onsdag 7 september 2016

Nordisk ”barnlitteraturrasism” på 40-talet kontra engelskspråkig ”antirasism” i 50-talets Pippi-översättningar?

Jag insisterar alltså på att N-ordet ytterst sällan användes nedsättande i tryck i Sverige under 40-60-talen (se föregående blogginlägg!), utan då var en allmänt vedertagen neutral beskrivning. Förvisso kunde det redan då, beroende av sammanhang och tonfall, brukas förnedrande av individer som skymford, men jag inskränker mig här till eventuell förekomst i medier såsom anständiga böcker och tidningar. 

I Svenska Akademins Ordlista (tryckår 1947) står heller inget om att ordet ”neger” på svenska skulle vara föraktfullt (däremot givetvis ”nigger”). Fram till och med 11:e upplagan (1986) av SAOL stod ordet helt utan värderingskommentar. I den 12:e upplagan (1998) förekommer påpekandet ”något nedsättande” och i den 13:e upplagan från 2006 står det att ordet ”kan uppfattas som nedsättande”.


Benämningen av pappa Efraim Långstrump som ”negerkung”


Ändå har det långt senare då och då riktats kritik mot att Astrid Lindgren i de tre Pippi-böckerna låtit N-ordet förekomma. Den nordiska ”rasismen” var emellertid heltäckande på 40-talet, om vi ser till översättningarna av Lindgren, vilket inte kan förklaras med att förfat-taren redan då skulle ha varit oantastlig. Hennes status som svensk nationalikon är av senare märke. Hade grannländerna kanske rent av egna ”rasisiska författare” på 40-50-talet?

Samtliga nordiska översättningar av Pippiböckerna mellan 1946 och 2014 har (på ett undan-tag när, från 1970) sina språks motsvarighet till ”negerkung”. Således har de olika danska översättningarna från 1946, 1956 och 2007, liksom de norska med olika översättare från 1946, 1951 och 1988, N-ordet i sina översättningar. I den norska från 1988 finns kapitlet om smutsiga Malin emellertid inte längre medtaget, inte heller i den svenska samlingsutgåvan 2015. (Jag återkommer till utelämnandet respektive tolkningarna av just denna fantastiska skröna i ett kommande blogginlägg.) 

Likaså den finskspråkiga versionen 1946, den färöiska 1993 och den första isländska från 1948 har direktöversatt den konungsliga N-titeln. År 1970 har emellertid den isländska nyöversättningen tagit bort N-förledet och ändrat till ”svart kung”. Detta är faktiskt det enda nordiska undantaget bland tiotalet olika översättningar gjorda före 2015.

Länder med stor svart befolkningsandel, ett omfattande kolonialt förflutet och/eller ett förfärande rasistiskt arv uppvisar en delvis annan översättningshistoria. Det land som näst efter Sverige är särskilt lindgrenfrälst, Tyskland, hade ”Negerkönig” i den första tyska översättningen från 1949 och i fem bearbetade utgåvor t.o.m. 2008. Alltsedan 2009 har Lindgrens tyska förlag Oetinger emellertid ”Südseekönig” (söderhavskung”). Den första DDR-utgåvan, som kom så sent som 1975, benämnde dock bara Efraim ”König”, d.v.s. kung utan något förled antydande undersåtarnas hudfärg (Surmatz 2005:248-249 +130).


Anglofon kannibalism


I den amerikanska versionen, översatt av göteborgsfödda Florence Lamborn (1950), ersattes dock originalets ”regenttitels” undersåtar med ”kannibaler”. Detsamma var fallet i den norsk-amerikanska illustratören Edna Hurups första (och enda) översättningsförsök, den engelska versionen för Oxford University Press fyra år senare. De franska benämningarna har skiftat mer. 

Den första USA-versionen 1950 och den första brittiska 1954 har istället alltså ”King of the Cannibal Isles” eller aningen mer etniskt antydande ”Cannibal King”. Brittiskan Marianne Turner som översatte Pippi in the South Seas (1957) kallar också hon Pippi för ”cannibal princess”, medan Gerry Bothmer för den amerikanska versionen av samma bok två år senare bara har ”princess” (1959:64).  För Lamborn (1957) är Efraim i Pippi Goes On Board  ”King over the Kurrekurredutt natives” och hon låter det vara kvar att denne vid ankomsten till ön var nära att bli uppäten. 

Den nederländska litteraturforskaren med specialinriktning mot skandinavisk barnlitteratur, Astrid Surmatz, tolkar (2005:234-235) i sin avhandling detta val att inte nämna ”neger som resultatet av ett (litteratur)normativt ingrepp, föranlett av att hudfärg och etnisk tillhörighet där var ett ömtåligare ämne. I det känsliga kulturella klimatet i dessa länder, med deras större andel svarta medborgare än de nordiska då hade, tror hon att N-ordet var mer negativt laddat och därför ersatt som en ”troligtvis antirasistiskt motiverad översättningsstrategi. Ordet ’negro’ kunde omedelbart av vita såväl som svarta läsare uppfattas som en provokation” (a a:236). 

Surmatz försöker hämta stöd för sin tolkning av ordet ”neger” såsom varande pejorativt (d.v.s. nedsättande) i Oxford English Dictionarys post ”negro” från 1983. Men, menar jag, detta är en alltför ny utgåva. Jag är, bland annat därför, av en delvis annan uppfattning, eftersom jag stödjer mig på en med Pippi-översättningarna mer samtida syn på ordet (se förra blogginlägget).

Jag kommer i min analys, snarare än i N-ordets konfliktpotential, att landa i att problemet fastmer var den vita målgruppen, än att svarta läsare skulle ta illa upp av att av Astrid Lind-gren benämnas ”negrer”. Med andra ord: att undvikandet av N-ordet och av referenser till svart kontra vit hade sin grund i vitas önskan om fortsatt segregering utifrån hudfärg. Jag gör alltså detta bland annat utifrån vad jag i förra blogginlägget skrev, nämligen att merparten svarta i USA under perioden 1930-1975 faktiskt själva fördrog att kallas ”Negro”, även om beteckningen på 60-talet fick konkurrens av ”afro-amerikan” och på 70-talet av ”black”. 

Ytterligare ett skäl är enligt min mening att såväl översättare som förlagslektörer, förlags-chefer, forskare och antirasistiska censurivrare tycks vara blinda för antikolonialismen i Pippi i Söderhavet. Till detta ska jag också återkomma senare.


Redaktionell kannibalism?


Rasåtskillnad är förvisso något som även Astrid Surmatz (a a:242-243) ser som en sista möjlig tolkningsväg, vad undvikandet av N-ordet anbelangar. Hon hänvisar till ett brev från den amerikanska lektorn vid Lindgrens förlag over there, med kravet att Astrid Lindgren skulle gå med på att låta hudfärgen på invånarna på söderhavsön vara osagd. En annan förlagsmedarbetare, denna gång vid Macmillan, skrev 1958 likaså ett brev till Lindgren rörande översättningen av en helt annan av hennes texter: ”It is fatal for us to refer to color in a book, so I removed that reference: After all, the pictures show that up” (citerat efter Surmatz a a:242).

Surmatz skriver samtidigt tänkvärt i en not (a a:237) om borttagandet av anspelningar på svarta i USA och Storbritannien, att i viss mening utelämnar de anglofona översättningarna därmed samtidigt också den svarta delen av läsarna, i och med att böckernas tydliga hänsyft-ningar på de svarta invånarna i Söderhavet uteblir. De svarta ”erkänns” i och med denna manöver knappt existera i texten, blir min slutsats av hennes påpekande. Iögonenfallande är också, enligt min mening, att ursprungsöversättningen av Pippi in the South Seas 1957/2006 inte har en enda illustration föreställande ”kannibalbarnen”. Kanske kan detta kallas för redaktionell ”kannibalism?

Med bytet till kannibal blev berättelsen dessutom mer exotisk och skrämmande (Surmatz a a:242). Samtidigt blev Pippi-böckerna mindre samhällskritiska i de engelskspråkiga länderna, i och med att det där – i många vita medelklasskretsar omöjliga – lekandet över rasgränserna i Pippi Långstrump i Söderhavet – bortfiltreras. Att Pippi, Tommy och Annika jämlikt leker med ”kannibalbarn” anses mer acceptabelt, eftersom mer sagoaktigt, än ett mer realistiskt lekande med N-barn/svarta barn vore… Svarta barn slipper å andra sidan läsa om vita som ”deras” kung och prinsessa i hierarkins topp (a a:243).

Denna tidiga anglofona undanmanöver undan det politiskt känsliga ordet ”neger” (som enligt Surmatz (a a:238) i den svenska texten även kan föra tankarna till kolonialism) återverkar också på senare översättningar till andra språk (utgivningarna i Australien, Nya Zeeland, Sydafrika), som enligt henne har lånat deras kannibalöversättningar (a a:247). Även i de länder där det helt eller delvis översatts via amerikanska eller brittiska versioner, till spanska, katalanska, baskiska, arabiska och seyschelleisk-kreolska med flera språk, används ordet kannibalkung (a a:252). I Tiina Nunnallys nya amerikanska översättning av Pippi Longstocking (2007) blir Efraim emellertid istället ”King of Natives”, ungefär ”infö-dingskung”, som jag skulle vilja påstå är en föga ”barnaktig” benämning.

I den franska översättningen används 1951 inte ”negerkung”, utan de ”inföddas kung”: ”roi des indigènes”. I andra passager förekommer dock ”kung hos negrerna”/”roi chez les Nègres”. I en reviderad utgåva (1962) av samma översättning, men omfattande 10 000 istället för originalets 50 000 tecken per volym (Heywood 2015), benämns istället Efraim som kung ”någonstans i Afrika” (Surmatz a a:251). I nyöversättningen 1995 (av Alain Gnaedig) dyker det engelska lånet ”kannibalkung” åter upp, medan den smutsiga svenska hushållerskan Malin nu tas för ”Africaine”…

Surmatz konstaterar att de första anglofona och franska översättningarna från 40-talet fram till 1951 inte utsattes för några rasismanklagelser, till skillnad från nyöversättningarna från 60-talet och framåt. Då man i USA, Storbritannien och Frankrike kunde stöta på protester om påstådd rasism, använde man nu olika ersättningsstrategier som mer avvek från Lind-grens version 1945, än vad förstaöversättningarna hade gjort. På så sätt, tänker jag, skulle man kunna säga att Pippi-böckerna är möjliga att använda som ett slags mätinstrument avseende andelen svarta i olika länder vid olika tidpunkter. Även i Norden har vi numera i vissa av länderna en relativt stor procentuell andel svarta.


Nya nordiska tongångar de senaste 10 åren, men samma modernocentrism


I Norge rasade 2006 en debatt om N-ordet, i samband med att NRK då till en nyinläsning för radioprogrammet Barnetimen ändrade Efraim Långstrumps titel till sydhavskonge. Det diskuterades om detsamma borde ske för böckernas del, men litteraturvetare såg detta som ett ”övergrepp på litteraturen”. I den norska nyöversättningen från 2015 är ordet emellertid borttaget. Samma år suddas pappa Efraims ursprungliga titel bort också i den nya svenska samlingsutgåvan Boken om Pippi Långstrump.

Redan 1970 uttryckte Astrid Lindgren själv i en intervju med Elisabeth Frankl (Expressen 6/12-70) att hennes avsikt aldrig varit att framställa Pippi som rasistisk. Hon fick frågan om hon skulle ha skrivit Pippi Långstrump annorlunda 1970, då intervjun gjordes.

”Ja, jag skulle ta bort en massa idiotier. […] Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig bambukjol! […] 

Men det är ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna dom svarta så att om vi kommer till Söderhavet blir vi genast kungar. Det är några som har tyckt att detta var en sådan oerhörd rasism.
Vad dom än kan säga om mig personligen, om dom tror att jag har några som helst rasistiska tendenser så är det fel. Och det hade Pippi inte heller. Men tiderna har ändrats och i dag skulle jag inte gjort honom till negerkung. Han skulle antagligen varit sjökapten eller pirat.”

Ändå skedde detta borttagande inte förrän 45 år senare i den svenska nyutgåvan av sam-lingsverket Boken om Pippi Långstrump, till bokens 70-årskalas 2015. Astrid Lindgren sägs dock själv ha gjort denna och andra ändringar redan på 90-talet, ”en lättare revision”, men trots det har inte hennes reviderade version tryckts förrän nu, utan originaltexten från 1945. Som svar på frågan varför det ej ägt rum tidigare, anför Lindgrens dotter Karin Nyman (i Dagens Nyheter 14/2-15): 

”Förmodligen har det ett samband med att man skulle ge ut Astrid Lindgrens verk i en samlarutgåva. Då återvände man till förs­taupplagornas texter, och Astrid Lindgrens egen, reviderade version fick stå åt sidan.” Själv skrev Nyman (a a) ”ett förord till Pippi för ett tiotal år sedan, där jag förklarade att man inte kunde ändra i texten. Men jag förstod ju inte den gången att det fanns människor i Sverige som fick lida för det där jävla ordet.” (Sam-larutgåvor är för experter som samlar; samlingsutgåvor är hopfösningar av flera förkortade verk.) Jag ska i senare blogginlägg gå in på att man visst gjort förändringar, trots vad Nyman skriver i förordet till upplagan från 2003: att man efter Lindgrens död ”inte velat medge en modernisering” av hennes Pippi Långstrump-böcker… 

Men på 30-60-talen hade ”neger”, som sagt var, i Norden inte de konnotationer som ordet idag har. Man använde när Lindgren skrev böckerna på 40-50-talet inget annat svenskt ord för svarta afrikaner eller amerikaner.  Det enda som jag personligen minns från 50-talet om ”kannibaler” var serierutor med skämt om missionärer i kokande grytor omgivna av svarta, som yttrade något av typen ”hur ska man kunna lita på nån som säger att man ska blåsa i händerna både när man fryser och har bränt sig? Låt nu visa det!”. Pippi var emellertid inte ensam om att på 40-talet vara en omtyckt populärkulturell svensk ”negerprinsessa”, i tidningar som dock aldrig nådde in i mitt barndomshem. 


Ba-ba – en med Pippi samtida svensk ”negerprinsessa”


Samtida med Ur-Pippi var en annan ”negerprinsessa” (Göteborgs-Postens benämning 8/1-38), Ba-ba. Det rör sig om huvudfiguren i en av de utomlands mest framgångsrika svenska serierna någonsin (Rinaldo 2013:93). Ba-Ba, skapad av konstnären Sten Rinaldo, dök först upp i G-P mellan 1938-1940 (a a:97), utkom dessutom som samlingsalbum 1939, var 1943-1953 en daglig stripp i Stockholms-Tidningen och återpublicerades i Norrtälje Tidning så sent som 1968-1970 (a a:104). 

I samlingsalbumet Ba-Ba. Teckningar presenterades 1939 den ”andliga profilen hos hennes lilla svarta majestät” på ett sätt som för åtminstone mina tankar till Pippi Långstrump: ”Att få henne att niga och knixa för läsekretsen har visat sig absolut omöjligt – i det fallet är hon oss emellan sagt en aning purken, men just däri ligger hennes befriande charme. Ba-ba är en liten personlighet helt enkelt – en svart person att se ljust på. […] Man ler ju aldrig så gott och belåtet som då lagen för det tokigast tänkbara regerar någon annan än en själv – även om det är en liten krullhårig niggertös” (Rinaldo 2013:94).

Historikern Fredrik Strömberg (2013:107-108), väl medveten om det idag problematiska i seriers stilisering och förenkling av stereotypa drag som reducerar en viss figur till repre-sentant för en hel folkgrupp, ser ändå i Ba-ba en normbrytande ”positiv skildring av en kvinnlig, färgad huvudperson” som var före sin tid. Utseendemässigt 

”uppvisar Ba-ba alla de traditionellt stereotypiska drag som färgade försågs med på den tiden […] Men i en tid när serierna såväl i USA som i Europa fortfarande var fyllda av färgade bifigurer som var antingen servila och underdåniga tjänare eller ’roliga’ och lite efterblivna komiska inslag, är Ba-ba […] en helt tydligt besjälad figur – en figur som inte framställs som ’roligt annorlunda’ i kontrast till oss i västvärlden, utan som herre över den värld hon befinner sig i. De flesta vita figurer som förekom-mer i serien framställs som mindre framgångsrika i att leva i den afrikanska miljö som Rinaldo skildrar. Det är Ba-ba som är normen” (a a:108-109). 

Här kan vi t.ex. se en äldre vit man, vars utseende påminner om Sigmund Freuds, bli uppäten av en krokodil. Således inte det lilla svarta barnet Ba-Ba intill, likt fallet var i de rasistiska amerikanska vykorten från förra seklets början. Unikt även internationellt sett är också, att redan på 30-talet skapa en tecknad serie med en svart kvinnlig huvudfigur. Hennes närmaste vän är dessutom en arab, ”ytterligare en folkgrupp som utsatts för nedsättande stereotypa avbildningar i tecknade serier. Han är också självständig och till synes herre över alla situationer” (a a:109). 


Samma visa i Norge och Danmark...


Våra nordiska grannar har likaså sina idag högst problematiska exempel från 40- och 50-talet. I Norge uppstod 2006 i kölvattnet av nyheten, att den norska radion förändrat Pippis pappas titel till ”söderhavskung”, en hetsig debatt om landets främste barnboksförfattare Thorbjørn Egner. Dennes barnvisa om Vesle Hoa, som skrevs strax efter Andra världskriget och kom ut på grammofonskiva 1956, ledde 50 år senare till en omtalad tv-debatt. Halva Norge var upprört då det efter påtryckningar från media blivit känt att Egners familj hade gått med på att visan skulle lyftas ut ur ett nytryck av den döde författarens visbok. Den bannlysta visan använder ju inte N-ordet som skällsord, menade man, utan pojken ifråga belönas för sin rådighet av den tjocke kungen.

Egner är i Sverige kanske mest känd för Karius och Baktus från 1949 (på svenska först 1961), Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen) (1954) och Folk och rövare i Kamomilla stad (1955). ”Visan om Vesle Hoa” handlar om en liten ”negerpojke” som räddar sin ”hottentottby” från en ”babu-stam" på rövarstråt. Sången som i min barndom var populär även i Sverige (fast i versionen av Margareta Kjellberg sjungen om en vuxen man, varifrån många känner igen orden ”för han var en äkta hottentott”), börjar så här:

”Det var en liten negergutt som hette Vesle Hoa
Han hadde fjær på hodet sitt og ring på tommeltoa
Han hadde bare bukse på, og buksa den var gjort av strå
Men Hoa likte buksa godt, for han var en ekte hottentott

Han bodde i en negerkrål, for det gjør hottentotter
Der bodde også kongen sjøl og kongens undersåtter
Og kongen han var tykk og blid og hadde ring i nesa si
Det syntes han var veldig flott, for han var en ekte hottentott”


I min barndoms visbok i skolan, Nu ska vi sjunga (1948), förekom för övrigt en svensk visa kallad ”Familjen krokodil” (a a:42) med text och musik av lärarinnan Mart (Margit) Gergårdh, som inte bara upprepar N-ordet utan det värre skällsordet med delvis samma bokstäver. 


Varken Vesle eller Söderhavs-Pippi uppfyller antropologs krav


Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen menade att Hoa-sången i grunden var oskyldig, men också ett bra sätt att dokumentera de i Norge under 50-talet vida spridda synsätten om fjärran folk. Saken förvärrades enligt professorn dock av att Egner hade fått sina fakta alldeles om bakfoten: Hoa var i vart fall ingen ”äkta hottentott”, ty hottentotter var/är inte några ”negrer”, utan har ljus hudfärg. Ska Egners beskrivning accepteras, bör i så fall även sånger som beskriver norrmännen som boende i igloos, stridande med isbjörnar, dansandes till sina trummors sensuella rytmer, klappande sig på magen godtas som acceptabla, menade Hylland Eriksen.

Hottentott var ordet på Afrikaans för khoikhoi-folket, ett jägar- och samlarfolk som utgjorde ursprungsfolket i Sydafrika och Namibia. De holländska bosättarna gav dem namnet som betyder stammare, men i Egners sång verkar det som om de talade bantu och bodde i ”inhäg-nader”, kraal, som var de vita sydafrikanernas nedvärderande benämning – på zulubyar.… Khoikhoi-folket har dessutom som sagt ljus hudfärg. Egner har inte en bokstav rätt med andra ord.


I samband med debatten om denna ”oskyldiga barnsång” skrev Norsk språkråd på sin rådgivande nätsida om ”normalordet neger” – använt om eller till svarta norrmän, snarare än applicerat på 50 år gamla fiktionsfigurer – så här:


”'Neger' har vore normalordet på norsk for folk med svart eller mørkebrun hudfarge, og for mange er det framleis nøytralt. Men i det siste har det gått fram av pressa at mange nordmenn med afrikansk bakgrunn ikkje liker å bli kalla 'neger', mens andre meiner at det er greitt, så det er delte meiningar om dette blant dei det gjeld. Likevel er det grunn til å vera varsam. Språkrådet må rå folk til å tenkja seg om før dei nyttar slike sensitive ord. Det er dårleg folkeskikk å kalla folk med eit ord dei ikkje liker, same kva 'vi andre' måtte meina om innhaldet i ordet”.

Hylland Eriksen hade också invändningar mot att Pippi Långstrump (och berättaren ≈ Lindgren) talar om pappa Efraim som ”negerkung”, trots att berättelsen helt uppenbart är lokaliserad till ”söderhavsöarna” i Stilla havet: antingen Melanesien eller Polynesien. Befolkningen på dessa öar i Oceanien har inte alls afrikanskt ursprung och äldre tiders rasistiska antropologi klassificerade invånarna som tillhöriga mongoloida eller australoida raser. Pippis skrönor tolkas uppenbarligen som en lärobok geografi…

I Danmark förekom på 40-talet betydligt värre saker än norrmannen Thorbjørn Egners visa, exempelvis den rasistiska danska vaggvisan ”Elefantens Vuggevise” av Harald H Lund från 1947. I den ursprungliga texten berättas det att "i morgon får du en negerpojke att använda som skallra”. Bortsett från att det vore lika inhumant att skaka en pojke av vilken annan etnicitet som helst (och att ”negerdreng” efterhand förvisso byttes ut mot en ”kokosnöt” som skallra), är detta bara en av t.o.m. ännu värre sångtexter ingående i sångboken De små synger (1948) som i decennier använts i de danska skolornas lägsta klasser och sålt i 1,5 miljoner exemplar. 


En annan sångtext av samme Lund som togs bort ur sångboken ifråga så sent som 1993, efter att några adoptivföräldrar skrivit en debattartikel i Politiken, är dock så hemskt rasistisk, att jag inte ens vill citera den. Slutraden skulle visserligen kunna kallas för ett slags ”välmenande rasism”, men då får man vänta till sista versen – ifall man inte redan innan gått iväg för att kräkas. Texten är för ovanlighetens skull – med rätta – ersatt, även med tanke på att det är osagt hur 7-8-åringar skulle förstå och förhålla sig till slutradens uppmaning. Annars är danska förlag vanligtvis mer avvisande än norska och svenska, till att i den politiska korrekthetens namn ändra i ”klassiker”. 

Nästa blogginlägg ska ge en historisk överblick och handla om milstolpar och stolpskott i debatterna om svenska barnböckers förment kränkande ”rasistiska” ord och bilder mellan 1974 och 2016.



Referenser


Rinaldo, Bengt: Ba-ba och min pappa – biografi över en föregångare inom den svenska seriekulturen, Bild & bubbla no.197 (2013):4, s.92-105

Rinaldo, Sten: Ba-ba. Teckningar, Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius 1939

Strömberg, Fredrik: Ba-ba – en okänd juvel i den svenska seriehistorien, Bild & bubbla no. 197 (2013):4, s.107-109 

Surmatz, Astrid: Pippi Långstrump als Paradigma: Die deutsche Rezeption Astrid Lindgrens und ihr internationaler Kontext, (en bearbetning av hennes avhandling), Tübingen: A. Francke 2005

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar