Förra veckan var ämnet ju LET GROW FREE PLAY CLUB. Denna vecka ska jag berätta mer om vad organisationen LET GROW bygger på för idéer, inte minst framförda av en av grundarna, utvecklings- och evolutionspsykologen Peter Gray. Närmare bestämt om sambandet mellan lekandets frihetsupplevelse i barndomen respektive yttrandefriheten och demokratin både då och senare i livet. Först något om LET GROWs grundpremisser:
Barn är anti-ömtåliga
Att behandla barn som fysiskt och emotionellt ömtåliga är inte alls bra för dem, varken nu eller för deras framtida liv. Barn är faktiskt raka motsatsen till ömtåliga: gjorda för att uthärda svårigheter och utmaningar och på kuppen stärkas. Lite risk och motgångar är inte skadliga.
Världen är inte farligare för barn idag än under de vuxnas barndom
I USA är exempelvis brotts- och våldsnivån lägre än för 50 år sedan. Ändå låter många föräldrar där idag knappt barnen ensamma få gå utanför dörren eller leka utomhus. Föräldrarna anmäls av grannarna till och med till sociala myndigheter, ifall barnen ses gå ensamma 1 kilometer till skolan! I Sverige har våldsbrotten under hela 1900-talet gått ned och på sistone mer eller mindre legat konstant. Ännu på 50-talet ”tilläts” barn testa farliga saker såsom att jumpa på isflak, gå balansgång på broräcken, göra upp eld med mera – för att vuxna inte hade någon aning om vad barnen sysslade med. Denna frihet ansågs då vara normal. Låt barn få vara normala igen!
Att göra mindre för barnen är inte tecken på slöhet eller försumlighet
Det är att visa dem tillit, att de har ens förtroende. Att alltid hjälpa barnen är inte nödvändigtvis till hjälp för dem.
Sambandet mellan frihet och demokrati
Den frihet som barn kan uppleva i lek fri från vuxenövervakning och vuxenintervention, och använder till att själva utforska och träna sig i att lösa problem, har hos oss minskat katastrofalt de senaste tre decennierna. I USA alltsedan början av 80-talet, som sedan smittade av sig till övriga Västvärlden. Detta har gjort barnen mer sårbara och mer beroende.
Barnen lär sig tidigt att vända sig till auktoritetspersoner för att få sina problem lösta (ofta med förbud eller censur), snarare än att försöka lösa det hela själva. Sociologer kallar detta för ”moraliskt beroende”. När barnen sedan hunnit bli ungdomar är de ovana vid att möta besvikelser och motstånd. Överkänsliga blir de frustrerade och försiktiga, avskräckta från att ta en diskussion, allergiska mot kritik, rädda för att stöta sig med någon, ovilliga att säga ifrån. Att kalla den verbala försiktigheten för ”tolerans” låter ju vackert, men… Reell demokrati kräver självständighet, egna ställnings-taganden, ifrågasättande och öppen och orädd debatt.
Om man redan de första skolåren, eller kanske så tidigt som i förskolan, ständigt påminns om att också ord kan såra, att man inte får säga vissa saker, att det är förbjudet att ens tänka X eller Y, är det inte så underligt om man några år senare inte värdesätter yttrandefrihet särskilt högt. Det är lättare och säkrare att inte bry sig, inte engagera sig. För att citera professor Gray:
Barn behöver för att utvecklas till en socialt kompetent vuxen tusentals skrubbsår, konflikter, förolämpningar, allianser, svek, konkurrens om positioner och upplevelsen av att bli utesluten.
Allt fler professorer, psykologer och lärare drar slutsatsen att överbeskyddet och finkänslighetsfostran av barn respektive ungdomars växande ovilja att engagera sig i diskussioner om samhällsutvecklingen hänger samman. För att värdesätta yttrandefrihet och frihet generellt, behöver barn få växa upp med att pröva på en frihet som gör dem öppna, intellektuellt självständiga, motståndskraftiga, vetgiriga och villiga att engagera sig i människor och idéer av alla de slag.
Frågan är hur långt avståndet egentligen är mellan att förlita sig på de auktoritativa, till att lita på de auktoritära. Även i Sverige 2011 kom forskare till slutsatsen att, som rubriken löd på DN Debatt (Lindberg, 3/6-11), ”Demokrati inte [är] så viktigt för dagens unga svenskar”. Ingressen till debattartikeln var ännu mer omskakande: ”Mer än var fjärde ung svensk tycker att det vore ’ganska eller mycket bra’ om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare.” Försökte ungdomarna bara jäklas med forskarna, eller menade de verkligen det som de sa?
Överbeskydd en fiende till yttrandefrihet
Ett ökande antal ungdomar betraktar yttrandefrihet enbart som ett sätt att få såra andra. De misstror, ja, föraktar yttrandefriheten och många amerikanska unga anser att den bör regleras. Även många högröstade unga svenskar menar att kränkande uttryck och ord i sig bör kriminaliseras. Detta är, i varje fall i USA, inte någon vänster-högerfråga, utan många studenter av bägge de dominerande ideologiskt motsatta inriktningarna anser att yttrandefrihet bör regleras – åtminstone de yttranden som de själva inte håller med om. Uppfattningen är däremot en åldersfråga, då äldre inte vill tysta människors fria tal.
I USA sägs en av fem studenter, republikaner såväl som demokrater, till och med mena att det är acceptabelt att bruka våld för att hindra någon från att tala! Demokrati i sig verkar oviktig för dem. Mindre än en tredjedel av unga människor anser där att det är ”absolut grundläggande” att få leva i en demokrati, till skillnad från tre fjärdedelar av deras far- och morföräldrar. Vad har vi gamlingar gjort för fel?!
Debatten om så kallade "trigger warnings" på universitet i USA lär många ha hört talas om. En majoritet av collegeprofessorer sa 2018 att de använde sig av dem, enligt Psychology Today (1/8-19)… Även på svenska universitet och högskolor krävde för några år sedan vissa studenter att i förväg få ”innehållsvarningar”, ifall kurslitteraturen berörde sådant innehåll som de potentiellt kunde uppleva som upprörande eller störande.
I en intervju i Sveriges Radio (15/6-15) om studenters krav om ”trigger warnings” och ”trygga rum” för att skyddas från obehagliga ord, sexistiska eller rasistiska texter och teorier svarade en master-student i genusvetenskap att ”jag tror heller inte att det finns en poäng med att tillåta alla fria tankar, om det skulle exkludera eller marginalisera vissa människor”.
Man baxnar. Utgångspunkten borde ju snarare vara att just behöva lära sig att konfronteras av och konfrontera irriterande, sårande och outhärdliga åsikter och personer.
Vad beror det på?
Vad är det då som föranlett att unga människor är så skeptiska till demokrati? Vad får dem att tro att det är så farligt att utsätta sig för idéer, att dessa måste stoppas? LET GROWs svar: Barnen har givits så lite frihet, att de inte bara är obekanta med friheten, utan börjat rädas den. Det började med att vuxna skulle se till att barnen var fysiskt utan risk, men detta utvidgades sedan till att även omfatta emotionell riskfrihet. Alla deltagare skulle få diplom, annars kunde man såra någons känslor.
Att skydda barnens känslor, inte deras yttrandefrihet och demokratiförståelse, blev skolans och föräldraskapets yttersta mål.
Allting blev farligt: att leka i grannskapets lekpark utan närvarande vuxna eller vara ensam hemma en halvtimme, till exempel. Tros man inte om något, upplever man ingen som helst kontroll över sitt liv, känner man sig lätt som ett offer för omständigheterna och växer inte precis ens självförtroende. Man känner sig som ett offer för mäktigare andra som fixar allt åt en, snarare än som någon som kan klara av att hantera problem och uttrycka egna åsikter.
Allt enligt LET GROW:
Det är ett tecken på bristande respekt för barnen att inte tillåta dem samma frihet, egenutrymme och tillfälliga självbestämmande som tidigare generationers barn haft i leken. Peter Gray påpekar att vuxnas tilltro till barns förmåga att leda sina egna aktiviteter gör det möjligt för barnen att stärka sina förmågor, genom att till dem kommunicera att…
You are competent … and can figure things out. You know your own abilities and limitations. Through play and exploration you will learn what you need to know. Your needs are valued. Your opinions count. You are responsible for your own mistakes and can be trusted to learn from them (2013:210).
Referens
Gray, Peter: Free to Learn: Why Unleashing the Instinct to Play Will Make our Children Happier, More Self-reliant, and Better Students for Life New, York: Basic Books 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar