På förekommen anledning återkommer jag till ånyo uppdykande anklagelser (nu i ett förskoleforum) om att en bild i Pernilla Stalfelts humoristiska bilderbok Färgerna (2008) skulle vara rasistisk. Det rör sig om en illustration av en dammsugande person med svart hår och relativt ljusbrun hudfärg, bredvid texten ”svart arbetskraft”.
Teckningen anklagas för att skapa fördomar, befästa rasstereotyper, bidra till stigma-tisering av vissa barn och sprida smygrasism. Bokförlaget ifråga, Rabén & Sjögren, hävdar att bilderboken riktar sig till 3-6-åringar, vilket tyvärr numera är det typiska för alla förlags bilderböcker för barn, oavsett om upphovsmänniskan tänkt sig just de åldrarna som optimala. Många av böckerna ifråga är dock obegripliga för förskolebarn (se mitt blogginlägg om Ulf Starks och Linda Bondestams Diktatorn 22/1-18, länk nedan!)
Själv anser jag att Färgerna lämpar sig betydligt bättre för 6-8-åringar. Rekommen-derad läsålder påverkar förstås inte bara förståelsen och behållningen av bilderbokens finurliga humor, utan även i vad mån några barn eventuellt skulle kunna känna sig personligen negativt träffade, alternativt lära sig nya eller befästa gamla fördomar. Att inte förstå enstaka ord eller ”budskap” kan ju även fungera som ett skydd.
Illustratören och textförfattaren Stalfelt arbetar på två nivåer, dels med yngre barn som tänkta mottagare, dels med äldre barn och vuxna högläsare som målgrupp. Hon – såväl som varje vuxen som befunnit sig närmre än fem meter från ett förskolebarn – vet förstås att inget barn under 7 år känner till Skatteverkets benämning ”svartarbete”, eller talet om ”svart arbetskraft”. (Stalfelt prövar dessutom alltid sina ord och bilder på barnföre utgivning.)
Således kan heller inte något förskolebarn förknippa en teckning av en svart människa som dammsuger med någon typ av brottslighet eller med någonting annat oönskat. Snarare tvärtom om, ifall barnet tror att det rör sig om en man. Enda sättet att göra en negativ tolkning vore om en högläsande vuxen själv kom med rasistiska verbala förklaringar eller associationer.
Ett barn till en rasistisk förälder skulle alltså kunna snappa upp den vuxnas rasistiska kommentar och ”lära sig bli rasist”. Är föräldern redan rasist, torde dock denna illustration varken göra till eller från, vare sig för egen del eller för vederbörandes rasistiska indoktrinering av sitt förskolebarn. Inget förskolebarn gör själv denna koppling att text + bild = fördom om svarta. Läses boken däremot av eller för skolbarn, i underhållnings- eller utbildningssyfte, kan en intressant diskussion å andra sidan uppstå.
Ett barn till en rasistisk förälder skulle alltså kunna snappa upp den vuxnas rasistiska kommentar och ”lära sig bli rasist”. Är föräldern redan rasist, torde dock denna illustration varken göra till eller från, vare sig för egen del eller för vederbörandes rasistiska indoktrinering av sitt förskolebarn. Inget förskolebarn gör själv denna koppling att text + bild = fördom om svarta. Läses boken däremot av eller för skolbarn, i underhållnings- eller utbildningssyfte, kan en intressant diskussion å andra sidan uppstå.
Är det verkligen något fel med bilden i sig?
Kan då inte bilden i sig anses vara rasistisk? Nej, åtminstone inte enligt Joanna Rubin Dranger, Sveriges mest kända kringresande föreläsare i ämnet rasistiska bilder, tillika lärare i en Bildskola som säger sig avslöja rasstereotypa illustrationer. I sina föreläsningar har Dranger alltsedan debatten 2013 hävdat a) att det behövs fler icke-stereotypa bilder av svarta och b) att alla framställningar, förutom nidbilder av typen golliwog, pickaninny, Mammy är okej. Hellre dock figurer med brun hy, än kolsvart.
För att citera Dranger från en av hennes föreläsningar: ”Man kan teckna en svart människa eller figur precis som en vit människa eller figur på ett oändligt antal sätt. Och om man inte vill göra en [ras]stereotyp, så kan man bara inte teckna den stereotypa bilden. Repetera den stereotypa bilden.”
https://www.youtube.com/watch?v=uEnruo4hHY4 = Drangers föreläsning i Umeå 9 december 2014 [3/5-19]
Men Stalfelts svarta figur är ju inget blackface, har ingen ”clownmun” eller några som helst andra likheter med de figurer som fördömdes i Tintin- och Lilla Hjärtat-debatten (se Rönnberg 2013).
Ändå tas denna dammsugande svarta person som exempel på en rasstereotyp eller rent av rasistisk stereotyp, trots att figuren inte alls är karikerad och gestaltningen inte är överdriven, inte nedvärderande. Detta är en, för genren typisk, icke-stereotyp bild. Att denna städande kvinna eller man har just den ljusbruna färg som Dranger annars förespråkar, tycks inte observeras, inte heller att det är orden, och inte bilden eller hudfärgen, som leder till att framställningen av somliga anses vara tveksam eller någonting ännu värre.
Ändå tas denna dammsugande svarta person som exempel på en rasstereotyp eller rent av rasistisk stereotyp, trots att figuren inte alls är karikerad och gestaltningen inte är överdriven, inte nedvärderande. Detta är en, för genren typisk, icke-stereotyp bild. Att denna städande kvinna eller man har just den ljusbruna färg som Dranger annars förespråkar, tycks inte observeras, inte heller att det är orden, och inte bilden eller hudfärgen, som leder till att framställningen av somliga anses vara tveksam eller någonting ännu värre.
Rasismen finns i betraktarens öga – inte i illustrationen!
Kanske är det snarare så, att illustrationen ifråga befäster gamla fördomar alternativt avslöjar rasismen hos de intolkande vuxna?
Hur kan nämligen orden ”svart arbetskraft” tolkas, av den som känner till företeelsen ”svartarbete”? Jo, 1) rasstereotypt, eller rent av rasistiskt, utifrån en nidbild: att det är fråga om exempelvis en arab eller afrikan som städar åt någon annan mot låg betalning (ej olagligt), i syfte att sedan inte deklarera sin inkomst till Skatteverket (olagligt). Underförstått: ”Det är ju inte precis vita svenskar som är de som jobbar svart”… En sådan framställning avslöjar indirekt den upprördas egen rasism.
En mindre rasistisk uttydare kan tänka att 2) ”jo, denna person, som onekligen är svart, använder sig av sin egen 'svarta arbetskraft' när han eller hon (kanske i det egna hemmet) dammsuger. Således en skämtsam bokstavlig, men dubbeltydig, illustration av ordet ’svart arbetskraft’, snarare än av företeelsen med samma benämning”. Dessutom berömvärt normkreativt gestaltat, ifall man tolkar personen som en man i hemmet. Det vill säga som en förebildlig framställning av progressiva svarta mäns delaktighet i hemarbetet.
En mer politiskt kritisk variant av nummer 2 ovan kan istället 3) reagera på bägge de möjliga tolkningsvarianterna, men inrikta sig på sociala orättvisor: "att svarta inte precis har rättvisa förutsättningar för att erhålla arbete, utan utnyttjas av vita svenska ’arbets-givare’/arbetsköpare och tvingas att mot oanständigt låg betalning arbeta svart, med alla de sociala nackdelar som detta medför för svarta. Denna "anställningsform" är förstås inte den arbetandes/arbetssäljarens eget fel. Ingen person väljer frivilligt att ägna sig åt lågbetalt svartarbete. Bilden är alltså en indirekt nidbild av vita”.
Hur som helst avslöjar i första, respekterar skojar i andra fallet, Stalfelt med den vuxna läsaren, snarare än med den svarta gestalt som tecknats. Tillhör du de socialt mer medvetna med tolkningsvarianten nummer 3, kan du förmodligen tidigast tillsammans med 6-åringar diskutera moralen hos den vite arbetsköparen och utsattheten hos den som svartarbetar.
Sensmoral? Är en "svart dagmamma" kanske farlig?
Tolkningen av Stalfelts dammsugande människa görs sannerligen inte från ett barns perspektiv, utan av vuxna som läser in sin egen tolkning och reflexmässigt tar den för barns. De yngsta kan onekligen tolka bokstavligt och förvåna vuxna med sin tolkning. Detta förutsätter då att de med bilden medföljande orden redan är kända för barnet eller lättbegripliga.
Så av vem kan denna bild av en svart person som dammsuger tolkas som rasistsik eller skrämmande? Rimligen inte av förskolebarn, väl? Det är väl snarast den som förknippar texten och företeelsen ”svart arbetskraft” just med en svart människa som själv har rasistiska tendenser och i med sin tolkning ytterligare sprider fördomar.
I min bok i vilken jag jämför tv-nyhetsprogram för barn från 1978 respektive 2007 (Barnjournalen vs Lilla Aktuellt) skriver jag om en förskolepojkes, enligt vuxna ”lustiga”, tolkning av ordet ”svart dagmamma” (Rönnberg 2010). Barnjournalen hade ett inslag om svart arbetskraft och intervjuade då en kvinna som, för att förbi anonym, hade en mörk ”skugga” inlagd över sitt ansikte. En förskolepojke som gick hos dagmamma reagerade gråtande på inslaget och sa att han inte ville ha någon sådan ”svart dagmamma”.
Så av vem kan denna bild av en svart person som dammsuger tolkas som rasistsik eller skrämmande? Rimligen inte av förskolebarn, väl? Det är väl snarast den som förknippar texten och företeelsen ”svart arbetskraft” just med en svart människa som själv har rasistiska tendenser och i med sin tolkning ytterligare sprider fördomar.
En alternativ slutsats vore att den som genast läser in rasism i bilderboken är lätt-påverkad av diskurser i tiden och automatiskt och oreflekterat spelar upp argumenten. När Stalfelts bok kom 2008, det vill säga innan bilderboksrasismdebatten tog fart år 2013, möttes boken av enbart lovord. Ingen enda recensent eller antirasistisk aktivist påtalade då några rasstereotyper i Färgerna. Bilden av den svarte som städar ”blev rasistisk” först fem år senare, i kölvattnet av Stina Wirséns Lilla Hjärtat…
Ännu en möjlig konklusion vore förstås den som Aftonbladets bilderboksrecensent Magnus William-Olsson antyder, när han Läser årets bästa bilderböcker: Imponerande! (AB 11/12-08):
”Pernilla Stalfelts bok i år heter Färgerna och är en illustration av hur färgbegreppen strukturerar vår föreställningsvärd. Fråga någon ”Vad tänker du på om jag säger rött?”, så får du en rad annars helt disparata föremål och föreställningar till svar. Hjärta, tuppkam, tomat och läppar förstås, men också kanske; röda byxor, rödmyror eller en rödsjuk hund. Det är, som så många av Stalfelts böcker, en subtil antropologisk studie som rör vid ett grunddrag i det mänskliga tänkandet.”
Detsamma gäller förstås färgen svart. Det vill säga, om jag tolkar William-Olsson rätt, att ett av grunddragen i det mänskliga tänkandet tycks vara ”rasistiskt” i meningen uppdelar i ”vi-dom”. Att människors överlevnad i 500 000 år kännetecknats av ett tänkande i enkla motsatser, eller av automatiska reaktioner på färger, som – i den aktuella miljön och tiden – säger något avgörande för just deras liv.
Färgerna innehåller nämligen också en teckning av ett ”rödskinn” samt texten ”som en rödklädd indian”, därtill med rött ansikte. Fast amerikansk urbefolkning kallades förstås förr inte ”rödskinn” på grund av någon sådan hudfärg, utan utifrån sin kroppsmål-ning… Inte heller den beteckningen kan rimligen sägas vara rasistisk. Åtminstone inte mer rasistisk än olika stammars samtida benämningar på "vita", typ ”gulhudade” och ”vitskinnade”. Snarare mindre rasistisk, då färgen i västerlänningarnas fall ju inte är fråga om kroppsmålning, möjlig att avlägsna.
Referenser
Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010
Rönnberg, Margareta:”-Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013
Länk till mitt blogginlägg om Diktatorn:
måndag 22 januari 2018
Bilderböcker och demokrati – vad säger barn om Stalfelts bilderbok om BARNKONVENTIONEN och Stark & Bondestams DIKTATORN?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar