Är djur mer humana än människor? Verkar så enligt exempelvis Disneys DUMBO

Djurstudier är en gren av miljöpedagogiken, även om många snarare förknippar ämnet med djurrätt enbart.

De allra flesta av Disneys djurfabler utspelar sig i mer eller mindre vild natur, i vilken ytterst få människor, om ens någon alls, syns till. Dumbo (1941, Ben Sharpsteen) är ett undantag, dels i den meningen att handlingen med det resande cirkussällskapet är förlagd till stadsmiljö, eller stadens utkanter. Här förekommer också ovanligt många människor, men vi får ofta bara se deras nedre kroppshalva eller deras silhuetter enbart. Människorna är här helt klart fortfarande bifigurer, men de styr icke desto mindre över djurens liv. (I de animerade så kallade husdjursbiografierna, är läget ett annat. Se Rönnberg 2001.)

I ett kommande inlägg ska jag (17/12-18) i samband med Tjuren Ferdinand ta upp hur människor utnyttjar ett ungt djur och framkallar dess lidande. Dumbo, den kanske allra bästa av alla Disneys animerade barnfilmer, återkom tre år senare till delvis samma ämne. Även här utnyttjas djur till förmån för människors underhållning, men cirkus ska förstås föreställa en mer ”barntillvänd” spelplats är tjurfäktningsarenan. 

Tänker barn någonsin på det som denna film visar och vill förmedla: att cirkusdjur är offer som tvingas leva inspärrade och utföra konster, som de allra flesta av djuren inte torde frivilligt vilja göra? Elefanter utför konster, inte för att de vill, utan därför att de annars blir piskade. Förstås man att det är tortyr för dem att forslas riket runt i snävt tilltagna burar? Lär djuren själva tycka att det är lika roligt för dem att ha tränats i de cirkuskonster, som barnen som skrattar åt eller beundrar dem eventuellt tror?

Djuren i Dumbos inledande cirkusparad verkar i vart fall inte vara så värst upphetsade inför arbetsuppgiften. Lejonet gäspar till och med, det hela är bara ett kneg, ett sätt att få mat och ”husrum”.

(Djur på zoo har det förstås bara aningens aning bättre. Om jag inte gör något blogg-inlägg om det, krävs det ju inte så mycket möda att utan handledning med barnen diskutera ämnet runt vilken bilderbok som helst förlagd till djurpark…)

Mer realism i början av 40-talet

Handlingen i Dumbo utspelar sig, precis som i Bambi året därpå, i de ursprungliga åskådarnas egen samtid, under Andra världskriget. Således inte i något fjärran Fantasi-Europa från undersagornas tid, som i Disneys tidigare animerade filmer. I den meningen är denna film ovanligt realistisk. Inte heller talar Dumbo människospråk, vilket just bidrar till min uppskattning av filmen och dess sätt att låta elefanten tala via kroppsspråket. I bägge filmerna är ämnet djurens rättigheter, även om våldet är grövre i Bambi (se mitt inlägg 8/10-18).

Alla som läser min blogg torde redan känna till Dumbos story, men här ändå en liten påminnelse, som jag för att spara tid och ork lånar från Anders Lindahl på russin.nu (21/3-10):

”Den lilla elefantungen [Jumbo Jr.] som sent om sider levereras av storken till den förväntans-fulla mamman visar sig nämligen ha väldigt stora öron. Det i sig är mer än elefantkollegorna på cirkusen kan tolerera, besatta som de är av föreställningen om deras släktes värdighet. Ett raseriutbrott från mamman gör ensamheten värre när hon hamnar i isoleringscell och 'Dumbo', som de elakt och fantasilöst kallar honom, blir helt alienerad. Turligt nog huserar en mus [Timothy] med sunda värderingar, imponerande oratorsegenskaper och ett obändigt gott humör på cirkusen och de tu blir de såtaste vänner.

De skvallrande elefanttanterna väcker dock motvillig respekt när de ska iscensätta vad som är tänkt att bli Dumbos paradnummer, där han ska hoppa upp på toppen av en pyramid av 'hårdhudingar'. Balanssinne och styrka har de i samma utsträckning som småsinthet, vilket är mer än vad man säga om minstingen. Efter fiaskot väntar en förnedrande tid i clownernas trupp, men nog måste det finnas en god användning för hans öron. Påminner de inte lite om... vingar?”

http://www.russin.nu/filmview.php?recid=1635 , 21/3-10) [24/9-18]

Dumbo och djurens rättigheter

Jag bygger under denna mellanrubrik i hög grad på Robin Murrays och Joseph Heumanns (2011) analys av Dumbo och dess djurrättstema. De framhåller att djur och människor både i Bambi och Dumbo lever separata liv och att djuren får lida när de kommer i kontakt med människorna. 

Murray & Heumann menar just att Dumbo antyder av musen Timothy, kråkorna och elefanterna (särskilt modern förstås) är mer humana än de människor i filmen som exploaterar cirkusdjuren. Gestaltningen av de farsartade människokaraktärerna (cirkusägaren, clownerna) bekräftar också denna högre värdering av de förment lägre stående djuren. I filmen förekommer visserligen även en konflikt och lidande inom arten elefanter, men den konflikten är löst vid filmens slut, till skillnad från människornas exploatering av cirkusdjuren: de misshandlar och förlöjligar sina ”attraktioner” filmen igenom (a a:55-56).

Människor sätter med elefanternas ”hjälp” upp cirkustältet, vita män säljer biljetter, pojkar och senare clownerna gör narr av Dumbos öron, cirkusdirektören piskar elefanterna och stänger in Dumbos mamma i en gallerförsedd vagn med skylten ”Fara! Galen elefant”) när fru Jumbo försökt skydda sin lille son. 

Elefantmatronorna snackar också skit om den lille med de stora öronen, utestänger honom ur gemenskapen, kallar honom ”freak”, hävdar att han inte är någon ”riktig elefant” utan en clown och skäms över hans akt, som de senare även själva blir inblandade i. Men den lilla musen Timothy fördömer deras agerande och tar Dumbo under sitt beskydd, helt inriktad på att stärka den lilles självförtroende och med sin plan att återförena Dumbo och fru Jumbo genom att göra Dumbo till världens enda flygande elefant. Dumbos stjärnstatus gör att han slipper människornas tortyr (a a:56-63).

Men misogyni och rasism?

Som tur är finns alltså yngre, mindre och klokare djur än de gamla elefanttanterna och människorna på och kring cirkusen. Är då inte deras skvaller belägg för misogyni? Jag suckar bara, men kanske är även min suck kvinnohat… Förutom den listiga musen till beskyddare, finns även de fem kloka kråkorna. Att kråkorna talar med tydligt ”svart accent” leder dessutom inte sällan till anklagelser om ”rasism”, vilket är rent nonsens. Kråkorna är rasifierade, ja, men ej föremål för någon rasism.

Första gången de får syn på Dumbo sover elefanten uppe i ett högt träd. De fattar inte hur han kan ha kommit upp dit. De retas med den lilla elefanten, men framför allt med hans hans vän, som de kallar ”råtta”. Efter att de fått höra om Dumbos öde börjar de dock gråta och vill nu bistå Timothy, vad gäller att göra en flygande elefant av Dumbo. De peppar den lille psykologiskt och hans självförtroende stärks slutligen även praktiskt/symboliskt med hjälp av en ”magisk fågelfjärder” från en av dem. 

Argumentet ”Men kråkorna förlöjligar Dumbo!”, genom att inte tro på förklaringen att Dumbo flugit upp i trädet. Vem skulle inte skämta om det?!  Detta möts mig veterligt aldrig av motargumentet ”Men det gör ju människorna också – och i betydligt större utsträckning”. Tecken på filmens misantropi? I så fall är detta dess allra svagaste exempel på människohat. Kråkorna är helt klart mer sympatiskt skildrade än både elefantdamerna och filmens människor.

Dumbo framställer djuren som inte bara jämlika med, utan bättre än, människorna runt dem. Det är inte människor utan hjälpande djur som bidragit till den för Dumbo lyckligare upplösningen. Människorna gestaltas enbart som komiska exploatörer, djuren däremot som solidariska över artgränserna. Vid filmens slut åker Dumbo och hans mamma i en egen modern järnvägsvagn, på väg in i en – bättre? – framtid. Ännu 2018 tillåts dock cirkusar i Sverige ha elefanter…(Eventuellt ändras detta nästa år. Se ”Fakta” nederst!) Hur ”magisk” lär cirkusmiljön vara för instängda elefanter och andra djur?

Nyinspelad ”live-version” kommer i mars 2019

Tidningarna har på sistone lyft fram det faktum att ännu en, nu bara bitvis dator-animerad, live-action-version av den snart 80-åriga förlagan kommer om ett halvår och att en första trailer ”släpptes” i juni i år.

Denna ”re-makes” regissör Tim Burton uppmanades enligt The Independent redan 2015 av världens största djurrättsorganisation People for the Ethical Treatment of Animals (PETA) att låta den kommande filmen sluta med att Dumbo och hans mamma släpps ur fångenskapen och i fortsättningen får vistas på något djurreservat: 

”Peta’s senior vice president Lisa Lange says the film shows the young elephant “continuing to be imprisoned and abused in the entertainment industry”. She writes:  “We love the original Dumbo because it tells the story of the heartbreaking abuse that elephants in circuses endure, and we hope you will keep this storyline in the new film.”

https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/news/dumbo-ending-animal-rights-campaigners-urge-tim-burton-to-set-jumbo-free-in-disney-reboot-10106540.html  (13/3-15) [24/9-18]

En annan förändring tycks vara att Tim Burtons version verkar vara mer människo-fokuserad och mindre människokritisk. Här blir en handfull vita människor, framför allt två barn, av allt att döma de som får ersätta musen Timothy och vara de som ger Dumbo självförtroende. Kanske ersätter de även kråkorna. I trailern ses en cirka 10-årig flicka vara den som ger Dumbo den magiska fjädern. Är det då bättre eller sämre med ett sådant samspel över artgränserna, i en förmodligen mer antropocentrisk variant? 

Det går förstås att argumentera för bägge sidorna. Det tycks väl då bli så att Dumbo själv blir mer av sekundär karaktär i sin egen berättelse och att fokus i hög grad läggspå de människor som hjälper honom. Med djur som hjälpare i filmen från 1941, framstår djuren som ytterst humana och människorna som rätt omänskliga. Om Dumbo nu litar mer på människor, förutsätter detta väl att elefanten också släpps ut från cirkusmiljön. Annars blir väl människornas humana drag som räddare av djuren en tvivelaktig vändning? På detta sätt slipper filmskaparna även anklagelser om rasöver-toner. Å andra sidan kan då kritik komma om att filmen saknar svarta karaktärer och aktörer… 

Hur det blir med detta få vi alltså veta i mars. Till dess och även senare kan barn fundera kring hur ”magisk” cirkusmiljön egentligen torde vara för instängda elefanter och andra djur…

FAKTA om djur på cirkus – eller ej – finns dock redan. Se nederst!

