagens akademiska bilderboksforskning verkar heller inte tro på någon universell konstnärlighet ens bland vuxna författare eller illustratörer, vilka explicit eller implicit (genom vilka som får äran att bli föremål för djupsinnigt studium) rangordnas hierarkiskt.

Kulturbegrepp nr. 3,5 ≈ det ”kulturella” i kultur

Inte heller kan jag riktigt förstå Fornäs' syn på något som han kallar för ”ett sociologisk kulturbegrepp, som skjuter in sig på värden och normer som ett samhälle eller en grupp delar” (a a:13). Det som ska förtydliga ”just det kulturella i kultur (i antropologisk mening, nämligen att vaska fram en kärna eller ryggrad i hur kulturen förverkligar sig)” (a a:13). Avser dessa ”normer” nu inte samma gemensamma normer och värden som nyss kännetecknade det antropologiska begreppet nr 2? Många av barns lekritualer, lekar, gåtor, retramsor, räkneramsor är dessutom typexempel på livskraftiga traditioner.

Fornäs placerar hur som helst in detta ”icke fullvärdiga” ”sociologiska (kvasi)begrepp” som ”3A.”, ett slags ”diffus övergångsform” som jag på grund av numreringen till en början tolkar som övergång från det tredje, estetiska (a a:13). Varför inte istället inplacerat som underavdelning till det antropologiska? Gåtans lösning ges efter två stycken nedan.

Fornäs verkar hur som helst här ha kulturstudier av ”cultural studies”-typen i tankarna. Vad menas då med att det kulturella ”förverkligar sig”? Avser inte ”det kulturella” allt möjligt meningsfullt som en grupp människor delar med varandra genom kommunikation och tradition? Inte heller förstår jag honom, när han skriver att begreppet barnkultur inte känns ”så bekvämt” i denna Cultural Studies-tolkning… 

Sociologiskt kulturbegrepp à la Cultural Studies ”obekvämt”?

Mig tycks ”barnkultur + kultursociologi” vara väldigt goda kamrater, även om brittiska Cultural Studies-forskare sannerligen inte utmärkt sig för att ägna sig åt varken ”konst”, mediers barnutbud eller barnkultur. Fast det behöver ju inte betyda att detta är olämpligt, omöjligt eller obekvämt? Amerikanska kolleger som John Fiske (1989) och Lawrence Grossberg (1998) har ju inte bara betonat vad människor gör med texter, snarare än vad ”texten” gör med människor. De har även i medie-etnologiska undersökningar studerat hur människor på kreativa sätt kan tolka förtryckande texter, så att dessa blir subversiva. 

Min oförmåga att begripa behöver förstås inte vara Fornäs’ fel… Lyckligtvis visar sig det ”sociologiska kulturbegreppet = gemensamma värden och normer” i själva verket vara övergången till det fjärde, hermeneutiska, barnkulturbegreppet. Detta sägs ha ”rötter i det sociologiska kvasibegreppets gemensamma värden och normer” (a a:17). Denna variant kunde för tydlighetens skull gärna ha numrerats som ”4.A”, följt av det hermeneutiska som ”4.B”. Dock tror jag att Fornäs egentligen menar tvärtom: att det sociologiska begreppet har sina rötter i det hermeneutiska.

Fornäs är som sagt ursprungligen känd för sin forskning inom ungdomskultur och det är i sammanhanget synd att han för länge sedan lämnat det fältet. Kulturvetenska-pernas ungdomskulturbegrepp användes på 90-talet nämligen om en, oftast opposi-tionell, meningsproduktion som de unga själva stod för. Denna meningsproduktion omformade de beskrivningar som vuxenvärlden uttryckte – och gavs tolknings-företräde. 

Det upplevs möjligen som svårt att tillämpa samma tänkesätt på barngrupper och föreställa sig att också barn kan ägna sig åt gemensamt meningsskapande som avviker från vuxnas. Liksom att barn skulle kunna ha åsikter om annat än barn – vuxenvärlden till exempel. Detta är de tankar som dyker upp hos mig, när jag funderar kring övergången till det sista, hermeneutiska, barnkulturbegreppet som Fornäs själv förordar för vetenskaplig analys (a a:14).

Kulturbegrepp nummer 4 ≈ (vems?) meningsskapande praktiker

Fornäs’ egen favorit bland barnkulturbegreppen är således ”det hermeneutiska, som definierar kultur som meningsskapande praktiker”: 

”Ur ett sådant perspektiv handlar barnkultur både om hur barn tolkar sin värld och om hur världen tolkar vad barn egentligen är för ’varelser’. Det handlar alltså om barns meningsskapande praktiker, men också vuxnas och hela samhällets sätt att förstå vad barn, barndom och barnslighet är” (Fornäs 2018:14, min kursivering).

Ska nu denna meningsskapande precisering enbart (eller främst?) avse barnkultur-forskares kulturbegrepp, eller även vara en allmän och ”fundamentalt mänsklig specialitet”? Det verkar onekligen av beskrivningen ovan som att också barn kan vara meningsskapande i tolkande mening. Åtminstone inkluderas vuxna som grupp. Att ”skapa mening”,"tolka","förstå", ”definiera” vad ”barn är”, och som hermenutiska forskare ”förklara”, sitter dock inne med helt olika grader av makt – vilket just framgår ovan av ordet ”egentligen”… Frågan är också om vuxna har tillgång till, eller ens intresse för, vissa barnkulturrelaterade studieobjekt att grunda sin förståelse på…

Kultur anses allmänt avhandla kollektiva identitetsfrågor. Fornäs skriver dock kanske om individuell identitet: ”[i]dentitet är alltid sammanväv[d] med skillnad” (a a:16) och barn skiljer sig onekligen från vuxna. Fast annanhet är bara ena halvan av identitets-processen, i vilken den andra utgörs av likheten med jämnåriga. 

Kultur hänvisar alltså samtidigt till kollektiv identitet och gemenskap. Han tycks nu emellertid glömma sin egen precisering av det sociologiska såväl som hermeneutiska kulturbegreppet, som ”skjuter in sig på värden och normer som ett samhälle eller en grupp delar” (a a:17 resp. a a:13). I fallet med barnkultur är det dock faktiskt två (mer eller mindre) motsatta grupper som skapar mening: dels barn, dels vuxna, inklusive vuxna forskare. 

Beskrivningen av barnkultur i nr 4 ovan verkar alltså vara fråga om en barngemenskap inom kamratkulturer som tolkar (oklart vad), samt en vuxengemenskap inom vuxen-kulturer, som konstruerar barndiskurser i form av kulturprodukter för barn och forsk-ning om barn och barnkultur.

Kan forskarens vetenskapliga analys i sig vara ”barnkultur”?!

På sidorna 14–15 skriver Fornäs dels om ett hermeneutiskt begrepp, dels om ett hermeneutiskt perspektiv. Jag förmår faktiskt inte luska ut när han med ”menings-skapande praktiker” syftar på undersökningsobjektet och företeelsen ”barnkulturs” konkreta yttringar (i form av texter, handlingar och reception) respektive på ett analytiskt perspektiv på objektet. 

Det måste dock vara problematiskt att ha ett och samma kulturbegrepp för att dels definiera föremålet för studierna, dels för forskarens eget meningsskapande avseende barns meningsskapande såväl som beträffande andra vuxnas meningsskapande inbakade i produkter riktade till barn? Forskning på det ”barnkulturella forskningsfältet” blir automatiskt ”barnkultur”! Q.E.D., Quod erat demonstrandum – Vilket skulle bevisas – som vi i skolan skulle avsluta mattetalen med, när dessa gick ihop.

Ty har forskaren samma benämning på sin aktivitet (att skapa mening ur/om barn-kultur/barn) såväl som på det objekt som vederbörande analyserar (barns menings-skapande rörande barns (och vuxnas?) ”värld”, samt vuxnas meningsskapande avseende barn) – blir väl forskarens egen analys av denna ”barnkultur” i sig ”barn-kultur”?! Såvida forskaren nu inte ställer sig utanför ”världen” eller ”hela samhället”… En vuxens forskning görs alltså i sig till ”barnkultur”?!? Jag hade ingen aning om att det var detta som avses med beteckningen Centrum för barnkulturforskning! 

Jag förblir visserligen osäker beträffande huruvida Fornäs verkligen menar både-och i formuleringen om att barnkultur handlar ”både hur barn tolkar sin [barn-?]värld OCH hur vuxna tolkar barn”. Eller om han egentligen menar dels, dels: ”dels hur barn tolkar världen, dels hur vuxenvärlden tolkar barn”? Preciseringen ”både-och” skulle rimligen innebära att varje analys av exempelvis en bok eller teaterföreställning riktad till barn skulle medta inte bara hur forskaren och pjäsförfattaren/filmaren etc, utan även barn-mottagare, tolkar denna vuxentext. Verkligen inte mig emot, men barnreceptionen är sannerligen inget som kännetecknar 95 procent av studierna i ämnet Barnkultur.

Vem tillhör världen?!

Här verkar det alltså som att barn och vuxna delvis lever i två skilda världar – vilken min kamratkulturdefinition också hävdar. Barn i ”sin värld”, medan ”världen” i denna fjärde definition tydligen ägs av vuxna och syftar på vuxenvärlden, i vilken barnen i realiteten dock självfallet också lever. Detta torde givetvis även inverka på barnens tolkningar i deras värld. 

Att döma av kamratkulturens alla vuxenparodier och nedtagningar av vuxna ingår även dessa i den ”värld” som blir föremål för barns tolkningar och försök att tillsammans definiera sig själva. Vad är vuxna ”egentligen för varelser”? Hur skiljer ”vi” oss från ”dem”? Vissa kulturprodukter/-aktiviteter hjälper barn att också bättre förstå vuxen-heten, ”vuxenvarelser” och vuxensamhället.

Så var kan man bäst ta reda på hur barn tolkar vuxna och vuxenhet, såväl som sig själva som grupp? Givetvis i deras kamratkulturer. Att vuxna inte lever i, eller har kunskaper om, ”barnens värld” betonas dock ytterst sällan. Inte heller av Fornäs. Sådana insikter om att vuxna är okultiverade på barnkulturområdet har hittills inte uppmuntrats i ”barnkultur”-forskning… Här tycks behovet av sådana kunskaper trots allt inkluderas i den fjärde barnkulturdefinitionen, vilket är bra.

Fornäs verkar emellertid mena att barnkultur enbart särskiljer sig från vuxenkultur genom ”barntematiken” (a a:18). Är ”barn” i fallet med denna barnkultur verkligen bara en subjektsposition som ”ges identitet” genom språket (a a:15)? En eller flera författares representationer av barn i barnböcker? Eller livs levande, reella barn (i pluralis) som gemensamt agerar och tolkar? Både-och? 

Jo, barn är även ”med- och motagerande subjekt i gemensamma kunskaps- och kulturprocesser” (a a:17), framgår det av en bisats. Vilka de agerar mot respektive med förblir dock oklart. Så handlar inte barns kamratkulturer lika mycket om deras syn på vuxna? Kännetecknande för Barnkultur är, som jag ser det, i själva verket att ”hela världen” ses ur barns kollektiva perspektiv. 

Barns kamratkulturer – en för vuxna okänd värld

Barnkultur är en, visserligen ojämn, kamp mellan en barndiskurs och en vuxendiskurs avseende barngruppers kollektiva identitet och syn på vuxnas annorlundahet. I barns gruppkultur betraktas vuxna som Andra. Det har vuxna givetvis svårt att föreställa sig.

Fornäs’ varning om den påstådda risken med det andra, antropologiska, barnkultur-begreppet – att forskaren betraktar barn som ett ”’främmande folk’ jämfört med andra åldersgrupper” och förtingligar eller ”fetischerar” dem – är nu tydligen som bortblåst… Ty vilken barnsyn framträder inte i nr 4, när barnkultur uppenbarligen delvis handlar om vuxnas tolkningar av vad slags ”varelser” barn ”egentligen är”? Snacka om ett ”främmande folk”! Fast egentligen ingen felaktig beskrivning, med tanke på att vuxna ofta inte har en susning om vad barn sysslar med eller har för åsikter om saker och ting…

Att ”kultur” i kulturstudier såväl som i vardagaktiviteter handlar om produktionen och tolkningen av mening/betydelse/innebörder via text, bilder, musik etc har jag själv alltid tagit som en självskriven utgångspunkt. För mig har frågan istället hela tiden rört VAD som tolkas, av VEM/VILKA och HUR? Samt VEMS tolkning som blir den rådande. I ”barnkultur”-fallet är svaret förstås ”självklart”…

Lika givet har det för mig varit att utgå ifrån att kultur alltid handlar om att skapa skillnad. Detta är bara antytt i kulturbegreppen nr 2, 3 och 3,5 ovan. Tydligare blir det i den fjärde definitionen, då barnkultur med det hermeneutiska kulturbegreppet för första gången uttalat utpekas inbegripa två motsatta, eller åtminstone olikartade, grupper: barn respektive vuxna. Underförstått är möjligen att dessa bägge världar ska mötas? Att ”barnkulturen” ska medla? Jag finner det ytterst tveksamt att detta skulle vara skälet åtminstone till barns val av produkter och aktiviteter.

I ”barns värld” lär väl valda delar av vuxnas kulturprodukter skapade för barn snarare i hög grad ingå som gemensamt självstärkande bearbetningsmaterial. Därmed behövs även olika definitioner av kultur för de i kommunikationsprocessen inblandade aktörerna: producerande, ”sändande”, tolkande, forskande vuxna respektive ”mottagande”, tolkande, motagerande, barnkulturskapande barn. 

Jag anser det därför vara en svaghet hos ett analytiskt verktyg att, som det estetiska barnkulturbegreppet, utan särskiljande omfatta vuxna konstnärers uttryck såväl som barns intryck utifrån dessa vuxenuttryck, med tanke på de bägge gruppernas oftast olikartade sociala sits, synsätt och värderingar. Det ges sken av en enhetlighet vad de båda gruppernas ”konstnärlighet” och meningsskapande anbelangar, som jag hävdar inte är faktisk. 

Denna insikt finns möjligen just inbakad i Fornäs’ val i begrepp nummer 3 av ordet ”gör detta” istället för ”tolkar detta” i de kryptiska slutorden ”och hur [barnen] gör detta [tittande, lyssnande, läsande, sjungande, tecknande etc]”. 

Ojämlik förhandling om mening och makt mellan barn & vuxna

Man kan enligt min mening inte ha samma kulturbegrepp för barns inbördes kamratliv respektive för vuxnas kulturella aktiviteter med barn som målgrupp. Behovet av att särskilja kvarstår i grunden även för Fornäs’ precisering av det fjärde, hermeneutiska kulturbegreppet, trots att han nu tydligt talar i termer av två gruppers – troligen rätt olikartade – perspektiv och sätt att ”tolka” via helt olika yttringar: ”kultur som meningsskapande praktiker. […] Ur ett sådant perspektiv handlar barnkultur både om hur barn tolkar sin värld och om hur världen tolkar vad barn egentligen är för ’varelser’” (a a:14). 

Först här i nummer 4, uppfattar jag det som, tillerkänns äntligen de unga läsarnas/ tittarnas/lyssnarnas meningsskapande någon framhävd betydelse. Barnens menings-skapande verkar emellertid snävas in till att främst handla om deras egen individuella identitet, medtar exempelvis inte barns syn på vuxna, vuxna konstnormer eller barns kollektiva identitet (a a:15). Varför tror jag då att Fornäs avser barns individuella identitet? Jo, utifrån de forskare som nämns i sammanhanget (Stuart Hall, Paul de Gay, Julia Kristeva, Paul Ricœur). Enligt min mening handlar Barnkultur inte om individer eller deras meningsskapande.

Barns meningsskapande tolkningar av ”konstnärlighet” kan som sagt dels vara helt annorlunda än de av upphovsmänniskorna avsedda, dels olikartade i jämförelse med exempelvis forskares och barnens föräldrars. Detsamma gäller givetvis barns tolkningar av till exempel ”barnaktighet”, ”barnslighet” och ”vuxenhet”. I vuxenfallet med två eller fler meningsskiljaktiga tolkande perspektiv (kring genus, etnicitet, klass etc) brukar man då börja tala om kamp eller uttalade eller outtalade förhandlingar om mening mellan oeniga parter. Fast vilket utgångsläge har barnkollektivet egentligen i förhandlingar med vuxenvärlden?! Informerar sig de vuxna (forskare inkluderade) över huvud taget om barns gruppkulturer?

Nej, i fallet med barns egen meningsuttryckande kollektiva barnkultur av typen kamratkultur sker i stor sett aldrig någon förhandling med de vuxna, bland annat eftersom de vuxna helt enkelt saknar inblick i den. Man studerar den till exempel inte på universitetet… Inte ens forskare verkar vilja få några djupare insikter om denna ”värld”. Dessa vuxna känner inte till barnens syn på vad som för dem är viktigt eller bra, eftersom de vuxna är så upptagna av att analysera och kvalitetsbedöma vuxnas kulturprodukter för barn.

Minst två barnkulturbegrepp tycks behöva kombineras

Anledningen till att Fornäs föredrar det fjärde, hermeneutiska, barnkulturbegreppet i vetenskaplig analys är, att enbart denna definition sägs kunna förklara och grundlägga de övriga 3,5 begreppen. Ty, framhåller han, olika kulturer kan ytterst ses som olika sätt att tolka världen (=det antropologiska kulturbegreppet), medan konstarterna (=det estetiska begreppet) såväl som det sociologiska ”kvasibegreppet” sägs utforska och testa meningsskapandets möjligheter och gränser (a a:14). Om man glider mellan olika definitioner, kan det uppstå problem, menar Fornäs.

Han framhåller dock att inte heller kulturbegrepp nummer 4 utesluter eller fullt ut kan ersätta de övriga 3,5 barnkulturbegreppen, men betonar att det hermeneutiska däremot kan förklara och ligga till grund för de andra 3,5 typerna (a a:14). Där håller jag givetvis med, eftersom ”meningsskapande praktiker” har en så otroligt vid innebörd att allting som uttalar sig om barn – exempelvis Skolverkets råd om den optimala matematikundervisningen i första klass och barns reaktioner på detta – likaså är meningsskapande. Fast för den skull inte något exempel på barnkultur, i någon av de övriga 3,5 definitionernas mening… 

”Glider mellan olika definitioner” menar jag dock att Fornäs faktiskt gör i sin precisering av vad som med hans hermeneutiska barnkulturbegrepp analyseras (a a:14). Han halkar nämligen mellan barns ”subkultur” i ”sin värld” (antropologiskt/kultursociologiskt begrepp) respektive vuxnas ”konst” och populärkulturprodukter (estetiskt begrepp). Även om ”kultur = meningsskapande praktiker” sägs inte fullt ut kunna ersätta de övriga, betonar Fornäs emellertid inte att begreppet måste/bör kombineras med ytterligare något. För detta talar i vart fall ”både-och”-tolkningen ovan, till skillnad från en ”dels-dels”-tolkning, då alla begrepp kan ha ”sitt giltighets- och användnings-område” (a a:14). 

Ty måste inte den som studerar exempelvis specifika bilderböcker som saluförs som barnkultur just kombinera åtminstone två helt olika barnkulturbegrepp? Eller kan verkligen en analys av å ena sidan det vuxna meningsskapandet inbakat i kulturpro-dukter/estetiska objekt avsedda för barn och å andra sidan barns meningsskapande vid sin reception av samma objekt – grundat i barnens syn på världen (alternativt: ”på sin värld”?) – genomföras med enbart ett hermeneutiskt eller ett estetiskt kultur-begrepp? 

För att just bli varse den maktkamp som här försiggår, snarare än enbart bägge gruppers uttryck för någon ”universellt delad konstnärlighet”, krävs åtminstone både begrepp nummer 3 och 4, gärna även nummer 3,5. Kommer barns meningsskapande praktiker annars in i bilden? Nej, här behövs hjälp av receptionsforskning, reader-responsundersökning eller kulturstudier, snarare än av någon receptionsestetisk dekontextualisering modell Paul Ricœur.

Det existerar ingen eremitkultur! 

Johan Fornäs förordar dock Paul Ricœurs hermeneutiska närmande, men denne analyserar väl ”text” i snäv bemärkelse: enskilda texter eller verk? Gäller kanske ovan analytiska begrepp nr. 4 (meningsskapande praktiker) enbart för enskilda verk, eller talar Fornäs precis som beträffande de övriga 3,5 kulturbegreppen även nu om kultur så att säga i klump? 

Har jag möjligen totalt missförstått barnkulturbegreppet nr 4, när jag hela tiden tolkat forskningsobjektet som gruppers meningsskapande, en barngrupps såväl som en vuxengrupps? Forskare analyserar ju sällan i grupp, så kanske menas enbart enskilda forskares meningsproduktion utifrån individuella konstnärers enstaka verk? Fast ”vuxenvärlden” kan väl inte representeras av en enda person? (Detsamma gäller förstås ”barnvärlden”.)

Men avses verkligen en forskares analys av till exempel en specifik författares verk riktad till barn, går det väl inte att tala i termer av ”kultur”, med innebörden vuxensam-hällets eller barnboksförfattarnas gruppkultur? En individs meningsskapande är aldrig detsamma som ”kultur”, varken en författares text eller ett barns teckning. Då rör det sig bara om två individers expressiva uttryck. För att någonting (ett föremål, en handling, en idé, klädesplagg etc) ska anses som ”kulturellt”, måste det delas med en grupp. Det existerar inga eremitkulturer.

”Kultur” är i kulturstudier inte alls detsamma som produktion av betydelse eller mening i största allmänhet, via olika sorters symboler, uttrycksformer eller språk, med t.ex. representationer av barn. Då kan resultatet istället vara föremål för litteraturvetenskap-lig eller konstvetenskaplig analys. För att bli till ”barnkultur”, måste dessa symboler etc ingå i något större, delas med andra och helst också tas emot av rätt så många. Mottagandet – inte själva skapandet – är det viktiga i kommunikationsprocesser såväl som för kommunikativa kulturbegrepp som detta hermeneutiska. Utan en specifik mottagargrupp och ”distributörer”, ingen kommunikation, ingen kultur.

En individ kan aldrig skapa kultur 

Jag skrev ovan beträffande det estetiska barnkulturbegreppet, som enligt Fornäs var det ”spontant” förgivettagna (eventuellt även bland allmänheten): ”Det förblir oklart om individuella personers enskilda uttryck respektive intryck åsyftas, eller om detta är ett kollektivbegrepp, men författare skriver sällan i par och barn brukar exempelvis inte teckna i grupp, om än gärna bredvid varandra.” 

Går det att kombinera ett estetiskt begrepp avseende individers produkter med forskarens fjärde kulturbegrepp, meningsskapande (om/av barn)? Kan den enskilda författaren anses företräda ”hela (vuxen)samhället”? Jag tycker inte det. Kultur existerar inte inom en individ, utan mellan människor.

Eller hade jag fel, när jag inledningsvis skrev att kultur – oavsett definition – har med kollektiv identitet att göra, är en grupps delade förståelsesätt, värden, värderingar, preferenser och praktiker utifrån likartade erfarenheter eller ambitioner? Således inte individuella konstnärers/författares/filmares/barns etc meningsproduktion. Jag tror inte att jag är ensam om den tolkningen. 

Skulle inte också min egen förordade definition ”barnkultur=kamratkultur” faktiskt ”fullt ut kunna ersätta” de övriga? Barns tolkande gemensamma bearbetning av sina intryck från estetiska populärkulturprodukter såväl som från ”konst” och "möten med vuxna" skulle mycket väl kunna inrymmas inom det antropologiska/etnologiska barnkulturbegreppet, oavsett om ansedd som subkultur eller delkultur. Barns lekar betraktade som ett slags barnritualer och barntraditioner kan också platsa där. Detta antropologiska begrepp beskrivs ju av Fornäs på detta vis:

”det så kallade antropologiska kulturbegreppet, inspirerat av möten mellan olika livsformer eller kulturer [… med] barnkulturen som en sorts ”subkultur” [..] med sin egen uppsättning språk men också normer, ritualer, traditioner och gemenskaper” (a a:12). 

Med denna definition behöver vi väl inte alls gå omvägen över ”meningsskapande praktiker”, eftersom språk alltid är meningsskapande? Och varför skulle de övriga tre barnkulturbegreppen över huvud taget behövas ”förklaras” av det heremenutiska? För vilket annat syfte skulle människor använda språk och delta i ritualer och traditioner, om ej för att skapa och få mening? 

Det sociologiska, ”obekväma”, barnkulturbegreppet omfattar ju enligt Fornäs de ”värden och normer som ett samhälle eller en grupp delar” (a a:13) och skulle alltså kunna gälla för ”dels-dels”-tolkningen ovan av begrepp nr 4, nu med betoning på en enda grupp. Värden och normer kan väl aldrig existera, utan att vara resultatet av meningsskapande? Vuxengruppen delar vissa värden och normer, barngruppen däremot andra normer och värden – och i kamratkulturen framhävs kollisionen mellan dessa, vilket leder till barns motståndslusta. Att särskilt betona denna hermeneutiska praktik, tillför som jag ser det föga. 

Det fjärde begreppet skulle också kunna tolkas som ett ”allkulturbegrepp” som slår samman alla de övriga 3,5, även om Fornäs själv aldrig uttrycker sig så. Detta skulle dock, som redan framgått av min trevande tolkning av nr 4, bli alltför diffust.

Forskares/författares meningsskapande om barn = vuxenkultur

Fornäs har alltså i sin text så smått försökt tillämpa kulturbegreppets fyra huvudsakliga varianter inom det barnkulturella forskningsfältet och förordat det fjärde, hermeneutiska begreppet. Går det verkligen att applicera vuxenkulturbegrepp på barnkultur?

Mitt svar är NEJ!, eftersom barn respektive forskare och producenter av kultur-produkter för barn tillhör två mycket olika delkulturer med mycket olika makt och därmed troligen med olika syften med sitt meningsskapande. Olika vuxna besitter givetvis också de olika mycket makt vad vuxenkulturen anbelangar, beroende på klasstillhörighet, kön etc, men alla samhällsklassers vuxna, bägge könens, alla etniciteters etc sitter inne med makt över barn. Barns främsta motmakt är just deras Barnkultur.

Hur skiljer sig då mitt föredragna barnkulturbegrepp ”kamratkultur” från hans fyra och speciellt det som Johan Fornäs har som sin favorit (begrepp nr. 4)? Jag har en klarare betoning av barn som grupp, med inbördes delade olikheter i jämförelse med vuxna som grupp. Barnkultur är INTE detsamma som ”hela samhällets sätt att förstå barn, barndom och barnslighet (nr 4 + nr 3,5) – utan barns sätt; INTE ”universellt delad konstnärlighet” (som i nr 3), utan (i bästa fall) konstnärliga respektive estetiska aktiviteter. INTE heller är barnkultur detsamma mötet mellan en vuxen livsform och barns livsform (som i nr 2), utan barns inbördes livsform – eller snarare lekform – i vilken vuxna mestadels saknar inblick.

Framför allt betonar min kamratkulturdefinition barns kollektiva självbestämning, deras möjligheter att definiera vad slags ”varelser” de själva (såväl som vuxna) är. En mer barnstyrd definition. Detta sker inte uttalat framhävt i nr 4. Nummer 2 är enbart betraktat utifrån vuxet perspektiv, då barn inte torde se sig själva – utan snarare vuxna – som ett ”främmande folk”. Barns tolkningar antyds bara med de grumliga fem orden ”och hur de gör detta” i nr 3. Kvalitetsbedömningarna av såväl vuxnas som barns skapande görs i nr 3 likaså av vuxna, ja, inte ens det estetiska värdet får någonsin bestämmas av barn.

