Jag skrev i mitt förra blogginlägg om Lisa Nagels intressanta doktorsavhandling (2018) att jag skulle återkomma till hennes analys av läsningen för sin 3-årige son av bilderboken Bockarna Bruse på badhuset (Bjørn Rørvik & Gry Moursund, 2009, på svenska 2012) som en ”performativ händelse”, med fokus på förhållandet mellan bokens innehåll och form samt dettas ”effekt” på läsarens/hörskådarens upplevelser.
Avhandlingens ”performativitet” berörs utförligare i förra inlägget, men avser kortfattat verkan på läsaren, i detta fall utifrån bilderbokens formegenskaper, tilltal (hur den vänder sig till avsedd mottagare), dess dialog, visuella uttryck, språkliga innehåll och tematik (vad den ”handlar om”).
”Händelsen” är här själva högläsningssituationen, som i detta fall omfattar den läsande/betraktande modern och åhörande/betraktande sonen, som upprepade gånger under det dryga år som pojken var 2,5–4 år delade en kvällsritual kring denna bok som var pojkens favorit. Analysens teoretiska grund är här varken krånglig eller ny, utan går helt sonika ut på vad bilderboken ”gör” när den går i dialog med barnhör-skådaren och med den högläsande modern. En analys av en ”högläsningshändelse” är tredelad, då den tar sig an ”texten” (inklusive bilder, format, m.m.), kontexten (medelklasshem, kvällsläsning, på 2010-talet, m.m.) samt själva högläsningen: lyssnandet och betraktandet av ”texten” och de inblandades interaktion.
Nagel menar att trots att en bilderbok för barn kan betraktas som ett tydligt avgränsat objekt med (eller utan) stora litterära kvaliteter, kan den alltså även analyseras som en ”händelse”. Jag är kanske petig, när jag invänder att det snarare är användningen av boken, det vill säga barnets egen läsning eller åhörda högläsning av bilderboken, som här analyseras som en händelse som sätter barnläsaren/barnhörskådaren i centrum.
I fallet med analyser av böcker avsedda för barn, men lästa av ensamma vuxna, sätts läsaren onekligen ännu mer ”i centrum”, men läshändelsen är då inte fråga om något förhållande mellan läsaren och verket, eftersom verket (läs: dess författare/illustratör) velat gå i dialog med ett barn. Läshändelsen är nu snarare ett exempel på vuxen appropriering. (Här skulle Lisa Nagel möjligen ha vissa invändningar.)
Jag vet inte om det tillför så värst mycket att kalla moderns framförande av berättelsen för en ”performance” eller tala om ”performativitet”, men uppfattar analysen av bokens berättelse, dess illustrationer och mer fysiska egenskaper som en välkommen studie av ett barns respons, bara alltför sällsynt. (Se även mitt blogginlägg från 6/9-17: 6-10-åringars syn på tre Alfons Åberg-böcker – ställda mot konstvetarens avhandling om samma ”bildfinesser”; länk i referenslistan).
Hur obegripligt det än kan låta, har nämligen mig veterligen svenska barnlitteratur-forskare, konstvetare, teatervetare eller filmvetare inte genomfört några studier de senaste 20-25 åren av de yngstas faktiska mottagande, reaktioner, responser, reception, förståelse av, meningsskapande utifrån berättelsen, eller av barnens motiverade åsikter om specifika bilderböcker, teaterföreställningar eller barnfilmer. Ja, knappt dessförinnan heller… Ett par norska forskare kan däremot sägas ha gjort det. Globalt sett, är sådana också försvinnande få, troligtvis inte ens 1 procent av all barnfilm-, barnteater och barnlitteraturforskning.
Bilderboken Bockarna Bruse på badhuset
I avhandlingen diskuteras alltså bilderboken Bockarna Bruse på badhuset som en symbolisk handling och förälderns högläsning och 3-åringens upplevelser av den som en performativ händelse, med tonvikt lagd på förhållandet mellan berättelsens tema och form och barnets respons på detta. Nagel argumenterar för att bilderbokens utformning och inbyggda berättarröst uppmuntrar en högläsningssituation som förutsätter att två människor sitter tätt intill varandra. Den underlättar inlevelse genom olika ”regianmärkningar” till den vuxna om hur hon ska läsa och barnet därmed hur det ska lyssna.
Bilderboken ifråga är en storsäljare i Norge (uppemot 130 000 sålda exemplar, mest någonsin i grannlandet), kritikerrosad och flera gånger prisbelönad och, viktigare, den mest utlånade bilderboken på biblioteken. Även den svenska översättningen fick 2012 Bokjuryns pris som det ”Årets bästa bilderbok”. Jag har förstått det som att boken dessutom är en favorit i många svenska förskolor. Boken sägs vara riktad till 3-8-åringar, men Lisa Nagels son uppskattade den redan som 2-åring (vilket andra recensenter bekräftat om sina egna 2-åringar) och Nagels son sa att det var hans bästa bok.
Nagel framhåller att bilderbokens text, bildriktning och format bidrar till en viss interaktion mellan barn-vuxen och att dess tema, handling, språkliga stil, motivval och teckningsstil kommunicerar särskilt väl med barn. Historien är, åtminstone för vuxna, gammalt välkänt stoff i ny, modernare kostym: sagan om de tre bockarna Bruse. Förlagets egen beskrivning lyder så här:
”Bockarna Bruse är på väg till vallen för att äta sig feta. På vägen ser de en skylt där det står BADHUS 200 meter.
– Kan vi inte sticka dit i år? frågar mellanbocken.
– Please? säger den minsta bocken. Då slipper vi gå över bron också. Det är så läskigt med trollet.
Badhuset är en spännande plats där man får familjerabatt och kan åka stora rutschkanor. Men tror du bockarna Bruse slipper undan trollet?”
Här ersätts vallens gräs tids- och mottagarriktigt nog förstås av våfflor att äta sig fet på. Badhusets trappa och vattenrutschbana går lika bra för trollet att gömma sig under som bron i Asbjørnsen & Moes nedtecknade norska folksaga gjorde för 180 år sedan.
Nagels analys inriktar sig alltså på hur hur verkets perfomativa kvaliteter styr högläsningen och hörskådandet. Hon delar in denna ”performativitet” i tre typer: bildernas, verbaltextens, samt huvudantagonisten Trollets performativitet. Jag kan inte gå in i detalj, men ska antyda några drag.
Bildernas performativitet: teckningsstil, färger & genreval
Bokens design påminner om populärkultur riktad till och omtyckt av barn. Illustratio-nerna liknar en 10-årings egna teckningar. Seriers textbubblor förekommer förstås i bäggedera. Bilderna verkar vara tecknade med halvt utslitna tuschpennor och trubbiga filtpennor, lite ojämnt färgade. Teckningsstilen talar direkt till barnhörskådaren.
Bockarna verkar vara snälla och vilja göra sånt som barn gillar. Bilderna påminner om en blandning av nöjespark och tropisk ö, eller med Nagels egna ord: ”framstår som en barnboksversion av Paradiset” (a a:241). Serietidningsestetiken är uppenbar, med förutom pratbubblorna med deras visualiserade, plaskande ljud av olika storlek och styrka, även pilar som pekar ut figurernas rörelser och rörelseriktning. Så tecknar också många femteklassare. Verkningsmedlen hämtade från tecknade serier förstärker alltså handlingarna i bilderna, samtidigt som de bidrar till berättelsens speciella dramatik och igenkänning hos åtminstone de äldre förskolebarnen.
Myllret av badande figurer påminner också om de älskade vimmelböckerna av Richard Scarry, med deras mängder av påklädda djur i Sysselstad. Även dessa norska kan ligga till grund för ”ett slags oändlig skattjakt” som länge kan sysselsätta betraktaren med att leta efter nya upptäckter och detaljer. Referenser till datorspel finns likaså, även om det är tveksamt att så små barn som 2-3-åringar förstår dem – eller ens känner till berättelsen som utgör förlaga. Inte ens Nagels egen 3-åring var bekant med den gamla folksagan. Känna igen sig i situationen att besöka ett badhus lär dock fler av de yngsta göra.
Verbaltextens performativitet: textbilder, rytm och språkbruk
Nagel går sedan in på hur boken är skriven med tanke på högläsning. Vad ”gör” då bokens text med högläsaren och i förlängningen med barnet? Man får hoppas att föräldern eller pedagogen som läser vågar följa bokmakarnas "uppmaningar" om att skrika, bräka, avpassa rösten och ljudvolymen efter respektive karaktär och även ta andra ”regianvisningar”. Att man åtminstone inlevelsefullt törs höja rösten, eller spänningsskapande sänka den, när barnet är mer förtroget med storyn, om än kanske inte vid första läsningen. Favoritböckers högläsningshändelser är ju av seriekaraktär, där varje ny läsning förändras och därmed förändrar upplevelsen.
Med hjälp av versaler, fetstil, små och stora bokstäver instrueras högläsaren (och senare: barnläsaren) i hur de ska agera. Texten innehållen vidare många ljudefter-härmande stavningar typ ”brä-ä-ä-ka” (jo, det finns ett fint ord för detta, men bräkandet blir inte finare för det). Den största bockens ord kan få dubbelt så stora bokstäver som den minsta, dessutom med versaler och åtföljt av flera utropstecken. Teckensnittstilen för små figurer är ofta liten och spinkig. Trollet skriker och ”bombar” förstås med extra stora bokstäver i fetstil. Karakteriseringen av de flesta figurer sker inte minst just med hjälp av typografin.
Ett vardagsspråk med tidstypiska ord används också för att kommunicera med nutida barn, som förutom igenkänningen av roliga eller pinsamma situationer (glömt/tappat badbrallorna), retramsor och lekfullheten överlag lätt känner sig hemma i situationerna. Till spänningen – och komiken – i hur trollet slutligen elimineras hör även själva bladvändningen. När trollet som åker vattenrutschkana med otrolig fart genom tunneln finns upplösningen först på nästa sida.
Bokens & moderns sätt att kommunicera med barnhörskådaren
Lisa Nagel beskriver hur högläsningssituationen förändras över tid. Från allra första början var det tydligt att sonens huvudfokus var sidorna med trollet i badhuset. Tre-åringen höll andan när det var dags. Att bockarna glömt duscha och ta på badbyxor har alltid upplevts som kul men koncentrationen och bearbetningen av trollet har varit nummer ett. När modern upptäckte att 3-åringen höll andan inför trollets uppdykande frågade hon honom om han istället ville läsa någon annan bok, någon mindre hemsk. Men det ville han absolut inte, snarare läsa den om och om igen.
Efter ett tag började pojken vid läggdags säga att han var rädd att trollet skulle komma. Modern förklarade att troll inte finns på riktigt, men föreslog ändå att de skulle läsa någonting annat. Det ville han inte, utan istället började han under själva läsningen påminna sig själv om att troll inte finns. Senare brukade han säga att trollet bara bodde i boken och inte kunde komma ut ur den. Så höll han på ett bra tag och genom att stänga boken stängdes trollet inne där det hörde hemma.
Efter ytterligare en tid började pojken vakna och gråta för att trollet skulle komma och ta honom. Trots det ville han fortsätta läsa boken och följande kvällar diskuterade de om vad han skulle kunna göra ifall trollet dök upp i drömmen: säga till det att det inte fanns, eller slå till det. Efter det hände det ofta att 3-åringen under läsningen slog hårt mot bilden av trollet i boken och sa glad att ”Nu slår jag trollet! Dumma troll!”.
Mamman å sin sida tonade nu ned det läskiga en aning i sin röstgivning åt trollets repliker och betonade istället hur rädd trollet mot slutet var i vattenrutschkanan (det ropar på hjälp för att det går för fort) när det försvinner ut genom det öppna fönstret med ett långt skrik. När hon läste det sistnämnda, förde hon fingret längs bokstäverna där trollets skrik återges (på norska: ØøøææÆÆÆÆÆÆÆÆÆÆ æææææææææ-ææææææææææææææææ!), för att på så sätt visa hur det hela slutar och hur rädd busen låter. Trollets färd efter rutschkanans mynning går i en stor båge, med bokstäverna i dess skrik placerade i samma uppåtböjda kurva.
Trollet som betydelsemättad ”performativ” karaktär
Lisa Nagel framhåller att hennes avsikt inte varit att försöka förklara trollens speciella plats alltifrån barnkulturens begynnelse, eller ens dess roll i denna bilderbok. Uppen-bart är dock att just detta troll är lättigenkännligt i nordiska förskolebarns vardag även efter millennieskiftet. Hon vill alltså inte spekulera kring eventuell resonans med barns existentiella konflikter, men konstaterar att hennes son onekligen blev "trolltagen".
Bilderboken Bockarna Bruse på badhuset – och särskilt trollet – gjorde alltså något med 3-åringen. Den stora, svarta busen utgör onekligen det största hotet mot de snälla bockarna och de andra badgästerna. Han är framfusig och hänsynslös, knuffar sig fram i kön, pajar badbollar och framkallar svallvågor, om än ingen direkt mobbare. Inte minst ser han hemsk och hotfull ut.
Han framställs visuellt som vild och potentiellt våldsam, med en näsa som det slår gnistor om och kommer rök ur. Han påminner om eld och annat farligt. Närbilderna av honom med stora, onda ögon, på uppslag efter uppslag, har nog skrämt många förskolebarn. Och samtidigt fascinerat dem, genom att på en och samma gång vara bortstötande och lockande.
Nagel framhåller det faktum att läsaren måste vända boken på högkant den första gången som trollet högljutt dyker upp i badhuset, för att kunna se det i helfigur. Detta ger som effekt känslan av att trollet kommer rakt emot en. Denna spänningsstegrande bladvändning är dessutom ännu en så kallad cliffhanger, som förlänger känslan av oro över vad som gett upphov till ropet som hörs från den lilla haren till badvakt: "Stopp!". Denna vridning av boken påminner samtidigt om att det hemska trots allt bara rör sig om någonting i en bok. Det utgör med andra ord en behövlig distanseringsstrategi i mötet med det svarta, hemska trollet.
Efterhand slutade Nagels son att drömma om hemskingen om nätterna. Han börjar prata om vilken av de tre bockarna han själv ”är”. När han inte tänker sig för, säger han att han är den minsta bocken, men ofta ändrar han sig och blir den största. Inte sällan pratar han också om badhusbesök och vad som är farligt och inte så farligt i vatten-rutschkanor. Han använder även bokens spanska uttryck ”Hasta la vista”, utan att veta vad det betyder, men skrattar när han säger det. Pratbubblorna och bokstäverna har efterhand börjat intressera mer än trollet och pojken frågar vad det står just ”där”. Trollet tycks till sist ha släppt taget om honom.
Vad bidrar då ett ”performativt perspektiv” med?
Nagel (och jag) har inte återgett denna högläsning därför att hon (eller jag) tror att den är unik eller bättre än de flesta föräldrars eller pedagogers. Snarare är det väl för att påminna dem som anmäler barnböcker och forskar kring barnlitteratur, men tydligen tror sig i en barnfredad zon kunna bedöma barnböckers litterära och bildmässiga kvaliteter, om betydelsen av barns förståelse och upplevelser.
Jag har läst åtskilliga norska och svenska recensioner av denna moderna parafras på folksagan och nästan ingen nämner ens att bilderbokens tänkta mottagare är barn. Samma störande mönster har jag förstås ständigt mött de senaste decennierna, oavsett om det varit fråga om en barnfilm eller bilderbok. Så var det faktiskt inte på 70-talet.
Själv vill jag dessutom påminna om att norska inte alls är svår att förstå. Se själv Nagels slutmening:
”Et performativt perspektiv er en optikk som setter opplevelsen i sentrum, og midt i opplevelsen befinner barnet seg. I den forstand er et performativt perspektiv også en optikk som setter barnet i sentrum, og som lar oss inkludere barnets opplevelse i en kritisk diskusjon av litterær og visuell kvalitet” (Nagel 2018:251, min kursivering).
PS: Läs gärna även mitt blogginlägg:
6-10-åringars syn på tre Alfons Åberg-böcker – ställda mot konstvetarens avhandling om samma ”bildfinesser”
Referenser
Nagel, Lisa: Kunst for barn som hendelser. En kritisk diskusjon av analytiske perspektiver i kunst for barn, med eksempler fra scenekunst, bildebøker og bildebokapper, Oslo: Norsk barnebokinstitutt/Universitetet i Oslo: Institutt for kulturstudier og orientalske språk 2018
Rørvik, Bjørn & Moursund, Gry: Bockarna Bruse på badhuset, Stockholm: Lilla Piratförlaget 2012 (på norska 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar