Två händelser från i fjol somras är upprinnelsen till detta inlägg. Den första härstammar från lokaltidningen här i Visby. Region Gotland skulle sänka den sju år gamla, lokalt beslutade, gränsen för krogbuller i Visby innerstad från 30 till 25 decibel, vilket inte längre skulle gynna krögarna. Politikerna i Miljö- & hälsoskyddsnämnden ville nu tillämpa Folkhälsomyndighetens allmänna råd om hur högt buller får låta inomhus. Skälet var att denna myndighets riktlinjer (25 decibel) åberopades vid överklagande-ärenden till lässtyrelsen. De lokala gränsvärdena hade inte hållit, när de prövats rättsligt i högre instanser.
Sänkningen ledde till en hel del kritik och resulterade även i en ironisk anmälan mot Region Gotland avseende en annan förment bullerstörning. Den kom från en tidigare lokalpolitiker som bor alldeles intill en skolgård och löd:
"Fram tills i går tyckte jag att det på det stora hela var härligt med glada och lekande barn utanför fönstret. Men i och med beslutet ... om sänkta lokala riktlinjer för buller har jag nu förstått att de ljud barnen alstrar riskerar att göra mig sjuk. Rentav orsaka min förtida död! Vid en mätning inne i min lägenhet den 18 april uppmättes ljudnivåer på mellan 40 och 50 decibel, vilket är långt över Folkhälsomyndighetens allmänna råd och de lokala riktlinjerna [..]
Jag ser därför fram emot att Region Gotland vidtar de bullerskyddande åtgärder som krävs för att inomhusmiljön i min lägenhet ska vara hälsosam, alternativt vidtar disciplinerande åtgärder i syfte att dämpa leklusten hos S:t Hansskolans elever.”
https://www.helagotland.se/samhalle/han-anmaler-regionen-for-storande-skolbarn-15144155.aspx (19/4-18) [2/4-19]
Disciplinerande åtgärder vidtagna mot lekande barn?
Ordföranden i miljö- och hälsoskyddsnämnden lovade att ”titta på det”, (jag han ha missat, men ännu inte sett till något resultat av detta tittande, ej heller hört talas om några disciplinära åtgärder):
”Ärendet kommer att behandlas som vilket annat ärende som helst.
– Skolor har anmälts för buller i andra kommuner, vi får titta på det.”
https://www.affarslivgotland.se/samhalle/buller-fran-storande-skolbarn-ska-utredas-hg15149590.aspx (23/4-18)
Någon typ av rapport kommer kanske snart? Eller nästa sommar? Kanske har Sverige rent av någon motsvarighet till undantagen i tyska Bundes-Immisionsschutzgesetz, § 22 Pflichten der Betreiber nicht genehmigungsbedürftiger Anlagen (från 2011)? Där står:
”(1a) Geräuscheinwirkungen, die von Kindertageseinrichtungen, Kinderspielplätzen und ähnlichen Einrichtungen wie beispielsweise Ballspielplätzen durch Kinder hervorgerufen werden, sind im Regelfall keine schädliche Umwelteinwirkung. Bei der Beurteilung der Geräuscheinwirkungen dürfen Immissionsgrenz- und -richtwerte nicht herangezogen werden” (http://www.gesetze-im-internet.de/bimschg/__22.html) [12/4-19].
Den tyska lagen säger alltså att ljud som härrör från barn i förskolor, på lekplatser och liknande, exempelvis bollplaner, i regel inte är att anse som skadlig miljöpåverkan. ”Utsläppsgränser” och riktvärden ska inte användas i dessa fall.
Staden Berlin införde redan 2010 samma juridiska immunitet för barns ”oljud” som den som gäller för kyrkklockor, utryckningsfordons sirener och snöplogar. Ett välbeställt bostadsområde i staden fick emellertid en nästan fem meter hög ljudbarriär runt en förskola och lekplats, initierad och betald av en byggfirma med lyxbostäder som sin nisch (Huber 2016). Tokyo har också ett speciellt undantag för barnljud (se mer nedan!).
Skapar barn verkligen oljud när de leker och badar utomhus?
Nästa episod utspelade sig nära en swimmingpool hundra mil längre norrut. En (barn-lös) väninna sa om de badande och stojande barnen ”Måste de skrika så förfärligt?”. ”Vilka då?”, undrade jag, som inte ens hade lagt märke till ljudet. Fast, joo, det var kanske lite högt… Händelserna har i mig väckt frågan ”Varför skrivs det nästan inget om barn och ljud?” Därför att barnkulturforskare sällan är män?
Jag kommer bara att tänka på Kurwinkel & Schmerheim (2013:124–137) med deras fokus på auralitet och analyser av ljudets viktiga roll i barnfilmer. En man är dock särskilt värd att nämna i sammanhanget: Georg ”Jojje” Wadenius med sin klassiska barnlåt ”Mitt lilla barn”. Den har ju bland annat raderna ”Ett barn ska jag ha när jag blir stor […] Och skrika ska mitt lilla barn få göra/för skrik det tycker jag om att höra”.
Kvinnliga recensenter och barnkulturdebattörer kritiserar inte sällan exempelvis barnfilmer för att vara ”skräniga”, det anses vara för högljutt i olika lekland inklusive Legoland, pojkars superhjältelekar ogillas inte minst därför att det är så hög ljudvolym, leksaker med ljudeffekter är förstås automatiskt skräp, ja, till och med barnböcker dissas ofta på grund av ”skrikiga” färger på bokomslaget. Osv.
När jag letar efter artiklar i ämnet i ”barn & oljud utomhus”, hittar jag enbart några från Kanada, Japan, Tyskland och Schweiz. Till och med en som har en definition av ”oljud/noise”: ovälkommet, oönskat och obehagligt ljud som i svårare fall kan skada hörseln (i min översättning). I Sverige talas det istället i termer av ”buller”. Hyresgäst-föreningen påminner om att en hyresgäst måste tåla barn som stojar under lek på gården, såväl som inne i grannlägenheten. Särskilt som det vanligtvis sker under dagtid, då man förväntas stå ut med mer ljud än på natten. Detta gäller även dem som behöver sova på dagen (https://www.hemhyra.se/tips-rad/har-kan-du-fa-hjalp-med-bullret/).
Lekljudnivån behöver inte följa bullerreglerna i vissa länder
De senaste fem åren har det i ett antal länder förekommit strider rörande ljudnivåerna på lekplatser och förskolegårdar. Också i Sverige har exemplevis en bostadsrätts-förening i Bagarmossen överklagat ett aviserat förskolebygge:
”Förskola grovt försenad när grannar överklagar
Den nya jätteförskolan skulle stått klar nästa år. Så blir det inte. På grund av en bostadsrättsförenings överklagan har man inte ens kunnat börja bygga i Bagis än.
Det var 2015 som vi skrev om den blivande förskolan på Stångåvägen i Bagarmossen. Den måste till för att ersätta temporära förskolepaviljonger med tillfälliga bygglov. Då lät det att de åtta nya avdelningarna skulle börja byggas 2018 och att 144 stycken barn skulle kunna flytta in 2019, för att möta ett växande behov med 1 500 nya kvadratmeter. Så blir det nu inte.
På grund av att grannar överklagat projektet har man inte ens kunnat sätta spaden i marken. Det är boende i bostadsrättsföreningen Söderbysjön som motsatt sig detaljplanen, då man anser att staden inte tagit hänsyn till att de boende kanske kan störas av barnen på förskolan” (Tidningen Hammarby/Skarpnäck 9/12-18).
Visst är 144 barn ovanligt många, men de gissningsvis minst 600 boende i de 359 lägenheterna skulle förmodligen störa barnen på förskolan en hel del också. Vems intressen ska egentligen prioriteras? Är barn numera ovälkomna? Klagomål mot ljudliga barn på restaurang hörs också ofta, även om dessa är tystare än fyllegäng. Kortsiktigt tänkande i så fall. Är kanske Tyskland och Japan mer barnvänliga länder? Möjligen är det istället så, att dessa länder har mer tillåtande bullerlagar på grund av lågt barnafödande, snarare än en annan barnsyn.