Det fjärde hermeneutiska ska (i min ”både-och-tolkning”) förmodligen föreställa ett interaktivt begrepp, men handlar i realiteten bara om interaktion i ena riktningen, med tanke på att de flesta vuxna är okunniga, ja, ointresserade, av barns tolkningar och av vad som försiggår i barns kamratkulturer. Eller åtminstone nedvärderar de vad som där sker, så är föga förhandlande. Mitt kamratkulturbegrepp säger rakt ut att det är interaktivt enbart inom barngruppen, inte interaktivt mellan barn och vuxna. 

Och det är kanske lika bra det, invänder kanske någon, eftersom de vuxna annars förmodligen skulle försöka intervenera normerande även där. Mitt alternativ för mer insiktsfulla vuxna vore förstås att istället försöka förändra sådant i vuxenvärlden som barnen reagerar avståndstagande emot… Barnsolidariska barnkulturstudier bör alltså enligt min mening reservera barnkultubegrepet för barngruppers meningsskapande kamratkulturer. 

Detta omöjliggör för den skull inte att vuxnas kulturprodukter och kulturaktiviteter också kommer in i bilden, enbart att användningen och receptionen av dem måste fokuseras. Barnböcker utgör annars en aspekt av Litteraturvetenskap, barnteater av Teatervetenskap och bägge kan vara inslag i Kultursociologi – men inte i Barnkultur-studier. Vuxna kan inte skapa Barnkultur, varken författare, illustratörer, dramatiker, filmare, dansare, musiker. Forskares meningsskapande analyser av barnkulturella företeelser är heller inte barnkultur, utan vuxenkultur.

Kan en mormor skapa både barnkultur och ungdomskultur?

Jag står, även efter mina försök att förstå Johan Fornäs, fast vid min definition av Barnkultur: 

Barnkultur är det som barn gör tillsammans, sociala kroppsliga och verbala handlingar – inte någonting abstrakt i enskilda människors huvuden, varken i barn- eller vuxenhuvuden.

Bättre vore att ersätta beteckningen ”Barnkultur" på CBK:s kurser med etiketten ”Barn och kultur”, som just var benämningen på den kurs på etnologiska institutionen i Uppsala som jag själv länge undervisade på. Där fokuserades i hög grad leken, som Johan Fornäs bara nämner i en bisats. Indirekt är den kanske ändå medtagen, när han listar några punkter med ”aspekter som behöver skärpas för att det hermeneutiska kulturbegreppet” ska bli optimalt: ”fler symbolformer än ord och skrift måste finnas med” (a a:15). Eller så är det inte lek som han tänker på, utan musikforskaren i honom som talar. 

Det hade dock varit intressant att få veta ifall den före detta ungdomskulturforskaren Fornäs idag menar att det vore rimligt att se ungdomskulturbegreppet som en ”ungdomligare” motsvarighet till barnkulturbegreppet. Och om han till exempel anser att jag som mormor i en t-shirt med anarkistisk text och med blått hår skulle kunna passera som exempel på ”ungdomskultur”? Det tycks ju vara möjligt för vuxna att producera "barnkultur", så varför inte?

Referenser

Berefelt, Gunnar: Moderna Museet (1981):4

Fiske, John: Understanding Popular Culture, Boston, Mass.: Unwin Hyman1989

Fiske, John: Reading the Popular, Boston, Mass.:Unwin Hyman, 1989 

Fornäs, Johan: Barnkulturbegreppens betydelser, s.10–19 i Moa Wester & Magnus Öhrn (red): Barnkulturens gränsland, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet 2018

Gauntlett, David & Thomsen, Bo Stjerne: Cultures of Creativity. Nurturing creative mindsets across cultures, Main report, Billund: LEGO Foundation 2013

Grossberg, Lawrence: The cultural studies’ crossroads blues, European Journal of Cultural Studies 1 (1998):1, s.65–82