Anklagelserna om rasism i framför allt bilderböcker, eller farhågorna därom, rör som framgått av mina föregående blogginlägg inte bara 65-85 år gamla böcker. Redan efter så kort tid som 2-6 år tycks det ibland krävas omvärdering av tidigare tagna utgivningsbeslut, som tydligen gjordes under en fjärran oupplyst litterär medeltid, ännu 2002-2012. Runt år 2010 verkar emellertid den nya tideräkningen börja: den Andra Upplysningstiden.
Man kan givetvis undra om det verkligen gjordes några överväganden alls vid den ursprungliga utgivningen, ifall nu verken förment åldras så oerhört snabbt. Åtminstone jag anser att debatten förbigått läsarens roll i hela detta ärende. Inte bara de barn, föräldrar och recensenter som varit böckernas slutdestination. Till läsare hör givetvis också forskare såväl som de lektörer, redaktörer och chefer på förlagen som tog publiceringsbesluten. Vilken kompetens och ansvarskänsla besitter de egentligen?
Ty hur är det möjligt att en bok som man nu plötsligt ber om ursäkt för och, likt barn förr i tiden, lovar ”aldrig ska göra så mer”, för 2-11 år sedan var helt oproblematisk och fick strålande kritik? Många s.k. litterära chefer verkar inte vara särskilt litterära. Och de traditionella experterna i form av kritiker och forskare verkar inte heller längre vara några auktoriteter.
Till läsarna borde dock som sagt även de direkt inblandade på förlagen liksom texternas rättighetsinnehavare räknas, som tydligen nu till sist sett mörkret och funnit rasism i texterna. Huruvida de nu verkligen har det, eller bara gör en pudel inför den massiva kritiken för att ”få arbetsro”, är förstås omöjligt att veta. Ro till att ge ut nya ”rasistiska” verk, som i sin tur måste återkallas om ett par år?
Den enda som trots massivt tryck står för sitt ursprungliga beslut och backar upp författaren är förläggaren på förlaget Kabusa Böcker, som 2002 gav ut Mustafas kiosk och andra rim för barn. Hon beklagar visserligen 11 år senare att somliga uppfattat den som rasistisk. Förläggaren Kerstin Aronsson framhåller också att tiderna förändras: ”Det är många år sedan. Det här var en bok som kommit ut i många länder, och som om jag minns rätt fått priser. Ingen uppfattade den på det sättet då. Det kan vara så att samhällsdebatten och kunskapen har förändrats under de här åren, säger hon till SVT.”
Förläggaren gör dock ingen pudel, tar inte avstånd från utgivningen eller författaren och hon gillar fortfarande boken. Jag ska i ett separat inlägg ta upp skillnaderna i synen på boken i den svenska respektive danska offentligheten.
Förläggares omvändelse under galgen
Åren 2010-2012 gav Stina Wirséns förlag Bonnier Carlsen ut sex stycken av hennes bilderböcker med en svart mullvadsliknande figur. I november 2012 upphör försäljningen av böckerna där denna Lilla Hjärtat förekommit, uppenbarligen på författarens eget initiativ. Ingen ansvarig, utan ”förlaget” skriver på dess Facebook-sida (22/11-12): ”Vi på Bonnier Carlsen är väldigt ledsna över situationen, men stöttar naturligtvis Stina Wirsén till fullo i hennes beslut.” Något stöd i tolkningen av de förment ”rasistiska” bilderna hade hon uppenbarligen inte fått de föregående två åren.
Även om initiativet till indragning och makulering av de sex böckerna eventuellt kom från upphovskvinnan själv, kunde förlaget ändå ha gått ut offentligt och vädjat till Wirsén om att inte dra tillbaka dem, eftersom man inte höll med om att figuren var rasistisk. Nu tyckte man möjligen det… Har någon enda kritiserat förlaget, när en förläggare i praktiken på detta sätt tar avstånd från författaren? Genom att ge efter för påtryckningar, visar ju förlagsfolket i realiteten också sin bristande tilltro till förlagets egna kompetens och bedömningar om utgivning gjorda så sent som året innan! Men Bonnier Carlsen ”lärde” sig tydligen något till Jan Lööf-saken fyra år senare.
Även om initiativet till indragning och makulering av de sex böckerna eventuellt kom från upphovskvinnan själv, kunde förlaget ändå ha gått ut offentligt och vädjat till Wirsén om att inte dra tillbaka dem, eftersom man inte höll med om att figuren var rasistisk. Nu tyckte man möjligen det… Har någon enda kritiserat förlaget, när en förläggare i praktiken på detta sätt tar avstånd från författaren? Genom att ge efter för påtryckningar, visar ju förlagsfolket i realiteten också sin bristande tilltro till förlagets egna kompetens och bedömningar om utgivning gjorda så sent som året innan! Men Bonnier Carlsen ”lärde” sig tydligen något till Jan Lööf-saken fyra år senare.
Bokförlaget Rabén & Sjögrens förlagschef påminner 2014 om att boken Färgerna av Pernilla Stalfelt utkom 2008, alltså under den barnlitterära medeltiden, och häpnar själv över den naivitet som – för endast sex år sedan – rådde på förlaget. Boken finns 2014 inte längre till försäljning, och om Rabén & Sjögren skulle ge ut den igen skulle bilden bytas ut, säger förlagschefen (DN 9/10-14).
Förlaget Kabusa gav 2002 ut Mustafas kiosk och andra rim för barn, vilket man 11 år senare beklagar med orden att de "är uppriktigt ledsna att vi sårat och kränkt både vuxna och barn!”. Kerstin Aronsson, förläggare på Kabusa förlag, försvarar sig med att tiderna förändrats: ”Det är många år sedan. Det här var en bok som kommit ut i många länder, och som om jag minns rätt fått priser. Ingen uppfattade den på det sättet då. Det kan vara så att samhällsdebatten och kunskapen har förändrats under de här åren, säger hon till SVT.”
Förändrats så radikalt, alltså, på 11 år!?
Förstapriset i avbönsklassen går emellertid till Bonnier Carlsen, som samma år som man gett ut en bok tvingas krypa till korset. I stort sett direkt efter nyutgivningen av Den stora boken om Barna Hedenhös lovar förlaget att i kommande samlingsutgåvor ta bort ett kapitel kallat ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” och i den redan tryckta upplagan lägga in en brask-lapp. Det blir ett följebrev undertecknat av Bonnier Carlsens litterära chef Eva Dahlin, i vilket förlaget uppmanar föräldrarna att för barnen förklara tidsandan i början av 50-talet.
År 2016 har som tidigare berörts Bonnier Carlsens redaktörer och chefer blivit mer upplysta och vill därför mota Olle i grind. Eller Janne, snarare, i fallet med eventuell nyutgivning av Jan Lööfs bägge bilderböcker Morfar är sjörövare (1966) och Ta fast Fabian (1997). Förlaget hade senast gett ur Morfar-boken i en ny upplaga 2005, utan att då ana oråd, men var nu 11 år senare uppenbarligen förskräckt inför möjligheten att än en gång råka ut för en kampanj. Man ber därför illustratören göra några mer ”respektfulla” etniska stereotyper. Denne vägrar nu.
Tredje gången gillt? Bonnier Carlsens litterära chef, Eva Dahlin, förnekade visserligen att man blivit ängsligare efter Lilla hjärtat-drevet. Oron berodde inte alls på påtryckningar från ”sociala medier”… Man säger sig numera äga större medvetenhet om problematiken, enligt Dahlin. ”Vi har fått reaktioner från läsare på hans böcker, men det är inget som vi har påverkats av.” ”Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare […] om hur vi på ett respektfullt sätt kan ta hänsyn till samtida värderingar och samtidigt förvalta ett kulturarv” (DN 8/5-16).
Facebook-grupper – den nya kritikereliten?
Flera av dessa ögonöppnande debatter initierades och drevs av Facebook-grupper. Det gäller förstås Tintin, Wirséns böcker och Mustafas kiosk, men även Färgerna och i någon mån Barna Hedenhös. Förlagen var inte ensamma om sin blindhet, vad etniska stereotyper anbelangar. Den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen hade i samarbete med McDonald’s Happy Meals 2006 distribuerat 100 000 kopior av Lööfs Morfar är sjörövare till den uteätande svenska allmänheten och 2010 av densammes Ta fast Fabian. Böckerna valdes ut av barnboksexperten Marianne von Baumgarten Lindberg, som sitter i Läsrörelsens styrelse och tillika är en av två redaktörer för barnlitteraturtidskriften Opsis barnkultur.
Andra barnboksexperter har också missat påstådd rasism, senare påpekad av Facebook-grupper. Ej heller litteraturprofessorn Lena Kåreland, med barnböcker som sin specialise-ring, hade lagt märke till något blackface i Wirséns Lilla Hjärtat, enligt professorns recen-sion av två av böckerna i Svenska Dagbladet (2/8-11). Ingen annan barnlitteraturforskare hade heller slagit larm.
Ett av grunddragen i det mänskliga tänkandet tycks vara ”rasistiskt”, om jag rätt tolkar Aftonbladets bilderboksrecensent, Magnus William-Olsson, när han Läser årets bästa bilderböcker: Imponerande! (AB 11/12-08):
”Pernilla Stalfelts bok i år heter Färgerna och är en illustration av hur färgbe-greppen strukturerar vår föreställningsvärd. Fråga någon ”Vad tänker du på om jag säger rött?”, så får du en rad annars helt disparata föremål och föreställningar till svar. Hjärta, tuppkam, tomat och läppar förstås, men också kanske; röda byxor, rödmyror eller en rödsjuk hund. Det är, som så många av Stalfelts böcker, en subtil antropologisk studie som rör vid ett grunddrag i det mänskliga tänkandet.”
Och under rubriken ”DN:s kritiker tipsar: barn- och ungdomsböcker”, gjordes 2003 PR bland annat för Bertil Almqvists Den stora boken om Barna Hedenhös (från 1997): ”Ett oemotståndligt sätt att förvanska historien för både barn och vuxna” (DN 24/2-03). Tänk att de med livslång yrkesmässig sakkunskap kan vara så in i norden okunniga! Fast det var förstås för 10 år sedan… Rena stenåldern.
Barnläsarna, då? Och deras föräldrar?
Böckernas slutadressater och läsarnas betydelse har också skjutits i bakgrunden i debatten om Pippiböckerna och om andra verk anklagade för rasistiska direktverkningar. Exempelvis Eske Wollrad (se det förra blogginlägget) talar om ett tydligen i själva boken inneboende gift, en drog som tycks leda till att berättelsen får direkta effekter på barnhörskådaren eller barnläsaren.
Das Gift der frühen Jahre, d.v.s. ”De tidiga årens gift”, är titeln på hennes bok från 2012. Tanken rör sig om en förlegad rest från 60-talet, då den s.k. injektionsspruteteorin föreställde sig en direktverkan från berättelsen rakt in i mottagarens hjärna, utan något som helst mellankommande reflekterande filter, eller konkurrenter om sanningshalten i form av andra röster. Någon sådan direktverkande litteraturdrog finns i vart fall inte belagd i forskningen.
Att förutsätta en påverkan kommen direkt ur texten har inte minst fått legitimera s.k. kritiska innehållsanalyser, utan att man behövt undersöka och belägga några sådana effekter hos faktiska, livs levande mottagare. Det förment så ”självklara” i att ett rasistiskt språk får specifika konsekvenser gör det ”onödigt” att komma med argument och belägg. Men trots allt sentida tal om att ”språket konstruerar verkligheten”, sitter rasismen inte i texten utan hur denna läses och tolkas. Även om Pippi-böckerna ursprungligen var avsedda för 7-10-åringar läses de idag ibland, särskilt av dem som kritiserar dem, för 4-5-åringar.
Det läggs alltför stor vikt vid vad barnet läser eller får sig uppläst, istället för hur. Vad ska föräldern då göra, när N-ordet vid högläsning dyker upp? Det beror på om barnet hakar upp sig och vill förstå det. Om inte: läs bara vidare! Snubblar ett äldre barn däremot på ordet, är detta ett bra tillfälle att förklara beteckningen historiskt och att det idag inte bara är tabube-lagt, utan oschysst att använda det mot dagens människor. Inte ens utbildningen på Biblio-tekshögskolan tycks dock rusta föräldrar för ett sådant samtal:
”Anna-Stina Takala är bibliotekarie och arbetar som verksamhetsutvecklare för it och kommunikation på Botkyrka bibliotek. När debatten om ”Lilla hjärtat” var på tapeten hösten 2012 skrev hon en debattartikel om ämnet, dels i egenskap av bibliotekarie, och dels i egenskap av förälder till sin dotter som är afrosvensk. Hon väljer bort kultur som hon anser vara för stereotyp.
– Vissa böcker läser vi inte hemma, Pippi i Söderhavet till exempel. Det finns inget sätt för mig att förklara för min 7-åring varför de svarta barnen underkastar sig de vita i boken. Det blir så bisarrt , säger hon.”
Ett förslag vore att till exempel betona att varken Astrid Lindgren eller Pippi heller gillar de svarta barnens knäfall. Den ”obegripliga anledningen” är ju heller inte helt omöjlig att förklara… Barn är dessutom klokare än många vuxna tror och ”köper” verkligen inte alla de sjörövarhistorier som Pippi berättar, t.ex. om svartmålning av vit hud, svartmålningen av svart hud, eller att svart skinn skulle vara smutsigt. Eller om att människor i Afrika alltid skulle ljuga. Men man måste känna till rasism, för att upptäcka rasism i ett ord eller en bild. Det gör vanligtvis inte förskolebarn.
Att ett förr neutralt ord NU har negativa konnotationer är heller inte skäl nog till att byta ut det. Istället ger det anledning till jämförelser och funderingar. Tror man inte barnet om att klara detta, eller är man själv oförmögen att förklara den historiska skillnaden, väntar man helt enkelt till dess barnet och/eller man själv är det. Vad nyutkomna böckers ord och bilder anbelangar, borde föräldern först läsa igenom berättelsen som ju sällan är särskilt lång eller tidskrävande. Upptäcks då något som man ogillar eller inte kan reda ut, struntar man helt enkelt i att läsa boken för sitt barn. Har man köpt boken, bör man få pengarna åter från förlaget, efter att ha givit goda argument för det som man upplevt såsom olämpligt.
En ny sanningsparadox – ”lögnens” sanningsfrämjande effekt
Genren inom vilken en berättelse inryms är också viktig. Pippi-trilogin är inte någon fakta-späckad lärobok eller dokumenterande reseberättelse. Både författaren och Pippi ”ljuger”. ”Ljugandet", det vill säga författandet av ironisk fiktion och fabulerandet i form av skrönor, har emellertid också de viktiga funktioner. När Pippi ”ljuger” om absurda företeelser i främmande länder, kommenterar hon indirekt ”svenskhet”. Lindgren gör det bland annat via sin karaktär möjligt att ställa sig frågande till inslag i det svenska samhället. Författaren vill något genom toppningen av stereotyper: att barnläsaren likt Pippi ska ifrågasätta ett orättvist system och de lögner som ”normalt” kallas för ”självklarheter”.
Pippis skrönor tränar barnläsarnas lögnometer och påpekar övertydligt att det är viktigt att fråga sig när det ljugs respektive inte. Lindgren visar att fantiserande och dagdrömmeri är någonting bra. Som Tommy förklarar för Annika i Pippi Långstrump går ombord: ”Pippi ljuger inte på riktigt, hon ljuger bara på låts, hon hittar på.” Författaren lär emellertid också barnläsarna att man inte ska tro allt vad folk säger. En flicka som undrar om Pippi sett hennes pappa gå förbi blir utsatt för ett nonsensförhör och idiotiska påståenden, men svarar sedan ändå nekande på Pippis fråga, om hon tror att storlögnerskan ljuger. Pippis svar: ”Jag ljuger, så tungan svartnar på mig, hör du inte det? Tror du verkligen, att en unge kan leva utan mat från maj till oktober? […] Du får inte låta folk inbilla dig vad som helst” (Lindgren 1945:68). Här talar Astrid direkt till de läsande och hörskådande barnen ännu 70 år senare.
Det finns alltså både utvecklande och skadliga ”lögner”.
Är civilisering av det förflutna verkligen något önskvärt?
Hade böckerna om Pippi skrivits idag och skildrat livet de senaste 40 åren, skulle jag givetvis ha använt min beryktade rödpenna och strukit över N-ordet med grova streck. Det gör nu inte ett mästerverk som Pippi-trilogin.
Inte bara i jämförelse med de filmer som Astrid Lindgren såg i sin ungdom är gestaltningen i Pippi-böckerna ett under av humanism. Filmforskaren Tommy Gustafsson visar i sin avhandling (2007) om bl.a. rasstereotyper i 1920-talets svenska filmkultur, hur det i svensk stumfilm fullkomligt kryllade av rasstereotyper och västerländsk hegemoni. I spelfilmerna var svarta människor förlöjligande jämförda med djur, eller gestaltade som något slags lata och outvecklade ”undermänniskor” (a a:218). Ännu tydligare framgår det koloniala ras-tänkandet i dokumentärfilmerna, i vilka de svenska expeditionerna för med sig det vita, manligt kodade, vetandet till den ociviliserade naturen” (a a:220).
Idag, menar jag, är det internationella upptäcktsresandet digitalt och snarare ett svart, kvinn-ligt kodat vetande som försöker civilisera det förflutna. De anglocentriska översättningarna av Pippi-böckerna har tyvärr getts tolkningsföreträde, inte bara i många andra länders översättningar, utan till sist även i den svenska samlingsutgåvan till Pippis 70-årsdag. Den vitmenade, av-rasifierade versionen från 2015 tycks nu troget ha rättat sig efter dessa 57-66 år gamla anglofona ”översättningars” förskönande omskrivningar, undanmanövrer och uteslutningar av det mesta med anspelning på de(t) svarta. Det rör sig dock inte om några översättningar, utan om ideologiskt färgade tolkningar – ibland rent av om förfalskningar.
Det hela utmynnar i ett slags retroaktiv kulturimperialism, som till och med riskerar att göra trilogin mer ”rasistisk”. Frågan huruvida de förment rasistiska böckerna är problematiska eller inte, utmynnar i en ny undran, om det inte är dagens läsare som är problematiska?
Referenser
Gustafsson, Tommy: En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet, Lund: Sekel Bokförlag, Diss. 2007
Wollrad, Eske: Das Gift der frühen Jahre: Rassismus und Weiße Dominanz in Kinderbüchern, Münster: Unrast Verlag 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar