Jag har tidigare (19/11-18) tagit upp hur barn avläser handlingar, som att ta av sig tröjan på ”rätt” könsskiljande sätt, för att själva kunna signalera att de är flickor respektive pojkar. Här ska nu fokus riktas mot hur barn dessutom tolkar och använder språket i könssärskiljande syfte. Det ska mera specifikt handla om tjejkulturens sätt att med hjälp av verbalspråket använda roller, känslor och emotionella teman i den barnkulturella leken samt för att lösa konflikter – och samtidigt internalisera samhällets ”passande” könade regler för hur man uttrycker känslor.
Jag har vidare länge tjatat om hur barn i hög grad inbördes socialiserar varandra och sig själva genom leken och annat kamratumgänge och att vuxnas roll är rätt marginell (se 3/1-18; 29/1-16). Vuxna uppförstorar dock ständigt sin egen betydelse och ned-värderar barnens aktiva roll, så även vad genus anbelangar.
Judith Rich Harris (1998) har i sin bok översatt till svenska som Myten om föräldrars makt: Varför barn bli som de blir (2001/1998) övertygande visat att föräldrarnas påverkan är liten. Deras främsta fostransuppgift blir helt enkelt att se till att barnen har bra lekkamrater! Pedagogernas inverkan i förskolan tycks likaledes vara ringa, hur stor uppbackning av läroplaner de än har. Barnen fokuserar kamraterna (Husted m.fl. 2018:24f).
Det finns ett välkänt afrikanskt talesätt om att ”Det behövs en hel by för att fostra ett barn”. Harris tolkar detta på ett annat sätt, än det gängse västerländska:
“The reason it takes a village is not because it requires a quorum of adults to nudge erring youngsters back onto the paths of righteousness. It takes a village because in a village there are always enough kids to form a play group” (1998:161).
I förskolans by har barn idag onekligen tillgång till många kamrater. Förskolebarn leker dock om de får välja helst i könsseparerade grupper, hur mycket somliga än förnekar detta. Vad lär då flickorna varandra om, i detta fall, genus och könade känslouttryck i sina tjejkulturer inom förskolan, deras första betydande erfarenheter utanför familjen? Motsvarande killkulturer finns förstås också redan i 4–5-årsåldern, men de får vänta till ett annat blogginlägg. Pojkars sätt att i leken uttrycka känslor ogillas emellertid ofta av vuxenvärlden, såsom varande ”alltför aggressiva”. Därför är interventionen från vuxen-världen starkare vad deras känslouttryck anbelangar.
Fem flickors långlivade katteungelek i förskolan
Jag ska både idag och nästa vecka främst referera forskning genomförd av Samara Madrid, ibland tillsammans med hennes kolleger. Madrid är forskare i Child & Family Studies vid universitetet i Tennessee. Idag rör det sig om ett lektema som jag själv sedan 40 år tillbaka ofta iakttagit och som troligen de flesta inom förskolan såväl som många föräldrar likaså gjort. Byggande på Madrids avhandling från 2007, lyfter Samara Madrid & Rebecca Kantor (2009) fram några 4-5-åriga förskoleflickors favoritlek ”Kattungar”.
Den studerade förskolan var av ”laboratorietyp” som ofta användes för forsknings-ändamål. Avdelningen rymde 20 stycken 3–5-åriga barn (varav 11 flickor) av skiftande social bakgrund och hudfärg, samt hade som sin personal två kvinnor. Barnen uppmanades att själva välja vilka aktiviteter de ville ägna sig åt under dagen och de fick obegränsad tid till sina val.
Som del av en åtta månader lång etnografisk studie på avdelningen (med deltagande observationer, video- och ljudinspelningar, tittande på de inspelade videorna tillsam-mans med barnen, m.m.) fokuserade Madrid i sex veckor på en sammansvetsad tjejgrupp bestående av fyra stycken 4,5-5-åriga flickor, samt minstingen Sally, 4 år. Flickorna var alla ”välanpassade” och bröt aldrig mot förskolans regler. Katie var gruppens omtyckta ledare, som lätt kunde tillskansa sig den finaste rollen i leken, nämligen kattmamma eller mäktig mamma.
Två 5-åriga pojkar lekte ibland kattleken med flickorna, men Madrid såg dem då aldrig själva vara katter. Några av pojkarna sa att de kunde vara kattungar, men att de inte ville… Någon av flickorna kunde däremot vara den ene pojken Kais kattunge, eller så lekte de att han bråkade med katterna, fångade eller räddade dem. Eller så gjorde pojkarna om kattungeleken till tigerlek, alternativt var de alltså kattägare. Tillfrågad om en pojke också kunde vara kattunge, svarade Sally ”Nej, dom kan bara vara hundar”. Ingen flicka var däremot hund inom kattungeleken. Kattleken definierades av de fem flickorna tveklöst som ”en flicklek”, bara om och för tjejer. Andra flickor i gruppen var mindre ”flickiga”. Madrid beskriver själv de fems gäng så här:
”Ann and Katie have either a colorful bow or a tie to hold their hair in place. They wear skirts and t-shirts with hearts, butterflies, or princesses. Bracelets, necklaces, and frilly girly girl items adorn them. Appearance is constantly being discussed and evaluated among Ann, Katie, Caitlin, Sally, and Mary. Katie, being the mother in the kitty group, is wearing a white lacey bridal veil that was worn by Caitlin only few minutes earlier. The veil is worn as a crown to illustrate she is the mother and mothers must be beautiful.”
Kattungetemat hade enligt personalen förekommit redan året innan Madrid kom till förskoleavdelningen. Förskolläraren hade då stött leken med rekvisita såsom koppel, kattkorg, kattböcker, kattbilder, kattvideor, kattskålar etc. Nu var att leka kattunge fortfarande det mest frekvent återkommande lektemat (18 gånger under cirka 50 videofilmade observationsdagar). På andra plats kom ”Familjelek” med 15 gånger (därefter Superhjältelek 12 ggr, Affär 10 ggr, Prinsesslek 10 ggr). Månaderna efter de sex veckorna tycks kattungeleken nästan ha försvunnit, delvis på grund av att vissa av barnen gick vidare från förskolan till förskoleklass. Temat vävdes emellertid delvis in som ett inslag i både Familje- och Prinsesslek. Ännu var kvintetten tydligen inte helt färdig med sin problematik.
Könsgränsövervakning i bägge riktningarna
Hotade och hotande djur förekommer förstås i en mängd av de yngstas lekar, inte minst hotfulla vilddjur. Katter är dock husdjur och kattungar ännu tamare, då de för tankarna till små gulliga, ulliga, hjälplösa och beroende bebisar – en tydligt passiv och skyddslös roll.
Inom feministisk genusforskning talas det inte sällan om ”borderwork” vad gäller utforskandet och upprätthållandet av gränser mellan könsrepresentanter. Madrid & Kantor (a a) menar att kattungeleken ur ett kamratkulturperspektiv kan betraktas just som ett redskap i sådant gränsövervakningsarbete. Det vill säga: som ett verktyg som flickorna använder till att förstärka skillnader mellan flickor och pojkar och samtidigt cementera deras eget exklusiva gruppmedlemskap: ”Boys can’t be in”; ”It’s girls only”, sa flickorna.
Barnen förstod givetvis att detta att leka att man är kattunge eller hund i sig inte är någon inneboende feminin eller maskulin position, hävdar de båda forskarna. Det var konstruktionen av dessa sociala identiteter inom kamratkulturen som gjorde kattunge = feminin och hund = maskulin. Genom att leka kattungar som är instängda, fångade, försvunna och räddade positionerade flickorna sig inom en traditionell roll som innebär att de behöver räddas eller befrias av pojkhjältar. Flickorna deltar alltså aktivt i det ständigt pågående sociala konstruerandet av sitt tjejgenus.
Kattleken var emellertid inte bara gränsuppehållande gentemot det motsatta könet, utan hade även en ”inåtriktad” funktion med den egna könsgruppen som adressat. ”De fems gäng” skapade med sin kattungelek även utrymme för att kunna leka ut specifika emotionella teman som kännetecknade just dem. Genom att skapa en exklusivt tjejig kattungelek lärde sig flickorna inte bara att vara feminina, eller feminina i relation till pojkar, utan även feminina i relation till mer ”pojkiga” flickor.
Under en annan lek sa Mary och Sally till en ”pojkflicka” Lola, som de ej vill leka med, att de var farliga lejon. Deras lekagerande antydde att de var skrämmande och kunde göra illa henne, om hon kom alltför nära. Så fort en pojke sällade sig till leken, förvand-lades de mäktiga lejonen dock till hjälplösa kattungar som behövde räddas. Lola, som alltså ej ingick i fem-gänget, hjälpte då pojken att rädda Mary och Sally.
Könade inträdesstrategier för att få tillträde till pojkleken
Kattungerollen användes också av tjejerna som en strategi för att få tillträde till olika attraktiva pojklekar, särskilt superhjältelekar, med hjälp av frågor som ”Can I be your kitty?”, ”Will you be my owner?”, ”Can I be your lost kitty?” eller ”Can I be your trapped kitty?”. Kattungerollen kom även till användning för att stänga ute någon pojke, som de inte ville ha med i kattleken. Sa pojken till exempel att han kunde vara hund, svarade flickorna att hundar skrämde upp kattungarna, så han kunde inte vara med. Den passiva kattungerollen kunde alltså användas både för att själv bli inkluderad i pojkarnas lek och till att exkludera pojkar från flickornas lek.
Madrid & Kantor (2009) betonar därför att även om flickorna intar mer passiva roller i relation till pojkarna har de fortsatt makt att skapa, styra och kontrollera leken. Även om pojkar sade sig ha räddat kattungen, kunde flickor bestämma att de inte alls var slutgiltigt räddade ännu, så att den roliga leken kunde fortsätta ett tag till. Flickorna kunde då bestämma vad som skulle hända och vem som skulle göra vad.
Så vad som från ett vuxet perspektiv ter sig passivt i flickornas agerande och som en introduktion i underordnade positioner, kan i själva verket handla om mer aktiv styrning av skeendena, anser de bägge forskarna. De varnar vuxna för att överföra sina egna idéer om makt på barnen, utan att ta hänsyn till hur användbara strategierna kan vara inom kamratkulturen. Flickorna gör sig maktlösa, för att kunna utöva makt (a a).
Flickorna bråkade aldrig fysiskt men grälade inbördes, fast det ansågs inte snällt för ”fina” flickor som de, framhöll den moraliska ledaren i gruppen, Mary, för de övriga. Mary betecknades av personalen som ”bossig” och brukade lösa grälen med hjälp av det som Madrid & Kantor kallar för statusaggression. Denna relationsaggression med verbala hot om uteslutning ur gruppen, eller att inte vara vän längre, bemöttes med argument av typen ”jag har finare kläder än du”. Den i underordnad position sades ha ”mindre än de andra” av X. Eller så hänvisades till könstillhörigheten för att uppnå gruppharmoni: ”only ladies do ladies stuff, so we have to act properly and not argue.”
Det sociala konstruerandet av emotioner och känslor
Till genusuttrycken hör som alla vet olika sätt att uttrycka emotioner. I förskolan jobbas det en hel del med att lära barnen benämna och sätta etiketter på sina egna känslor. Detta är tänkt som ett sätt att motverka att barnet blir utagerande, fysiskt eller verbalt aggressiv och även att föredra framför att vara tyst och passivt inåtvänd. Detta utvecklingspsykologiska synsätt är ett socialkonstruktivistiskt närmande, som inriktar sig på det individuella barnets igenkänning, självreglering och hantering av de egna känslorna. Det tycks omfatta idén om medvetandet som en individuell behållare.
Madrids & Kantors (2009) text är istället teoretiskt grundad i en socialkonstruktionistisk syn på emotioner, genus och lek. Barns val av lekar och deras verbala utsagor i leken om känslor såsom rädsla, sårbarhet, mod, etc. är en del av deras socialt könade identitet. Socialkonstruktionismen skiftar således fokus, från det individuella barnet och dess stadigt ökande emotionella förståelse till gruppen, och utforskar hur barnen i sin kamratkultur skapar och förhandlar fram sin förståelse av känslor: hur barnen i sitt gemensamma sociala liv aktivt bidrar till en egen användbar syn på emotioner. Känslouttrycken är med andra ord inte individuella, inte privata, utan sociala.
Ett socialkonstruktionistiskt perspektiv betraktar således uttryckandet av känslor (precis som genus) som något som vi ”gör”, snarare än något vi ”har”. Därmed inte sagt att människor inte har känslor eller upplever känslomässiga tillstånd. Här ifråga-sätts alls inte emotioners biologiska aspekter. Däremot riktas sökljuset mot emotionella handlingar och språkliga uttryck, mot hur emotioner konstrueras i samspel med andra. Uttryckandet av (troligen universella) känslor/emotioner är sociala handlingar. Barnen försöker i sin lek passa in ”rätt” som emotionella varelser, utföra känsloarbete som ett led i att konstruera genus och förhandla sociala relationer.
Kattungeleken definierades av barnen som i hög grad könad
Barnen bestämde vilka – motsatta – roller som flickor och pojkar kunde inneha i katt-ungeleken. Denna sociala konstruktion innebärande avskiljande av flick- och pojkroller skapades och upprätthölls inte av de vuxna i förskolan. Kanske hävdar någon att vuxna trots det var indirekta upphovsmänniskor, via sagor om prinsessor som måste räddas och mer sentida medieberättelser. Det kan förstås inte uteslutas, men klart är att barnen i så fall ändå aktivt bidrog genom att omtolka dessa. Ty det är åtminstone för mig obekant vilken tv-serie till exempel som handlar om hundar som räddar katt-ungar och kan ha givit inspirationen till denna långlivade lek.
Uppenbart är att barnen aktivt konstruerar sin egen gruppförståelse av emotioner, samtidigt som de skapar sina egna regler, normer och värden avseende vilka känslor som kan uttryckas när, var, hur och av vem, menar Madrid & Kantor (2009). Känslo-teman används i leken för specifika sociala funktioner, till att skapa relationer, för-handla makt, lösa konflikter och konstruera sociala, könade identiteter.
Hur Skolinspektionens råd (2017) till personalen, efter kvalitetsgranskningen av svenska förskolor utifrån ett genusmaktsperspektiv, skulle kunna hantera lekar som denna kattungelek med åtgärder såsom de föreslagna nedan, förblir för mig oklart:
– ”i lika stor utsträckning [ger] respons på flickor[s] och pojkars initiativ till samtal, lek, aktivitet etc”
– ”utgår från det intresse som både flickor och pojkar initierar”
– ”utmanar både pojkar och flickor att våga pröva olika aktiviteter”
–”uppmuntrar både pojkar och flickors initiativ till lek/aktiviteter” (a a:39).
De amerikanska barnen leker ju uppenbarligen ofta ut kattungetemat i könsblandade lekgrupper, i lekar just initierade av såväl flickor som pojkar, såväl som kattlekar i vilka flickor kan vara både lejon och kattungar – men då enbart i enkönade grupper. Hur mycket respons den amerikanska förskolepersonalen ger på flickornas katteungevurm framgår visserligen inte.
Inskrider svenska förskolepedagoger oftare mot kattungelek än de amerikanska gör? Lika ofta som mot exempelvis pojkars ”våldslekar”?
Referenser
Harris, Judith Rich: The Nurture Assumption: Why Children Turn out the Way they do, New York: Free Press 1998 (svensk titel: Myten om föräldrars makt: varför barn blir som de blir, Stockholm: Svenska fören. för psykisk hälsa (Sfph) 2001
Husted, Mia, Hansen, Pernille Juhler, Holm, Søren, Larsen, Frank Figge, & Lind, Unni: Liv og Læring i fremtidens daginstitution: Evalueringsrapport, Köpenhamn: Københavns Professionshøjskole 2018
Madrid, Samara & Kantor, Rebecca: Being kitties in a preschool classroom: maintaining group harmony and acting proper in a female peer-culture play routine, Ethnography and Education 4 (2009):2, s.229–247
Madrid, Samara Dawn: Emotional Themes in Preschool Children’s Play Narratives, Dissertation, Columbus: Ohio State University 2007
Skolinspektionen: Förskolans arbete med jämställdhet, Stockholm 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar