Varför är det så tyst om förskolebarns förälskelser? Är de alltför "heterosexuella"?

Kan små barn bli kära? Eller är det en löjlig tanke? Åtminstone jag har då aldrig lagt märke till att denna typ av anknytning på allvar tas upp i förskolepedagogiska sammanhang, varken i skrifter eller forum för förskolepersonal. Ändå har nog de flesta pedagoger och föräldrar stött på barn som i 4–5-årsåldern börjar prata om kärlek, rita hjärtan, fnissa och till och med reta kamrater för att dessa påstås vara kära. 

Vad personalen då gör förblir oklart, annat än troligen framhåller att detta att retas generellt inte är snällt. Man är möjligen rädd för att beskyllas för att vara hetero-normativ. Eller så lär man kanske ut att kärlek har med temperaturen i hjärtat att göra, vilket förstås inte stämmer.

I en artikel betitlad ”Idealet var ett barn som skulle växa i frihet” i Pedagogiska magasinets temanummer om ”Kärlek” (16/9-10) skriver dock Bengt Sandin, professor i Tema Barn vid Linköpings universitet:

”I mitten av 1950-talet tar en förskola i Lund kontakt med en ung barnpsykiater. En pojke och en flicka i sexårsåldern vägrar att göra någonting utan att den andre är med. Ofta smiter de ut i kapprummet och bara står nära varandra. Alla aktiviteter måste göras tillsammans. Försöker personalen skilja barnen åt blir konsekvensen att de rymmer ut på gatan och försvinner för en stund bland villakvarterets häckar och smågator. Får inte barnen sitta nära varandra vid måltider och målarstunder blir det högljudda protester. Personalens oro sprider sig till föräldrarna som blir medvetna om att förskolan vill vända sig till medicinsk expertis.” 

Den unge barnpsykiater som åsyftas är Karl Grünevald, långt senare medicinalråd vid Socialstyrelsen. Denne observerade det unga paret, talade med barnen ifråga och ställde slutligen sin diagnos:

”Hans anteckningar vittnar om en ung vetenskapsmans försök att beskriva barn och barns utveckling, att sätta ord på vad han såg på förskolan och försöka placera in dessa händelser i en medicinsk förklaringsmodell. I en odaterad anteckning om pojken har läkaren skrivet att han var ”originell” och ”åter fungerar i gruppen”. Och hans omdöme om barnens relationer var entydigt. Barnen led av en allvarlig ”s k barnförälskelse”. Det var ovanligt men ofarligt var psykiatrikerns omdöme. Läkaren uppmanar personalen att lämna barnen i fred” (Sandin a a). 

Bara ”gulligt”?

I föräldraforum har det dock någon enstaka gång talats om företeelsen:

”Tänk vad barn kan vara söta mot varandra. Min 4-åriga kille är upp över örona förälskad i sin dagiskompis. Han kallar henne för sin blivande fru, sött. Tråkigt på ett sätt för han sparar alla sina pussar och kramar till sin tjej.

+

Vår kille är också förälskad i sin dagiskompis. Han ska bara bjuda henne på sitt 5 årskalas, han pratar om hur de ska göra när de ska få barn och han ska bli pappa m.m. Detta hände när han precis fyllt fyra och dagispersonalen märkte det direkt och vi med.

+

Min "lilla" tjej (5 år) gifte sig på dagis för ca 1 år sedan och var så kär så, supergulligt. 

+

Jag känner mig väldigt osäker på om det finns något positivt i att förstärka ordet vänskap till förälskelse när det gäller barn. Jag tror inte att välmenande vuxna som trumpetar fram "Jaså Kalle, leker du med Lisa, är ni kära?" ger barnen något positivt. Därmed inte sagt att man ska garva åt sin 5-åring om h-n kommer hem och berättar att h-n är kär. Bara undvika att själv definiera och berätta för barnet vem det är kär i” (http://www.familjeliv.se/forum/thread/3957010-foralskad-4-aring).

Psykologerna är oeniga om huruvida kärlek verkligen är en känsla och den brukar inte medräknas i teorier om de sju grundemotionerna (se mitt blogginlägg 10/12-15). Romantisk kärlek är hur som helst en så kallad diskurs, som förekommer överallt runt omkring oss i olika språkliga varianter (”sann”; ”obesvarad”; ”vid första ögonkastet” etc), även om den egentligen oftast hellre borde benämnas förälskelse än kärlek, även i fallet med vuxna. 

Eftersom det mig veterligt i Sverige inte genomförts någon forskning i ämnet, är jag här hänvisad till amerikanska studier av förskoleromantik – ifall det nu verkligen är det som det handlar om. Dock vill jag tro att det förekommer rätt stora skillnader mellan länderna, med tanke på amerikaners vana att säga ”I love you” så väldigt ofta och i så många olika sammanhang. 

Orden girlfriend och boyfriend tycks likaså vara betydligt mer frekvent förekommande i förskoleung ålder ”over there”. Genom nedan forskningsberättelse hoppas jag emellertid öka intresset för frågan och kanske till och med ge uppslag till en svensk etnografisk studie om företeelsen.

4-åringars konstruktion av romantisk kärlek i lekberättelserna

Även som ett emotionellt tema i förskolebarns samtal och lek är ämnet frekvent. I denna form av barnkultur fungerar förälskelsetemat dock oftast främst som ett sätt att skapa sociala relationer, konstruera genus och förhandla om makt. Samara Madrid (2007:128 ff) beskriver i sin avhandling hur tre fyraåriga barn, två flickor och en pojke, genom att (åter)berätta – och vidareutveckla – den närmaste omgivningens handlingar och kommentarer, såväl som vissa massmediehistorier om exempelvis prinsessor och prinsar, ger sin bild av vad romantisk kärlek handlar om.

Romantisk kärlek som emotionellt tema definieras här således inte som något som barnen innerligt önskade sig för egen del, inte heller alltid som en fiktiv roll i själva leken, utan säger snarare något om relationerna mellan de lekande i exempelvis ett vardagligt ”triangeldrama”. Samtidigt prövas romantikens mönster, regler och olikartade roller för pojkar och flickor, samt vem man kan vara kär i – och inte. Ett återkommande tema var nämligen vem av fyraåringarna Laura och Sally som för dagen var girlfriend till jämnårige Erick såsom boyfriend. 

Erick brukade ofta fråga Laura och Sally ”Are you my girlfriend?”, ”Do you love me?”, ”Will you marry me?”. Barnen frågade förstås också ofta varandra över könsgränserna ”Är du min vän/är vi vänner, min bästa vän/är vi bästa vänner?”. Med girlfriend och boyfriend var det emellertid annorlunda. Heterosexualitet och den käras ”ensamrätt” till Erick verkar redan för 4-åringar vara utgångspunkten, vilket framgår av bland annat detta samtal mellan forskaren Samara Madrid och Laura:

Samara: Where is Sally?
Laura: I am not talking to her
Samara: Why?
Laura: She’s not my friend. She loves Erick that’s why. 

Samara: Who do you like?
Laura: Nobody. No one except John (Madrid 2007:129).

Här framgår alltså att Sally inte längre än Lauras vän, därför att kompisen ”älskar” Erick, vilket Laura uppfattar som negativt. Romantiktemat står denna dag i vägen för väninnetemat. Båda tjejerna kan uppenbarligen inte ”älska” Erick... Andra dagar var Laura nämligen ofta kär i Erick. Hon brukade även gå runt och fråga pojkar om de var kära i en flicka vid namn Amber och när flera sa ”ja”, påtalade Laura detta problem för Amber (a a:130). ”Reglerna” för antal och kön var alltså klara: en pojke + en flicka…

Andra barn på avdelningen brukade inte sällan arrangera om namnknapparna på en anslagstavla över vilka barn som var när- respektive frånvarande denna dag, så att vissa pojkar placerades bredvid vissa flickor. Romantisk kärlek krävde för barnen tydligt en av vartdera könet. Detta var inget som pedagogerna tog upp i sin doku-mentation eller diskuterade i veckobreven till föräldrarna. Möjligen därför att det av de vuxna skulle kunna tolkas som ett tabubelagt ämne. För barnen var det dock framför allt fråga om maktpositionerna i gruppen och inom könen, menar Madrid.

Varför OK leka babys föräldrar – men ej girlfriend & boyfriend?

Tydligt var att pedagogerna försökte balansera det tabubelagda i vuxnas syn på att leka boyfriend och girlfriend mot barnens lekuppfattning. Madrid reflekterade själv över varför det inte anses vara okey när barn säger att de ska gifta sig, trots att barnen inser att bara vuxna kan göra det. Varför tillåts barnen låtsas ha en baby, eller låtsas gifta sig, men inte att säga att de är pojk- respektive flickvän? Är det därför att giftermål är mer grundat i fantasi, medan att vara girlfriend/boyfriend verkar mer förankrat i nuet (a a:136)? Mer än äktenskap antyda sexuella aktiviteter?

Pedagogerna försökte hantera problemet med vem som var Erikcs girlfriend med ett kontrakt, för att mildra den relationella aggressionen (se förra blogginlägget, 8/4-19) och minska maktkampen mellan flickorna! Interventionen stipulerade vad vänner, pojkvänner och flickvänner egentligen gör – och framför allt: inte gör… Skolkulturen bestämde också att man kan ha flera vänner – och att girlfriends och boyfriends tydligen inte behöver vara vänner. Kamratkulturens syn på pojk- och flickvänner var tvärtom den, att man bara kunde ha en sådan åt gången. Kontraktet löd: 

”– Friends play with each other, they sit next to each other, they play with each other’s toys, make plans together, read books with each other, they make plans with each other’s moms and dads to go to each other’s houses. You can have more than one friend! 

– If we are doing these things we don’t need to ask if you are my boyfriend or girlfriend or friend. 

– If someone is asking ”Are you my girlfriend/boyfriend/friend? They can just move away from that person” (Madrid 2007:138). 

Längst ned var en rad för barnens namnteckningar. Detta kontrakt undertecknades bokstavligen av Sally, Erick och Laura! Barnens emotionella tema gick därefter under jord. Nästa dag hör forskaren Erick fråga Laura ”Are you in love with me?”. Det vill säga: så som man frågar en girlfriend, här en heterosexuellt könad social identitet. Således inte längre ”Do you love me?” eller ”Will you love me?/Can you love me?”, som vore möjliga frågor till en vän. 

Samara Madrid tolkar frågan som att den inte handlar om huruvida de båda barnen verkligen är kära i varandra, utan som uttryck för arten av deras sociala relation och Ericks position i makthierarkin under den dominerande Laura. Laura svarar ”Nej!”, men på ett skämtsamt sätt, varpå en fånglek tar vid. Så fortsatte veckorna därefter fram och tillbaka, med omväxlande ”ja” och ”nej” som svar på frågan.

Ligger makten hos den som ställer frågan eller svarar?

När det verbala utbytet innan och under själva leken eller pratleken studeras, är det viktigt att inte bara ta fasta på de könade rollerna och de därtill hörande ”lämpliga” emotionerna, utan också hur de lekande barnen använder sig av specifika roller för att utmana och förhandla sig fram till olika mäktiga positioner, framhåller Madrid (a a:167–168). Gör man inte det, kan det missvisande framstå som att barnen enbart repro-ducerar emotionella teman hämtade från vuxenvärlden.

Ett barnkulturellt perspektiv kan däremot upptäcka vad barnen gör med olika roller, exempelvis med dem som vuxna tolkar som passiva, feminina, föga aggressiva och ”maktlösa”. Flickorna förhandlade sig fram till sina maktpositioner och subjektsposi-tioner, fast maktförhandlade på olikartade sätt beroende på om motparten var pojke eller flicka. Hur barn blir könade varelser kan tolkas på flera sätt, men bara inte som fråga om lackmuspapper som tanklöst suger åt sig samhällets syn.

Känslouttryck är heller inga soloframträdanden, särskilt inte de för romantisk kärlek. Där krävs en emotionell pardans, i vilken bägge parters roller är ömsesidigt definierade och reglerade beträffande hur, när, var och med vem. I denna ålder är det ännu fråga om att lära sig relatera till andra inom det dominerande heterosexuella känsloscenariot och könade makt- och positioneringsspelet. Känslor är alltså diskursiva redskap med specifika sociala funktioner (a a:173–174). 

De tolkas och omtolkas förstås olika i olika åldrar. Elvis Presley och 6-åriga Claire Crosby torde inte läsa in riktigt samma betydelser i ”Can't Help Falling In Love”. Men sjunger och spelar ukulele bra gör flickan onekligen på 

https://www.youtube.com/watch?time_continue=118&v=VlPdfLr1FSo

Referenser

Madrid, Samara Dawn: Emotional Themes in Preschool Children’s Play Narratives, Dissertation for Doctor of Philosophy, Ohio State University 2007

Sandin, Bengt: Idealet var ett barn som skulle växa i frihet, Pedagogiska magasinet, Temanummer om ”Kärlek”, 16/9-10