Tyskland har ett av EU:s lägsta barnafödande med ett fruktsamhetstal på endast 1,5 barn per kvinna, samt en åldrande befolkning (Gesley & Umeda 2018). Bara aningen mer än Japan.
Exemplen Japan & Tyskland – hot- eller förebilder för Sverige?
Japan verkar vara det land i vilket protester mot barnljud varit tidigast och mest frekvent förekommande. Fast även ett land som vidtagit motverkande åtgärder. I takt med att landets befolkning blir äldre och allt färre barn föds, blir människor samtidigt allt mindre vana vid att höra barnljud. När de väl gör det, har tydligen barnintoleransen ökat. En ond cirkel med andra ord.
Barn under 15 år utgör endast 13 procent av befolkningen, vilket bara är hälften av det globala snittet. Barnafödandet var 2016 enbart 1,44 barn/kvinna och bland de lägsta i världen. För att ett lands befolkning inte ska minska, krävs i snitt 2,1 barn/kvinna. Samtidigt är Japan det land i världen som har högst medellivslängd. Särskilt kvinnorna lever längre. Fler åldringar med andra ord.
Barn ska alltså inte höras, men i framtiden försörja och ta hand om gamlingarna? De som klagar på lekande barn begriper uppenbarligen inte sambandet mellan högljudda barn och de äldres egen framtid. Det är häpnadsväckande att de som oroar sig för sin pension, och hur samhället ska kunna betala för social trygghet och omsorg, inte tolererar de framtida skattebetalare som ska stå för räkningen och arbetsinsatsen.
I takt med att rikspolitiker och lokala myndigheter i Japan försöker åtgärda detta med bättre barnomsorg och byggande av förskolor och fritidshem nära bostäderna, strömmar protesterna in. ”Inte i vårt kvarter!”, lyder överklagandena. Enskilda invånare stämmer också förskolor för sitt ”lidande”, då de äldres hörsel tydligen fortfarande är god. Lokala gränser för förskolebarns lektid utomhus sätts på vissa håll till 45 minuter/ dag. De tilltänkta förskolorna utlovas få ljudisolerande väggar, men ljudisolerade lek-platser är förstås omöjligt att skapa (Japan Today 2015; Gesley & Umeda 2018).
Japan har ännu ingen rikstäckande lag om högsta tillåtna barnljud, men alltsedan 2015 en lokal föreskrift i Tokyo. Stadens styrande undantog då förskolebarns röster och ”(o)ljud” från aktiviteter typ studsande bollar och sånger från decilbelgränsvärdet, efter att ha studerat den tyska lagstiftningen (ibid). Tokyobarnens lek anses alltså inte längre som ljudförorening och de behöver inte rätta sig efter gränsen 45 decibel (det tak som tillåts på bibliotek!). Stadens styrande hoppas på detta sätt befria förskolor för extra ljudisoleringsåtgärder och långvariga rättstvister – och befria barnen från att bli nedtystade (Huber 2016).
Förskolemiljöns ljudnivå inomhus – och könsstereotyper...
Ljud som tränger in i lägenheten utifrån är en sak, en helt annan är förstås de ljud som skapas och upplevs inomhus av förskolepersonal såväl som barn. Vad detta ”barn & (o)ljud inomhus” anbelangar, finns det också mer forskat och skrivet. Inte minst har mätningar av decibel genomförts i förskolemiljöer. Ljudnivåerna tycks dock inte överskrida de gränsvärden på 85 decibel som finns för buller på svenska arbetsplatser i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling, AFS 1992:10 (Waye 2017:50). Som jämförelse kan nämnas att lugnt tal uppmäter ungefär 55-60 decibel på en meters håll (a a:54). Barn tros dock vara särskilt känsliga.
Kerstin Persson Waye, professor i miljömedicin vis Göteborgs Universitet, har genom-fört en kvalitativ studie (2017) av hur förskolepersonal menar att hög ljudnivå påverkar barnen, utifrån en fråga i en enkät. Drygt 5 000 svarade (varav runt 4 000 som för närvarande arbetade i förskola) och 82 procent menade att barnen påverkades ”ganska mycket” eller ”mycket”. Barnen skriker enligt personalen för att göra sig hörda eller överrösta och de påstås på grund av den höga ljudnivån bli ofokuserade och trötta. Vissa barn anses även bli oroliga, otrygga eller ledsna och vilja dra sig tillbaka.
Förskolepersonalen själv har dock utforskats mer än förskolebarnen. Två turkiska audiologer, Gokdogan & Gokdogan (2016), undersökte ljudnivån i förskolor (med 3–6-åringar) och i vilken grad personalen upplevde obehag eller var irriterade på grund av ljudstyrkan som mättes vid lek, måltid och barnens vila. Det var föga förvånande mera högljutt för 4–6-åringar än för 3-åringarna (sammanlagt 162 barn) och personalens obehag ökade i motsvarande grad. Också i Ankara höll sig ljudnivån som mest runt 80-90 decibel, med en maxtopp under lunchen – snarare än under leken – för samt-liga åldersgrupper.
De 12 förskollärarna i åldern 22–50 år var dock av (miss)uppfattningen att det var som mest högljutt under barnens lek. Förskollärarens ålder var också av betydelse för hur mycket obehag eller irritation som hög ljudnivå skapade hos dem själva. De över 41 år var minst negativa, medan personalen i åldern 20–30 år upplevde mest obehag. Forskarna spekulerar i termer av att de yngsta pedagogerna ännu ej vant sig och heller ej själva har några egna barn än. Alla åldersgrupper tycks dock mena att pojkarna är mer högljudda.
En möjlig förklaring till detta skulle kunna vara att pojkar leker andra lekar, speciellt mer superhjältelekar, som vuxna uppfattar som våldsamma förutom skrikiga. Av betydelse är även huruvida pedagogerna själva deltar i leken, vilket i sin tur kan hänga samman med deras ålder, erfarenhet och mod att bete sig ”omoget”:
”När man själv deltar i den sortens lek upplevs den inte lika högljudd och farlig som sedd utifrån, utan i leken ser man samspelen, lekkoderna och kampen mellan ont och gott […] tydligare på grund av det egna deltagandet” (Nilsson m.fl. 2018:96).
”När man själv deltar i den sortens lek upplevs den inte lika högljudd och farlig som sedd utifrån, utan i leken ser man samspelen, lekkoderna och kampen mellan ont och gott […] tydligare på grund av det egna deltagandet” (Nilsson m.fl. 2018:96).
I en färsk norsk studie (Meland & Kaltvedt 2019), om norska lärarstudenters observa-tioner under tre veckor på förskoleavdelningar med 1–5-åringar, påpekas emellertid att barnen utomhus lekte bland annat dessa tillsammans över könsgränserna. Batman-leken var onekligen högljudd och vild, med pojkars skrik som ”Jag är Batman! Jag är Batman!”. När en flicka gör likadant, klättrar, hoppar, skrattar och skriker ”Jag är Batman!”, tillrättavisas hon emellertid – och bara hon – av förskolläraren, som greppar tag i henne och säger ”Du måste sluta skrika så där!”. Flickan dras bort ur leken.
De seniora forskarna från Stavanger konkluderar:
”The observation shows an atypical pattern in that Anne is playing a masculine character, Batman. As Batman, Anne is challenging the gender structure, while the kindergarten staff conform to gender stereotypes. Anette (member of staff) employs both physical and verbal contact to tell Anne to stop screaming. Anne is removed from the game, while the boys are allowed to continue playing. The observation supports the notion that boys are boisterous, physical and active, while girls should play calmly and be quiet.”
Pojkars skrik är med andra ord tydligen okey utomhus, däremot inte flickors. Förskolan tillämpar säkerligen ändå något slags jämställdhets- eller genuspedagogik…
Barn som öronvittnen – deras upplevelse av sitt ljudlandskap
I en kvalitativ studie med 36 stycken 4–6-åriga förskolebarn intervjuade i fokusgrupper fann tre göteborgsforskare (Dellve m.fl. 2013) att barnen talade om sitt ljudlandskap på fyra olika sätt. Dels om ”förtroendefullt ljud” i vardagen som kom från människor som de litade på; dels ”neutralt” ljud såsom det från tvättmaskiner; dels okända ”frustre-rande ljud” (exempelvis från element); dels ”oroande/plågsamma ljud”. De sistnämnda beskrevs som obehagliga och rörde sig om plötsliga ljud med hög frekvens, det vill säga var ”pipiga”: gnisslande ljud från gungans kätting, skrik från småbarn. Det kunde även röra sig om hotfulla ljud, ifall skriket kom från barn som samtidigt ofta blev våldsamma.
Hur hanterade då barnen detta obehag? Jo, de gick därifrån, gömde sig, höll för öronen, eller vände sig till förskolepersonalen, men sa att de ”ibland inte visste vad de skulle göra”. Det okontrollerbara tycks upplevdas som allra värst och ju mindre möjlighet att styra över upplevelsen, desto mer plågsamt är det. I en senare interventionsstudie fann samma forskare (Waye m.fl. 2013) att 70 procent av barnen just använde sig av någon av dessa bemästrandestrategier, när de utsattes för högt eller på annat sätt obehagligt ljud i förskolan.
Utevistelsen är förstås lättare för barnen själva att ha viss kontroll över, speciellt den under sommarlovet förstås. Man är inte lika instängd. Utevistelse i förskolan gör även de högljudda aktiviteterna mindre störande och gynnar dessutom potentiellt köns-jämlikhet, enligt den norska studien refererad ovan (Meland & Kaltvedt 2019).
Två kinesiska arkitekturforskare, Shu & Ma (2019), genomförde ett experiment utifrån teorier om stressåterhämtning och uppmärksamhetsåterhämtning, visserligen om 8–12-åringar och visserligen i artificiell ”naturmiljö” med inspelade ljud av typen fågel-sång, vattenfontän och strömmande vatten. Äkta naturljud är förstås mycket bättre, men inspelade ljud är lättare att vid forskning kontrollera än exempelvis fågelsång. Forskarna fann att återhämtningen efter jobbiga och stressiga situationer underlätta-des av dessa ljud, såväl som av musik.
Således: ”Åter till naturen!”, som även kan erbjuda stora kroppsaktiviteter och viss ljud-absorbering av glädjeskrik, förtjusning och skratt.
Utomhusvistelse är receptet: barns lekskrik är ”framtidsmusik”
Ljudnivån inomhus kan förstås bli hög när många människor trängs på liten yta. Utom-huslek är barns favoritaktivitet nummer ett, så varför tvingas barnen vara inomhus så mycket och så länge i förskolan? Hinns läroplansstoffet ej med annars? Och varför är det alltid samhällets mest välbeställda som klagar, presumtiva lyxlägenhetsköpare och bostadsrättsinnehavare?
Josefsson (2017) berättar om hur en förskola här i Visby jobbat för att få ned ljud-volymen. Personalen hade märkt att volymen ofta var särskilt högljudd vid lämning och hämtning och därför bestämdes det att detta komma och gå skulle ske utomhus. Men varför inte tillbringa merparten av dagen utomhus? Lekskrik är ju ljuden som signalerar glädje och lycka och "inga bekymmer" – inga "måsten". Blir vi vuxna kanske avund-sjuka?
Arkitektur- och designkritikern David Huber (2016) har talat om barnljuden ifråga som ”Zukunftsmusik”, det vill säga ”framtidsmusik”. Barn sägs ju ofta vara ”framtiden”, vilket jag personligen brukar tillbakavisa med argumentet att barnen faktiskt är just HÄR och just NU. ”I framtiden” är de ju vuxna… För den som snarare finner uttrycket alltför sentimentalt, finns ju även en annan tolkningsmöjlighet, antydd av de japanska och tyska exemplen: barnen som samhällenas ekonomiska framtid, de äldres blivande försörjare.
I en tid då de styrande i några av världens viktigaste ekonomier försöker öka barna-födandet via lagändringar, förskoleutbyggnad för att öka kvinnornas förvärvsverksam-het samt ny stadsplanering, tolereras barns naturligaste ljud åter. Det tycks alltså behövas finansiella argument, varför barnknapphet – snarare än sympatier för barns lekmöjligheter – är det egentliga skälet till att se genom öronen. Barn kan få ”vara barn”, så länge de en dag blir skattebetalare, ironiserar Huber (a a).
Barnafödandet i Sverige har emellertid ökat under 2000-talet och under 2017 var enligt Statistiska Centralbyrå det summerade fruktsamhetstalet 1,78 barn per kvinna. ”Tyvärr” numera ett av EU:s allra högsta… (Japans var som sagt 1,44 och Tysklands 1,5 – vilket faktiskt innebär stora skillnader jämfört med Sveriges.) Är således hot om barnalstringsstrejk enda lösningen, för att få till stånd svenska regler om mera lek och mer utevistelse generellt i förskolan, samt undantagsregler beträffande ljudvolymerna för denna lek?
Dämpa alltså inte leklusten!
Barnen ska oss alltså nära/och fröjda på en gång. Så må vi lek besinna/som gäller året om…Ty visst tycker väl fler än ”Jojje" Wadenius om att höra barnskrik?!
Just nu är det sommarlov, lekfröjd, fotbolls-VM och förhoppningsvis fritt fram för Sommarskriken & Badskriken & Fotbollsskriken!?!
Referenser
Dellve Lotta, Samuelsson, Lena & Waye, Kerstin Persson: Preschool children’s experience and understanding of their soundscape, Qualitative Research in Psychology 10 (2013):1, s.1-13
Gesley, Jenny & Umeda, Sayuri: Is the sound of children actually noise?, Library of Congress February 28, 2018
Gokdogan, Ozan & Gokdogan, Cagil: Determination of the level of noise in nurseries and pre-schools and the teachers’ level of annoyance, Noise & Health 18 (2016):84, s.256–259
Huber, David: Children’s noise, Harvard Design Magazine 2016
Japan Today: Residents up in arms over children's noise at daycare centers, April 3, 2015 https://japantoday.com/category/features/kuchikomi/residents-up-in-arms-over-childrens-noise-at-daycare-centers [12/4-19]
Josefsson, Pernilla: På förskolan Myran är tystnaden kul, Kommunalarbetaren 18/4-17
Kurwinkel, Tobias & Schmerheim, Philipp: Kinder- und Jugendfilmanalyse, Konstanz & München: UVK 2013
Meland, Aud Torill & Kaltvedt, Elsa Helen: Tracking gender in kindergarten, Early Child Development and Care 189 (2019):1
Nilsson, Monica, Grankvist, Anna-Karin, Johansson, Elin, Thure, Jeanette & Ferholt, Beth: Lek, lärande och lycka. Lekande och utforskande i förskolan, Malmö: Gleerups 2018
Nilsson, Monica, Grankvist, Anna-Karin, Johansson, Elin, Thure, Jeanette & Ferholt, Beth: Lek, lärande och lycka. Lekande och utforskande i förskolan, Malmö: Gleerups 2018
Shu, Shan & Ma, Hui: Restorative effects of classroom soundscapes on children’s cognitive performance, International Journal of Environmental Research and Public Health 16 (January 21, 2019):293
Waye, Kerstin Persson: Implications of being in a preschool noise environment, a qualitative analysis of children’s behaviour from a personnel perspective, sid.49– 56 i: Frans Mossberg (red): Child & Noise. How does the child percieve the sound environment?, Lunds Universitet 2017
Waye, Kerstin Persson, van Kamp, Irene & Dellve, Lotta: Validation of a questionnaire measuring preschool children's reactions to and coping with noise in a repeated measurement design, BMJ Open (2013); 5 e002408
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar