Andelen svenska barn i åldrarna 6–12 år som är inskrivna i landets fritidshem är som högst 60 procent, men i vissa kommuner bara fråga om 35–45 procent. Av 6–9-åringar rör det sig enligt Skolverket visserligen om 84 procent. Jag känner inte till skälet till varför inte fler utnyttjar denna möjlighet, eller om verksamheten ens finns eller behövs i samtliga kommuner. Det kan kanske röra sig om att barnen får åka taxi hem i glesbygd, att föräldrarna inte har råd med avgiften, eller att det enskilda barnet inte vill.
I vissa städer finns dessutom någonting som kallas för fritidsklubb för 10–13-åringar. I Stockholms stad är avgiften för 2020 per termin 800 kronor för de kommunala fritidsklubbarna (det finns även enskilt drivna, med varierande avgifter), medan den i Gävle är 500 kr/termin men där enbart för eftermiddagar fram till klockan 17.00 (under terminslov dock 8.00–17-00). I avgiften ingår även mellanmål. Hur som helst skulle mer lekmöjligheter över åldersgränserna behövas alla skoldagar.
Ingenting tyder på att dessa svenska ”klubbar” är inspirerade av den amerikanska frivilligorganisationen Let Grow, vars Let Grow Free Play Club jag först nyligen hörde talas om, av en av dess grundare, evolutionspsykologen Peter Gray. Denne Peter Gary har jag tidigare refererat till ett antal gånger, eftersom han är en av dem som jag finner vara ytterst klok vad gäller bland annat barns lekande.
Mina andra inspirationskällor på lekområdet, nyligen avlidna Vivian Gussin Paley och Brian Sutton-Smith, blev bägge 90 år och jag hoppas detsamma gäller den nu blott 74-årige Gray, ty han har mycket mer att ge. Själv är jag visserligen bara 72 år, men kan säkert beskyllas för att vara alltför tillbakablickande, vilket mig veterligt mina inspiratörer dock ej råkat ut för. Etiketten ”nostalgisk” tror jag dock ingen som känner mig skulle sätta på mig.
Samtliga vi lekintresserade gamlingar har emellertid delat minnen och erfarenheter alltifrån 50-talet och kan vittna om en helt annan barndom än dagens, förstås på både ont och gott. Den kännetecknades dock inte minst av lek. I USA såväl som i Sverige har larmen på sistone kommit om att barn och ungdomar mår allt sämre psykiskt och deras oro och depression beror i hög grad på att de unga inte upplever sig ha kontroll över sina egna liv. Samtidigt larmas det om att leken nästan försvunnit.
En nedgång för leken, uppgång för utvärderandet & testandet
Dagens barn övervakas, kontrolleras och testas inte minst. I USA begås ungas självmord allra mest i april och maj, en tid av omfattande testning i skolan. Till och med i förskolan har barn där på vissa håll hemläxor! Ju mer press, ju mer läxor, desto mer utmattning och desto sämre skolprestationer. Ett liv nästan utan tid och möjlighet till lek är förstås också deprimerande. Svensk barnomsorg och fritidsverksamhet går givetvis inte att jämföra med USA:s (ofta obefintliga) motsvarigheter, men jag tycker ändå att detta amerikanska initiativ av Let Grow är värt en reflektion.
På alla livets områden utvecklas barn genom lekandet: kognitivt, språkligt, fysiskt, socialt, moraliskt. Befriade från vuxeninblandning lär sig barnen bli vuxna, exempelvis ta ansvar när inga vuxna finns där som tar ansvar för att leken ska flyta, förhandlar vid tvister och löser problemen, framhåller Peter Gray. Hans forskning har övertygat honom om att lek i blandade åldersgrupper är kvalitativt annorlunda än jämnåriglek: mer omsorg om andra, mindre konkurrens, mer kreativ.
En skoldirektör för sju grundskolor på Long Island i New York hade läste en av Peter Grays böcker (Free to Learn, 2013) och kontaktade författaren med frågor om vad han kunde göra för att förbättra läget. I några år har nu dessa skolor med elever från kindergarten till åk 6 (5-12-åringar) haft Let Grow Free Play Clubs, innebärande möjligheten till en timmes åldersblandad fri lek innan skoldagen börjar. Alla åldersklasser mixas, runt 100 elever per skola brukar delta.
Eleverna kan vara utomhus eller inne i skolan, där alla rum är öppna för dem: teckningssalen, gymnastiksalen, allt material är tillgängligt. De kan springa i korridorerna hur mycket de vill. Gray hade önskat sig likadan fri lektid efter skolan, sammantaget 3 timmar daglig fri blandad lek, men det fanns byråkratiska hinder för detta. Experimentet lyckades över förväntan. Gray var lite oroad över att eleverna inte skulle vilja stiga upp en timme tidigare, men det visade sig att föräldrarna av barnen ombads att se till att de verkligen vaknade. Barnen ville till skolan!
Inga lärare, bara livvakter! Regler för lärarna att följa
Peter Gray var även oroad över att ett par lärare skulle vara tvungna att närvara. Han ville inte att de skulle agera lärare och lära barnen hur de skulle leka eller på annat sätt inskrida för att lösa problem. Gray såg därför till att skoldirektören och alla rektorer på de sju skolorna gjorde klart för lärarna att de inte var där i egenskap av lärare, utan som livvakter. Alltså agera ungefär som livvakter på stranden, ifall någon ser ut att vara nära döden: ”Ni ska inte säga till eleverna vad de ska göra, lösa tvister, eller oroa er ifall någon ser ensam ut och i behov av hjälp! Låt eleverna själva lösa detta!”
Gray var själv på skolorna för att observera och det visade sig fungera. Public service-tv var där och gjorde inslag. Eleverna gjorde sådant som de annars aldrig tilläts göra ens på rasterna. Sprang i korridorerna, kastade ned bollar från balkongen, men de förstörde ingenting. Den enda regler de hade – och följde – var ”Du får inte göra illa någon!” och ”Du får inte förstöra något!”. Om yngre barn började bråka, ingrep äldre elever, skilde dem åt och fick de yngre att reda ut problemet. Lärarna lärde sig att barnen själva kan klara av detta och fick bättre attityd till barnens egna förmågor.
De insåg inte bara att eleverna var mer ansvarsfulla än de tidigare trott. Lärarna såg även att de barn som de i klassrummet inte uppfattade som så smarta var fantastiska när de lekte med andra barn. Lärarna fick mer respekt för eleverna och började i klassrummet tala med dem på ett helt annat sätt. Till och med de föräldrar som till en början var skeptiska kom med översvallande beröm och påverkade genom sina berättelser på Facebook föräldrar i andra skoldistrikt. Tyvärr blev skoldirektören Michael Hynes så framgångsrik och berömd att han värvades till ett större skoldistrikt.
Den intresserade kan se en 4 minuter lång videosnutt på YouTube med intervjuer med denne skoldirektör, professor Peter Gray, ett par av rektorerna samt med några av eleverna på
En 46 minuter lång intervju med Peter Gray utifrån dennes populärvetenskapliga bok Free to Learn: Why Unleashing the Instinct to Play Will Make our Children Happier, More Self-reliant, and Better Students for Life (2013) finns också på YouTube https://www.youtube.com/watch?v=Y_Jv85mkbuU
En 44 minuter lång intervju med honom (från 2011) på temat ”School Is A Prison!' - Dr Peter Gray Interviewed on Freedomain Radio” finns likaså att begrunda på https://www.youtube.com/watch?v=d_DJAZ-ByV0
(även andra, Ted Talk till exempel).
I ett kommande blogginlägg ska jag berätta mer om filosofin bakom LET GROW och lekandets betydelse för yttrandefriheten och demokratin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar