Öppet brev till SKOLVERKET: Barns lek måste vara en pedagogfri och undervisningsfredad zon!

Skolverket har nyligen publicerat ett första utkast till reviderad läroplan för förskolan. Eller snarare: offentliggjort ett utkast till den första delen, ”Förskolans värdegrund och uppdrag”. Del 2 om ”Mål och riktlinjer” ska komma i november. Myndigheten säger sig i bägge fallen be om synpunkter på utkastet från dem som sedan ska arbeta utifrån läroplanen.

Men vilka slags synpunkter efterfrågas då? Jo, i ett slags webbenkät efterlyser man i 27 av 29 frågor bara hur lätt/svårt läsaren (främst förskolechefer, förskollärare, barnskötare) har att FÖRSTÅ det som står i texten! Skulle detta IQ-test alltså vara detsamma som att ”ha möjlighet att lämna synpunkter” på skrivningarna?!? Jag tillhör visserligen ingendera yrkeskategorin och är numera ej heller exempel på ”annan pedagogisk personal i förskolan”, men har utbildat förskollärare (F-år 2) innan jag gick i pension. 

Jag skriver här snarare i egenskap av bekymrad, och förhoppningsvis insatt, barnist och barnkulturbloggare. Inte minst har jag i decennier haft ett särskilt intresse för barns lek och det är främst denna del av utkastet som jag nu tänker ha åsikter om. Således ge min ”förståelse av innehållet och hur jag uppfattar språket”… Jag formulerar alltså i löpande text, istället för att i enkäten bekräfta att jag förstår texten, min uppfattning om vissa passager i utkastet – för att kunna förklara varför ”jag inte kan förstå” att de är formulerade på det sätt de tyvärr är. 

Utgångsläget: Skollagen (2010: 800) och läroplanen ska avspegla att Sverige förbundit sig att följa internationella överenskommelser såsom FN:s konvention om barnets rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessa benämner symptomatiskt nog Skolverket såsom ”Barnkonventionen” respektive ”Mänskliga rättigheterna”.

https://www.skolverket.se/regelverk/skollagen-och-andralagar/andra-lagar 

Varför tappas just rättighetsdelen bort i fallet med barnen? Varför ej vara konsekvent och kalla den andra för ”Människodeklarationen”? Tyvärr genomsyras vissa passager i det utkast som jag här kommenterar inte av barnets rättigheter enligt en specifik artikel i ”Barnrättig-hetskonventionen”: nämligen artikel nummer 31. (Däremot reflekteras många andra artiklar (t.ex. nr. 28, 19, 37, 2, 3, 12, 17)i läroplansutkastet.)

Hur lyder då artikel 31? Jo:

Artikel 31: RÄTT TILL VILA, FRITID, LEK, REKREATION & KONST

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverk-samhet.

Eftersom de flesta svenska barn idag går i förskola är detta rimligen den miljö som ska möjliggöra att dessa rättigheter tillgodoses. Att det exempelvis ges tillräcklig med tid och utrymme för barns vila, lek och rekreation, som märk väl nämns före ”kultur” och konst. 

Definitionen av lek: En knäckfråga blir då: Vad menar FN med detta, till synes så självklara, ord lek? Det har vissa yrkesgrupper på sistone tyvärr velat till-egna sig. Därför har FN:s barnrättskommitté varit tvungen att förtydliga innebörden av artikel 31.

Barnrättskommittén är en tungt vägande FN-instans. Den samlar sig ungefär en gång om året till en session för särskilda uttalanden i form av ”allmänna kommentarer”, när den anser sig vara bekymrad eller behöva förtydliga och poängtera ytterst viktiga aspekter av Barnrättig-hetskonventionen. Dessa ”kommentarer” ska ses som tydliga fingervisningar om hur olika formuleringar eller teman i den aktuella artikeln bör tolkas.

Den 17:e i ordningen av dessa allmänna kommentarer kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), publicerades i april 2013. Den inleds med oron över att så få tar hela denna artikel på allvar:

2. Efter att ha granskat hur barns rättigheter enligt konventionen har genomförts är kommittén emellertid bekymrad över vilket ringa erkännande staterna ger rättigheterna i artikel 31. [..] Där det görs investeringar är det oftast i form av strukturerade och organiserade aktiviteter, men det är lika viktigt att skapa tid och utrymme för barn att ägna sig åt spontan lek, rekreation och kreativitet, samt att främja samhällsattityder som stödjer och uppmuntrar sådan aktivitet.

Barnrättskommitténs definition av lek:

Lek: Barns lek omfattar alla beteenden, aktiviteter eller processer som initieras, kontrolleras och struktureras av barnen själva. Lek äger rum närhelst och varhelst tillfälle ges. Omvårdare kan bidra till skapandet av miljöer där lek äger rum, men lekandet i sig självt är inte obligatoriskt, utan drivs av inneboende motivation och utförs för sin egen skull snarare än som ett medel att nå ett mål. Lek innefattar självbestämmande samt fysisk, psykisk eller emotionell aktivitet, och kan ta sig oräkneliga former, antingen i grupp eller individuellt. Dessa former förändras och anpassas under barndomens gång. Nyckelegenskaperna i lek är nöje, ovisshet, utmaning, flexibilitet och icke-produktivitet (punkt 14c, med mina kursiver).

Denna precisering av lekbegreppet skiljer sig som synes markant från det lekbegrepp som förekommer i ”gamla” läroplanen för förskolan, Lpfö 98, som jag redan i tidigare blogginlägg kritiserat. Där står först, helt riktigt: ”Leken är viktigt för barns utveckling och lärande.” Just därför ska den inte ”brukas” av vuxna till någonting alls! Ändå fortsätter den motsägelsefulla läroplanstexten, som åtminstone får mig att be om läroplansförfattarnas syn på/definition av/precisering av sitt lekbegrepp, så här: ”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan.” 

Har inga tillägg kommit sedan 1998? Jo, i Skolverkets Allmänna råd, Kvalitet i förskolan (SKOLFS 2005:10), vars syfte är att förtydliga verksamheten utifrån skollag och läroplan, finns i avsnittet ”Leken och lärandet” följande råd formulerade:

”Leken utgör grunden för barns utveckling och lärande. Det är därför viktigt att personalen:

– organiserar verksamheten så att barnen ges rikligt med tid, rum och material för olika former av lek samt ger dem upplevelser som stimulerar fantasin, kreativiteten och förmågan att leka.

– använder leken som ett medel såväl i arbetet med barngruppen som i arbetet med enskilda barns utveckling och lärande.”

Läroplanstexten såväl som det mer aktuella förtydligandet i den andra strecksatsen ovan anser jag strider mot Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (från april 2013). Lek skall inte vara något ”medel”! Lpfö 98 såväl som Kvalitet i förskolan skrevs förvisso före 2013, men nu finns i och med revideringen av läroplanen chansen, ja, rekommenda-tionen, att ta FN på orden!

Läroplanen måste alltså revideras på denna punkt. Även Barnrättskommitténs punkt nummer 10 framhåller att vuxna inte ska använda leken som något medel, utan leka med på barnens villkor i barns lekar. Inte minst för sin egen skull, således!

10. […] Att delta i barns lekar ger vuxna unika insikter i och förståelse för barnets perspektiv. Det bygger respekt mellan generationerna, bidrar till effektiv förståelse och kommunikation mellan barn och vuxna och ger tillfällen att erbjuda vägledning och stimulans. Barn har utbyte av rekreationsaktiviteter där vuxna deltar, till exempel frivilligt deltagande i organiserad idrott, spel och andra fritidsaktiviteter. Detta utbyte minskar emellertid, särskilt när det gäller utvecklandet av kreativitet, ledarskap och laganda, om vuxnas kontroll är så genomgripande att den under-minerar barnets egna ansträngningar att organisera och utföra sina lekaktiviteter (kursiveringarna är även här mina).

Hela denna Allmänna kommentar, Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), från 2013 finns översatt till svenska på Barnombudsmannens webbsida. Den innehåller ytterst intressanta definitioner även av innebörden av vila, fritid, rekreation.

http://www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument-for-nedladdning/publikationer/allmanna-kommentarer/ak-17-om-barnets-ratt-till-vila-fritid-lek-och-rekreation.pdf

Barns självinitierade lek ges således ännu inte någon uttalad plats inom förskolans utbild-ning, eftersom denna lek ju definitionsmässigt inte har något mål och inte ska organiseras, planeras eller ledas av vuxna. Leken ska inte syfta till något, inte vara ett medel för något, inte vara ”produktiv”. Inte undervisas om eller i. Åtminstone ifall rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté, som övervakar att ”Barnkonventionens” artiklar följs, och dess rättsliga analys från april 2013 tas någon notis om. 

Utbildning är ju enligt Skollagen ”den verksamhet inom vilken undervisning sker utifrån bestämda mål” (Lag (2015:194). Nu äger väl förhoppningsvis även annat än undervisning rum inom förskolan. Att rätta sig efter artikel 31 tycks inte heller vara avsikten beträffande den kommande läroplansskrivningen… Ty vad står nu om lek i det utkast som skrivits tre-fyra år senare?

I Skolverkets nya revideringsförslag, ”UTKAST 1: Läroplan för förskolan”, står (på sidan 4) om leken fortfarande tveksamma ting, speciellt i styckena två och tre, men även i det första stycket.

https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/forskola/las-och-lamna-synpunkter-pa-forsta-utkastet-till-reviderad-laroplan-for-forskolan-1.263158

”Leken som grund för utveckling, lärande och välbefinnande

Leken har en central plats i utbildningen och främjar barnens utveckling, lärande och välbefinnande. För barn är det leken i sig som är viktig och den kan ge glädje och välbehag. I leken är barnen aktiva aktörer, de härmar, skapar nytt och bearbetar sina upplevelser. På så sätt kan barnen bilda sig en uppfattning om sig själva och andra människor. Leken stimulerar fantasi och inlevelse. Leken utmanar och stimulerar också barnens kommunikation samt förmåga till symboliskt tänkande, samarbete och problemlösning (mona kursiver).

Min kommentar: De bägge meningarna med ”kan” är uppenbarligen ett sätt att bereda vuxna en roll, öka deras betydelse och motivera vuxen inblandning. Det borde istället för ”kan ge” oreserverat stå att ”leken skänker glädje och välbehag” (vilket den gör i 98 procent av fallen). Likaså borde det stå ”På så sätt bildar barnen sig en uppfattning om sig själva” etc. 

Ordet ”härmar” är troligen inte heller det som egentligen avses åsyftas: barn härmar förvisso vuxna, men vuxna vill nog hellre bli ”imiterade”. ”Härma” rymmer ifrågasättande och upp-roriskhet!

”En lärmiljö och ett förhållningssätt som uppmuntrar till lek bekräftar lekens betydelse för barnets utveckling, lärande och välbefinnande. Personalen ska trygga förutsättningarna för lek och leda leken på lämpligt sätt, antingen utanför leken eller genom att själv delta. Personalen ska också se till att alla barn har möjlighet att delta i gemensamma lekar utifrån sina förutsättningar och sin förmåga” (mina kursiver). 

Min kommentar: ”Personalledd lek” är inte lek av det slag som FN ger barnen rätt till, inte lek initierad, kontrollerad och strukturerad av barnen själva. Här antyds dessutom att de vuxna ska pracka på barnen speciella lekkamrater. Frågan är dessutom varför vuxna överhuvudtaget behöver ”bekräfta lekens betydelse”?

”Personalen ska lägga märke till faktorer som begränsar leken och utveckla arbetssätt och lärmiljöer som främjar lek. Personalens fysiska och medvetna närvaro leder till att kommunikationen mellan barnen stöds och att konfliktsituationer förebyggs. Leken ska få synas och höras. Lekande barn och vuxna ska ges tid, rum och ro att hitta på lekar, experimentera och uppleva” (sid.4 i UTKAST 2017-09-11, med mina kursiveringar).

Min kommentar: Jag vet inte om den första meningen i detta tredje stycke – om att personalen ska ”utveckla arbetssätt och lärmiljöer som främjar lek” – avser undervisning, men ”arbetssätt” signalerar i åtminstone mina öron inte direkt barns spontana lek… Kanske menas med den i läroplanen aparta meningen ”Leken ska få synas och höras” dock reell barnlek? Med andra ord: sådan lek som verkligen är driven av inneboende motivation och utförd för sin egen skull, snarare än som ett medel att nå ett mål? Detta bör i så fall förtydligas och betonas värdet av!

Ifall vuxna initierar/”hittar på lekarna” eller leder leken” är det (enligt Barnrättskommitténs förtydligande) definitionsmässigt inte fråga om barns lek. Det borde hellre stå att ”Personalen ska trygga förutsättningarna för lek och understödja leken på lämpligt sätt, antingen utanför leken eller genom att själv delta, förutsatt att de bjudits in av barnen”. Om de vuxna alls ska delta i barns lek, ska detta ej ske i egenskap av pedagoger utan som goda lekkamrater.

Även meningen ”Personalens fysiska och medvetna närvaro leder till att kommunikationen mellan barnen stöds och att konfliktsituationer förebyggs” är tveksam. Inte bara för att en fysiskt närvarande vuxen väl borde förutsättas vara medveten, utan för att konfliktsitua-tioner mellan de lekande barnen inte nödvändigtvis är något som ska förebyggas. Ty istället är dessa just det som ger barnleken dess särskilda värde vid skapandet av demokratiska samhällsmedborgare. Det antyder dessutom att förskolan ska skapa ögontjänare. Konflikter får sparas till dess vuxna ej ser på…

Förskolebarns lek är nämligen YTTERST sällan våldsam, men här skiner en oro igenom om att okontrollerade små flugornas-herre-barn skulle riskera att medvetet och avsiktligt göra illa varandra, ifall vuxna ej övervakade dem. Läroplansförfattarna oroar sig uppenbarligen för att det i förskolebarns lek skulle förekomma slagsmål, förtryck och kränkningar, om sådana ej stoppades eller förebyggdes av personalen. All etnografisk forskning om små barns lek visar dock att leken är fridsam, även om den precis som alla andra mänskliga relationer innehåller hierarkier och uteslutningar – som ofta just möjliggör god lek! (Låtsashandlingar ingående i lekstoryn kan visserligen te sig våldsamma för en utomstående observatör.)

Vad gäller andra passager i utkastet till revideringen, exempelvis inledningen om ”Värdegrund” och grundläggande värden, är barns lek just ett bra exempel på hur hänsyn till andra människor och rättvisa lärs. Under rubriken ”En likvärdig utbildning” (s.2) står vidare:

”Utbildningen ska ta sin utgångspunkt i barnens behov och intressen samt i det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare kan ha tillägnat sig, men också kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper.”

Barns intresse nummer 1 är just lek, som just ”kontinuerligt utmanar barnens kunnande och erfarenheter”...

Under rubriken ”Kommunikation” (s.5), verkar det som om barn utan utbildning inte kan tänka. Därtill antyds det att barn skulle kunna kommunicera utan att tänka:

”Utbildningen ska ge barnen förutsättningar att kunna tänka, lära och kommunicera i olika sammanhang och för skilda syften. Därigenom läggs grunden till att barnen på sikt tillägnar sig de kunskaper som alla i samhället behöver. […] Utbildningen i förskolan ska därför lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling genom att uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse att kommunicera på olika sätt.”

För dessa ändamål slår dock ingenting barnleken! Jag avslutar därför med dessa ”allmänna synpunkter” beträffande barns lek, som jag i och för sig redan ofta framfört på min blogg (t.ex. 6/3-17 om barns lekunderskott idag på grund av ett överskott av undervisningstänkan-de):

1. Att samtala – äkta kommunikation

Bara tillsammans med jämnåriga kan barn lära sig att samtala! I alla andra relationer talas de till. Det talas mycket om att vuxna ska samtala jämlikt med barnen, men barn och vuxna är aldrig jämlika, hur vuxna än försöker. Vuxna kan bara inte tänka bort att de är barnen över-lägsna. Hur välmenande och pedagogiska vuxna än är när de ställer frågor till barn, är frågorna för det mesta inte uppriktigt menade utan ställda för att fostra och undervisa.

Vuxnas så kallade frågor, inklusive pedagogers och lärares ”frågor”, är sällan reella frågor och ofta rent av ett slags tester. Vuxnas kommentarer är nästan alltid fråga om utbildning, åtminstone alltför sällan fråga om genuint intresse för barnets egna tankar. I (relativt) jämbördig lek med andra barn samtalar och förhandlar barn däremot med varandra, utan avsikt att förhöra den andre eller undervisa kompisen. Detta är mer likt vuxnas inbördes samtal, ”språkstimulerande”.

2. Träna oberoende

Med början redan i 2-årsåldern förbereder sig barn för sitt oberoende. I 4-5-årsåldern börjar de vilja dra sig undan vuxna, för att tillsammans syssla med sitt utan vuxen inblandning. Leka framför allt. Man börjar nu också skämta om vuxnas dumheter, härma dem, eller tillsammans överträda vuxnas regler. 

3. Våga sig på saker

Vuxna har svårt att tillåta barn att pröva på riskfyllda eller potentiellt farliga saker, ser faror i allt, som till varje pris ska förhindras. Barn lär i sin lek i alla tider ha prövat på farliga saker när vuxna ej haft dem inom synhåll: klättrat i träd, jumpat på isflak, gått balansgång över ”avgrunder”. Redan små barn gillar riskutmaningar. Ett-två-åringarnas risktagande är förstås aningen annorlunda och kan röra sig om att skrattande tillsammans kasta sig ned på en madrass. Risklek är, förutom kul i sig själv, värdefull också på så sätt att man i denna lär sig att inte ta alltför stora risker.

4. Börja ifrågasätta eller modifiera vuxnas värderingar

Redan i riskleken ifrågasätter barn de vuxnas ofta överdrivna säkerhetstänkande. Vuxna ger dessutom intrycket att regler är satta i sten, inte kan förändras. I leken utmanas, förhandlas och förändras lekreglerna hela tiden. Barnen löser för det mesta själva sina inbördes problem i leken, utan inblandning av vuxna lekdomare. I leken utmanas också vuxenvärldens övriga synsätt, med stöttning av kompisarna. Detta är i själva verket en första lektion i demokrati. Rent av en lektion i början till samhällsförändring.

Slutligen toppar jag förstås allt detta med lekens allra viktigaste bidrag, nämligen träningen i jämlikhet:

5. Komma överens med jämnåriga – bli jämlikar

Leken ska förstås inte idealiseras, exempelvis såsom helt jämlik, för det är den inte alltid, eller ens särskilt ofta. Maktrelationer förekommer i all interaktion, men det avgörande är att få till stånd så liten maktklyfta som möjligt och att överläget växlar från stund till annan. Med andra ord: inte som i barn-vuxen-relationer interagera över ett enormt maktgap. Barnen befinner sig i stort underläge tillsammans med vuxna i en dominansrelation. 

Ty det blir ingen barnlek, om barnen inte inbördes lyckas samsas genom kompromiss, givna handicap, eller annan jämlikhetssträvan. Det är inte lek, ifall någon tvingas vara med i den, uppmanas eller måste göra på ett visst sätt. Ibland vill man förstås leka en annan lek än lekens ledare bestämt, eller göra på ett annat sätt, men värdet av att vara med i leken och kunna påverka utgången överväger alltid i fallet med lekdeltagande i – i sanning fri – lek.

Barn måste i leken lära sig komma överens med andra såsom jämlikar, förhandla med dem som inte har makt över en i form av överlägsen storlek, styrka, status, språk, erfarenheter eller med suverän kontroll över tillgången till resurser. Detta sker allra bäst i barns egen lek. Det råder givetvis maktskillnader och hierarkier också mellan barn i deras lek, men den är som sagt betydligt mindre än i relationerna till vuxna. 

Jämlikhet kan barn bara öva på riktigt med andra barn! Inte minst i lekförhandlingar, där barnet måste ta hänsyn till det andra barnets önskningar, till exempel ompröva sina förslag så att de går hem bättre. Ty annars går lekkompisen därifrån. Här tränar sig barnet också i att bli mindre självcentrerad. Barn som dominerar leken à la envåldshärskare eller bråkstakar är aldrig omtyckta. De får ofta inte ens vara med. Ska då de övriga tvingas leka med vederbörande – ”för jämlikhets skull”? De som blir lekledare, blir detta därför att de är de mest demokratiska och till exempel bra på att fördela roller till alla.

Detta är också en av anledningarna till att barns kommunikation med andra barn är mer äkta och uppriktig än så kallade samtal med vuxna, liksom skälet till att barn kan öva oberoende, risktagande och ifrågasättande med andra barn betydligt bättre än tillsammans med vuxna.

När undervisning klampar in på den reella barnlekens område minskar möjligheterna till dessa fem träningsområden i för barns utveckling livsviktiga ting. Än en gång alltså: barns lek ska definitionsmässigt vara FRI från direkt vuxeninblandning, inget ”medel” eller ”verktyg” att ”bruka” för läroplanssyften eller några andra politiska moden.

Slutsats? 

Skrivningarna i Utkastet (2017-09-11) är förvisso ännu inte de definitiva, men överlag en förbättring jämför med tidigare formuleringar. I avsnittet ”Utveckling och lärande” (s.7) står visserligen ”Utbildningen ska ge utrymme för barnens egna initiativ, fantasi och kreativitet i lek och lärande såväl inomhus som utomhus”. Detta med ”utrymme” är dock en alldeles för passiviserande beskrivning av barns bidrag till sitt eget och kamraternas lärande – förutom av barnlekens potential till vuxnas livslånga lärande. Barn utbildar sig och varandra i sin lek – och barns lek kan även utbilda vuxna i att förstå dem!

Meningen på sidan 7 i utkastet om att ”lekande barn och vuxna ska ges tid, rum och ro…etc” är också den en försämring jämfört med formuleringen i Kvalitet i förskolan (SKOLFS 2005:10), där det står att barnen ska ges ”rikligt med tid, rum och material för olika former av lek” (min kursivering).

Tyvärr ges dessutom personalen fortfarande en intervenerande funktion, som inte är i linje med hur artikel 31 om barns lek i FN:s konvention om barnets rättigheter ska tolkas enligt Barnrättskommitténs förtydligande. Barns lek, deras ”egen”, ”självinitierade”, ”spontana” lek, är mycket svår att upptäcka i textutkastet, vilket är ytterst olyckligt. 

Olyckligt vore det även om skolans nuvarande dominerande, i realiteten ofria, ”fria lek” – förment ”på barnens villkor” men med innebörden att pedagogen styr leken i en påstått bättre riktning – får förbli tolkningen av barns lek.

Det existerar ingen ”den fria lekens pedagogik”!

Hälsningar

Margareta Rönnberg