Igår 31 oktober var det 500 år sedan Martin Luther sägs ha spikat upp sina 95 teser mot den så kallade penningavlaten på dörren till slottskyrkan i Wittenberg, ”Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum” (≈Disputation till utredning av avlatens inne-börd). Inför reformationsjubileet har det visserligen redan celebrerats ett helt Martin Luther-decennium. I år firas han till och med i form av en Playmobil-figur som påstås ha slagit försäljningsrekord.
Tidigare fanns det riddare, sjörövare och rymdhjältar i leksaksformat, men de har idag ingen chans mot Martin Luther, eftersom vuxna även tagit över leken med lille Luther: ”Hans figur är i dag den mest säljande figuren hittills. Försäljningen är uppe i över 1,1 miljoner gubbar, meddelar tillverkarna. ’Jag tror det är bra att vi kan närma oss Luther med viss lätthet och på ett mer lekfullt sätt’, säger Christian Dulled, samordnare för den tyska evangelisk-lutherska kyrkan, i ett pressmeddelande”, förtäljer Dagens Industri (29/10-17).
Figuren har inte sålts i leksaksaffärer, utan exempelvis i evangeliska kyrkors souvenir-butiker och kristna bokhandlar. ”Och det finns flera animerade filmer på Youtube som förklarar reformationens historia med mini-Luther i huvudrollen” (a a). Martin Luther i form av en badanka påstås också finnas. Den fyra minuter korta filmen The Story of Martin Luther med stopmotionanimerade Playmobilfigurer finns till beskådan på
Jag gillar visserligen både animerade filmer och badankor, men är sannerligen ingen direkt fan av denne antisemitiske, misogyne hatpredikant och har mest förknippat hans namn med ett citat från dennes Bordssamtal (1566) som etsat sig fast: ”Ogräs växer fort, därför växer flickor fortare än pojkar”…Jo, jag vet att Luther förordade skolundervisning även för flickor, men bara så att de skulle kunna läsa Bibeln.
Jag inser att många av Luthers, med dagens mått mätt, högst diskriminerande uttalanden givetvis bör ses historiskt och möjligen var denne ölälskare helt enkelt stupfull när han yttrade dem. Både hans 95 teser och bordssamtal trycktes hur som helst och tycks ha blivit enormt lästa. Klart är därmed att redan med det allra fösta massmediet (tryckta skrifter) inleddes spridningen av hate speech i stor skala…
Till utredningen av barnkulturens innebörder
Jag vet idag inte heller varför jag 1989 skämtsamt refererade till Luthers 95 teser, men möjligen var det för att han betraktades som den moderna tidens förste rebell. Också jag menar förstås än idag att det är bra att vi kan närma oss Luther på ett mer lekfullt sätt. Fast inte bara.
Hur som helst skrev jag i min debattbok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) ett kapitel med korta punkter, som inlägg mot den tidens skräpkulturdebatt. Detta avsnitt ”95 teser om barnkulturen för barn mellan 4 och 9 år” (a a:48-60) sammanfattade i punkt-form min syn på barnkulturens förhållande till vuxenkulturen. Ännu mer var det fråga om motinlägg i en då livlig debatt.
Hur som helst skrev jag i min debattbok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) ett kapitel med korta punkter, som inlägg mot den tidens skräpkulturdebatt. Detta avsnitt ”95 teser om barnkulturen för barn mellan 4 och 9 år” (a a:48-60) sammanfattade i punkt-form min syn på barnkulturens förhållande till vuxenkulturen. Ännu mer var det fråga om motinlägg i en då livlig debatt.
Journalister var påhittiga i slutet av 80-talet och en av dem, Hans Brattberg, hade kommit på idén att kopiera av mina teser på ett långt pappersark. Han tog med mig till Riksdagshuset och i bild ses jag nedanför dess ståtliga fasad stå omgiven av dussinet barn, hållandes vad som ser ut som en utdragen hushållsrulle. Möjligen är bilden bearbetad, ty jag minns ingen flera meter lång drapa. Bildtexten lyder ”Margareta Rönnberg behöver inte spika upp sina 95 teser om barnkultur på riksdagshuset. Riksdagsbiblioteket har nämligen beställt hennes bok ’Skitkul!’” (Nya Wermlands-Tidningen 5/6-89).
Det hör väl till åldern att blicka bakåt och utvärdera och jag konstaterar nu att jag idag fortfarande skulle skriva under på 92 av de 95 teserna, även om några skulle formule-ras aningen annorlunda med hjälp av dagens begrepp. Vilka teser jag skulle skippa, får du själv luska ut! Jag vet ej heller hur många som jag eventuellt lyckades omvända med min bok, men jag har genom åren mött flera dåtida meningsmotståndare som till mig senare sagt att de ”alltid tyckt som jag”. Snäll som jag (likt Donald Trump) egent-ligen är innerst inne, brukar jag då bara le inombords.
Håller du med om minst 85 av mina teser, räknar jag det som en symbolisk botgöring för eventuellt tidigare begångna såväl som framtida synder. Omvänd dig annars till min lära! Gör bättring! Fortsätt sedan protestera med mig – och efter mig (fyller 70 år om några månader, orken börjar tryta…)!
Även om jag läst latin, publiceras här min utredning av barnkulturens innebörder och mina teser med motargument mot skräpkulturfördömandena för enkelhets skull översatta till svenska. Som ett historiskt dokument, får texten stå så som den var för 28 år sedan, då punkterna var att betrakta som ett slags resume av ståndpunkterna i bokens övriga 17 kapitel.
Inte minst avspeglar de 95 teserna det som mest av allt debatterades mot slutet av 80-talet, vad barns kulturprodukter anbelangade: ”mediepåverkan” förstådd som direktkopiering, faran med ”önskeidentifikation”, barns förmenta oförmåga att kunna skilja mellan fiktion och verklighet, den påstådda faran med tecknat ”våld”, ”avtrubb-ning”, ”reklampåverkan”, ”könsrollspåverkan”, förtjänsterna hos bok vs bildmedier, ”verklighetsflykt”, med mera.
Ämnen som idag möjligen upplevs som mer oproblematiska? Eller så inte?
95 teser om populärkultur för barn mellan 4-9 år
1
Barnkultur är inte bara kultur gjord för barn, utan vad barnen förstår med det de tar in och det de tar till sig.
2
Detta överensstämmer inte alltid med vuxnas tolkning.
3
Vuxna har för den skull inte mer ”rätt” än barnen.
4
Vi vuxna måste söka förstå hur unga hjärnor tolkar och använder de betydelser som film/TV/böcker/serier etc har för dem.
5
Barnen lägger i kulturprodukten in betydelser som kanske till hälften är hämtade utanför texten/filmen etc – från sina egna tidigare upplevelser.
6
Barnen tar med sig exempelvis TV-erfarenheter in i vardagen och vardagserfarenheter in i TV-tolkningen.
7
Praktiskt taget varje enskilt barn utvecklar sin egen ”läsart”, ser sin ”egen” högst ”personliga” film – det vill säga tolkar ännu mer subjektivt än vuxna gör.
8
Detta differentierade mottagande omöjliggör eller underminerar allmänna, generella ”påverkanseffekter” hos media.
9
Vissa grundläggande åldersbundna tolkningslikheter finns dock, i enlighet med åldersspecifika behov, problem eller orosmoln – på så sätt att 5-6-åringar exemplevis inriktar sig på hur hjälten skulle ”hjälpa mig”, medan 8-9-åringar istället fokuserar samma hjältes autonomi och förmåga att ”hjälpa sig själv”.
10
Det är livsviktigt att känna igen sig, få sitt jag och sin omgivning speglad och bekräftad också i barnkulturen.
11
Barn använder sig bland annat av media för att bygga upp sitt jag och skapa sig en identitet.
12
Identitetsskapande handlar dock lika mycket om att se olikheter mellan sig och andra (även dem på film/tv/i bok/serie), som om att se likheter.
13
Barn säger/tänker lika ofta inför mediefigurer ”sån är inte jag” eller ”så vill jag inte bli!”, som ”sån är jag också” eller ”så vill jag också vara/bli”.
14
Det är möjligt att använda sig av fiktion eller ”det overkliga” för att bättre begripa och anpassa sig till ”verkligheten”.
15
Förskolebarn ser lättare likheter än olikheter mellan sig och mediefigurer.
16
Skolbarn börjar alltmer intressera sig för olikheter mellan sig själv och andra, verkliga såväl som i media.
17
Vuxna sätter felaktigt likhetstecken mellan sin egen och barnets varseblivning och upplevelse, enligt principen att ”det som skrämmer mig, skrämmer också barnet som därför bör förskonas från detta som är alltför verklighetsfrämmande”.
18
Barnet oroar sig däremot ofta för scener som den vuxne tycker är helt alldagliga, ”normala” och därför helt ofarliga.
19
I dessa fall är det fråga om någon enskild scen eller detalj som, på grund av överens-stämmelse med barnets egna tidigare upplevelser och rädslor, bryter igenom fantasi-förväntningarna och filtret mot verkligheten och berör barnet starkt.
20
Det är inte farligt eller skadligt att bli rädd. Att inte kunna bli rädd är värre.
21
Barns medieupplevelser är inte sällan motsägelsefulla och just därför fascineras de. De är till exempel både införstådda med och avståndstagande till det som de kommer i kontakt med. De både håller med och inte håller med huvudfiguren.
22
Fascination innebär att företeelser som har både för- och nackdelar behandlas på ett sätt som gör bägge sidorna attraktiva. På så vis kommer en värdering till stånd som oroar, testar och hotar, men till sist befäster nedärvda värderingar på ett till synes självvalt, ”frivilligt” sätt. Tillåts barnet leva med i och visa upp ambivalenta känslor, lär det sig att betrakta både sig själv och andra som såväl ”goda” som ”onda”.
23
Barn över 4 år vet att tecknat inte är ”på riktigt”, inte verkligt.
24
Just därför är tecknade filmer och serier deras favoriter.
25
Tecknad film är en hälsosamt form av barnkultur, på ett idealiskt sätt anpassad till barnets växande förmågor.
26
Istället för att dess ”orealistiska” karaktär fungerar förvirrande för barnets verklighets-sinne, är det just det tecknade mediets stora gap till verkligheten som hjälper barnet att lära sig skilja mellan fiktion (och fantasier) och verklighet.
27
Populärkultur riktar sig klart och tydligt till mottagaren såsom fiktion, det vill säga har oftast tydligare overklighetssignaler än den så kallade kvalitetskulturen.
28
Det kan inte gärna vara fråga om ”verklighetsförfalskning” om barnet inte uppfattar det hela som ”verkligt”, utan till och med förnekar att det alls handlar om verkligheten.
29
Det tydligt fiktiva i tecknad film förtar också känslan av ett, i vuxnas ögon, ”våldsamt" innehåll.
30
Det ”våld” som förekommer i overkliga tecknade filmer/serier/datorspel etc uppfattas inte som våld av barnen – och är alltså inte heller våld.
31
Som barnen ser det, inbegriper våld en förbindelse till verkligheten såväl som känslo-mässigt deltagande och engagemang i de människor som blir utsatta för det, men det förväntas det inte eller tillåts det inte när det handlar om leksaker eller teckningar: ”teckningar kan inte dö…”. Detsamma gäller för så kallad genrefilm, där ”våldet” av barnen bara betraktas som speciella ”stunts” eller ”trick” utförda av skådespelare.
32
En i skrift beskriven våldsamhet verkar brutal, jämfört med hur den framstår i bild-media.
33
Ju fler döda i en fiktionsberättelse, desto mindre realistiskt ter det sig. Allmänt kan den regeln uppställas, att ju fler som ”dödas” desto mindre skrämmande blir filmen, därför att våldet då tolkas som genreförväntningar och ”påhittat”.
34
Barn blir mindre upprörda – fast inte på grund av någon avtrubbning eller känslokyla – över många dödade i en västernfilm, än över en blodig näsa eller en skadad hund i en film som utspelar sig i en miljö lik deras egen. Det förra är ”bara film”, det senare kunde åtminstone vara verkligt.
35
De gånger barn verkligen reagerar på exemplevis våld i TV är när programmet inte är overkligt nog. Och då reagerar de med rädsla eller avsky, med mardrömmar snarare än en önskan att själv apa efter eller efterlikna de våldsamma handlingarna ifråga.
36
Påverkansvarnarna tar språnget mellan fantasi och verklighet i helt fel riktning, när de tror att det är fantasin och fiktionen (till exempel lek med krigsleksaker eller serier) som ”påverkar” verklighetens våldshandlingar eller verkliga krig – istället för tvärt om.
37
Barns ”missförstånd” vad beträffar exempelvis filmförståelse är stadieadekvata och oftast tecken på att framsteg är på gång. Det vill säga att de stämmer bra överens med barnets befintliga tankenivå och allmänna förståelseförmåga. De bör ej betraktas som ”filmpåverkan”, lika lite som Piaget talade om ”saftglaspåverkan” när barnen inte begrep att ett lågt, brett glas innehöll lika mycket saft som ett högt men smalt glas.
38
Mot ”filmpåverkan” talar också det faktum att barn blir mindre hämndgiriga, mindre "våldsförespråkande" såväl som mindre könsrollsrigida ju äldre de blir och ju mer film, TV etc (med dessas påstådda ”negativa förebilder”) de sett – inte mer som de ”borde” bli enligt påverkansresonemangen.
39
Det våld som populärkulturen "lär ut" säger att våld möjligen är försvarbart i självförsvar, men aldrig som ett angreppsmedel, vilket också överensstämmer med samhällets förhärskande värderingar.
40
Det är den andre, ”den onde” som satt igång våldet som hotar att utrota ”dom goda” och ”vår hjältes våld är därför livsuppehållande och gott. ”Vårt våld” försvarar livet, även om "vi" ställda inför det dödsbringande, onda våldet tvingas döda ”det ondas” representant.
41
Barn ser inte främst att våldsamma hjältar är våldsamma, utan istället att de hjälper de svaga och skyddslösa, snälla, små.
42
Förskolebarnets känsla av intensiv hjälplöshet och obetydlighet skapar behov av helmäktiga försvarare och fantasier om att själv vara/bli mäktig – ett slags ”vanmäktig allmakt".
43
I exempelvis He-Man-lekar återupplever barnen sina känslor i grupp, gör det gemen-samt som de tidigare upplevt en och en, och stärker sig också gemensamt i en kollektiv fabulerings- och allmaktsfantasi.
44
Just tecknade serier i film- eller tidningsform med deras förenklade världsbild och figurbeskrivning ger barnen möjligheter att testa motsägelsefulla känslor och handlingsmönster såsom att befinna sig i fara kontra att bli hjälpt, att vara självisk och aggressiv kontra omtänksam och hjälpsam, eller passivt lida kontra att aktivt slå tillbaka.
45
Barnen prövar sedan också dessa handlingsmönster i lek.
46
Lek kan sägas vara deras kroppsliga ”reflektionsform”.
47
Barn hämtar mer lekuppslag från bildmedia än från läsmedier, på grund av de förras mer konkreta, åskådliga karaktär och mer allmänna spridning.
48
Merchandising, så kallad prylförsäljning av mediefigurer, är inte enbart av ondo, utan ger stimulans till lek och bearbetning.
49
Det är fel att tro att barn i leken eller framför tv-rutan endast rollutövar eller lever sig in i ideal-jag. Lika ofta är det fråga om anti-jag.
50
Vuxna ser i barns medielekar enbart imitation – inte hur vardagserfarenheter och medieerfarenheter blandas och hur bägge ”förklarar varandra” och bearbetas (eller snarare: först nu begrips) i leken.
51
Barn imiterar inte slaviskt medieinnehåll – de imiterar, förändrar och härmar avståndstagande i en och samma process.
52
I populärkulturen liksom i barns egen kultur sker ofta en parodiering och omfunktio-nering av det massmedieinnehåll som barn enligt kritikerna sägs anamma okritiskt.
53
Just den formelartade karaktären hos populärkulturen och känslan att veta vad som snart ska ske bidrar starkt till nöjet. Barnet känner sig ”kontrollera” läs- eller se-upplevelsen. Verkligheten är däremot betydligt svårare att avgränsa och ”kontrollera”.
54
Från 6-7-årsåldern njuter barnet speciellt av att öva denna nyförvärvade färdighet att kunna känna igen en berättelses struktur, stereotyper/prototyper, ledtrådar etc.
55
Just enkla, formelartade programformer är också de som först parodieras: nyhets-sändningar, vädergubbar och reklam.
56
Barnen genomskådar tidigt reklamens ”osanningar” på en nivå, men accepterar dess ”falskheter” som roliga och underhållande på en annan nivå.
57
Detta är en betydligt mer komplicerad reaktion än att bara lära sig skilja på ”sant” och ”falskt”.
58
Det förekommer i reklamen som riktar sig till barn också många positiva värden: barn ses samsas om ägodelar, dela med sig, vara generösa, hjälpa varandra, samarbeta, leka glatt, hålla varandra i handen, kramas o.s.v.
59
Det existerar inte något sådant som en ren, spontan och opåverkad fantasi.
60
Film/TV är inte mer än böcker ”erfarenheter i andra hand”.
61
För vuxna verkar populärkulturen för barn ibland alltför enkel och ”lättuggad” – men så är den heller inte ansedd för dem och deras tänder.
62
”Verbalt begripande” vuxna har svårare än barnen att hänga med i de snabba och komplicerade bildskeendena och säger därför att ”sånt begriper inte barnen”.
63
Förskole- och lågstadiebarn är mindre beroende än vuxna av verbalt förklaringslim.
64
Barnen tar hjälp av figurernas gester, mimik, kroppsspråk, utseenden och andra yttre kännetecken, när de inte begriper orden – oavsett om dessa är svåra svenska eller på engelska.
65
För dessa barn handlar det dock många gånger inte så mycket om att förstå, som om att ta de äventyrliga bildvärldarna i besittning och uppleva dem med hela kroppen.
66
Konkret och intuitivt tänkande förskolebarn har svårt för långsamma berättelser där ingenting konkret sker eller görs.
67
Det är inte ”våldsamheterna” i sig, utan handling(ar)smättnaden och det uppskruvade tempot, som är attraktivt i tecknad film.
68
Actionfilmernas/-seriernas dynamiska rörelser och handling(ar)smättnad kan inte ”ersättas med likvärdiga men goda, mer moraliska alternativ”, om dessa inte verkligen är likvärdiga i plastisk dynamik utan saknar rörelse, har statiska uppslag och figurer som bara pratar.
69
Populärkulturen är en rollkultur, inte en personlighetskultur.
70
Film, TV, serier och andra till stora delar muntliga och konkreta, bildliga berättelse-former bör inte bedömas enligt litterära kriterier, utan med måttstockar som bättre passar deras auditiva, visuella och kinetiska natur.
71
I berättade/åhörda och förevisade/åskådade folkformer är det själva handlingarna som dominerar – inte som i skrivkonsten figurernas personlighet och motiv. Barn föredrar denna mer sceniska och gestiska kultur framför rent episk kultur.
72
Barn föredrar fortsättningsserier med den upprepade bekantskap med roller, figurer, miljö etc som dessa erbjuder.
73
Barn sätter sig inte framför tv:n eller bioduken för att lära sig något. Hela nöjet ligger i själva frivilligheten och kravlösheten, i atmosfären och i att vissa förväntningar infrias.
74
Förväntas gör underhållning i känslomässig trygghet. Även ögonblick av fara för hjälten sker inom ramen för säkerhet och lyckligt slut.
75
En tv-series framgångar beror på dess förmåga att bibehålla automatiska associatio-ner och infria förväntningar från ena veckan till nästa.
76
Programöppningen med annorlunda förtexter och emblem, titelsång, gimmicks, nyckelfraser, gester och ansiktsuttryck är avgörande för en series framgångar och uppskattning bland små barn.
77
En vänskaplig atmosfär, själva tonen är viktig för programmets popularitet. Snälla, glada ansikten och vänliga, personliga röster drar barnen till sig.
78
Hjälten har högt igenkänningsvärde, ”är” själva programmet. ”Hjälte” blir den figur som handlar mer än snackar och som när han öppnar munnen gör det i karakteristiska, stående, helst ovanliga, roliga vändningar.
79
Barnen minns de roller som de olika figurerna innehar. Det viktiga är att känna igen relationerna mellan figurerna och spektakulära handlingar. Själva handlingen är inbegripen i rollerna.
80
Ju mer man vet om hela serien, desto mindre vet man om ett enskilt avsnitt – även det man nyss sett.
81
Själva det att se fram emot programmet, och veta vad man kan förvänta sig, tycks minska medvetenheten om vad man just sett.
82
Man vet att man genomgått upplevelsen, men har inte medvetet lagrat något innehåll.
83
Barn kan förvisso uppmanas att titta på TV uppmärksamt och lära sig vissa saker, men detta får negativa känslomässiga effekter: tittandet blir olustigt, ofrivilligt – ett slags krav eller farosituation.
84
Man kan inte förvänta sig att barn frivilligt på fritiden ska försätta sig i en sådan olustsituation. Detta innebär för den skull inte att barn inte lär sig en onorm massa saker från TV.
85
Det finns ingen klasslös kultur.
86
Det finns ingen ålderslös kultur. Allt tal om att till exempel en bra barnbok också är en bra vuxenbok (och vice versa) är fel.
87
Barn är fundamentalt sällskapliga varelser med ett enormt gemenskapsbehov. De tycker inte om ensamaktiviteter eller ensamma, isolerade huvudpersoner.
88
Figurerna upplevs som mindre ensamma i bildmedia som film och teater, än i böcker.
89
Vuxna söker upplösa barnens gruppinriktade livsstil bland annat med hjälp av det individcentrerade tryckta ordet, med smalare, ”mer personlig”, film och med ”pedagogiska” sololeksaker.
90
Oron för ”verklighetsflykt” medger underförstått att det finns goda skäl för barnen att vilja fly.
91
Det är fångvaktarna som har fångarnas flykt på hjärnan.
92
Det är viktigare att ta itu med det barn flyr från, än det de flyr till.
93
Man blir inte det man ser/läser/leker. Det är skevt – eller självbedrägeri – att tro att ”dålig kultur” skapar ”dåliga” människor och att ”god kultur” skapar ”goda”. Kultur skapar inte människor. Människor skapar kultur.
94
Vi vuxna får inte stirra oss blinda på barnens mediepreferenser eller leksaker, utan måste ta reda på vad dessa BETYDER för DEM, vad de ANVÄNDS till, vad barnen GÖR med dem.
95
Alla skräpfördömanden är i grund och botten bara tecken på vuxen självcentrering, ointresse för eller okunnighet om barn.
Brasklapp
Betänk alltså att ovan var tillkommet som reaktion mot den skräpkulturdebatt som fördes i slutet av 80-talet, men kanske inte var helt olik det som ibland hävdas idag. Nu är det tecknade förstås ersatt av datoranimation och resultatet därav speciella serier riktade till så små barn som 2-3-åringar. På 80-talet såg 4-åringarna fortfarande serier som var gjorda för betydligt äldre.
Hur många av debattämnena som idag fortfarande hörs kan diskuteras, men till exempel det om könsroller har väl bara bytt namn till genus. Farhågorna om direkt ”mediepåverkan” lär väl aldrig dö ut, oavsett om de syftar på våld, reklam eller någon helt ny företeelse. Och oavsett vad forskare än säger. Jag tror dock inte att argumentet om ”verklighetsflykt” idag är särskilt frekvent förekommande, såvida det inte kan sägas finnas en motsvarighet i påståendena om barns och ungas aktiviteter på Internet.
Not
Den som önskar sig en mer akademisk text, hänvisar jag till min artikel från året innan: ”Vad är skräp? Nekrolog över skräpkulturbegreppet”, sid.109-28 i antologin Den för-förda barnkulturen?, Red: Per Kättström, Stockholm: Centrum för barnkulturforsk-ning 1988.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar