Medielek – ett försök till begreppsutredning

De vanligaste orden är ofta de allra diffusaste. Få kan precisera, än mindre definiera, vad t ex barn, lek och medier är för något. Sätter man dessutom ihop två ord till en ny term, kan förvirringen enbart öka. Det upplevs dock som förlegat, inte post-modernt nog, att (som jag nedan) komma med eller be om definitioner, ty allt anses numera vara under konstruktion, flytande, kontingent, sippra genom sprickor, vara i ständig rörelse och hela tiden förändras. Exempelvis leken. I fallet med lekandets förvandling påstås förändringen dock alltid vara till det sämre – ”givetvis” länge på grund av tv-och video-influenser… 

Som kombinerad medieforskare och litteraturvetare, med etnologi och sport som hobbies, ställde jag mig redan för 30 år sedan frågan om skillnaden mellan olika medier och deras innehåll verkligen är så stor: vad skiljer egentligen bokläsning och lekande från tv-tittande? Hur ”egna” i kreativ mening var noga taget lekarna innan tv kom? ”Påverkar” inte också böcker barns lek? Finns det överhuvudtaget någon opåverkad lek, helt fritt uttänkt av barn från scratch? Är inte deltagande i gamla traditionella regellekar ganska ”passivt”, om vi ser till den mentala ansträngningen? Är inte barn väldigt mentalt aktiva när de tittar på tv? Osv. 

Jag kom alltmer att ifrågasätta den negativa värderingen av tv-mediet och delta i medie-debatten och fann då att sådana jämförelser kunde fungera ögonöppnande. Vi förstår ju alltid nya medier i ljuset av de tidigare medierna – som vi nyss kritiserade, men som i och med att de blir halvgamla tydligen genast blir bättre…

Dessutom var jag en modersmålslärare och engelsklärare som inte bara älskade ord, utan också det visuella i tv och (senare) andra nya medier – men även satte stort värde på det kroppsliga och kollektiva i lekens förment högsta form: sport. Råder det verkligen någon motsättning mellan användningen av audiovisuella medier och egenaktivitet, frågade jag mig. Är det inte snarare fråga om ett samspel? Är barn mindre aktiva (fysiskt såväl som mentalt) och mindre isolerade när de tittar på tv än när de läser en bok? Mitt svar blev NEJ... 

Jag har inte minst under de senaste 12 åren som docent i filmvetenskap och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap kommit att uppleva mig allt mer som barnkulturforskare, det vill säga betona hur allting hänger ihop. När jag utarbetat kurser i Barnkultur eller i Dator-spelsanalys, har detta blivit ännu tydligare: vi kan inte betrakta enstaka medier enskilt, utan måste se hur de och deras ”texter” [d.v.s. berättelser] hänger samman, bygger vidare på och kompletterar varandra. Och hur samtliga har sina för- och nackdelar. 

Inte bara vanligt förekommande ord kan emellertid vara otydliga. Med nya medier har också nya begrepp importerats, inte sällan direktövertagna och oöversatta från engelska och franska (och därmed ofta tyvärr inte riktigt begripna): representation, simulering, virtual reality, diskurs, mediekonvergens, immersivt medium, transparent interface, remediering, hypermedialitet etc. Vad döljer sig egentligen bakom dessa främmande ord? Även om det postmoderna tänkandet kan vara inspirerande, är det inte alla gånger särskilt tydligt, ja, vill inte ens vara det. Inte minst för att möjliggöra meningsfull kommunikation är det ändå viktigt att vi talar någorlunda samma språk. 

Jag avser därför att – med risk för att bli övertydlig – föreslå några möjliga innebörder av begreppet ”medielek”. Dessutom visa att även en gammal modernitetsmänniska trots sina definitionskrav kan vara i ständig rörelse och medge att det kan finnas andra sätt än mina att betrakta företeelsen. Jag kommer här att först redogöra för vad jag ursprungligen avsåg med begreppet "medielek" och sedan fundera kring några möjliga utvidgningar av termen. Till sist kommer jag att emellertid att utesluta ett antal ytterligare tolkningar.

"Medielek(ar)"

Begreppet ”medielek(ar)” myntade jag redan för 25 år sedan till en konferens i Slagelse (Rönnberg 1983), men utvecklade det ytterligare i min bok om förskolebarns lekar utifrån Astrid Lindgrens filmberättelser, televiserade i serieform: En lek för ögat (Rönnberg 1987). Ursprungligen avsåg jag med medielekar å ena sidan barns kollektiva rollekar med utgångspunkt i en audiovisuell massmedietexts story, karaktär(er) och/eller miljö, som utgjorde en vidareutveckling dels av äldre tiders kollektiva regellekar och folklekar (engels-kans ”games with rules”, typ Blindbock, Hönans alla kycklingar och Frierilekar), dels av individuell symbollek (engelskans ”symbolic play/role play”, när en 2-åring exempelvis leker att han kokar gröt i pottan).

De kollektiva medielekarna utifrån audiovisuellt råstoff avsåg således rollekar som var betydligt mindre stereotypa än traditionella dramatiserande motsvarigheter, som att t.ex. i grupp leka Pappa-mamma-barn, Skola, Polis eller Sjukhus. Med andra ord: en mer komplex lektyp som inte hade anonyma, typiserade och starkt överdrivna huvudkaraktärer eller vardagshändelser som grund – och inte heller hade några uttalade regler som stöttor, men som ändå genom barns allmänna förtrogenhet med den åskådliga massmedieförlagan kunde samla fler än ett barn till en meningsfull, och såsom ”demokratisk” upplevd, lek (eftersom inget barn var lekens domderande manusförfattare). Lekstoffet kunde ta avstamp i episoder ur såväl barnprogram, barnfilmer som tv:s vuxenutbud, men för den skull inte slaviskt följa det. Å andra sidan syftade begreppet på lekandet av dessa lekar (efter själva medieanvändningen).

"Media" = Massmedier

”Medium” kan förvisso avse en mängd olika förmedlande redskap, medel eller personer (t.ex. spiritistiskt medium, en människas röst eller kropp, verbalspråk, leksaker, lek), men med medielek åsyftades lekandet utifrån massmediers »texter«, varför företeelsen egentligen borde ha döpts till det betydligt klumpigare massmedietextlek(ar). Menar man med medium däremot vilket medel som helst som ger upphov till barns lek, är ju lekar med leksaker eller hushållsredskap typ kastruller – eller pottor – också ”medielekar”. Då är begreppet givetvis så inkluderande, att det blir meningslöst. 

Fast om vi inskränker oss till ”interaktiva medier” då? Det existerar förstås inga verkligen interaktiva medier, eftersom enbart människor kan vara aktiva. Däremot finns det elektro-niska medier som inte bara (så som massmedier) främjar barnets mentala, utan också fysiska, aktivitet genom att till synes reagera på dess ingrepp på så sätt att ”texten” föränd-ras. Två (eller fler) människor kan förvisso interagera med Internetmediets hjälp. Kan inte även en figur i ett datorspel utgöra en medierad lekkamrat? Nej, enligt min mening inte under själva spelandet (är då en spelkaraktär), men möjligen efteråt, som fantasikamrat i kroppsligt utlekt rollek. Datorspel är dock för det mesta inte massmedier. 

Ett massmedium är mötesplatsen eller länken mellan det vi (något missvisande) brukar kalla mottagare och sändare, kommunikationens kontaktyta nu eller senare. Den bestäms inte av antalet användare/mottagare, utan massmedium innebär dels att ”texter” sprids till vem som helst som vill (och har råd att) ta emot dem, det vill säga: har ingen specifik mottagare. En diktsamling tryckt i en upplaga av 500 exemplar – men läst av två – är ett massmedium, medan Volvos intranät till 70 000 anställda inte är något massmedium, vilket däremot Inter-nets webbsidor är. 

I (mass)medielekarnas fall spelar dock omfattande spridning viss roll, eftersom lekuppslaget bör vara allmänt bekant. Svenska barn kan då leka Superman eller Emil i Lönneberga med danska barn, utan att ha träffat dem tidigare eller ens förstå språket. Här kvalificerar sig onekligen också datorspelsspelandet, men det finns ett kriterium till.

Mediers demokratifrämjande funktion

Massmedier är vidare förmedlingsinstanser för ”texter” som anses viktiga för det offentliga samtalet och därför är skyddade av speciella lagar: tryckfrihet, yttrandefrihet, informations-frihet, meddelarskydd, etc. Ännu finns inga lagar som garanterar datorspelandefrihet eller datorspelstillverkning. 

Massmediers innehåll avhandlar offentliga angelägenheter, kring vilka en allmän opinion är tänkt att skapas. ”Talaren”/producenten av ”budskapet” uttrycker sig här nämligen i egen-skap av sitt sociala jag, inte (som i datorspelandefallet) som någon fiktiv figur eller spel-karaktär, och tar därmed ett speciellt ansvar för sitt tal – även när vederbörande skämtar. 

Utifrån dessa kriterier är t.ex. spelkonsoler inte massmedier och datorspelsberättelser inte massmedietexter (se vidare Rönnberg 2003, s.137-141 och kapitel 8 i Rönnberg 2006). En tv, dator eller spelkonsol på vilken tv- eller datorspel framträder är helt enkelt spelmaskiner eller spelapparater. Arkadspel sågs aldrig som massmedier. 

Datorspel är, precis som brädspel, spelplaner med spelpjäser – om än med mycket mer av berättelser i sig än arkadspelen hade. Spelhandlingar är inte som massmedietexter avsedda att utgöra inlägg i politiska eller kulturella frågor. Datorspel kan sägas vara multimedietexter under utförande. ”Budskapet” färdigställs av den som spelar. Ibland kan de dock kombineras med, eller utformas som, undervisningsmedel och dessa läromedier blir då massmedier. 

Två ting är således avgörande för att betecknas som massmedium: ospecificerad adressat och demokratifrämjande offentlighetsfunktion, där datorspel(ande) inte uppfyller det sistnämnda kriteriet. (Gör då bloggar och YouTube det, kan vän av ordning fråga sig? Ja. Även om världens mest besökta framför allt uppsöks för att se korta videor av skämtsam karaktär, så kommenterar eller ifrågasätter upphovsmännen bakom dessa nördiga kortfilmer onekligen framför allt stereotypa genus.) I de fall då ett datorspels story utgör ett inlägg i diskussionen om jämlikhet, jämställdhet eller andra moral- eller rättvisefrågor, blir det alltså en massmedietext. Syftet och funktionen är alltså kommunikativt massmediekoncipierande.

”Inläggens” karaktär i datorspel är emellertid i viss mån upp till spelaren att själv avgöra och därmed svåra att uttala sig generellt om. Även spelhandlingar som av speldesigners är av-sedda att vara demokratiska kan mot-spelas på skoj, av den som inte behöver stå för ”bud-skapet”. Sådana revoltförsök förblir dock handlingar inom spelet, inte något lekagerande i vardagen. Dessa mot-spel går heller inte att dela med sig av till andra än till medspelare på plats – är ej massmedier, har således inte ospecificerade mottagare. (Även demokratiska massmedietexter kan förvisso ”feltolkas”, fast då oftast mera omedvetet, men ”korrigeras” i så fall inte sällan av andra i offentligheten.) 

Jag har själv ännu inte iakttagit någon lek med utgångspunkt i populära datorspel, däremot sett flickor studsande leka att de ”var” paketen i ett handhållet Game Boy-spel (Super Mario). EXEMPEL på massmedier (som kan vara framförandemedier, lagringsmedier, eller både-och) är tidning, filmvisning, tv-utsändning, bok, website, institutionellt spridd dvd/cd och grammofonskiva.

"Medietext"

En ”text” i denna mening är – till skillnad från ett ”färdigt verk” – en film eller ett tv-pro-gram vari uttolkaren söker upphovsmänniskornas avsikter, något som måste ”läsas” och tol-kas för att fullbordas. Textens innebörd färgas därmed i hög grad av den faktiska använda-rens upplevelser, aktuella intressen och tidigare erfarenheter av liknande texter. Det krävs med andra ord i fallet med barn en användnings- eller receptionsanalys och inte bara en receptionsestetisk analys utifrån forskarens egen läsning. 

Detta något som används är i fallet med medielek(ar) en berättelse (ett tema, en berättelse-tråd), spridd via ett massmedium (alternativt flera), såsom denna är tolkad av barnen. For-men, det ”estetiska” är i förskolebarns fall ytterst sekundärt, på ett undantag när: agerandet måste vara överdrivet, lekfullt, åskådligt och signalera overkligt/icke-faktiskt. EXEMPEL på massmedietexter är en viss långfilm, specifik barnbokstitel, tv-dokumentär, tävlingsdoku-såpan Expedition: Robinson, valtal på torget, radiointervju, skådespel/pjäs, tidningsartikel, hiphoplåt, hemsida. Barn som leker utklädda till kranium eller skelett, utifrån skräckfilmer och spökhistorier, är ju typexempel på en medielek som de aldrig fått uppslag till från vardagen, utan hämtat från en eller flera medietexter.

­

"Lek(a)"

Huvudströmningarna inom lekteori (särskilt etnologer) betraktar lek antingen som en av­gränsad kroppslig barnaktivitet med specifika kännemärken, eller så (som t.ex. flertalet filosofer) som ett pröv­ande för­håll­nings­sätt eller en mental attityd – för att aktiviteten inte ska vara förbe­hållen barn. I egenskap av barnkulturforskare och ”barnist” (Rönnberg, 1989 – jämför feminist!) ansluter jag mig personligen till den förstnämnda riktningen: att lekandet ska vara förenat med någon form av fysiskt utagerande. (Som danska representanter för dessa bägge synsätt skulle kanske Flemming Mouritsen (1996) respektive Carsten Jessen (1999, 2000) kunna anföras.) 

Alla lekutföran­den är enligt min mening för­kroppsligade av någon som frivilligt gör någon-ting, som inte ska tas för ”på riktigt”. Lek kan sägas vara som-om-handlingar med inbyggd moti­vation – inte enbart tänk-om-språkhandlingar eller uteslutande mental lekfullhet.

Men allt som barn frivilligt företar sig är för den skull inte lek, även om det inte sällan beteck­nas så. Psykologer och peda­goger brukar t.ex. tala om barns imitationslek, konstruk-tionslek, koordinationslek, utforskan­de­lek och övnings­lek, utifrån iakttagelsen att barn onekligen imiterar, konstrue­rar, koordinerar, ut­for­skar och övar. Detta blir dock, som jag ser det, inte lek förrän dessa aktiviteter på något sätt överskrids bortom detta att enbart bli bekant med, eller klara av, saken eller ak­tivi­te­ten ifråga. 

För att något ska kallas för lek, måste handlingen enligt min uppfattning trans­formeras från läran­de till ett tillstånd kännetecknat av förtro­gen­het. Barnet mås­te redan kunna konstruera ett torn av klossar innan det kan börja leka med det (exempelvis riva ned och bygga upp igen). Det måste redan ha tränat koordination med andra, innan det kan leka samarbetslekar. Barnet måste redan ha utforskat omgiv­ningen, innan det kan börja leka Kurra­gömma i den. Osv. Imitation är i sig inte lek, utan barnet måste tillföra något ytterligare. 

Om barnet avsiktligt tränar sig på att bli bättre eller snabbare på att utföra en viss handling (som i och för sig kan ingå i en lek), innebär detta enligt mitt förmenande inte att leka – utan att just öva sig. Aktiviteten får då ett syfte utöver sig själv, medan lekandet sker för dess egen skull.

Lekandet är ett slags intuitiv medvetandeform, en förreflexiv form som tar sig fysiska ut­tryck. I förhandlandet (som kan återkomma då och då och tillfälligt avbryta lekandet) om lekroller kan barn visserligen reflektera, det vill säga tänka om sitt tänkande och handlande, men i lekrollerna tänker och handlar de enbart inom sin roll. Efterhand övergår mer eller mindre ostrukturerad individuell symbollek av de yngsta i mer formaliserad, kollektiv sociodramatisk lek, regellekar och spel, ännu senare i sport. Spel är på ett helt annat sätt än symbollek materialbundna, repetitiva och mera explicit regelstyrda än mellanstationen regellekar. (Se vidare kapitel 6 i Rönnberg 2006.)

Lekandet kräver sin egen tid

Ytterligare ett kriterium för medielek är att lekandet i tiden bör kunna åtskiljas från själva användandet/mottagandet/spelandet av den medierade texten. Leken äger rum efter eller före, men inte under, brukandet av medietexten. Lek(a)/lekande (engelskans ”play”) sägs dock enligt även danska teoretiker vara ett avgörande drag hos själva användningen av elektroniska texter (såväl datorspel, lär-DVD-er som hypertext-fiktion), när man egentligen torde åsyfta lekfullhet, ”playfulness”. 

Ett av skälen till detta missförstånd är det engelska språket som tyvärr är förvirrande, efter-som det inte som t.ex. de skandinaviska tydligt skiljer mellan att ”leka en lek” respektive ”spela ett spel”. Hade det i stället för ”to play a game” hetat t.ex. ”to game/gamble a game”, hade vi nog besparats åtminstone hälften av dessa teoretiska utläggningar. 

Dessutom ges ”lek” hur många innebörder som helst, varav de flesta inte alls avser det att leka att/låtsas att/make-believe – utan helt enkelt syftar på en lekfull attityd. Exempelvis Richard Lanham (1993), som med ”lek(a)” vid närmare skärskådande visar sig mena ”leka med”(i betydelsen ”toy with”), prövande bolla idéer i verbal, kreativ anda, ja, t.o.m. lekfull pedagogik. Men varför då alls tala om att leka? 

Lanham hävdar att den estetiska upplevelsen av många nya elektroniska medier kan beskri-vas som att leka/play (Ibid. s.50). Trots det anser han att det som han kallar för ”bistable oscillation” (Ibid. s.25) vid läsningen av elektroniska texter skulle vara någonting unikt för denna upplevelse. Med denna svängning mellan två stabila poler avser han att användaren pendlar mellan genomskinlighet/transparency (när användaren tittar genom texten och upp-lever sig nästan befinna sig inom dess värld) och ogenomskinlighet/opacity (när användaren ser på texten och med viss distans (själv)medvetet reflekterar eller kommenterar dess form, yta, stil etc). Datorskärmens textuella yta sägs påminna oss om detta ogenomskinliga, fast denna medvetenhet är inte stabil, utan vi svänger ständigt mellan textens djup och appara-tens eller mediets yta. 

En liknande oscillering gäller emellertid även för lekandet såsom lektextens ”medium” (i utvidgad mening), när barn pendlar mellan att agera i rollen av en karaktär respektive handla eller uttala sig i egenskap av ”sig själv” eller som lekens ”manusförfattare/regissör”. Barn går ut ur lekens universum för att förhandla om rollerna eller om lekberättelsens fortsättning. Det är förvånansvärt lite bråk mellan aktörer i lekroller, men betydligt mer maktkamp och förhandlingar mellan de lekande barnen, när somliga makthungrigt spelar ut sin status som ”lekregissör”. Intersubjektiva konflikter hemmahörande i realvärlden bryter själva lekramen och tar barnen ut ur lekens fiktiva universum. 

Inte bara användaren av nya elektroniska medier, utan också de lekande barnen, oscillerar således mellan dessa bägge poler. I fallet med medielekarna är behovet av att träda ur rollen dock mindre än i andra rollekar, eftersom lekförlagan hämtad från en medietext är relativt klar redan i utgångsläget och lekmanuset inte är skrivet av ett dominerande barn som ”får bestämma allt”. 

Blir därmed inte också läsningen av elektroniska texter just lek? Nej, eftersom de fiktiva figurerna enbart går in i användarens tankevärld, inte utageras av läsaren. Vad ska man då säga om två pojkar som på plastgitarr sida vid sida spelar tv-spelet Guitar Hero tillsamman med Harmonix på skärmen? 

Det beror förstås på hur pojkarna själva uppfattar saken, men samlar de poäng för varje rätt träffad not eller hela ackord spelar de helt enkelt ett spel. Bryr de sig inte om att försöka överträffa sin tidigare längsta notkedja, kanske de istället imiterar gitarrhjältarna – eller så leker de verkligen rockstjärnor? Frågan uppstår i så fall: kan man samtidigt både leka och spela ett spel? 

Jag tror inte det, även om dessa bägge ting omväxlande kan flätas in i varandra. De videor som man kan beskåda på YouTube antyder dock inte att grabbarna verkligen skulle leka med varandra, eftersom de är så upptagna av att följa musikspelsförlagan. Möjligen är de inbe-gripna i parallell individuell symbollek ungefär som 1-åringar, fastän de är betydligt äldre.

Men varför lägger jag sådan vikt vid detta att massmedietextlekarna ska vara kroppsligt utagerade? Att kroppsligen gå in i en roll förutsätter ett inifrånperspektiv och skänker särskilt för förskolebarn, som har svårt att enbart reflekterande ta någon annans perspektiv, nya insikter om olika synvinklar. Alla lekande barn har ”subjektiv kamera”, alla lekdeltagare är ”first person shooters”, men rollerna varierar för det mesta så att man ibland är skurk, ibland hjälte. Inlevelsen i att t.ex. ”vara” en filmbov och verkligen se hur rädda lekkamrater-na då är för mig, att i egenskap av superbarnet Pippi överglänsa vuxna, eller att i kamplek göra illa en gråtande kamrat som kallar MIG för dum (eller att själv i rollen som Superman bli slagen av någon och i motsats till denne Stålman börja gråta), är någonting helt annat än att bara höra det berättas eller se det. Den moraliska empati- och demokratifrämjande funktionen är central vid kroppsligt utagerande av fiktiva roller.

Det finns som sagt medier av två slag: lagringsmedier och framförande-/framträdande-/performancemedier. Lekande och filmvisningar/tv-sändningar är alla framförandemedier, medan en barnbok är ett lagringsmedium som därmed inte är lika ”förebildligt” eller ”föreljudligt” som det audiovisuella framförandet av historien. Det är därför för barn betydligt enklare att inspireras av audiovisuella medier.

"Barn"

På annan plats har jag (Rönnberg 2006) definierat barn som samhälleliga nykomlingar, oerfarna sociala varelser i ständig tillblivelse, som i hög grad lever här och nu. Vuxna – inklusive samhälleliga nykomlingar av typen invandrade – är, som kontrastdefinition, mer erfarna sociala va­relser i ständig tillblivelse, som dock i mental bemärkelse inte lika ofta lever här och nu. 

Av just det skälet är vuxna enligt min mening rätt inkompetenta på lekområdet: nästan oförmögna att leka, därför att de reflekterar alltför mycket – tänker antingen bakåt eller framåt. Barn är dessutom villiga att utagera fantasier eller fiktioner (= leka) för lekandets egen skull, medan vuxnas inbillningskraft övergår i reflektion, ”tankelekar”, hypotes-generering, konstnärligt skapande, pedagogik, terapi, eller kräver ytterst strikta spelregler (alternativt sängkammarens slutna rum) för att ta sig synliga uttryck.

Transmedial medietextmigration och remediering p.g.a. medie-konvergens?

Mycket har dock hänt på massmedieområdet under de 25 år som gått sedan 1983, varför begreppet medielek – i dessa tider av till synes helt nya företeelser såsom mediekonvergens, remediering, medietextmigration, transmedialt historieberättande och allt mer filmliknande datorspel – kanske kan utvidgas till andra områden? Till andra åldrar, andra aktörer? Genera-tionerna sägs ju ha närmat sig varandra, ja, tycks rent av ha bytt plats: barn anses blir vuxna ”alltför tidigt”, medan många vuxna påstås vara ”infantiliserade” (Hamilton 2004). 

Idag talas det även om multimodal teori, om mediesamspel och medieöverskridande historier. (Utrymme ges här tyvärr inte till att gå in på alla dessa företeelser, men troligen berör andra artikelförfattare dessa termer.) Vilka ytterligare fenomen, förutom barns lek utifrån massmedieinnehåll, skulle termen medielek eventuellt gå att applicera på? Bryr sig barn t.ex. om ifall berättelsen syftar till att ”uttala sig i politiska eller kulturella frågor”? 

Givetvis inte, så visst skulle även lek med utgångspunkt i andra (audio)visuella medier, som inte är massmedier, och utifrån tryckmedier som böcker kunna inbegripas i termen medielek. Frågan är dock vad som skulle vara vunnet med att kalla t.ex. datorspelsspelande för medie-lek(ande)? Möjligen skulle det ännu tydligare betona det icke-faktiska i exempelvis ”vålds-utövningen”, vilket förstås vore ett plus. Minus finns emellertid också: lek är – förutom i barnfallet – lägre värderad än mer tekniskt avancerade aktiviteter och ansedd som någonting barnsligt, när ungdomar och vuxna ägnar sig åt detta ”spellekande” på datorskärmen.

Finns möjligen andra tänkbara inkluderingar, utöver detta att tillsammans med någon/några kroppsligen agera i en dramatiserad roll med anknytning till en massmedierad berättelse?

Tentativa kompletterande tolkningar

Jag ska här lista ett antal möjliga utvidgningar av begreppet medielek, som inte hänför sig till massmedier eller massmedietexter utan till andra medier, samt även tror vuxna om att kunna leka:

– barn eller vuxna som, när de inte spelar datorspelet, leker något med anspelning på dess spelfigurer, spelvärld eller på själva spelandet (en person som t.ex. på sitt arbete kroppsligen på låtsas agerar som om vederbörande befann sig i en spel- eller spelandesituation. Detta pågår emellertid i vuxenfallet sällan längre än i en halv minut.)

– online-rollspel (men varför benämns det då inte online-rollek? P.g.a. att det inte är kropps-ligt utagerat, utan endast verbalt? För att verka ”mera vuxet”?)

– barn som leker att de medverkar i ett massmedium (som sportkommentator, nyhetsupp-läsare, musikartist t.ex.) utan någon specifik förlaga

– barn som leker med medier typ mobiltelefon, eller använder en dvd eller cd som diskus i en friidrottslek

– barn som ”leker med” massmedietexter (omformar dessa grovt och övertydligt: exempel-vis Carsten Jessens (1997) förskolepojkar som ”fooling around” sätter små skor på stora fötter i lärspelet Millie´s Math House (de kan av flickorna även ses som spelfördärvare); barn som avsiktligt ändrar kön på en bokfigur (är emellertid enbart muntligt, lekfullt/skämtsamt). Gör författaren eller den läsande föräldern själv detsamma har handlingen däremot ett syfte utöver sig själv, vilket lek inte bör ha 

– ungdomar som gör allt för att inte skada någon i Grand Theft Auto: ”mot-spelar” spelet

– ett enda barn som leker (men inte tror, se Harris 1998) att exempelvis en tv-karaktär är en lekkamrat/låtsaskamrat. Är dock inte kollektiv rollek. (Se Rönnberg (2008, s.247-252) om 2-åringars lek med tv:s ”övergångssubjekt”.) 

– massmediers lekprogram med sällskapslekar som leks i tv av barn eller vuxna 

– bok-/filmgestalter/tv-personligheter som leker medieinspirerade lekar: det vill säga ”interludicitet” (från latinets ”ludus” för spel, lek) i form av t.ex. fiktiva Astrid Lindgren-karaktärer som leker att de är andra fiktiva figurer i Bibeln, eller de medverkande i doku-såpor som Expedition: Robinson, som bygger på boken/filmen/teaterpjäsen Robinson Kruse (tävlingsinslaget och de strikta spelreglerna påminner visserligen i det senare fallet mer om spel än om lek). Vi har här ett slags ”förebildlig” lek (men inte i meningen exemplarisk, utan: tydligt mönster), utifrån vilken i sin tur lyssnande/åskådande barn leker massmedie-lekar på ytterligare en abstraktionsnivå: barn leker ”Madicken och Lisabet som leker Den barmhärtige samariten (alternativt Moses i vassen)”, eller de leker ”Expedition Robinson som leker Robinson Kruse”(se Rönnberg 1987, s.102-109). Det är med andra ord fråga om ”metalek”

– producenter av massmedietexter som ”leker med” andra underhållningsmedier (remedie-ring av typen Lola rennt/Spring, Lola! i regi av Tom Tykwer, 1998, där ett nytt medium/spel representeras i ett gammalt massmedium på ett lekfullt sätt: filmberättandet – och därmed indirekt förstås även filmtexten – influeras alltså av datorspelets omtagningsmöjligheter). Filmmakarna går emellertid här inte själva in i någon fiktiv roll

– vuxnas sexlekar med medieanknytning, där t.ex. ena parten leker att vederbörande ”är” Brad Pitt eller porrfilmsaktris 

– telefonsex

Utestängningar

Även om ytterligare medier alltså skulle kunna sägas ge upphov till medielek, anser jag att dessa företeelser nedan inte kvalificerar sig:

– själva inlevelsen i spelandet av ett datorspel (som ju mycket riktigt inte heller benämns ”leka datorspel”: är i tiden inte åtskilt från användningen) 