Referenser

Murray, Robin L & Heumann, Joseph K: That’s all Folks: Ecocritical Readings of

American Animated Features, Lincoln: University of Nebraska Press 2011

Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget  2001

A Roundup of Circus Animal Bans Around the World:

• Nationwide ban on all animals in circuses: Cyprus, Greece, Malta, and Bolivia

• Nationwide ban on the use of wild animals in circuses: Austria, Bosnia and Herzegovina, Croatia, Slovenia, Colombia, Costa Rica, El Salvador, Panama, Paraguay, Peru, Singapore, Israel and Mexico

• Nationwide ban on the use of most wild animals in circuses: Belgium, Bulgaria, and The Netherlands

• Nationwide ban on the use of certain species in circuses: Czech Republic, Denmark, Finland, Portugal, Sweden, and India

• Nationwide ban on the use of native wild animals in circuses: Ecuador

• Nationwide ban on the use of wild-born animals in circuses: Estonia, Hungary, and Poland

• Local bans on the use of animals in circuses: Ireland, Norway, Spain, UK, USA, Canada, Argentina, Brazil, Chile, and Australia

http://www.onegreenplanet.org/animalsandnature/banning-wild-animals-in-circuses/  (10/8-15) [19/9-18]

Katter och hundar går visst bra, inte renar…

I Sverige har djurskyddsskäl lett till förbud mot att använda många sorters i cirkussammanhang. År 2015 rådde förbud mot att använda följande djur på en svensk cirkus:

• Apor

• Rovdjur (utom hundar och katter)

• Säldjur (utom sjölejon)

• Noshörningar

• Flodhästar

• Hjortdjur (utom renar)

• Giraffer

• Kängurur

https://sv.wikipedia.org/wiki/Cirkus 

Ny djurskyddslag tagen, som träder i kraft 2019:

Elefanter och sjölejon förbjuds på cirkus

Regeringen har fattat beslut om att förbjuda elefanter och sjölejon på cirkus. Regeringen har också fattat beslut om att utreda en obligatorisk märkning och registrering av katter.

Riksdagen beslutade i förra veckan om regeringens förslag till en helt ny, uppdaterad och moderniserad djurskyddslag. Den nya lagen träder i kraft den 1 april 2019.

I propositionen Ny djurskyddslag (2017/18:147) aviserar regeringen även vissa andra åtgärder som ska genomföras och flera av dessa åtgärder har regeringen nu fattat beslut om. En av åtgärderna är ett förbud mot elefanter och sjölejon på cirkus. Förbudet, som regleras i djurskyddsförordningen, träder i kraft den 1 januari 2019.

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/06/elefanter-och-sjolejon-forbjuds-pa-cirkus/ (21/6-18) [24/9-18]

Vem handlar PONYO PÅ KLIPPAN VID HAVET om? Och vem är ”miljöskurken”?

Jag har redan tidigare (28/10-15) skrivit om Hayao Miyazakis fina Ponyo på klippan vid havet (2008), av Svenska filminstituts Skolbio ansedd som lämpad från förskole-klass. Ännu mer givande blir diskussionen kanske med 8-9-åringar. Jag betonade då för tre år sedan inte miljöproblematiken specifikt, men kom nu när detta är mitt hösttema att tänka på filmen ifråga igen.

Kortfattat för den som ej sett filmen: så här beskrivs handlingen på discshops webb-sida: 

”Det här är berättelsen om fiskflickan Ponyo, som blir förälskad i människopojken Sosuke, och om hur en femårig pojke lyckas uppfylla det allra vackraste av löften; att beskydda någon för all framtid.

Högst upp på klippan som störtar ner i havet bor Sosuke med sin mamma Lisa och sin pappa sjökaptenen. En dag när Sosuke och Lisa är ensamma i huset träffar Sosuke en liten guldfisk, eller är det verkligen en fisk? Guldfisken, som visar sig vara en fiskprinsessa, blir omedelbart förälskad i Sosuke och, efter att ha blivit återförd till havet av sin far Fujimoto, gör hon alltför att återvända till livet ovanför havsytan.

Med hjälp av Fujimotos magiska drycker lyckas Ponyo ta mänsklig form. Vad hon inte räknat med är att hon samtidigt skapar obalans i världen. Havet gör uppror, och på dess vågor springer hon till sin älskade Sosuke. Men ska Ponyo kunna fortsätta att leva sitt liv som människoflicka och ska havet dra sig tillbaka och balansen i naturen återställas igen? Allt är beroende av två unga individers kärlek till varandra.”

http://www.discshop.se/filmer/dvd/ponyo_pa_klippan_vid_havet/P77813 

En annan beskrivning lyder:

”Här är det lille Sosuko som blir vän med en liten röd fisk med mänskliga drag med följd att hela havet råkar i obalans: Natur, trolldom och mänskliga känslor är de enorma krafter som släpps lösa. Och i skuggan av denna giganternas kamp skildras två femåringars kärlek till varandra och längtan efter frånvarande föräldrar” (Malena Janson, Svenska Dagbladet 10/9-09).

De Tre Frågorna

Det finns inga skäl att för de yngsta åldrarna introducera ord som protagonist och antagonist, utan det går lika bra att tala om vem/vilka som det handlar mest om eller den/de som är huvudperson(er) och att dessa ibland kallas för hjältar. Tre huvudfrågor räcker ofta långt för hela samtalet:

1. Vem/vilka handlar det mest om? (Ibland kallas den/de ”hjälte/hjältar”.) Hur avgör man det?
2. Vad vill hon/han/de? 
3. Vem/vad står i vägen för eller försöker stoppa det som huvudpersonen/huvudpersonerna vill eller önskar? Inte sällan brukar detta hinder framställas i form av en ”skurk”. Eller så finns det flera fiender. (I vuxenfilmer kan detta förstås även röra sig om en sida av protagonisten själv, eller om händelser snarare än någons handlingar.)

Redan dessa frågor kan vara nog så komplicerade att besvara i fallet med just denna film. Somliga kommer att (precis som discshop-textens författare) tycka att filmen handlar mest om Ponyo (ofta med argumentet att filmen ju har hennes namn i titeln), andra att den handlar om Sosuke för att han ”räddar” henne, åter andra att den handlar om bägge barnen – och några att det är en film om båda barnen samt Ponyos föräldrar (vilket möjligen är Jansons perspektiv och i vart fall mitt). Det viktiga är att barnen förklarar varför de tycker det ena, andra, tredje eller fjärde, d.v.s. hur filmen visar detta. Har till exempel de fyra sistnämnda karaktärerna samma önskan?

Den andra frågan torde vara den lättaste att besvara, men givetvis med skilda svar beroende på valet av upplevd(a) huvudperson(er). Ponyo vill bli människa, Sosuke att hon ska förbli hos honom, Ponyos pappa vill skydda dottern etc.

Filmen handlar om alla oss skurkar!

Den intressantaste och knepigaste frågan torde vara: vem är ”skurken” i denna film? Alla intressanta eller spännande berättelser anses behöva ha någon motståndare, någon dum figur, eller någon/något som kämpar mot filmens huvudperson(er). Disc-shop tycks mena att det är Ponyo som ställer till det och blir ”skurken”. Det kan till synes även vara Ponyos pappa Fujimoto, men är denne verkligen en motståndare? Han vill ju bara sin lilla dotters och havets bästa… Är det flodvågen som är skurken? Finns det ens någon ”fiende”? Fast blir berättelsen inte tråkig då, ifall ingenting står i vägen? 

Svenska Filminstitutets handledning framhåller att filmen handlar om ”människan och miljön”, men det framgår inte riktigt hur detta egentligen märks i filmen, annat än att ”[t]rålare släpar sina nät längs botten men får mest sopor som fångst”. Således inte fisk. 

http://www.filminstitutet.se/contentassets/a18d82e7d15b42ff93ea384d135af2ba/ponyo-klippan-vid-havet-4.pdf  

Fast ”miljöfrågan” och klimatkrisen handlar ju rätt lite om ”skräp”. Och vem ses egentligen skräpa ned i filmen? Vad finns utanför bildens ram, skulle kanske mer konstnärligt lagda fråga.

KANSKE kommer någon elev in på det faktum att det är ”mänskligheten”/alla vi människor som förstör miljön som faktiskt utgör skurken, då vi förorenar inte bara haven. Detta blir då en bra övergång till att tala om filmer som ”allegorier”. Ett annat sätt att göra detta på är att fokusera relationen mellan Sosuke och Ponyo. I Film-institutets handledning står det: 

”För att Ponyo ska få förbli människa, och för att det ska bli balans i naturen igen, måste de genomgå ett kärlekstest. Sosuke får frågan om han älskar Ponyo, och det gör han verkligen.”

Inte ens vi nordbor älskar uppenbarligen naturen...

Men HUR hänger kärlekstestet ihop med miljötemat?! Hur blir miljön i bättre balans av att en 5-åring ”älskar” en 4-åring?! Det ekologiska temat är understött av ett sidotema som även kan te sig som huvudtemat – eller så uppdelat på två delteman som slutli-gen blir till ett enda. 

Dessa handlar bägge om olika slags vänskap och hur människor krymper, ja, förtvinar av att anses förbrukade (tanterna på äldreboendet t.ex.). Tyvärr har det engelska (överanvända) ordet ”love” direktöversatts till svenskans ”älska” (och används förvisso också allt oftare så i vardagsspråket). 

Bland yngre skolbarn har orden ”älska” och ”kärlek” dock fortfarande en romantisk ton över sig, som inte bara pojkar i den ålder som filmen torde tilltala reagerar avstånds-tagande på, när det används om relationer mellan så små barn som 4-5-åringar. Detta framgick inte minst i studien av de 100 barnen i vårt bilderboksprojekt, som jag tog upp i blogginlägget om Alfons Åberg-böckerna (15/9-15). Att ”älska” en viss maträtt är dock enligt barnen OK som uttryck… Här gäller det förvisso inte att älska fisk till middag.

Ett avståndstagande från ordet ”älska” kan faktiskt blockera åskådarna från att se vad det rör sig om för relation mellan Sosuke och Ponyo: djup vänskap, omtanke och ansvar. Det hade alltså varit bättre om ”love” hade översatts med ”verkligen bry sig om”. Naturen kan också förtvina, om man inte är vän med den. Vi skandinaver påstås ju vara naturälskare och värna naturen, men vänner beskyddar och hjälper och hjälper varandra.

Diskussionen kan därför komma in på frågor som ”Är Sosuke kär i Ponyo, eller vill han bara ha henne som sin allra bästa vän?” ”Kan 4-5-åringar vara kära i romantisk, vuxen mening?” Ponyo verkar yngre än pojken, men förstår en 4-åring vad det innebär att verkligen lämna sin familj för gott? Dessa frågor hänger nämligen samman just med miljötemat och för också de oss över till frågan om filmer som allegorier. Ett alltför knepigt begrepp visserligen för de lägsta skolklasserna.

Magi kontra verkligt 

Filmen är som sagt ”egentligen” en allegori, men det kan räcka med att kalla storyn för en liknelse, med tanke på att barn i denna ålder känner till innebörden av verbet att likna. En påhittad film om någonting på låtsas kan likna något helt annat i verkligheten, för att filmen vill säga något om det som är på riktigt. (Det går även att som exempel på allegori ta en välkänd fabel, som den om sköldpappan som springer och vinner loppet mot en hare. Den handlar ju om olika ”slags” människor…) Det går alltså att plantera idén, att filmen kanske ”egentligen” inte alls handlar om två förskolebarn.

Förr hade Ponyo magiska krafter, men om hon ska stanna på land med Sosuke måste hon ge upp dem. Människor har ju inga sådan krafter, däremot andra mer destruktiva sidor. Ponyo kunde hela Sosukes sår när han blödde, få generatorn i pojkens hus att fungera, förstora hans leksaksbåt så att de i den kunde leta efter hans mamma och göra babyn frisk igen. 

Varför behöver Ponyo räddas av Sosuke, om hon nu har magiska krafter? Fungerar magi kanske bara i filmer och sagor? Magiska krafter verkar inte ha samma kraft i verkligheten, men ändå handlar nog filmen om verkligheten. Så varför måste Sosuke klara Ponyos mammas test? Borde inte Ponyo istället själv göra det? Är det bara för att pojkar alltid tycks ska vara tvungna att vara hjältar? Blir Ponyo en riktig människa i filmen, förlorar hon sin trolleriförmåga. Är det verkligen VÄRT det? 

Miljö- och klimatkrisen fixas inte med magins hjälp…

Eller säger detta att det är skillnad mellan på låtsas och på riktigt: att det i verkligheten inte går att använda sådan magi för att göra haven och naturen friskare? Att vi männi-skor inte har någon trollerikraft eller trollstav som fixar det, utan det måste vi själva sköta på riktigt? Att skydda havet är inget som går att enkelt trolla fram bara.

I en allegori eller liknelse står någonting istället för någonting annat: man kan tänka sig att Sosuke ska föreställa eller likna människorna och Ponyo föreställa (fiskarna i) havet eller naturen i stort. Om hon kan bli en människa, kan hon påminna de övriga männis-korna om att hon egentligen redan var ganska lik dem: sårbar. Då blir kärlek/vänskap mellan människorna och naturen inte lika ”overklig”, som att en fisk blir en 4-åring som för alltid lämnar sin familj för att vara tillsammans med en 5-åring som hon älskar. Att vi människor måste bli bättre vän med naturen, är nog det som filmen ”vill säga” oss.

Men att fråga 7-8-åringar ”vad filmen vill säga” är förmodligen en alltför svår kognitiv utmaning. Man kan istället fråga vad Sosuke lärde sig i filmen, eller bestämde sig för att göra mot slutet av filmen (d.v.s. ta ansvar för Ponyo).

Ingen superhjältesaga i förskoletappning

Ponyos pappa säger vid ett tillfälle till pojken att denne är den ende som kan rädda planeten. Det betyder ju inte att Sosuke är någon superhjälte, utan att han är människa och Ponyo en utrotningshotad fisk. Sosuke lovar att ta ansvar för henne – inte för att han är en äldre, klokare eller mer realistisk pojke, utan för att han är en människa. Vi människor måste visa att vi verkligen tar ansvar för havets och naturens gåvor, t.ex. i form av de fiskar som vi fiskar upp och dessutom inte tar upp alltför många. Och att vi inte heller förstör havet i form av mycket mera osynligt – men livsfarligare – skräp än konservburkar.

I sedvanlig adultonormativ ordning är det alltså även i denna film barnen som ges ansvaret för att rätta till de vuxnas synder? ”Barnen är ju framtiden”… Tyvärr är emellertid barnen – i framtiden – i själva verket ju vuxna då. Varför skulle dessa nya vuxna, när de väl kan utöva reellt inflytande, vara insiktsfullare än dagens vuxna? För att de minns denna film? Eller för att en diskussion av filmen kan föda nya tankar och frågor? Jag är tyvärr ingen sibylla...

Kanske menar du att barn under 10 år rimligen inte kan begripa detta med den dju-pare, allegoriska innebörden? Är filmen och rekommendationen om miljödiskussioner om den för 6-7-8-9-åringar således bara ännu ett utslag av adultonormativitet?!     

Existerar det en könssärskiljande gen som reglerar hur flickor tar av tröjan från midjan och pojkar från axlarna?

Jag häpnar fortfarande över de debatter som decennium efter decennium ägnas åt barnklädernas rosa vs blått och åt könsstereotyp leksaksreklam, till skillnad från blindheten inför alla små, men betydligt viktigare, genusseparerande ord, gester och handlingar som barn dagligen möter och själva ägnar sig åt i sin närmiljö.

Alltsedan jag för många år sedan läste en barnbok om en flicka som med ”pojk-kläders” hjälp ville passera som pojke, har jag iakttagit och funderat över hur människor runt mig tar av sig en tröja eller t-shirt. Jag minns nu inte vilken bok med denna så kallade cross-dressing som det rör sig om. Kan det ha varit Simon/e i Ulf Starks Dårfinkar och dönickar, eller Carl/Carolin i Maria Gripes Skugg-trilogi, eller någon översatt författares verk? Läsaren kan kanske hjälpa mig? Hur som helst blev flickan ifråga avslöjad genom sitt ”flickaktiga” sätt, då hon inte tog av sig tröjan som förväntat genom att greppa tag bakom huvudet.

Jag påmindes igen nyligen och började då leta efter forskning i ämnet könsskiljande tröjavtagning. Eftersom jag inte tror på några genetiska skillnader som rimlig förklaring, undrade jag om det exemplevis finns någon kultursociologisk eller psykologisk undersökning som kunde fungera upplysande, inte minst beträffande hur tidigt i barns liv som denna skillnad dyker upp. Jag tänkte mig att detta kanske skulle kunna kasta ljus över barns bidrag till sin egen genuskonstruktion. Jag lyckades dock inte hitta någonting alls, förutom en enda liten ”anatomiskt-fysiologiskt” inriktad spansk studie.

En fråga om anatomi och fysiologi?

En kvartett biomedicinare och forskare i experimentell patologi vid ett institut i Barcelona (Closa m.fl. 2014) har alltså skrivit How do you take off the sweater? Gender differences and risk for shoulder dislocation, efter att ha genomfört en pilotstudie på enbart 39 vuxna friska kvinnor och män i 20–40-årsåldern som ombads klä av sig på överkroppen – vilket väl läkare gör dagligen, men kanske utan att tänka på eventuella skillnader. 

Teamets syfte var dock att undersöka kvinnors och mäns preferenser, vad gäller att ta av sig en tröja eller t-shirt. Underliggande frågeställning var emellertid ifall iakttagna skillnader kunde tänkas bidra till en delförklaring av varför män oftare än kvinnor har problem med att axeln kommer ur sitt läge. 

Först trodde jag att det kanske var fråga om något skämt (läkare skriver ibland sådant i decembernummer av tidskrifter), men kollade upp författarnamnen och institutet som alltså är seriöst. De fyra forskarna framhåller dessutom att de vanligaste orsakerna till luxation/dislokation av axelled förstås är olika olyckor, sportaktiviteter eller muskel-sammandragningar exempelvis framkallade av epileptiskt anfall. Men deras hypotes är att till synes betydelselösa faktorer typ avklädning också kan förklara delar av mäns överrepresentation vad axel ur led anbelangar.

Ökar mäns sätt att klä av sig risken för att få axeln ur led?

Jag fick be min dotter med två års erfarenhet av ortopedi om hjälp att någotsånär begripa vad det innebär att ”the humerus pops out of the glenoid socket”, då ”en stark kraft drar axeln uppåt och utåt, eller på grund av en extrem yttre rotation av humerus” (a a, utan resp. i min översättning). Humerus är överarmsbenet och axelleden är mötespunkten mellan detta ben och skulderbladets ledpanna. Luxation av axelleden innebär att axeln så att säga är ”ur led”. Någon sådan urledvridning kan väl ändå inte rörelsen att ta av sig tröjan framkalla, …eller?

Forskarkvartetten förklarar emellertid att det är fråga om viktiga biomekaniska skillnader mellan att ta av sig tröja/t-shirt genom att korsa armarna och dra av plagget nedifrån (vilket kräver mindre styrka, men däremot avsevärd vridning av ledhuvudet), respektive att istället greppa tag i tröjan bakom huvudet och dra, medan överkroppen lutar en aning. Detta axelgrepp sägs i jämförelse med midjegreppet vara en enkel rörelse, fast mängden energi som används för att motverka friktionen ökar väsentligt.

Tydligt könsskiljande resultat p.g.a kroppsproportioner?

De fyra spanjorernas undersökning gav resultatet att 76 procent av de studerade männen tog av sig på överkroppen med ”axelgreppet”, 6 procent använde ”midje-greppet” med korsade armar, medan 18 procent gjorde på något annat sätt (främst var det att de började med ärmarna). Av kvinnorna använde inte en enda, 0 procent, ”axelgreppet”, 86 procent däremot ”midjegreppet” med korsade armar, medan 14 procent började med ärmarna för att ”sedan försiktigt ta av tröjan genom hals-linningen”.

Forskarna spekulerar i att ursprunget till den mellan könen så ”olikartade använd-ningen av axelleden” har att göra med kvinnors och mäns skillnader i kropps-proportioner. Avståndet mellan skuldrorna och armarnas längd är större hos män. Dessa skillnader skulle, menar spanjorerna, medföra vissa inskränkningar vad gäller mäns rörelser när de tar av en tröja.

Mäns överlägset mest använda sätt med start bakom huvudet kräver större styrka och medför större påverkan på axlarna. För män med breda axlar innebär korsade armar å andra sidan att armbågarna förblir på längre avstånd än fallet är för kvinnor, vilket enligt forskarkvartetten ger upphov till extra spänning för vävnaden, som i sin tur hindrar rörelsen att ta av tröjan. Kvinnors sätt är mer energieffektivt, tack vare mindre friktion.

Slutsatsen som Closa m.fl. (2014) drar är att det ”manliga” sättet dels kräver större styrka och att den dagligen upprepade extra ansträngningen av axeln kan hänga samman med mäns välkänt högre förekomst av luxation, dislokation eller axelförskjutning och andra axelproblem.

Fast flickor och pojkar har ju länge likartade kroppar…

Vem är nu jag att ifrågasätta detta…? Vi ska dock inte glömma att antalet ingående i undersökningen är mycket litet, men det bekräftar mina egna genom åren samlade iakttagelser. Kan resultatet gälla även för barn? Fast förskolebarn av bägge könen har ju som grupp länge likartad kroppsbyggnad… Lågstadieflickor är å andra sidan i många fall längre och starkare än pojkarna – och mer bredaxlade? Om redan de yngsta använder könssärskiljande teknik, måste det finnas andra förklaringar.

Så hur utbredd är och hur tidigt dyker denna skillnad upp bland barn? Nyligen ställde jag en trevande rundfråga på ett forum för förskolepersonal och andra intresserade av förskolebarn. De svar jag fick (i och för sig förmedlade av vuxna, som dock gjort observationer av sina barn/elever) var intressanta, men många svarade på min fråga snarare med information om sig själva eller andra vuxna:

Vid vilken ålder börjar pojkar ta av sig tröjan/t-shirten bakifrån axlarna, inte nedifrån midjan framme på magen?

Frågans formulering gav givetvis upphov till några invändningar mot att jag antydde att de bägge könen som grupp gjorde på olika sätt. Vilket jag utifrån egna iakttagelser redan visste, även om jag då ännu inte hade funnit den spanska studien. Den väntade protesten att ”alla pojkar” inte gör så, kontrade jag med att det står ”pojkar” och inte ”pojkarna”. Svaren går förstås inte generalisera utan är bara indikationer på att skillnader existerar, vilkas orsaker dock behöver utforskas närmre. Mina svenska informatörer gav mig denna bild:

Axelgrepp (från nacken): 15 personer av manligt kön sades/sade sig använda detta sätt, varav två pojkar i åldern 2,5 år och en pojke på 3,5 år. Dessutom en kvinna och en 5-årig flicka. Den ene 2,5-årige pojken sägs älska att leka med de äldre barnen i förskolan.

Midjegrepp (korsade armar från midjan): 11 kvinnor, samt en flicka på 7 år. Dess-utom en 10-årig pojke.

Annat sätt/varianter av de bägge ovan: 5 kvinnor tar av sig ärmarna först, så gör även två 12-åriga pojkar, en pojke på 8 år och en flicka på 6; likaså tre barn i åldern 2,5–4 år (1 flicka, 2 pojkar). Exempel på svar rörande de yngsta:

– ”Min son på 4 år sliter först i ärmarna. Han har inte fått till nån bra teknik än. Men tar i … han älskar att få upp en del av tröjan över huvudet och leka spöke.”

– en 3,5-årig kille drar ibland av sig framme vid halsringningen, andra gånger bakom huvudet, från axlarna.  

De spanska forskarnas resultat backas alltså i rätt hög grad upp av dessa uppgifter avseende (fortfarande bara) 42 individer, även om fler svenskar än spanjorer tycks använda ”annat sätt/t.ex. ärmar först”. 

Spanjorernas påstående – om att breda axlar och långa armar ger upphov till extra spänningar hos muskelvävnaden om midjegreppet används – tycks rent av bekräftas av denne man ”TM” (vars axelbredd och armlängd jag dock ej kan uttala mig om):

”Själv tar jag tag i nacken och drar över huvudet, lärde mig det av min storebror runt 8–10-årsåldern. Får lite ont i axlarna av att dra från midjan, vilket min fru alltid gör.” 

Andra förklaringsförsök

De svarande kommer även med egna förslag till förklaringar: klädtygernas olikartade material (mjukare för kvinnor?) och halslinningens storlek. Fast axelgreppet borde väl ej föredras av personer med mindre urringning? Kvinnors ofta längre hårlängd, hästsvans och tofsar, som skulle försvåra axelgreppet eller rufsa till frisyren, är ett annat, som dock kontras med att tjejer med kort hår och killar med lång ändå beter sig på de för könen dominerande sätten. Vuxeninfluenser/föräldrapåverkan är en tredje framkastad möjlighet, således främst en fråga om socialisation av mer omedveten överföringstyp.

Två kvinnor är emellertid inne på min egen föredragna socialkonstruktionistiska förklaring. Framför allt ”IC”, som skriver:

”Kan ha något med fotbollsproffs som drar av sig tröjan när de gjort mål att göra. Har mött barn som härmar målgester in i minsta detalj. Jag har också mött barn som vet exakt hur man ska kasta sin sjal med den rätta knycken så som Elsa gör, eller i vilken vinkel man ska hålla handen när man kastar nät som Spiderman. Barn studerar intensivt detaljer i olika förebilders rörelsemönster. De pojkar som börjat identifiera sig som pojkar studerar olika rörelsemönster som de uppfattar som manliga. Därför tror jag att det kan bli så att redan 3-4-åriga pojkar tar av sig tröjan på ett annat sätt än flickor i samma ålder. […]

Jag kommer ihåg hur jag [när jag i 7–8-årsåldern bytte skola i lågstadiet] lärde mig ta av mig tröjan. När jag var liten drog jag först ut ärmarna och sen krängde jag den över huvudet. Sedan såg jag hur en [tjej]kompis korsade armarna och tog tag på varsin sida av nederkanten på tröjan och tyckte det såg lätt ut. Så testade jag det sättet och tyckte att det var lättare om armarna var smala. Fortfarande använder jag båda sätten, beroende på vilken tröja. Ta tag i axlarna har jag aldrig testat…” (mina kursiver).

Socialkonstruktionism

Socialkonstruktionism hävdar att vi alla aktivt deltar i det sociala konstruerandet av (exempelvis) vårt eget och andras genus, och på detta vis fördelar handlingar och roller inte bara mellan könen utan också inom könen. Jag har i ett tidigare inlägg (Barns könsidentitets- och genusutveckling i 15 punkter, 13/1-16) skrivit om hur barn alltifrån 2-årsåldern mer medvetet själva kan kategorisera människor som män eller kvinnor – senare som pojkar eller flickor – uti­­från könens typiska roller, fysiska karakteristika och ägodelar. De får således först kunskap via och om andra i var-dagsverkligheten (social kognition). 

Omgivningen, och framför allt föräldrarna, gör klart för barnet att också det är av ettdera könet och senast i 2 1/2-årsåldern vet barnet sin egen könstillhörighet, d.v.s. har nu information om den egna könstillhörigheten. Men information är inte detsamma som kunskap och könstillhörighet är ännu inte könsidentitet, d.v.s. inte den verkligen upplevda känslan av att vara pojke eller flicka. Det är därmed viktigt för barnet att komma underfund med vad en flicka respektive pojke egentligen ”är”, för att själv kunna agera (enligt omgivningen) identitetsmässigt icke-förvirrande och icke-förvirrat. 

Barn kan inte förstå något så abstrakt som könsbegreppen utan att knyta dem till fysiska (helst påklädda) kroppar, som tydligt markerar skillnad. (Åtminstone amerikan-ska – puritanskt fostrade? – barn i 2,5–3-årsåldern har visat sig lättare kunna avgöra ifall ett annat barn är pojke eller flicka när dessa är påklädda, än om de är nakna på bilderna!) Barnen har nämligen svårt att se likheter mellan sig själva och de enormt annorlunda vuxna. En pojke kan veta att han ska bli som skäggiga pappa, men det är svårt att begripa hur detta ska gå till, liksom vad en man egentligen gör. Likheterna med andra barn är mer uppenbara, men jämnåriga ser ju ”tyvärr” också rätt olika ut… 

Barnet förstår efterhand att vissa barn är av samma sort som barnet självt, medan andra inte är det, utan raka motsatsen. Andra barn är alltså viktigare än vuxna, när det gäller att ge köns­­identiteten ett innehåll. Denna självdefinition motiverar barnet att ta upp könstypifiera(n)de beteenden (särskilt repetitiva lekhandlingar) avseen­de det egna könet och undvika det motsatta könets. ”Pojkar gör” är betydligt tydligare än ”pojkar är”… 

Man tar alltså hjälp av en kollektiv könsidentitet som tar sig uttryck i könsseparerade lekhandlingar: i stereotypa flick- och pojkkulturer ifall barnet har förmånen att gå i förskola. Pojkar leker cowboys och supermän, inte för att de ser män i omgivningen som är supermän eller cowboys, utan för att andra pojkar leker sådana lekar. Liksom tar av sig tröjan på ett visst sätt, därför att andra jämnåriga eller aningen äldre av samma kön gör så.

Skillnaderna uppträder möjligen tidigt

Inte bara stora, fysiskt tydliga handlingar iakttas emellertid, utan även betydligt smärre gester. Av det förvisso ytterst begränsade material som jag fått in, framgår att hälften av barnen i åldern 2,5–4 år – samtliga pojkar – tar av sig medels axelgreppet bakifrån nacken. Ingen pojke i denna ålder nyttjar tydligen midjegreppet, ingen flicka axel-greppet, men däremot använder tre barn en mixad variant.

Inte bara refererade ”IC” ovan, utan även den eventuellt bredaxlade citerade ”TM” tror sig minnas hur vald avtagningsmetod en gång startade. Hon testade första gången det midjegrepp som en jämnårig tjejkompis använde, när hon ”i 7–8-årsåldern bytte skola i lågstadiet”. Han lärde sig [axelgreppet”] ”av min storebror runt 8–10-årsåldern”. Även en moster till en 2,5-årig pojke skriver om dennes ”axelgrepp” att ”han älskar att leka med de äldre barnen [i förskolan]”. Möjligt är alltså, enligt min mening, att pojken noga iakttagit något äldre pojkar (och flickor?) ta av sig tröjan på detta sätt.

Har detta då någon relevans för verksamheten i förskolan, frågar somliga. Läroplanen framhäver ju att ”[f]örskolan har ett ansvar för att motverka könsmönster som begränsar barnens utveckling, val och lärande”. Och ”förskolans miljö ska inspirera och utmana barnen att bredda sina förmågor och intressen utan att begränsas av könsstereotypa uppfattningar”. Barnen ”ska få möjlighet att utforska, reflektera kring och beskriva sin omvärld”. Och ”barnen ska få förutsättningar att utveckla en allsidig rörelseförmåga”. 

Förskolläraren ansvarar för att ”aktivt inkludera ett jämställdhetsperspektiv så att alla barn får likvärdiga möjligheter till utvidgade perspektiv och val oavsett könstillhörighet”. Barnens olikartade avklädning kan onekligen verka ojämställd…Man kunde kanske träna motorik och avklädning med hjälp en modifierad variant av sångleken ”Huvud, axlar, midja, tå…?

Ett alternativ vore förstås att, som förr, låta barnen själva sinsemellan konstruera genus… Ty hur och när blev de vuxna egentligen, genuspedagogik förutan, mindre könsstereotypa? 

Slutsats? 

Fortfarande är det ju en mycket liten studiepopulation och metoder som lätt går att ifrågasätta, men frågan är enligt min mening ändå intressant och värd att ställa. De preliminära reaktionerna på min nyfikenhet antyder i vart fall ett behov av mer insikter. Vet man när dessa könsskillnader uppstår? Sker det redan hos små barn, eller efter puberteten? Och vad är socialt inlärt respektive betingat av konstitutionella olikheter?

Resultaten antyder trots allt att barn långt mer än många vuxna uppenbarligen lägger märke till de små, små särskiljande tecknen. Kvinnor kanske inte tas som några ”förebilder” för pojkar ens då det gäller mer övertydliga handlingar än att ta av sig tröjan, män likaså ej för flickorna? 

Pojkars annorlunda intresse för ljud (utöver musik) blir kanske min nästa enkätfråga!

Referens

Closa, Daniel, Bonjoch, Laia, Garcés, Esther & Serrano-Mollar, Anna: How do you take off the sweater? Gender differences and risk for shoulder dislocation, October 2014

http://ciencia.ara.cat/centpeus/files/2014/10/Sweater-off.pdf