VEM älskar Pija Lindenbaums Manne?!

Många vuxna älskar förvirrande barnböcker – men VEM älskar Pija Lindenbaums Manne? Den frågan ställde sig många av eleverna i vårt bilderboksprojekt.

Inom den större ”läsarresponsstudie” som jag 2013 och 2014 genomfört med assistans av mina till lärare studerande studenter och som gått ut på att utröna hur barn uppfattar bilderböcker, har bland annat 6-9-åringars reaktion på Pija Lindenbaums Jag älskar Manne (2012) ingått. Boken, ansedd som för barn upp till 4 år, Augustnominerades 2012 med jurymotiveringen:

”Världen i en sandlåda, som en sandlåda. På några få minuter utspelas ett tidlöst och klassiskt triangeldrama i både bild och text. Pija Lindenbaum är perspektivens och de små uttryckens mästare när stora känslor hos små barn gestaltas i leken.”

Handlingen är enkel: två killar i 3-årsåldern sitter i en sandlåda och texten berättar att en av dem, ”jag” (som visar sig vara den blyge och ängslige Micke) beundrar den svarte Manne och älskar allt som denne är, gör och har. Frid och fröjd… till dess att en tredje pojke, Killen, närmar sig sandlådan och ”tränger sig emellan” Manne och Micke, i vart fall så som Micke ser det. Dock anländer även en hund som kissar på Killens stövel, varför denne springer därifrån och troligen hem. Detta löser alltså Mickes problem. På en bänk invid sandlådan sitter även Mannes mormor, som dock aldrig lägger sig i.

Händelserna berättas utifrån ett dubbelt perspektiv: ett för bilderna och ett för orden. Utifrån hur låg den perceptuella synvinkeln är, bedömt utifrån relationen till mormoderns ben nedanför knäna, ser det ut som att en mycket ung liten (eller i vart fall kort) människa iakttar de 2-3 killarna i sandlådan… Uppenbarligen rör det sig dock om en vuxen illustratör, som kanske står på knä.

Fokus handlar ju om den som ser. Vi har alltså två olika slags fokalisatörer i Jag älskar Manne: dels berättaren och betraktaren Micke (som talar, bland annat om vad han ser) i termer av ”jag”, dels en – själva handlingen utomstående – fokali­sa­tor i form av illust­­ra­tören, vars visuella synvinkel bokläsaren delar och som även ser Micke och det som denne inte ser. Micke ”borde” ju t.ex. bara kunna iaktta Manne och Killen, men däremot inte se sig själv i bild och inte heller se Killen bakom Mickes rygg närma sig sandlådan. 

Detta torde bidra till elevernas och även vissa av de lärarstuderandes förvirring i denna studie genomförd i maj 2014, då de blivande lärarna för de yngsta läste högt ur bilderboken och barnens reaktioner spelades in på studenternas mobiler. Ungefär hälften av barnen förstod länge inte vem som är berättelsens huvudperson, eller vem den handlar ”mest om”.

Oklar jag-berättare förbryllar

Jag älskar Manne är uppenbarligen förvirrande (inte bara, men främst) för förskolebarn men även äldre, på så sätt att text och bild har motsägelsefulla fokalisatörer. Det är väl känt att de yngsta har stora svårigheter med  ”jag-berättare”. I verbaltexten hörs jag-berättaren Micke ”inifrån”, samtidigt som denne i bild betraktas utifrån, även om man också ur bilderna kan utröna information om Mickes tankar och känslor, t.ex. utifrån hans minspel och blickar riktade mot Manne. 

Detta slags berättande brukar på svengelska utifrån Nikolajeva & Scott (2001) benämnas ”kontrapunktiskt”, men det lätt vilseledande engelska ordet ”counterpoint” betyder också motsägelse, motsats. Författarna till boken (som mycket riktigt heter How Picturebooks Work och inte handlar om hur dessas unga läsare ”arbetar med” meningserbjudandena, ”How Readers Work”) är mest intresserade av hur de vuxenutmanande, ”konstnärligaste” verkens ”ord och bilder tillhandahåller alternativ information eller på något sätt står i strid med varandra” (a a:17, min översättning). De fokuserar alltså inte främst de för barn mer begripliga, mindre komplexa ”symmetriska” framställningar där ord och bild ger överens-stämmande information, eller ”kompletterande” sådana där bilderna fyller i tomrum som orden lämnat eller vice versa.

För barnhörskådare tycks dock för det mesta förståelsen vara styrd av det verbala. Barn som är relativa nybörjare vad gäller bilderbokstolkning är förvisso inte passiva, men har lärts lita på den som uttalar sig verbalt: på vad ”jag” i vardagen såväl som boken säger. Micke talar t.ex. om att han inte gillar när någon ”puttas” och barnen tolkar det då som att det är Killen som gör det. Manne och Killen skulle nog inte hålla med. Barnen tar nu dock Mickes parti och förleds därmed att okritiskt dela dennes ogillande av Killen, som egentligen inte för-tjänar att tas avstånd från. 

Visst, Mickes röda hink ramlar omkull, men det rör sig inte om någon spark från Killens sida. Ändå säger nästan alla de studerade hörskådande barnen att Killen är dum, trots att denne inte gör något oschysst, varken mot den beundrade svarte killen Manne eller mot dennes blyge beundrare Micke. 

Killen kommer visserligen och – som Micke ser det – förstör tvåsamheten. Vad Manne tycker får vi inte riktigt veta, men han blir aktiv och intresserad först när Killen dyker upp. I övrigt är han oerhört passiv. Det tar sex uppslag innan Manne ens tittar åt Mickes håll och det sker först då Micke mosar hans sandhus. Från det att Killen dyker upp och till dess att han försvinner har denne dock Mannes fulla uppmärksamhet. 

Orättvist partitagande?

Förmodligen beror de 6-9-åriga barnens partitagande för Micke inte bara på att Manne verkar föredra Killen, utan just på jagberättandet som bidrar till att de känner sympati i första hand för honom och inte för den nedkissade Killen. Hade barnen åsett händelsen utifrån i verkligheten, hade de nog inte tyckt att ”det var rätt åt Killen”. En alternativ tolk-ning är, att eftersom berättelsen saknar en tydlig antagonist, försöker barnen som är vana vid hjälte-skurkschemat (i mild tappning) själva skapa en sådan. 

Konst får ju inte vara så simplistisk, men eftersom alla berättelser kräver en konflikt för-lägger konstnären ofta denna inom huvudkaraktären själv. Lindenbaum har en, med vuxna ögon sett sympatisk, tendens att låta huvudfiguren leva ut sina till synes mer negativa sidor. Då vill det till, att också de hörskådande barnen inser detta. Annars blir det lätt så, att de anklagar eller skuldbelägger en ”oskyldig” karaktär, som huvudfiguren till exempel retar sig på.

I sin rapport från det årslånga ”Södertäljeprojektet” skriver Pelle Norlin (2015) om en liknande reaktion på en annan av Pija Lindenbaums böcker, Ska vi va? (2013): 

”Flera barn drar slutsatsen att det är Berit som orsakar att Flisans klippta apor flyger iväg. I boken talas det istället om en vindpust. Den lite äventyrliga och oberäkneliga Berit kan ibland få barnen emot sig, trots att det är hon som är vänlig, bjuder på glass och vill leka. Att hon är smutsig i pannan tycker vissa barn talar till hennes nackdel.”

Åtminstone barn med viss bokvana verkar alltså automatiskt läsa in en antagonist i en bok, efter att de fåtts att liera sig med huvudkaraktären och det inte riktigt finns någon ”skurk” utan konflikten, hindret eller det negativa snarare handlar om en inte alltför trevlig sida hos protagonisten själv. De hörskådande barnen har lockats att, om än inte ”identifiera sig med” Flisan (eller i Jag älskar Manne: jagberättaren Micke), så välja huvudkaraktären och/eller jagberättaren som sympatibärare.

Många av barnen förstår åtminstone till en början inte ens vem som är vem i boken och de flesta av våra studerade förskolebarn menar att bilderboken handlar om Manne, snarare än om Micke (som tolkningen blir, ju äldre barnen är). Skulle man ställa De Tre Frågorna: ”Vem handlar det om? Vad vill han/de? Vem/vad står i vägen?”, blir svaret knappast att berättelsen handlar om Manne, då denne inte tycks vilja någonting alls förrän mot slutet och ingen heller står i vägen för hans eventuella vilja.

Förvirrande bokframsida

Och vem är vän med vem? Till barnens förvirring bidrar (förutom det verbala jagberättan-det) förmodligen bokens omslag, där framsidan visar de tre killarna hållande varandra i handen, med Manne i bildens mitt.

Om man menar att berättelsen inleds redan på omslagets framsida, skulle de tre pojkarna känna varandra och vara lekkamrater innan handlingen på boksidorna tar sin början. Inget i berättelsen tyder på det, annat än att Manne möjligen känner Killen sedan tidigare, då han verkar intresserad när (sett med Mickes ögon) ”inkräktaren” dyker upp. Några studerade barn tolkar dock Mannes intresse för den nyanlände som att denne främling är större och tuffare (ty iklädd keps, ”det brukar tuffa killar ha”!) och därför är intressant som potentiell lekkamrat till Manne. Micke kan i vart fall rimligen inte känna Killen när textens berättelse inleds, ty då borde han väl använda dennes förnamn?

Skildrar framsidan däremot ologiskt nog något som händer efter berättelsens slut, så som denna är berättad i ord och bilder innanför pärmarna, blir frågan: Hur blev de tre killarna i så fall vänner? Förmodligen genom att någon vuxen blandade sig och sa att ”alla väl kan få vara med!”. 

Exempelvis denna grupp om fyra 7-åriga tjejer var väldigt konfunderade beträffande varför alla tre håller varandra i händerna på framsidan och varför det, enligt en av dem, där ser ut om att Killen vill slå Manne:

A: Varför håller alla händerna när dom ska vara ovänner? 

B: Ja, varför håller alla tre handen på framsidan, dom bråkade ju. Varför är killen vän med Manne och Micke nu?

C: Det ser ju ut som om Killen vill slå Manne. 

A: Är framsidan en fortsättning på boken?

B: Är det vad som händer efteråt? För boken slutar ju med att Killen springer iväg.

D: Fast dom är ju inte ovänner då, det är ju hunden han är rädd för. Han tycker inte om kiss.

Den sista repliken från en av de sjuåriga tjejerna är den ena av (endast) två barnutsagor (från summa 100 barn) som visar att vederbörande insett att Killen inte är dum. En till 7-årig tjej säger ”Micke är inte speciellt snäll, för Killen har ju inte gjort Micke nåt illa”. En av studen-terna skriver t.ex.: ”Barnen uppfattar boken som ett bråk där en elak pojke kommer och förstör allt.” Själv tolkar hon berättelsen som en kamp om Mannes uppmärksamhet. Hon berättar:

Alla fyra tjejer skrattade jättemycket åt när hunden kissar ner Killens stövlar. Det var det som de gillande mest med hela boken, att hunden kissade på Killen för att han var elak och gjorde att Micke blev ledsen, ensam och utanför:

- Rätt åt han, killen alltså! 

- Bravo fina, gulliga hunden! Jippi! 

- Du ska få en godis.

- Roligt att den elaka killen fick det han skulle få, alltså att han fick sin egna lilla medicin.

MÅSTE verkligen alla få vara med och leka? 

Framsidesbilden visar förvisso bara att Manne i mitten, stirrande rakt fram, håller dels Killen i ena handen, dels Micke i den andra och att bägge killarna på flankerna sneglar beundrande mot Manne i centrum. Micke och Killen håller alltså inte varandra i handen, vilket skulle kräva en cirkel och påminna om ringdans, varvid allas ansikten heller inte skulle kunna synas. Men 6-9-åringarna tolkar framsidan som att alla tre känner, och kanske t.o.m. gillar eller kommer att gilla, varandra. Detta trots att de i texten får veta att Micke inte vill att Killen ska vara med. Det går inte riktigt ihop för eleverna.

En femtedel av de 36 blivande lärarna tolkade berättelsen som att den är en upp-och-ned-vändning av en ”typisk tjejproblematik” och svårigheten i att leka tre. De är missnöjda med att Micke och de läsande barnen tycker att händelseutvecklingen är ”rätt åt Killen”. Man önskar sig en politiskt mer korrekt eftergift åt vuxnas påbud om att ”alla ska få vara med”, med budskapet att ”leka tre går ju lika bra”. Tre kritiska röster:

-”Boken har en del dolda budskap. Till exempel så framställer den det som okey att utesluta en kompis bara för att det kommer in en ny kompis i gänget.”

-”Man kan även ägna sig åt rollbyte, d v s låta Manne byta plats med Micke eller med Killen och i bägge fallen hamna i oacceptabel rasism.”

-”Hade Manne blivit utstött eller varit huvudpersonen som älskar Mickes hår, hade alla kallat detta för en rasistisk bok. Hade Micke blivit utstött och Manne och killen blivit kompisar, hade det blivit en sorglig bok.”

Vuxna tvingas däremot aldrig av utomstående att på fritiden umgås med dem som de ogillar… Varför ska då barn? (Se Vivian Gussin Paleys bok You Can’t Say You Can’t Play, 1992. Hennes svar är: Det ska barn inte heller behöva göra!) Det som två andraklassare särskilt gillade med Manne-boken var just ”att man fick tycka att man inte tyckte om en person och att de andra lekte”.   

Några yngre barn deltog också i undersökningen och vissa av dem hade särskilt intressanta kommentarer, för den som vill förstå barns blick på handlingen. Denne pojke på 5 år läser t.ex. in en spark mot hinken och är – likt flera andra – styrd av Mickes ordval ”puttas” om Mannes och Killens ömsesidiga lekagerande:

Pojke, 5 år: Killen.. jag gillade inte han. Han verkade inte snäll mot den där bebisen utan hår.
Lärarstudenten: Aha… vad fick dig att känna så?
Pojken: Men han typ kom ju ba, å ba… å ba tog hans kompis liksom… asså det är inte snällt.
Lärarstudenten: Mm, nä, det är det väl kanske inte… var det nåt mer du tänkte på?
Pojken: Jo, men asså… han ser typ… elak ut… ja vet inte… först han ba sparkar ner den röda hinken och det är ju inte schysst… å så puttas han och han.. eh.. Manne, fastän… vad hette han? 

Lärarstudenten: Micke?
Pojken: …ja,  fastän Micke, inte gillade det… och ah, det är ju inte snällt.
Lärarstudenten: Nä, det var det kanske inte… tyckte du att Manne gjorde rätt då?
Pojken: Ja… eller… nä… kanske inte… asså, han är ju Mickes kompis, och man gör inte så där mot sina kompisar…

Nästan inget barn tycker däremot att det var dumt av Micke att ha sönder Mannes ”sand-slott”. Han är ju den som får föra ordet… Hade det inte varit fråga om en jag-berättare, hade beskrivningen och därmed bedömningen troligen blivit en annan. En 4-årig flicka reagerar emellertid så här, när sandkonstruktionen ”söndras” (ett ord som ingen hade hört förut – varken barn eller vuxna – men bilden ändå klargör för de flesta):

Britta: Men så får man inte göra! (Efter detta sitter hon bara tyst och tittar tills boken är slut.)

Studenten: Var berättelsen bra?

Britta: Mm…

Studenten: Vad handlade berättelsen om då?

Britta: Det vill jag inte berätta! Du får berätta! Vill inte! Är rädd för den där pojken! (Hon pekar på Manne).

Studenten: Varför är du rädd för pojken då?

Britta: Han är läskig, för han puttades.

Studenten: Fanns det något som du tyckte om med berättelsen då? (Britta skakar på huvudet.) 

Studenten: Vem handlar berättelsen om?

Britta: Han (Hon pekar på Manne. Efter detta vill hon inte tala mer om boken.)

Det är troligt att denna 4-åring, såväl som den 5-årige pojken i citatet nyss, är influerad av förskolepersonalens ständiga betoning av hur en bra kompis ska vara. Vid skolstarten har detta inpräntats så starkt att det nu tas för givet, men ändå påminns om ytterligare. Nu ligger fokus istället på att sitta stilla och vara tyst.

Påpekas ska att dessa barn i de flesta fall enbart åhörde berättelsen en enda gång, till skillnad från hur bilderböcker vanligtvis läses för de yngsta. Detta låter jag här emellertid ”kvittas” mot att 95 procent av barnen är 6-9 år, d.v.s. betydligt äldre än bokens aviserade målgrupp på 2-4 år.

Fem förslag till uppsatsämne med fokus på barnrelaterade medietexter

Förslag till C-uppsatsämne: Opsis-artiklar om vad?

Tips inför C-uppsats: Istället för alla självskrivande tradiga upprepningar om leksakers genuskodade färger eller bokfigurers genus, undersök vilka medier som 1986-2015 getts vilken vikt i Opsis Kalopsis/Opsis Barnkultur! 

Mät utrymmet i antal centimeter avsatta för barnböcker (inklusive recensioner), barnteater, barnfilm/barnskildringar, tv-program, videofilmer, tv-/datorspel, Internetaktiviteter, musik, barns lek, fokus på barns synsätt respektive på konstnär/författare/vuxenproducent, Övrigt. Går någon förskjutning att skönja över tid? 

Ställ sedan resultatet mot barns medieanvändning det senaste decenniet, så som denna rapporterats i t.ex. Statens Medieråds rapporter Ungar & medier (2005, 2006, 2008, 2010, 2012/2013, 2015) och Småungar & medier (2010, 2012/2013, 2015). Hur väl speglar den s.k. barn- & ungdomskulturtidskriften Opsis Barnkultur barns aktiviteter och preferenser? 

Förslag till D-uppsatsämne: Tendenser i CBK:s skriftserie?

Förslag till D-uppsats: Undersök vilka teman, perspektiv, frågeställningar m.m. som kännetecknat de 48 numren i Centrum för barnkulturforsknings skriftserie mellan 1982 och 2015! 

Går någon historisk förskjutning skönja? Hur kan denna i så fall förklaras?

Förslag till C-uppsatsämne: Jämför två böcker om samma epoks barnteveutbud i SVT

Tips inför C-uppsats: Jämför två filmvetares framställning av 70-talets barnteveprogram: Malena Jansons bok När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen : om sjuttiotalets svenska barnprogram (2014) och de första 90 sidorna i min egen bok: Margareta Rönnberg: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?: 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens (2012).

Likheter? Skillnader?

Förslag till C-uppsatsämne: Barn om Kenta & Barbisarna

C-/D-uppsatsämne: En receptionsstudie: Vad säger barn av bägge könen i åldern 6-9 år om Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna? Läs boken för dem (eventuellt i samspel med UR:s animering av berättelsen) eller låt de äldre själva läsa den. Lyssna sedan (eller under högläsningen) på deras kommentarer!

OM du vill ha stöd av UR-filmen får du skynda dig, eftersom den tas bort 31/12-15. Denna ”Läs-med-saga” finns till dess på

http://www.ur.se/Produkter/156831-Las-med-sagor-Kenta-och-barbisarna  

Förslag till C-/D-uppsatsämne: Vad får barn ut av Mumin-bilderböcker?

En receptionsstudie till: Hur reagerar barn i åldern 6-9 år på några titlar ur Muminserien? Exempelvis Det osynliga barnet, Trollvinter, Kometen kommer, Farlig midsommar, Muminpappans memoarer? Vad får barnen ut av dem? 

Vilka skillnader går upptäcka mellan 6- respektive 9-åringarnas reaktioner?

Barnens romanpris – eller snarare Barnradions?

För två veckor sedan tillkännagavs vinnaren av ”Barnens romanpris”, radions tävling i grenen bästa ”mellanåldersbok”, med vilket menas för läsare i åldern 9-12 år. Det rör sig om en juniorvariant av Sveriges Radios Romanpris till rosade författare av ”medelålders-böcker”. Det handlar i barnfallet om ett samarbete mellan UR:s barnredaktion och Sveriges Radios kulturredaktion och en tävlan som nu är inne på sjätte året. Prissumman är den-samma som för medelåldersböckerna, eftersom författaren ju i bägge fallen är en vuxen.

Själv skulle jag hellre kalla priset för Sveriges Radios Barnromanpris, som pendang till det samtidigt omdöpta ”Sveriges Radios Vuxenromanpris”. ”Barnens romanpris” ger näm-ligen sken av att vara mer representativt för denna ålders preferenser, smak och val än det i realiteten torde vara, om man jämför vinnaren med de mest utlånade eller köpta titlarna samma år och åren närmast därefter. Samt betänker hur böckerna och barnjuryn bedöms vara kvalificerade till tävlan.

Fast som ett sätt att lyfta fram titlar för denna åldersgrupp som, till skillnad från dem som nominerats till vuxenpriset, innan knappt fått några recensioner alls i pressen, är tävlingen inte så dum. Barnroman verkar också vara ett annars okänt och eventuellt radioskapat begrepp, för det som recensenter brukar kalla för barn- och ungdomsböcker eller ibland ungdomsroman. Möjligen var detta ämnesord barnroman redan använt av Svenska barnboksinstitutet, som dock i så fall ej lyckats göra termen lika välkänd som radions P1 härmed gör. I sig en bedrift!

Villkorade nomineringar 

Hur nomineras då de tävlande barnromanerna? Ja, inte genom någon omröstning bland Sveriges mellanstadieelever. Radioredaktionen ber förlagen skicka in alla under föregående höst och vår nyutkomna böcker av svenska författare riktade till målgruppen, vilket enligt producenten Ylva Mårtens rör sig om cirka 40 stycken varje år. En skolbibliotekarie och hennes kolleger samt några intresserade barn läser sedan dessa och vaskar fram de 16 som ska få gå vidare till nästa sållning.

Redaktionen önskar bland annat att dessa 16 böcker hör till olika genrer och är ”både spännande och bra litteratur”, samt uppfyller ytterligare uppställda kriterier. En grupp vuxna barnbokskritiker får till sist avgöra vilka fem titlar som ska få tävla. I de slutligen nomine-rade barnromanerna måste det då enligt Mårtens finnas lika många flickor och pojkar som huvudpersoner. Det ska helst också i berättelsen förekomma barn med utländsk bakgrund. Det ska även täckas in så många olika genrer som möjligt bland de nominerade titlarna. 

Dessa kriterier snävar förstås ytterligare in urvalet, såvida bedömningsgrunderna inte redan är kända av förlagen och tagna hänsyn till av författarna. Även då kan förstås en kvalificerad titel väljas bort, ifall totalsumman skulle bli för många med huvudkaraktär av ett av könen eller genren redan är avprickad.

Därefter utser P1-redaktionen en speciell skola som visat sig prioritera läsning och litteratur i undervisningen, samt helst har en heltidsanställd fackutbildad bibliotekarie, utnämner denna till Årets skola och ur denna väljs sedan en femteklass ut. Till sist utses fem elever ur denna klass till barnboksjury. År 2015 kommer barnjuryn från en femteklass i Tiundaskolan i Uppsala.

Efter en sovring gjord av skolbibliotekarier och några särskilt intresserade elever, följd av barnbokskritikernas filtrering, redaktionens urval bland tänkbara skolor, skolans val av klass och lärarens selektion av elever till juryn, är vi alltså äntligen framme vid de barn som ska få träffa det slutgiltiga beslutet beträffande vinnande titel: "Barnen"… De har under sommar-lovet fått läsa dessa fem barnromaner, för att sedan tala om dem i sex kvartssamtal i radion sända under oktober-november. 

Ja, i en hel kvart är det väl inte riktigt, utan snarare tio minuter, med tanke på att vuxna skådespelare läser utdrag ur boken och gruppen mot slutet av varje sändning även ringer upp författaren och ställer frågor. I ”Sveriges Radios Vuxenromanpris” ges juryn dubbelt så lång tid till att diskutera varje bok och slutmötet får 45 minuter, mot barnens ynka 15.

Enligt lagomnormen? 

Diskussionen om ”kvalitet” hos produkter riktade till barn förs, och avgörs också nästan alltid, annars av vuxna och fokuseras då på professionalismen bakom t.ex. barnromanens eller filmens berättelse – konstnärligheten eller hantverket. Eller så görs bedömningen utifrån den utvecklingspsykologiska lagomnormen för hur ålderspassande den är: berättelsen bör varken kräva för lite eller för mycket av barnen. I så fall tydligen hellre det sistnämnda…

Det som intresserar mig mest är i vanlig ordning hur barnjuryns medlemmar diskuterar och motiverar sina uppfattningar. Programmens kort tilltagna tid medger visserligen inte så värst mycket diskussion, utan mer fråga-svar av skollektionstyp. Därför har jag även lyssnat på de föregående årens juryers slutsammanträden, för att få fler intryck. Vilka kvalitetskriterier kan eventuellt vaskas fram ur elevernas yttranden? Hur väl överensstämmer dessa med vad som framkommit i tidigare forskning om åldersgruppens preferenser? Väldigt väl, visar det sig.

Barnjuryns egna kvalitetskriterier

Temat/ämnet/handlingen väger tyngst

Innevarande år, precis som vid en jämförelse med diskussionerna i de båda barnjuryerna år 2013 och 2014, framstår romanens tema eller ämne som det avgörande. (Fast de unga jurymedlemmarna verkar oftast inte förstås vad de vuxnas fråga om ”tema” avser. Detta bör nog i fortsättningen förklaras tydligare.) Handlingen måste vara intressant, något nytt eller annorlunda. Det ska ske tråkiga eller på annat sätt problematiska saker med huvudkarak-tären, men det ska ordna upp sig mot slutet. 

Den unga läsaren vill via en jämnårig få uppleva något ovanligt och denna sympatibärare ska dessutom vara stark på något ”moraliskt” sätt. Barnen gillar inte när en jämnårig, som de tycks mena företräder dem själva, gör olagliga, otrevliga eller opassande saker. Om det nu inte finns förmildrande omständigheter… Huvudpersonen ska dessutom vara ”snäll”.

Exempel på några ogillande uttalanden är, om Vi ses i Obsan, beträffande att gänget ”snattar… och det där med säkerhetsnålar… våldsbenägen… gör elaka saker mot varandra.” Eller: ”Jag förstår inte varför Annika inte ville hälsa tillbaka när hennes mamma hälsar.” När juryn till slut ringer upp och frågar författaren, tycks denna inte begripa att eleverna vill spegla sig i schyssta typer. Inte heller uppskattar barnjuryn när en karaktär i Den blomstertid nu kommer ägnar sig åt rån, eller åt ”snusk” och ”snuskiga” ord (i Lite mer än en kram), eller att figuren svär för mycket. Man vill som läsare hellre ”lära sig mycket om samhället”, som eleverna tycker sig göra av just Den blomstertid nu kommer.

Dramaturgin och formen

Även hur barnromanen är uppbyggd spelar stor roll. Luckor, frånvaro av förklaringar, för-väntningar som inte infrias och obegripligheter, eller vuxna underförståddheter som man kan skönja men inte förstår, ogillas föga förvånande. Ibland efterfrågar man då mer information, t.ex. om en för tidigt född lillebror. Några av jurymedlemmarna tycks i veckor oroa sig för dennes aldrig redovisade öde. Det för vuxna rätt uppenbara skälet till barngängets minst sagt tveksamma agerande i Vi ses i Obsan är för dessa femteklassare, liksom för en jämnårig kille i Barnens biblioteks ”Bokslukarsällskapet”, dolt i dunkel. Barnromanens ”budskap” går dem därmed förbi.

Inte heller begriper dessa sex att handlingen i nämnda bok är förlagd 32 år tillbaka i tiden. För att t.ex. bättre förstå att 500 kronor av Annika 1982 upplevdes som så enormt mycket pengar och idag motsvarar 1 285 kr, hade tiden då det hela ska utspela sig troligen varit viktig att snappa. Frånvaron av mobiltelefoner och en Magnus Ugglalåt räcker nu ej som tidsangivelse, vilket författaren dock tycks tro. En barnromanförfattare bör hela tiden ställa sig frågan om de tilltänkta läsarna vet något om detta som jag tar för givet, men som de kanske saknar erfarenhet av. Å andra sidan undrar den 12-årige killen i ”Bokslukarsällska-pet”, när han av den vuxne ordstyraren får veta årtalet, ifall teknologin för att rädda mycket för tidigt födda verkligen fanns då, för så oerhört länge sedan…

http://www.barnensbibliotek.se/tabid/1166/Default.aspx  

Ingen av dessa sex 12-åringar tycks således förstå varför Annika och C:o gör som de gör, utan föreslår att hon har det tråkigt, ingen att leka med. Dessa frågetecken kan av eleverna formuleras i termer av att boken saknar något, eller är ”för kort”, alternativt att man ogillar att den har ett öppet slut. 

Öppet slut suger

Alla författare som vänder sig till barn som ännu inte kommit upp i tonåren torde veta att dessa åldrar avskyr öppna slut, men eftersom vuxna kritiker tvärtom gillar det, envisas man ändå med dessa sänkande ”kvalitetshöjare”… Eller så utgår man helt sonika från vad man som vuxen själv gillar: ”Jag tycker själv det är roligast när man läser böcker och inte får riktigt alla svaren och själv efteråt tänker vidare och fantiserar om boken”, som en av de uppringda författarna svarar – helt utifrån sitt eget vuxna perspektiv enbart.

Ett exempel ur juryn om Vi ses i Obsan: ”Jag tycker fortfarande att den var lite för kort. Det var en bergochdalbana: först åker den rätt bra och sen så åker den rätt ner och sen så: SLUT!” En annan om samma bok: ”På slutet ville jag ha mer. Blev den [lillebrodern] frisk, och så där?!” Programledaren: ”Så ni hade många frågeställningar kvar, när ni läst den första gången?” Unisont: ”Jaa!” En till: ”Jag ville veta mer om den där killen som kallades för Lövet. Hade han bott i fosterfamilj…?” 

Juryn ringer uppförfattaren och barnen ställer bl.a. dessa frågor: ”Varför handlar boken så mycket om Annika och så lite om dom andra?”; ”Varför snattar dom i boken?”; ”Varför skriver du om att barnen ska göra dåliga saker och inte bra saker?” 

På den sistnämnda frågan ges svaret: ”I en bok kan man ju få berätta precis vad som helst, tycker jag. I fantasin är allt tillåtet, tycker jag.” Författaren utgår än en gång bara från sitt skrivande perspektiv och tycks inte fatta att barnläsarna vill ha positiva beskrivningar av den jämnåriga huvudkaraktären (= ”sig själva”) och således moraliska karaktärer! Flera av barnen i juryn säger sig vid läsningen av ett par av romanerna tyst för sig själva när de läst ha skrikit ”GÖR INTE SÅ DÄR! Det är inte BRA!”. Tolerans av sådana normbrott eller rent av lagbrott går däremot bra, om läsaren begriper vad som lett fram till agerandet, samt om karaktären själv ses komma till insikt. 

Till denna formmässiga punkt hör även bokomslaget, baksidestexten liksom boktiteln. Dessa uppfattar eleverna som ett slags ”sammanfattningar” eller läsnycklar och som nästan lika viktiga som texten. Omslaget får inte vara ”barnsligt” och tydligen heller inte könsmärkt, ty ska fungera som ett slags ”reklam”. Juryn får frågan ”Vad tänker ni när ni ser omslaget?” Ett svar: ”Framsidan ser inte så jätterolig ut. Boken än bättre än den ser ut.” De andra håller med. Vi ses i Obsan säger de sig kunna ha missat p.g.a. just detta… Baksidestexten är också jätteviktig, ”för man börjar ju inte att läsa inne i boken”.

Karaktärerna

Bokens karaktärer ska vara igenkänningsfigurer i de läsandes egen ålder eller så bara ett par år äldre, huvudkaraktären dessutom sympatisk och ha någon intressant och ovanlig egenskap. Ett undantag utgör här dock ett av barnen i Den blomstertid nu kommer, den 8-åriga kidnappade Agnes. Programledaren: ”Vilka av personerna blev ni mest intresserade av?” ”Av Agnes!” (”Jaa”, säger någon annan.) En till: ”Samma här!” Det är rätt ovanligt att som sympatibärare ha en karaktär som är så pass mycket yngre än läsaren själv är.

I just detta fall har barnjuryn heller tydligen inget emot ett delvis öppet slut avseende en av berättelsens trådar. Nämligen beträffande huruvida denna Agnes kommer att behålla sin hemlighet om vem som kidnappat henne eller avslöja det. En diskussion bland barnen om denna sak hade inte bara varit intressant för lyssnaren att höra, utan troligen väldigt givande också för jurymedlemmarna själva. Sådana komplikationer hinns det dock inte med på den kort tilltagna programtiden. Eller uppmuntras kanske inte ens?

De unga huvudpersonernas relationer till föräldrar, ensamhet och utanförskap tycks emellertid både kännas igen och annars inte vara svårt att leva sig in i. Karaktärers mod av icke-traditionellt slag är också tilltalande. De unga läsarna önskar uppenbarligen att barn-karaktären ska visa dem hur man skulle kunna lösa egna existerande eller eventuellt kommande problem.

Figurers dumma agerande tas det alltså avstånd från: ”Han lever ett konstigt liv… Ingen normal person.” Och: ”Verkar snäll, men sitta framför en dator och kolla på PORRBIL-DER!” Eller: ”Dom tycker väl det är roligt. Dom är helt dumma. Dom kan ju inte fatta!” (Programledaren: ”Hur då?”) ”Ja, men ta en säkerhetsnål i örat! Den är ju inte ren! Hela örat blev infekterat, alldeles rött. Och springa naken runt parken! Alltså det är... det är överdri-vet!” Förmodligen är detta avståndstagande från läsarens sida avsett och inbyggt i texten, men förstår inte läsarna – liksom huvudkaraktären själv – skälen till dumheterna, är ju framställningen föga framgångsrik.

Känsloframkallande

Berättelsen ska enligt barnjuryn framför allt vara vara ”spännande” eller så rolig och för flickornas del även sorglig, samt inrymma lite grann kärlek eller romantik. Exakt vad som gör att det blir spännande, går diskussionen tyvärr inte närmare in på. Men det verkar ofta likna nyfikenhet av typen ”man vill veta mer…”. Spänning finns förstås av flera olika slag och elever i denna ålder skulle faktiskt kunna fundera även kring det. I fallet med en av böckerna (Inmurade) tycks det röra sig om ”hålla-andan-spänning”. 

Vid slutröstningen verkar just den spännande handlingen fälla avgörandet och då framför allt tack vare barnromanens ”inre spänning” av typen ”Ska den skuldmedvetne rånaren erkänna att det var han?”. Och ”Ska lilla Agnes ensam orka bära sin hemlighet om vem som kidnappat henne?” ”Hur ska det gå?”

Paralleller till verkligheten?

Eleverna verkar ha svårt att göra några egna kopplingar från böckerna till dagens verklighet. Däremot finns hos dem en tro på att fiktiva berättelser kan förändra verkligheten och här liknar de ju författare. En tjej menar exempelvis, efter att juryn getts vissa signaler i riktning mot likheter med dagens nynazister, att ”om en nazist läser boken [Berättelsen om Taur] kanske den inser att den inte vill vara det, att man lär sig något”. Kille: ”Man blir samhälls-medveten.” En annan tillägger: ”Man får [på så vis] bort några [nazister]… man vill ju inte vara skurk.” Med andra ord: om läsaren känner igen sig i något dumt, och inser att det är dumt, ska vederbörande inte lockas av, eller fortsätta med, det. Yttrandet går helt i linje med att man åtminstone själv vill lära sig något av boken.

Ålderspassande? 

Böckerna anses överlag passa eleverna själva perfekt, men däremot inte yngre… Detta brukar vara ett ständigt återkommande svar, oavsett till vilken barnålder frågan ställs, och oavsett medium (t.ex. även om filmer). Här gäller detta för fyra av de fem romanerna. Om t.ex. Inmurade: ”Vem passar som läsare av den här boken?” Tolvårig kille: ”Kanske från 12… och vuxna också.” Tolvårig tjej: ”Inte som högläsningsbok för typ tvåor, för då kanske läsaren slutar när det blir läskigt och då kanske tvåorna drömmer mardrömmar utan att våga berätta att de blev rädda för boken.”

Den femte boken är barnjuryn däremot ytterst tveksam till, inte bara beträffande passande läsarålder för Lite mer än en kram. Redan att romanen överhuvudtaget nominerats, är enligt eleverna och mig svårförståeligt och problematiskt. Producenten Ylva Mårtens varnar i sin introduktion till just detta radioavsnitt för att kommande ”citat ur boken kan uppfattas som stötande för lyssnaren”. 

Programledaren frågar inledningsvis efter elevernas första tankar, när de precis hade läst boken en första gång i somras. Han får som svar bland annat ”Vad gick den här boken ut på? Skulle man tycka att den var skojig för att den var så snuskig? Att lära sig om snuskiga saker?!” En annan: ”Den handlar bara om snusk, snusk, snusk.” En tredje: ”Boken var ingen höjdare och känns obekväm att läsa.” Och: ”Så jag tycker att det blev för mycket… Jag fattar inte ens att den kom med… Men den är ganska bra, men [författaren] överdriver här.”

Sedan vidtar fnitter och kommentarer som ”Om jag skulle gå på stadsbiblioteket skulle jag undvika den här boken!” ”Snusk.” ”Framsidan är så speciell… gylfen uppdragen, visar kal-song…” ”Skulle jag ha gjort en sån bok, skulle jag ha ett annat omslag”; ”Mycket sexuella ord”, men även ”Vågad och en romantisk bok.”

Flera i barnjuryn har tidigare läst och gillat andra verk av samme författare, men då t.ex. ”fantasy om vampyrer”. ”Den här är annorlunda. Här är lite mer vågat.” ”Är känslorna vågade?” frågar programledaren och får svar som ”NEEJ, men ORDEN!”; ”Utan orden hade boken varit betydligt bättre…  Därefter följer den eventuellt ”stötande” uppläsningen gjord av skådespelare, bland annat om hur den 13-14-årige huvudpersonen ”kände hur snoppen växte”, när den jämnåriga Amanda agerar sexuellt utmanande.

Efteråt kommer eleverna med kommentarer av typen ”Om man skulle ta bort sidorna där dom gjorde… liksom lite konstiga grejer… då skulle det vara en riktigt bra kärlekshistoria”. De andra håller med, men ”FÖR vågad nu…”; ”Det känns som att Amanda är typ… galen… hon borde gå till nån psykolog!” Programledaren: ”Tror ni att vi hade suttit här och disku-terat den här boken om han hade tagit bort dom här orden? Sexdelarna i den här boken?” En av jurymedlemmarna svarar: ”Det är det som gör den speciell.” Programledaren: ”Är det en spännande bok?” Ett svar: ”Jag såg inte fram emot att läsa den, men den är ganska spän-nande.”

Juryn ringer nu i vanlig ordning upp författaren och eleven frågar bland annat ”Är den här boken en barnbok?” Författarens svar: ”Jaa, fast inte för 9-åringar utan för 12-åringar. När jag var 12 år hade jag i vart fall läst den här boken, men inte vågat säga det.” Nästa barn-fråga lyder: ”Varför handlar boken så mycket om kroppsdelar?” Författaren: ”Om sex, för att det är jättemånga som vill läsa om det och för att det inte finns så många böcker om det.” Barnets följdfråga: ”Varför är boken så snuskig?” Författaren: ”Det är väl samma svar: det är många som vill läsa såna böcker.” 

Delvis dubiös nominering

Personligen finner jag det vara dubiöst att Lite mer än en kram överhuvudtaget nominerades. Kanske rent av oetiskt, likaså detta att jurymedlemmarnas allra första inspelade reaktioner (det gäller alla fem titlarna) spelades upp i radio, utan att eleverna tydligen i förväg hade fått reda på att så skulle ske – alternativt: att alla i vart fall verkligen hade begripit detta. Så får i vart fall inte en etisk forskare bete sig.

Lite mer än en kram är uppenbarligen en berättelse som man i denna ålder gärna läser i smyg, och då kanske rekommenderad av någon (skrytande?) jämnårig. Precis som författa-ren antyder, hade han själv i elevernas ålder inte velat skylta med intresset för, eller läs-ningen av, denna bok. Här måste emellertid 12-åringarna just ”skylta” med det, visserligen därtill uppmanade av programmakarna. Att vuxna sätter denna roman i händerna på 11-12-åringar är något helt annat, än om de själva hade upptäckt den – och dessutom förkastligt att de sedan måste tala i radio om den. Eleverna är helt klart obekväma med att behöva prata offentligt om en så sexplicit berättelse.

Slutsats? Ett intressant och upplysande program som inte minst barnromankritiker och kommande års producenter av romanpristävlingar kan dra lärdom av. Likaså de författare som vill rikta sig till denna ålderskategori. Även barn i åldern 9-12 vill förstå skälen till jämnåriga karaktärers reaktioner och få deras ibland konstiga agerande motiverat eller förklarat. Annars blir upplevelsen inte lika tillfredsställande. Lagom okänt samt lagom svårbegripligt är uppenbarligen bäst. Sedan gäller det ”bara” för de vuxna att söka försätta sig i läsarnas situation, av och till stiga in i deras skor, ta de ungas perspektiv och begrunda deras hittills gjorda erfarenheter för att komma fram till vad detta ”lagom” är! 

Och vinnaren är…?

Vilken barnroman som vann? Det har vid det här laget säkert redan framgått av tidnings-notiser och barnboksbloggar? Om inte: Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long. När fyra av de fem barnen hade röstat låg dock denna barnroman exakt lika med Berättelsen om Taur – en fantasyberättelse av Bengt Tollesson. 

Varför radiolyssnaren inte får veta ”hela listan” med de övriga böckernas poängplaceringar är oklart. Producenterna vill kanske inte sänka någon titel, men denna är ju redan tillräckligt upphöjd enbart genom att bli nominerad. Hade samtliga placeringar tillkännagjorts, hade dock barnens kvalitetskriterier och synsätt blivit ännu tydligare – ifall det nu är barnens rös-ter, snarare än läsningens och romanernas stora betydelse, som programmet vill framhäva.

Så här ungefär resonerade alltså barnjuryn vid den första genomgången av det som skulle visa sig bli vinnarromanen, med den vuxnes frågor i kursiv, inom parentes:

”Inget bra omslag”; ”Det ser ut som action, som om nån skjutit sönder ett glas.” Några säger dock att omslaget ser ”jättespännande ut”; ”Drama!” ”Läskig!”; ”Man lär sig mycket om samhället!”; ”Den är riktigt spännande i början när dom gömmer sig i ladan! Jag tycker synd om Wahid… flyktingar och sånt.”; ”Jag fattar inte att han klarade sig undan allting från början”; ”Språket var sisådär, med mycket svordomar”, ”Alltså slutet är ju väldigt.. STOPP, liksom. För man får inte VETA om han erkänner för polisen eller inte.”

(Hur börjar [Den blomstertid nu kommer]?) ”Dom har krockat med en lyktstolpe.” En annan: ”Det är en ganska svår början..” (Hur då?) ”Man kastas rätt in i boken. Man blir lite förvirrad.” En annan: ”Ja, man blir förvirrad!” (En rivstart?) ”Jaa, som att nån skulle kasta mig i vattnet!” Andra: ”Jaa!” ”Sen längre fram får man veta att dom skulle råna en butik, men hade misslyckats.” (Varför råna?) ”Wahid, han är utlänning men får inte stanna i Sverige så då ska han ta dom här pengarna och åka till England.”

(Vilka av personerna blev ni mest intresserade av?) ”Av Agnes!”; ”Jaa”, säger nån annan. En till: ”Samma här!” (Vem är hon? Berätta!) […8-åriga Agnes, fransyska enligt passet] ”bara råkar sitta bak i flyktbilen som dom tar. Fred vill bara hem, men får ej för Wahid.” (Vad tror ni författaren vill säga med den här berättelsen?) ”Hur det känns att komma hit till Sverige från ett bombat land och vad dom gör.” 

Alltså: spännande och lärorik handling, snälla och moraliska karaktärer, en lagbrytare som man förstår och tycker synd om och därför accepterar. Samt en aktuell flyktingproblematik, kunde man kanske tänka? Det avslutande programmet spelades dock uppenbarligen in redan före höstterminens start, av den lätta klädseln på vinnarfotot i Upsala Nya Tidnings nätbilaga att döma. 

Skiljer sig barnjuryns kriterier från vuxna anmälares?

Den fråga man som vuxen enligt min mening bör ställa sig är om man själv är förmögen att bedöma barnlitteratur, om man nu med barnbok menar ”en berättelse medvetet skriven för barnläsare”. Som jag inledningsvis nämnde, är få av nominerade böcker ens recenserade av vuxna. En bloggare skrev dock i augusti (alltså före nomineringen) följande om vinnar-romanen, som gavs betyget 1 på en skala av 10:

”Den blomstertid nu kommer är inte en bra bok. Handlingen är otydlig, fantasilös  och svag. Konceptet är tråkigt och ointressant. Karaktärerna är tröga och irriterande. Boken som helhet känns slarvigt skriven och inte det minsta genomtänkt. Jag förstår inte poängen med boken. Varför skulle den skrivas? Ingenting händer och texten känns meningslös. Varför skulle det bli en bok?

Ursäkta, Marie-Chantal om du skulle läsa detta, men språket är verkligen uselt. Meningarna är underligt avhuggna och det gör att läsningen blir otroligt hackig. Det känns som att förfat-taren försöker för mycket med att få en viss känsla på texten och det får helt motsats effekt. Long är antingen väldigt lat eller så försöker hon göra sig märkvärdig. 

[…] Boken har inte heller ett ordentligt slut. Jag älskar cliffhangers och när en bok slutar så pass spännande att man direkt vill läsa mer, men denna har verkligen inte ett slut! Boken kretsar kring ett enda dilemma och vid avslutningen är ingenting löst ännu. Situationen har inte förändrats från den första sidan och det känns otroligt B.” 

http://iheartfantasy.blogg.se/2015/august/den-blomstertid-nu-kommer.html 

En annan (troligen vuxen) bloggare ger likaså boken uruselt betyg, 2 av 10. En 17-årig bloggare är emellertid mer positiv. 

Här ett till vuxenomdöme, men skrivet efter att romanprisnomineringen offentliggjorts vilket torde inverka:

”På bara tre-fyra sidor har en stor, spännande konflikt presenterats och man är väldigt nyfi-ken på hur det ska sluta. Smart för läsare med dåligt tålamod och/eller uthållighet. Ung-domsböcker brukar ju sällan såsa på som vuxenböcker i inledningen, men Longs bok är definitivt motsatsen till såsig. Pang på.

Long skriver effektivt med mycket dialog och mycket handling. Allt i presens för en ännu mer direkt känsla. Det är däremot inte alls så mycket fluff – fördjupning, gestaltning och sånt finlir som får karaktärerna att lyfta och kännas mer komplexa och riktiga. Jag saknar det, men fokuset är nog på action här? Och action får man så det räcker och blir över. I förbifarten touchas ett par svåra ämnen som klasskillnader, fattigdom eller traumatiska händelser som gjort en av rånarna till flykting. Om man läser tillsammans i en klass kan man säkert fördjupa sig mer i dem. I romanen är framåtrörelsen ändå viktigast. Hur ska den här mardrömmen sluta? Svaret på det kan jag tänka mig blir ett litet minus då öppna slut inte brukar vara så populära bland yngre läsare. Här är det ett väldigt öppet sådant, och till och med jag blir lite snopen.”

http://bokhora.se/2015/den-blomstertid-nu-kommer-marie-chantal-long/ 

Konklusion? 

1. Författarens ”lättja” och de unga läsarnas ”dåliga uthållighet” har uppenbarligen passat varandra som hand i handske.
2. ”Utan orden hade de bägge recensionerna varit betydligt bättre!”