– tv-tittarens enbart mentala lekfullhet av typen skådelek/tankelek under/parallellt med själva tv-tittandet, eftersom det inte tar sig några kroppsliga uttryck, inte åtskiljs från medieanvändningen, och endast inbegriper en enda agerande person (se Rönnberg 1987, s.101; Rönnberg 2008, s.252-253) 

– ett barn som stående framför en cowboyfilm låtsasskjuter som en cowboy (tar sig onek-ligen kroppsliga uttryck, som jag dock tolkar som imitation enbart)

– dagdrömmeri utifrån en medietext, ty är dels privat, dels inte kroppsligen agerat (se Götz et al 2006)

– bus vid användningen av den bärbara datorn (att t.ex. leka att den är ett knappdragspel – om datorn nu inte har ett musikprogram och man leker att man är en dragspelsvirtuos som man sett i tv; en dator är dock i sig inget medium, utan en apparat eller ett verktyg ungefär som en skrivmaskin. Vi måste för klarhetens skull skilja mellan dessa tre ting: produktions-verktyg, (skärm)apparater, respektive medier. Datorn kan vara skriv-, räkne-, rit- med flera verktyg, en apparat som utgör förutsättningen för att världar och idéer kan framkallas, såväl som inrymma ett antal medier, t.ex. e-mail)

– produktionen av medietexter (t.ex. fotografering är inget medium och en stillbildskamera eller videokamera är, precis som en penna, ett produktionsverktyg för skapandet av en text i vid mening; massmediet blir då i stillbildsfallet den eventuellt efterföljande utställningen, där medietexterna utgörs av fotografierna)

– tonåringars ”lögner”/identitetsbyten i öppna chattrum. Här använder sig tonåringarna visserligen av ett massmedium, gör förvisso sig själva till ett symboliskt uttryck (förblir inte sina egentliga sociala identiteter) och själva skrivandet kan kanske sägas vara ett sätt att ta sig fysiska uttryck, men den nya påhittade karaktären har inga mediala förlagor och rör sig således inte om medielek, utan om lek med faktiska identiteter (jmf Mackeys (2002) ”textuella identiteter”); är dessutom ”ansvarslöst”

– lekpedagogik är med definitionen av lek ovan inte lek, utan undervisning och arbete. Bakom en barnvänlig retorik om lekfullt lärande döljer sig någon annans syfte och fram-tidsplanering. Inte minst består skillnaden alltså i vem som tar initiativet: om upplevelsen erbjuds/påbjuds av den vuxne respektive efterfrågas och värderas som eftersträvansvärd från barnens sida. Diskurser mellan barn och vuxna är sällan ömsesidiga vad gäller initiativ, inblick, kompetens, status eller rättigheter. (Om pedagogiseringen av lek(ar), se Rönnberg 2008, s.233f). Massmedietexter är givetvis också erbjudna av vuxna upphovsmänniskor, men (till skillnad från lekpedagogik och lekterapi) i avsaknad av direkt uppmaning till att ”nu leker ni så här”.

– lekterapi, där leken används som ett medium mellan barnet och terapeuten, inte barn och barn emellan

– vuxnas eller barns lekfulla skämtande om mediepersoner (sker enbart verbalt)

– användarens tolkning av en allvarligt menad medietext såsom enbart ”på lek” (vore ett missförstånd, som i sig inte är ”på lek”) 

– intertextualitet i meningen lekfulla relationer mellan litterära texter/figurer (som till skill-nad från levande varelser inte kan leka)

– s.k. interaktiv fiktion (utageras inte)

– medieforskares mer eller mindre fantasifulla teorier och hypoteser om lek (är ju avsedda att tas på allvar).

Men kanske finns det nyare och rent av bättre begrepp för att beskriva denna företeelse? Till detta återkommer jag i nästa artikel.

LITTERATUR

Götz, Maya (red) (2006): Mit Pokémon in Harry Potters Welt. Medien in den Fantasien von Kindern. kopaed. München 

Hamilton, Carl (2004): Det infantila samhället. Slutet på barndomen. Prisma. Stockholm 

Harris, Paul L (1998): »Fictional absorption: emotional responses to make-believe«, sid. 336-353 i Stein Bråten (red.): Intersubjective Communication and Emotion in Early Ontogeny. Cambridge University Press. Cambridge 

Jessen, Carsten (2000): »Computer games and play culture – outline of an interpretive framework«, sid. 277-290 i Jesper Olesen m fl (red.): Research in Childhood. Sociology, Culture and History. University of Southern Denmark. Odense 

Jessen, Carsten (1999): »Computerspil og legekultur – en skitse til tolkningsramme«, sid. 277-290 i Christa Lykke Christensen (red.): Børn, unge og medier. Nordiske forskningsperspek­tiver. Nordicom. Göteborg 

Jessen, Carsten (1997): »Girls, Boys and Computers in the Kindergarten«, i Henning Bentzen (red.): Forum on Children's Culture. Danmarks Lærerhøjskole. Köpenhamn  

Lanham, Richard A (1993): The Electronic Word. Democracy, Technology, and the Arts. University of Chicago Press. Chicago

Mackey, Margaret (2002): Literacies Across Media. Routledge. London 

Mouritsen, Flemming (1996): Legekultur. Essays om børnekultur, leg og fortelling. Odense Univer­sitets­forlag. Odense 

Rönnberg, Margareta (2008): »Lek med vuxna medtittare och fjärrtroll som embryonal barnkultur«, sid. 228-264 i Margareta Rönnberg (red.): Blöjbarnsteve. Hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (2006): »Nya medier« – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (2003): Vad är mediepedagogik? Skolpåverkan på media. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (1989): Skitkul! Om s.k. skräpkultur. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (1987): En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren. Filmförlaget. Uppsala

Rönnberg, Margareta (1983): »Skådelek och medialekar«, sid. 86-107 i Charlotte Bøgh (red.): Småbørnsforskning i Danmark: IX. Köpenhamn 

ARTIKELNS KÄLLA

Rönnberg, Margareta: Medieleg – Et forsøg på begrebsudredning, Tidsskrift for Børne- og  Ungdomskultur, nr. 53, mars 2009, sid. 49-62

Sentida ”medialiserad” lek – eller månghundraåriga medielekar och lekifierade och spelifierade medier?

År 2009 ägnades ett helt nummer av den danska tidskriften Tidsskrift for Børne- og Ung-domskultur åt 25-årsjubileet av mitt begrepp ”medielek”. Jag bidrog själv med två texter till numret. Det danska språket är uppenbarligen för de flesta svenskar svårt att förstå. Jag publicerar därför torsdag och fredag på min blogg för första gången på svenska dessa artiklar i deras helhet.

Rönnberg, Margareta: Medieleg – Et forsøg på begrebsudredning, Tidsskrift for Børne- og Ungdomskultur, nr. 53, mars 2009, sid. 49-62

Rönnberg, Margareta:  Re-ludiering, Tidsskrift for Børne- og Ungdomskultur, nr. 53, mars 2009, sid. 119-125

Sedan dess har jag kanske tänkt vidare, men låter ändå artiklarna stå så som de var. Vad som därefter onekligen tillkommit inom den nordiska medie- och lekforskningen är emellertid att ett nytt begrepp sett dagens ljus: ”medialisering”. Barns lek påstås nämligen numera i hög grad vara ”medialiserad”. Mot detta påstående tänker jag här opponera mig.

Forskning är ju en tävling i att uppfinna nya begrepp för gamla företeelser, eller applicera gamla på t.ex. ”nya medier”. Just nu är alltså den ledande termen på ett flertal forsknings-områden medialisering, så diffus att den nog kan dominera i ytterligare något år. Den bygger nämligen sin dominans på en aldrig preciserad innebörd av det använda mediebe-greppet, eller så på en oredovisad utvidgning – alternativt rena missförståndet – av ”medier” (Hjarvard 2008, Johansen 2011, Ågren 2015). 

Hjarvard, Stig: En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, Frederiksberg: Samfundslitteratur 2008

Johansen, Stine Liv: Medialiseret legepraksis i børns hverdagsliv: Hvad betyder det at være digital native”? I: Barn (2011):3-4, s.111-129

Ågren, Ylva: Barns medierade värld : syskonsamspel, lek och konsumtion, Stockholm: Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 2015

Denna vecka ska alltså avlutas med några problematiserande funderingar runt vad som egentligen avses med (informations-/kommunikations-)medier (således inte ordet i dess fysiska fordonsmening om tåg, bilar, etc) och vad som likaså kan tänkas menas med lek, samt dessa bägge begrepp kombinerade. För ”det vet ju alla” vad lek och medier är – vilket genast är en varningsflagg som signalerar, att då behöver man verkligen tänka till. Det självklara är nästan alltid diffust!

Vad avses med ”medier”,”mediegenrer” och software?

Så vad menar Stig Hjarvard och hans efterföljare egentligen med medier? Och med lek? Jo: ”Med medier förstår jag teknologier (både hard- och software) som fungerar som ’förläng-ningar’ och ’utvidgningar’ av människans språk, gestik och mimik (McLuhan, 1964); de gör det möjligt att förflytta budskap längre än rösten, handen, ögat och örat kan nå” (Hjarvard 2008:15 i min översättning). (Jag vågar här inte ta mig friheten att översätta ”teknologier” med tekniker, som jag dock tror avses, snarare än kunskapen om dessa ting.)

Hjarvard exemplifierar sedan med både massmedier som tidningar och tv, avsedda för en-till-många-kommunikation, och med mellanmänskliga en-till-en-medier såsom mobil-telefoner, här inskränkt till kommunikation av typen  telefonerande enbart (a a). Således avser definitionen (liksom en precisering på sidan 30) en medievetenskaplig syn på medier: de möjliggör kommunikation över långa plats- och tidsavstånd. Spiritistiska medier, en visselpipa till att kalla på hunden, såväl som mediet muntligt samtal(ande) faller här med andra ord utanför. Det ska i denna typ av kommunikationssammanhang finnas (eller i fallet med t.ex. böcker och andra arkiveringsmedier: ha funnits) minst en människa på bägge sidor av den via mediet möjliggjorda budskapsöverföringen..

På samma sida (15, men utan mina kursiveringar)) skriver Hjarvard dock att ”I interaktiva mediegenrer som datorspel kan man interagera med människoliknande karaktärer, som kanske, kanske inte, styrs av andra människor”. Här håller han alltså – med rätta – isär interaktion/interagerande och mänsklig kommunikation (ting kan visserligen inte ”agera”, bara ”svara” i icke-mänsklig mening), om det vid datorspelsspelandet på den ena sidan bara finns inprogrammerade människoliknande spelkaraktärer. Ändå har han nu glidit över i att också datorspel trots allt handlar om medier: en ”mediegenre”…

På de flesta andra ställen i boken tycks denna boskillnad till och med helt ha imploderat, då Hjarvard uppenbarligen betraktar datorspel som medier för kommunikation. Det gör tyvärr även, i hans efterföljd, Johansen (2011) och Ågren (2015). På sidan 14 hos Hjarvard har till och med datorer och Internet blivit medier. Jag anser för egen del att datorer är apparater, skriv-/ritverktyg, musikmaskiner, m.m., som i sig inte ”förflyttar budskap”, samt att Internets software är mer jämförbar med elektricitet än med tidningar och telefoner.

Jag vill alltså hävda att datorspelsspelande människor inte deltar i förflyttning av några budskap en-till-en eller en-till-många, inte ens när det är fråga om multiplayerspel online av samspelstyp. De kan i flerspelarfallet visserligen kommunicera om spelandet, men då mer påminnande om telefonsamtal med helt andra ”budskap” än ”till och från spelet”. 

Datorspel är, som jag ser det, inte så som medievetenskapers medier avsedda att möjliggöra kommunikation mellan två sidors människor, förenklat benämnda sändare respektive mottagare. De bidrar varken till transport och mottagande av berättelser, eller är några ”publicistiska” medier. (Mer om skälen till detta i morgon, i min separata artikel Medielek – ett försök till begreppsutredning.) 

Hjarvard tycks i grunden hålla med om detta, när han inför resonemanget om skillnaden mellan kommunicera och interagera, för att sedan helt sonika strunta i denna distinktion. Jag undrar "varför?".

Så vilka ”budskap” förflyttar datorspel? Kommunicerar den som spelar med spelkonstruk-tören? Vad vill i så fall den sistnämnde få sagt? När/hur uppsnappar den spelande det? Datorspel handlar för den som spelar om att uppnå ett mål, samla poäng eller liknande, om utmaningar och att vinna eller komma i mål. De ”spel” som inte rör sig om detta är snarare filmer eller virtuellt flanerande i en miljö.

”Software” som den ena typen av medieprofessorns exempel på medier förbryllar också. Menar Hjarvard med software kanske interaktionens/”kommunikationens” ”textinnehåll” eller berättelser, när han skriver om ”mediegenrer” (”I interaktiva mediegenrer som dator-spel kan man interagera med människoliknande karaktärer”, a a:15)? De allra flesta som spelar datorspel brukar väl interagera med den specifika speltextens människoliknande karaktärer, inte med mediet? Det som han (på sid. 218-219) benämner ”mediernas symbo-liska universum” avser väl medietexternas, jämförbar med ”leksakens medieskapade fiktiva berättelser”. Inte interagerar väl spelaren med själva spelet såsom software? Är detta bara hårklyveri från min sida? Jag tror inte det.

Tydligen anser Hjarvard nu att datorn är mediet och datorspelet (av sidan 217 att döma) en av dess ”genrer”. Med andra ord: att mediegenren datorspel är liktydigt med det han ser som ett medium av softwaretyp? Och att spelandet t.ex. i fallet med ett actionspel handlar om att leka med speltextens actionfigurer, som inte går att röra med händerna. Blir en film visad i tv då också ett ”medium i mediet”? Men om både ”medium” och medietexten/mediegenren i detta medium är medier, blandas i så fall inte mediet och kommunikationen av budskap ihop till ett enda begrepp? Och varför vill Hjarvard så gärna att datorspel ska ses som medier? Troligen därför att de är relativt nya företeelser.

Begreppet ”medialisering”

Med medialisering menas i Hjarvards framställning ”den process varigenom samhället i ökande grad tvingas rätta sig efter eller blir beroende av medierna och deras logik” (2008:28, kursiv i original, min översättning). Fast inte bara samhället, utan även leken i samhället påstås numera tydligen vara allt mer ”medialiserad”.

”Lekens medialisering?” Snarare spelens…

Med medialisering menar Hjarvards alltså ”den process varigenom samhället i ökande grad tvingas rätta sig efter eller blir beroende av medierna och deras logik” (2008:28, kursiv i original, min översättning). Bland de fem exempel på detta som han ger är politikens och religionens medialisering, såväl som lekens. Kan det sistnämnda verkligen stämma?

Kapitel 5 betitlat ”Lekens medialisering” ägnas i vart fall åt leken i samhället, men fram-ställningen visar sig egentligen syfta på leksakers ökande beroende av medierna. Leksaker har, enligt Hjarvard, rent av fått immateriell karaktär i form av framför allt ”datorspelens software” (a a:217). (”Immateriell” innebär att leksakerna inte går att vidröra med handen.) Är nu också leksaker medier, i medievetenskaplig mening? Här särskiljs således inte mellan mediet och t.ex. actionfigurerna ”förflyttade” av ”mediet”, men nyss tolkades denna software ju som en mediegenre. Datorspel är alltså software som är medier som är leksaker som är medier – som medialiserats? Inte heller skiljer Hjarvard mellan lek och spel, vilket jag menar är olyckligt, då de båda är väsensskilda.

Spel styrs mer orubbligt av regler och av själva spel­materialet (typ kula, slagträ, boll, spel-pjäs, avatars utrustning) än av den osynligare, mer flyt­ande symboliska omform­ningen av ting och roller i barnskapad låt­sas­­­­­lek, där själva lekmate­rialet inte sällan är av underordnad bety­­del­se och kan förvandlas flera gånger under en och samma lek. Denna låtsaslek har givetvis också sina egna regler, men de är uppställda av barnen och enbart för stunden. Spel är dessutom entydigare än regellekar in­riktade mot att vinna, medan leken inte går ut på vinst.

Här tycks mig software avse just själva spelinnehållet, speltexten. Ändå skriver Hjarvard mer om lek än om spel, trots att han främst syftar på spel när han hävdar att ”leken blivit medialiserad”: ”Lek rör sig i högre grad [än för 50 år sedan] om mental aktivitet och symbo-lisk representation, där bilder, ljud, simulering och berättelser är viktiga komponenter. Det ingår fortfarande en viss fysisk aktivitet i lek, men ofta är manipulation av objektvärlden något som försiggår via en dator, varvid den sensomotoriska aktiviteten ändrar karaktär” (a a:217, min översättning). 

Än en gång vill jag invända: ”vanlig” barnlek har, förutom varit kroppsligt agerad, dessutom alltid varit en mental aktivitet med symbolisk representation, för vilket det lär finnas upp-emot 2 500 år gamla belägg från Aten och Rom (Golden 1990; Wiedemann 1989). Eller ta nästan lika gamla nedskrivna fabler, om än (precis som muntliga sagor) oftast avsedda för vuxna: barnen lyssnade förstås också på dessa och varför skulle de inte inkorporera element från dem i sin lek? Barnen representerade och ”simulerade”, av allt att döma utifrån berättelser, i vart fall i Rom och i Syrien mellan 0-400 enligt vår tideräkning i sin lek makt-människor såsom Domare eller Biskop, när de inte lekte Exorcist. Det vill säga yrkesut-övare som de troligen hört berättelser om, snarare än själva iakttagit.  Och flickornas dockor var av ”Barbie-typ”, inte babydockor (Wiedemann 1989:149-151).

Traditionella leksaker har även de alltid alluderat till en fantasivärld, ”inne i” barnets huvud. Inte heller mössan, ”simulerad” i form av en kopp på dockans huvud till repliken ”vi låtsas att det här är mössan”, går ju vidröra. Redan för 150 år sedan påverkades barns lekar också av den tidens massmediers ”budskap”: av tidningsartiklar, barnböcker, Bibeln…Osv.

Golden, Mark: Children and Childhood in in Classical Athens, Baltimore & London 1990

Wiedemann, Thomas: Adults an Children in the Roman Empire, London 1989

”Mediering” kontra ”medialisering”

Eftersom det muntliga språket såsom medium utdefinieras (a a:30) ur bokens medieveten-skapliga definition, och varken muntligt sagoberättande eller tryckt barnlitteratur tydligen betraktas som ”samhälleliga” eller ”underordnade” nog, blir påståendet om sentida ”medialisering” av barns lek- och spelvärldar självuppfyllande. Detta trots att inte minst barnböckers (i sin tur re-medierade) lekinnehåll – under en betydligt längre period än Hjarvards digitala 50 år – gett upphov till nya medielekar utifrån filmade och televiserade berättelser (se Rönnberg 1987, samt i morgondagens blogginlägg). 

Rönnberg, Margareta: En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget 1987

Mediering, avseende kommunikationen genom ett medium, sägs dock i kontrast till medialisering enligt Hjarvard enbart röra sig om en specifik social kontext utan större eller längre inverkan på någon samhällsinstitution – medan medialisering däremot avser ”den långvariga process varigenom institutioner och interaktionssätt förändras i kultur och samhälle som en följd av mediernas ökade betydelse” (a a:30, min kursivering). Jag är av avvikande uppfattning.

Barn lever faktiskt också i samhället, inte minst i institutioner såsom familjen och skolan. De enskilda barnens barnlivs omsättningstid är visserligen kort, men barndomens barntradition och barnlore är desto varaktigare och sträcker sig över århundraden av barngenerationer. Hjarvard är emellertid mest intresserad av producenter och distributörer och ägnar sig därför åt leksaker och medietexter, snarare än åt användarna av leksakerna och medieberättelserna. Han verkar mena att sentida leksaker typ Disneyfigurer eller LEGO erbjuder medieskapade fiktiva berättelser (a a:219), medan jag däremot anser att Disney, LEGO etc tvärtom kalkerat sina berättelser på barnskapade lekar och utifrån barns reaktioner och versioner av tidigare mediers berättelser (se fredagens kommande bloggartikel om ”Re-ludiering”!).

Jag vill hellre betona att konstruktörerna av datorspel och leksaker influerats av sina egna eller sina barns (ofta urgamla) lekar och berättelser från barndomen. Jag anser också att barn re-ludierar de medierade lekarna, brädspelsimiterande datorspelen och digitala leksakerna. ”Ludus" kommer från latinets ord för spel/regellek) och ”re-” betyder ”åter”, d.v.s. barnen gör ånyo lekarna till (smått förändrade) lekar. Med andra ord: tar tillbaka sina av vuxna producenter lånade lekar och spel, efter sin tolkning och bearbetning av medieberättelserna, bland annat i form av nya medielekar, utifrån de medieberättelser och spel som i sin tur bygger på betydligt äldre mallar. 

Lekarna och barnen har påverkat medie- och leksaksproducenterna. Det kunde kanske kallas för en ”barnisering” av medierna, om det inte redan fanns alldeles för många vetenskapliga begrepp som slutar på -ing…

Både-och

Det mesta tyder förstås på en sedvanlig mix av gammalt och nytt. De digitala berättelse- och spelvärldarna utgör inte någon helt ny riktning beträffande barns fritid. Barns lek och spel är fortfarande på en och samma gång materiell och enbart föreställd. Leken har alltid i någon mening varit virtuell, d.v.s. även innehållit enbart föreställda figurer och tänkta ting, ibland bara muntligt omnämnda inom leken. Medietexter som barnböcker, filmer och tv-program har också haft lekvärldar inom sina berättelser. Barn har lekt ut Bullerbyns miljö, Madicken & Lisbets lekar med Bibelförlaga (Den barmhärtige samariten, Moses i vassen), såväl som lekt att de själva ”varit” den studsande figuren Mario ”inne i” handdataspelet med den mustaschprydde figuren. Barns lekar har sedan i sin tur påverkat filmer och datorspel.

”Påverkan” har således ägt rum i många tids- och rumsriktningar, i en komplex väv av lek-inslag från flera olika håll och i oändliga blandningar. Lekinslag kan förvisso även före-komma under mer regelstyrt datorspelsspelande, när man t.ex. motspelar och inte håller sig till ”reglerna”, men det är inte "spelets" avsikt. Att barns lekar inte längre imiterar föräldrarna beror ju inte på datorspelskonstruktörerna eller medietextproducenterna, utan på att de vuxna i barnens dagliga närhet numera inte ses arbeta i form av konkreta, imiterbara handlingar som barn skulle kunna göra någon spännande lek av.

Hjarvard skriver sanningen sägandes (i en mening på sidan 251 – efter att ha ägnat drygt 35 sidor till att påstå att leken medialiserats) att det är ”värt att understryka att man inte kan dra slutsatser från leksakerna till en motsvarande förändring av barns lek” (a a:251, min kursiv)! Sådana slutsatser skulle först kräva empirisk forskning och barn kan även omfunktionera leksakerna (a a:252). På bokens penultima sida finns detta till trots den sammanfattande tabellen av dess tes, med påstådd ”medialisering av lek”, fastän det dittills nästan inte alls har talats om någon lek eller några lekande barn (a a:282).

Medieprofessorn Stig Hjarvard har även dessförinnan skrivit multum om "lekens" nymodig-heter typ imaginarisering, narrativisering och virtualisering (s.238-250), men uppenbarligen egentligen menat leksakernas och datorspelens. Ty lek har nog alltid kännetecknats av barns narrativisering (som nu t.ex. LEGO lånat från), såväl som alltid även varit ”virtuell” och ”imaginariserad”, när barnen (med bistånd av olika medier) skapat sina fantasiuniver-sum. Och lek har enligt min mening i århundraden byggt vidare på andra medierade berättelser, som byggt på lek, som byggt på… Etc.

Skrämselpropaganda bakom denna medialiserade ”påverkan”?

Vad motiverar då Hjarvards (och Johansens och Ågrens?) glidning från ”leksakers mediali-sering” till ”lekens medialisering”? Kanske att vuxenvärlden då mycket lättare blir skrämd och forskningsmedel säkras, ifall man hävdar att ”oskyldiga” små barns lek är beroende av de förskräckliga mediernas påverkan? "Medier" som tydligen domineras av folk som själva inte är föräldrar och därmed bara kan bry sig om profiten från skiten? Inte om barns fantasi eller om ”barns” ekonomi.

Barn har ju i minst 200 år sagts ”inte kunna leka längre” i och med köpta leksaker istället för kottar med stickor till ben, för att inte tala om de hemska mekaniska, med nyckel uppdrag-bara leksakerna av plåt och de ”färdiglekta”, människoliknande figurerna av plast. Just nu är det digitala ännu mer skrämmande för många. ”Datorspelens övertydliga bilder förstör barns fantasi.” Än en gång…

Åtminstone är det tydligen oönskat att också barn dras in i samma varusamhälle som sina föräldrar. Antyder man tvärtom att vissa barn hålls utanför lekgemenskapen om de inte får tillgång till samma lekmaskiner och medier som de mer bemedlade kompisarna, kan man beklaga sig inte bara över barndomens kommersialisering utan även över ojämlikheten och utanförskapet. Ett ”utanförskap” som väl i så fall borde vara positivt, ifall det kommersiella nu är så barnfientligt och skrämmande?

Att leksakers livslängd vad lekbarhet anbelangar har förkortats, beror inte bara på mediali-seringen med dess höga omsättning av nya berättelser, utan i hög grad på barns förtrogenhet med leksakernas urgamla strukturer och välbekanta roller, liksom på ekonomiska föränd-ringar i stort (t.ex. ökad köpkraft för far- och morföräldrar, som så gärna vill ge presenter). Barnen inser, precis som i fallet med den ”medialiserade tandkrämen” i 40 varianter, att det trots allt bara rör sig om ”leksaker”. Tandkräm, menar jag förstås!

Men visst: leksaker är numera avhängiga av narrativisering, d.v.s. kommer försedda med en vidhängande lekberättelse. Ty varifrån skulle barnen annars få sina lekuppslag? De ser ju inga vuxna runt omkring sig i vardagen göra något intressant, konkret och kroppsligt – för barnen att leka utifrån… För hur leker man programmerare, konsult eller coach? Personlig assistent, förskollärare, lagerassistent, datatekniker, administratör, maskinoperatör, fastig-hetsskötare, maskintekniker, bokföringsassistent? Jämför med forna traditionella lekar typ Flå häst, Vakta svin och Bygga bastu! Hur intressant blir det att idag leka sånglekar av typen ”Så göra vi när vi tvätta våra kläder?”. Att trycka på tvättmaskinens och torktumlarens knapp? (Se Rönnberg 2006!)

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det Tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006

http://www.hig.se/download/18.2ca6b1a4132473568408000582/1353630731492/Nya+medier.pdf 

Medieberättelserna och leksakerna är alltså inspirerade av barns urgamla lekar och spel, vars strukturer, karaktärer, konflikter, regler etc i grunden är relativt oförändrade, men inte minst alltsedan 1700-talet onekligen har fått nya benämningar, nya kläder, nytt lekmaterial typ ”modernare” vapen t.ex. Vad spelar det då för roll om en lek eller ett lekuniversum heter Slavar på rymmen, Munkar och demoner, Tjuv & polis, Indianer & cowboys/vita? Eller är uppkallade efter fäktande bok- och filmhjältar som Cyrano de Bergerac, De tre musketö-rerna, Röda Nejlikan, Robin Hood, Zorro eller Luke Skywalker i Star Wars? 

Jo, förvisso omfattningen, antalet medier som bär berättelserna och mängden prylar med anknytning till karaktärerna, förutom dagens fokus på antirasism. Just mångfalden och övertydligheten gör dock att det stereotypa samtidigt lättare upptäcks. Självfallet är sentida varianter med ständigt nya namn i ett konsumtionssamhälle förstås förbundna med konsumtion av leksaker, spel och en mängd andra barnprylar. ”What else is new?”, skulle dagens ungdomar säga. Vuxna blir däremot väldigt överraskade och förfasar sig över att även barnen bor i det konsumtionssamhälle som de själva – inte barnen – skapat! 

Slutsats? Medierna har länge lekifierats och spelifierats!

I begynnelsen var alltså barnens lek, varpå vuxna som ogärna lekte sade: ”Varde berättelse!” Utifrån den på detta sätt narrativiserade leken, lekte barnen sedan ut nya varianter av sin lek influerade av dessa muntligt berättade vuxenversioner av lekarna, varpå vuxna även då lånade idéer från dessa barnlekar och gjorde nya berättelser. Och så vidare, etcetera, allt i en evig spiralrörelse. Parallellt med narrativiseringen av leken i exempelvis fabler, ”spelifiera-des” även lekarna, möjligen influerade av fablernas återkommande dualistiska mönster. 

Kyrkans väggmålningar och Bibelns berättelser gjordes i århundraden också till lekar av barn. I tryckta barnböcker remedierades även de muntligt berättade fablerna och sagorna och spelen sportifierades efterhand. I och med elektricitetens genomslag massmedierades berättelserna, lekarna, spelen och sporten som filmer, serietidningar och tv-program. Den medierade sporten datorspelifierades mer nyligen och härnäst kanske de digitala sportspelen VR-iseras? Såvida de inte av-sportifieras och "av-skenifieras" och barnen återgår till apparatoberoende lek, som en reaktion mot allt det okroppsliga eller enbart virtuella?

Leken påverkade alltså mediernas texter, först i form av muntliga berättelser, sedan ned-skrivna, tryckta, filmade, digitaliserade som berättelser och spel. Ta exemplet schackspel: Stig Hjarvard anser att schack på schackbräde ursprungligen varit omedierat, men antagit medieform och med hjälp av software på dator blivit medialiserat (2008:31) och därmed imaginariserat, narrativiserat (gjord berättelse av) och virtualiserat.

Men även schack på bräde har ju varit ”virtuellt”, ”narrativiserat” och ”imaginariserat”: t.ex. genom spelpjäsernas fantasieggande beteckningar en fråga om hur kungen offrar sitt fotfolk bönderna. Det finns nog inga skärmBASERADE spel, bara lek- och SPELbaserade skärmspelsberättelser. Att ”lekens struktur är inbyggd i leksakerna” beror just på att leksakerna imiterar urgamla lekar. Detsamma gäller för spelen. Ett speluniversum i digital form är precis som i gamla brädspel och det minst 100 åriga fotbollsspelet på gräs mer stramt strukturerade med mindre möjlighet till de spelandes egna förändringar av reglerna, än de barnskapade reglerna i lek är.

På samma sätt som det är skillnad mellan att själv äta respektive ge dockan eller en låtsasvän mat, är det alltjämt stor skillnad mellan att själv med fötterna spela fotboll respektive spela fotbollsspelet FIFA online. Dockans ätande förändrar inte barnets ätande, lika lite som fotbollsspel på konsol påverkar pojkens eller flickans egen skicklighet när hen själv spelar på fotbollsplanen. Både dockleken och matvalet, liksom fotbollsspelsspelandet och fotbolls-spelandet, är förstås i ett konsumtionssjukt samhälle precis som allting annat (arbete, skola) influerade av reklam och varukonsumtion i stort. "Medialiserade".

Barnen själva skiljer dock helt klart fortfarande mellan sina kroppsliga respektive enbart digitala lekar och spel. Och har de ett val, föredrar de att leka med livs levande kamrater. Deras valmöjligheter är emellertid enormt inskränkta av de sätt som boende, arbetsplatser och konsumtionstempel är inrättade på i dagens städer. Inte heller i denna fråga är barnen hörda, varför vuxna inser att barnen åtminstone kan få sysselsätta sig med hjälp av medier – "medialiserade" eller ej. 

Nästan ingen människa i Västvärlden, oavsett ålder, lever numera förvisso en enda dag utan inflytande från medier och konsumtion. Varför skulle just barn göra det?

Adultonormativitet #11: Tron att barn behöver ”lekutbildas” av dem som själva aldrig leker!

Det senaste decenniet har det på svenska utkommit i snitt 1,5 bok per år om lekens allmänt utvecklande men framför allt pedagogiska potential. Hälften av dem innehåller redan i titeln sammanfogningen av lek(a) + lära(nde). Det sistnämnda oftast med innebörden ”av vuxna assisterat lärande”, samtidigt som vuxna själva är totalt oförmögna till lek!!! 

Marknaden var inte precis svältfödd på området decenniet dessförinnan heller. Är det verk-ligen möjligt att säga något nytt i ämnet, som inte redan sagts förr? Nej, men målgruppen tycks främst vara olika typer av lärarutbildningar och pedagogiska kurser med inriktning mot arbete med barn och där vill man ha ”aktuell” litteratur. Handböcker i lekassistans. Vuxna utger sig än en gång för att veta mer än barn om lek och också själva leka. Inte ens leken får barnen ha ensamrätt och expertis på.

Hela tiden talas det om ”lekens betydelse för barns utveckling”. Samtidigt som lek för det mesta definieras såsom autotelisk, d.v.s. inte ha något syfte utöver sig själv”, ska den tydligen enligt dessa böcker ändå syfta till vuxenledda framsteg snabbast möjligt på vägen upp mot det förment allra högsta: vuxenhetstronen i ålderstrappans mitt… Men barn leker aldrig ”för att lära”, utan därför att det att leka är kul och givande. En biprodukt är förstås att leken även visar sig vara utvecklande och gör barns underordning mer uthärdlig.

Ofri ”fri” lek

Barns ”fria lek” ska dock tydligen alltsedan Birgitta Knutsdotter-Olofssons stora genomslag i början av 90-talet vara lagom ofri, när pedagogen styr leken i en förment bättre riktning… Undertiteln till hennes bok De små mästarna: om den fria lekens pedagogik (1996) är onekligen en filosofisk självmotsägelse. När blev det fritt att bli föremål för pedagogik? 

Nu hörs förstås genast invändningen att denna lek ju ska ske ”på barnens villkor”. Det är emellertid omöjligt för vuxna att leka på barns villkor, eftersom de och vi ingår i helt olika kulturer: barnen har sina mål, medan vuxna som vill använda leken för vissa lärandemål har helt andra. Den resulterande aktiviteten blir därmed aldrig lek. 

Somliga hävdar visserligen att lek inte någonsin är helt fri… De menar då att lek inte är helt oberoende av sin tid och miljö – och detta är förvisso en truism. Lek försiggår givetvis aldrig i något vakuum och hämtar självfallet uppslag och lekstoff från de(n) lekandes vardag (från aktiviteter utförda av människor i barnens närhet, såväl som från mediefigurers handlingar). 

Leken blir för den skull inte ”ofri”, så länge som någon vuxen inte uttryckligen säger till barnen vad de ska leka, eller inskrider i den med uppmaningar om vilka som ska ”få” vara med eller hur barnen ska leka. Den fria leken, i meningen utan tvång att delta samt initierad och styrd av barngruppen själv, är – ännu inte – någon illusion.

Fri lek är alltså ”fri” i meningen inte organise­rad eller styrd av någon leken utomstående. Fri lek hand­lar om barns själv­be­stäm­­mande och egenregi, deras åt­min­­stone för stunden existe­­­ran­­­de kontroll över sina handlingar. Lek är med andra ord ovärderlig för barnen.

Samtidigt har det de senaste 10 åren skett en urvattning, urvridning och omotiverad utvidg-ning av lekbegreppet. Inte ens de mest namnkunniga forskarna kan t.ex. alltid skilja mellan lek och spel… Eller mellan medier och leksaker/spelapparater… Men att t.ex. använda datorspel i undervisningssyfte är inte att leka! (Till detta med skillnaden mellan lek och spel ska jag återkomma i ett senare inlägg.)

Lpfö 98

Som det står i Läroplan för förskolan, Lpfö 98: ”Leken är viktig för barns utveckling och lärande.” Just därför ska den inte ”brukas” av vuxna till någonting alls! Ändå fortsätter läroplanstexten, som åtminstone får mig att be om läroplansförfattarnas syn på/definition av/precisering av sitt lekbegrepp, så här:

”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan.”

Vem tror man sig lura? Inte barnen, i vart fall! Leken är barndomens dominerande och unika upplevelse- och förståelsesätt, således både estetisk och kognitiv. Låt den förbli det! Det ”utvecklingspedagogiska” perspektivet på barns angränsande expressiva uttryckssätt är heller inte precis undanskymt. I hög grad sinnligt upplevande förskolebarn – sinnligare än vuxna – behöver emellertid tydligen ”läras estetik” (se Pramling Samuelsson m fl 2015)… Jag återkommer även till detta om två veckor.

Att lära sig låtsasleka är en prestation som de flesta trygga barn tillsammans klarar, men för den skull inte någon enkel sak, utan så svår att 98 procent av alla vuxna inte längre gör det. Just de som talar om ”barns rätt till lek” är ofta de som tvärtom inskränker barnens möjlig-heter till att leka och själva få bestämma över sin lek. 

Visst är det bra att t.ex. förskollärare lär sig förstå barnens lek bättre, men det betyder ju inte att de måste ingripa i densamma (förutsatt att den ej tar sig fysiskt skadliga uttryck). Det tycks många praktiserande pedagoger också själva mena, då åtminstone danska sådana säger sig rätt sällan leka med barnen. Bara 43 procent av danska pedagoger, med enligt läroplanen i uppdrag att leka med barnen, gör det en typiska dag, enligt Stig Brostrøm (Søndags-Avisen 4/4-14).  Vad jag kunnat se, gäller detsamma för svensk förskolepersonal. Kanske är detta ett slags tyst men hälsosam protest mot Lpfö 98? Jag hoppas förstås det.

Lekfullhet är inte detsamma som att leka

Synen på lek hänger givetvis samman med hur man definierar detta ”att leka”. Det finns det hundratals varianter av. Personligen vill jag särskilja lekandet som aktivitet/handling och lekfullhet såsom en attityd som även vuxna kan uppvisa, men däremot ytterst sällan kropps-ligen agera ut i lek. Detta är enligt mig en avgörande skillnad. Många blandar emellertid ihop lekfullhet med lek, men lekfullhet är självkontrollerad och styrd av reflektionen på ett helt annat sätt än vad barns spontana lek är, som är istället för reflektion eller en sorts kroppslig reflektionsform.

Jag kan förstås inte propsa på att alla ska vara eniga med mig om att lek ska innehålla de flesta av de komponenter (min egen mix av läsefrukter) som jag tog upp i min bok ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006), dessförinnan i TV-tittande som dialog (1996). Fundera dock gärna på de 10 punkterna i mitt föregående inlägg. 

En del torde invända att leken i barngruppen inte heller alltid är helt fritt vald för alla barn (i meningen att själv få bestämma vad man ska leka t.ex.), då vissa barn är dominerande lek-ledare. Trots att leken onekligen inrymmer gruppens normer och hierarkier och ibland t.o.m. våld, vill dock även barn långt nere i hierarkin för det mesta ändå delta i denna kamratkultur. Lek är rent av det som för barn definierar detta att vara ett barn. 

”Vuxna kan inte leka”

I åtskilliga år har mina studenter i Barnkultur & medier undersökt vad barn (i åldern 4-10 år) menar särskiljer barn från vuxna. Barnens svar: att barn kan leka. ”Vuxna är så tråkiga för de kan inte leka och har ingen fantasi”, har varit en vanlig uppfattning från barnens sida. De vuxna studenterna har reagerat avståndstagande från barnens och mitt påstående att vuxna inte kan leka eller inte leker annat än ”för barnens skull”, men sedan sällan kunnat komma på några egna exempel på när de själva senast verkligen lekte.

Min definition av barns älsklingsaktivitet ATT LEKA skulle kanske kunna lyda så här: en meningsfull och menings-skapande förkroppsligad aktivitet som barnen själva väljer att delta i och som engagerar dem kognitivt, emotionellt och kommunikativt i sociala samspel med andra barn (eller i fallet med de yngsta: samspel med vuxna), faktiskt eller, i fallet med ensam fantasilek, ett socialt samspel med andra enbart i barnets föreställningsvärld. 

Den vuxna människan är ingen lekande varelse, men kan t.ex. i sitt arbete ibland vara mer eller mindre lekfull. Birgitta Knutsdotter Olofsson (1989) skriver visserligen (sid.29 i Att leka är nödvändigt, red. A. Lindh-Munther, 1989) om ”lek genom hela livet” och att vuxna också leker, men jag har invändningar mot i stort sett alla Olofssons exempel:

Är det att läsa en deckare verkligen ett sätt att själv leka rädd och skräckslagen? I vart fall inte jämförbart med att smyga på en kyrkogård om natten... Och inte jagar väl drängar i sina sexlekar pigor mellan hövålmar ”bara på låtsas”? Har vuxnas ”lek” med ordbehandlaren eller teknikerns lekfullhet inte ett syfte utöver sig själv? Arkitekten ”lek” har avsikten att finna de rätta lösningarna, proportionerna som kunden och inte minst byggarna sedan bör ta på allvar. Konstnärens utforskande har likaså ett syfte, är aldrig lek.

Lek är framför allt en kompensation för resten av dagen

Nog kan vi vuxna väl ändå bjussa på att barn är oss överlägsna åtminstone på detta område? Fast för den skull inte romantisera leken. Den tycks vara så oumbärlig för att den i hög grad utgör en emotionellt tillfredsställande gottgörelse för allt det som barn utsätts för under resten av dagen.

Låt mig citera världens främste utforskare av barns lek, etnologen och psykologen Brian Sutton-Smith, som efter 40 års funderingar kring företeelsen talar om det allestädes närvarande interventionsparadigmet och sammanfattar sin akademiska livsgärning på detta vis:

[..] jag anser att lek inte så mycket handlar om utveckling som om kompensation. Lekens funktion är enligt min mening att göra anspråk på att vi existerar i ett liv värt att leva, vilket både barn och vuxna har behov av vid alla tidpunkter i livet (Sutton-Smith 1994:20, min översättning och kursiv).

Brian Sutton-Smith: Paradigms of intervention, sid.3-21 i Joop Hellendoorn, Rimmert van der Kooij & Brian Sutton-Smith (red): Play and Intervention, Albany: University of New York Press 1994

Nitton år senare (2013), skrev han fortfarande som 88-åring på en bok med arbetsti­teln ”Play as Emotional Survival”. Han hann tyvärr aldrig slutföra den, innan han dog i mars i år. Någon annan får nu ta vid. 

Jag kan tyvärr inte se vem det skulle kunna vara…

Barnen är de verkliga lekexperterna – inte lekteoretikerna

Alla dagar denna vecka ägnas åt lek och lekbegreppet. Hur ska man kunna tala och skriva om, eller som praktiker förhålla sig till, barns lek, när alla har så olika sätt att beskriva och betrakta lek? Det lär finnas över 200 definitioner av lek och många anser att företeelsen är omöjlig att ringa in.

Ännu vanligare är att författaren inte ens försöker förklara vad hen menar med SIN använd-ning av ordet. Men hur ska framställningen då kunna bli begriplig och ett meningsfullt samtal om barns lek möjlig? Hur går det formulera läroplaner och rekommendationer till dem som arbetar med barn? Några kriterier måste väl ändå till? I vart fall krävs att man preciserar exakt vad man själv syftar på och menar att lek(a) omfattar, i den text man just publicerar.

Min egen precisering av lek/att leka/to play på denna blogg är något i stil med nedan. Lek avser här det vi oftast tänker på som låtsaslek och är:

1) framför allt en social aktivitet. Det existerar inte någon ensamlek, även om bara ett barn syns till; 2) syftar inte till något utöver sig självt, får t.ex. inte vara styrd av ett materiellt, terapeutiskt eller pedagogiskt intres­se) utan nog i sig: ett självändamål; 3) ska inte vara organiserad av vuxna; 4) är kroppsligt utlevd/för­kropps­ligad ­– ett mentalt förhåll­ningssätt som också tar sig synliga kropps­li­ga uttryck; 5) är ”på låtsas”, en omdefiniering eller för-vandling av ting, tid och/eller rum. En kopp blir t. ex. mössa till dockan. Den lekande går in i en annan värld och icke-faktisk roll och/eller tid – en värld mellan vardagsverkligheten och barnets tankevärld, som är verklig för barnet medan leken pågår, men inte efteråt. 

Aktiviteten ska också för att kallas ”lek” 6) går utöver utforskande: allt som barn frivilligt tar sig före är inte lek, även om psykologer och peda­goger brukar tala om barns imi­tations-lek, konstruktionslek, koordina­tionslek, utforskan­de­lek, övnings­lek, etc utifrån iakttagelsen att de yngsta barnen onekligen imiterar, konstrue­rar, koordinerar, ut­for­skar och övar. Som jag ser det, blir detta inte lek förrän dessa aktiviteter på något sätt överskrids bortom detta att bara bli bekant med eller klara av saken/ak­tivi­te­ten ifråga. Man undersöker först något eller tränar sig på något och först därefter kan man börja leka med objektet eller rollen.

Denna punkt nummer sex ovan utesluter för den skull givetvis inte att det i fantasilekar kan inrymmas inslag av utforskande, upptäckter eller konstruktion och imitation. Dessa lekar är emellertid mer kreativa och fängslande, inriktade på samspel med kamrater och vänder ibland upp-och-ned på reella maktunderlägen.

Lek är vidare ett slags 7) intuitiv, spontan, oplanerad medvetande­form/­­upp­­levelse­kvalitet som även andra kan iaktta. Den är 8) istället för barns reflektion (reflektera = att kunna föra en tyst inre konversation med sig själv, som barn under 4-5 år ej anses klara av: ett slags tänkande om tänkandet. Däremot kan förstås även småbarn tänka); 9) Lek är de allra första åren i hög grad affektiv;* 10) ett uttrycksmedel/sätt att  inte bara verbalt  kommuni­ce­ra både med sig själv och med andra. Helt enkelt: särskilt förskolebarns sätt att i hög grad med kroppen ”reflektera”, uttrycka och meddela sig.

* Inneordet ”affektiv” avser en förkroppsligad och upp­levelse­mäs­sig inten­sitet, där det psykologiska och fysiska ordlöst möts, medan käns­lor där­emot är sociolingvistiskt fixerade, mer styrda av och cementerade i språket. Affekt-begreppet lyfter fram upplevelsen framför tolk­ning­en i fallet med de allra yngsta för­verbala och försymboliska barnen, men ju äldre barn blir, desto mer blir leken således ett uttryck även för verbalt uttryckta känslor. 

Lekpedagogik är med andra ord inte lek, utan en undervisningsform. Drama är inte lek. Bådadera kan vara lekfulla, men är inte lek i den mening som ovan – och vanligtvis – avses: barns fria fantasilek med kamrater. Vuxeninitierade och vuxenstyrda språklekar är heller inte lek. Däremot kan barn förstås själva ”leka med” språket, i ett slags humoristisk språklig genre. Detta lekfulla utforskande är ändå inte lek. 

Är det något som verkligen strider mot flertalet av ovan punkter och INTE är ”lek”, så är det förstås ”lekterapi”. Sådana lekliknande, vuxenstyrda inslag är en behandlingsform. Lekpeda-gogik och lekterapi har ingenting med barnkultur att göra. 

Många verkar förstås vara oense med mig… Eller snarare: jag med dem. Jag vill alltså mena att barn leker för att leka. Jag återkommer till barns syn på lek – och på vuxna lekförmåga – kontra vuxnas lekteorier i morgon, liksom till Läroplanen för förskolan.

För övrigt anser jag som sagt att ingen längre bryr sig om barnkultur, utan bara om vuxnas arbetstillfällen inom det barnkultiverande systemet.

Förslag till C-/D-uppsatsämne: Barns vs föräldrars filmval

Kopiera av bilder exempelvis från videoomslagen till de senaste decenniernas mest sedda animerade barnfilmer (Disney, Pixar, Miyazaki, andra producenter eller bara ett par av dessa). Klistra fast bilderna på papp à la Memorykort. Låt barn i olika åldrar (t.ex. 5-10 år) välja ut vilka filmer de (säger sig ha) sett, rangordna vilka de gillar allra bäst, samt ange motiveringen till varför detta är deras favorit(er) (allt inspelat på din mobil t.ex.). 

Låt sedan deras föräldrar göra samma sak (dessa ska förstås inte ha varit med och lyssnat på barnen). 

Jämför!