Varför är PETER PAN fortfarande så omhuldad? Berättelsen är väl världsrekordhållare i stereotyper?

Få fiktionsfigurer lär vara så kidnappade som J.M. Barries Peter Pan (huvudkaraktären i pjäsen från 1904, boken från 1911). Den 11-åriga pojken som inte vill bli vuxen dyker ständigt upp i olika tappningar och medier, på sistone inte sällan på teatern. Detta trots att berättelserna är fulla av stereotyper och vad som idag karakteriseras som rasism. Originaltexten har inte ens ”uppdaterats” i nya utgåvor av boken, men lyfts ändå inte fram som problematisk. Varför?, kan man fråga sig.

Det kan väl inte vara för att Peter själv är så osympatisk, eller för att sexismen, rasismen, klassismen, ableismen/funkofobin, [=fördomar mot människor med funktionshinder] ålderismen och kolonialismen tros vara avskräckande snarare än direkt mana till läsarnas och åskådarnas imitation? Anses det som en förmildrande omständighet, att pojkpatriarken kan upplevas som transperson? Att han ibland tolkas som 7-åring, snarare än prepubertal 11-12-åring, och att hans beteende därmed är lättare att ha överseende med? Eller för att karaktären representerar en vuxendröm om att kunna förbli i barndomen? 

Varför i fridens namn har IBBY Sverige och Bok & Bibliotek valt namnet Peter Pan-priset för sin utmärkelse för till svenska översatta barn- och ungdomsböcker? Böckerna ska enligt kriterierna företrädesvis vara skrivna på annat språk än engelska, ha ”innehållsliga och konstnärliga kvalitéer” och/eller fokusera på barn eller ungdomar i andra länder och kulturer. Barries bok är skriven på engelska, har tveksamma innehållsliga kvalitéer och utspelar sig i landet Ingenstans. 

Jag har inget svar och inväntar således era förklaringar, men jag tror inte ens att storyn tilltalar dagens barn.

http://ibby.se/priserutmarkelser/peter-pan-priset/  [23/3-18]

De flesta så kallade klassiker från 1900-talets första halva har kritiserats som rasistiska och/eller rentvättats i nya utgåvor, men inte Peter Pan. Ändå uppvisar berättelsen en mängd exempel på stereotyper av alla de slag:

Könsstereotyper

Alla flickor framställs som enbart Peters flickvänner eller som moderssubstitut, några av dem kombinerade med klasstereotyper, såsom att den erotiserade Tingeling uppenbarligen tillhör underklassen och det gäller väl även en ”vilde” som Tigerlilja, trots prinsesstiteln. ”Moderliga” storasyster Wendy ska likt mödrar helst bara stoppa sockor, vårstäda och berätta sagor för pojkarna, inte få leka och ha kul som de. Ålderism märks även i framställningen av Wendys och brödernas mamma och i någon mån även i bilden av de tre syskonens pappa.

Tingeling framställs som Wendys motsats – ”horan” vs "den moderliga" – och rivaler i kampen om Peter. Hon har kort klänning, är tyst men manipulativ och svartsjuk när hon tävlar med Wendys om Peters uppmärksamhet. ”Indianprinsessan” Tigerlilja beskrivs som kokett, kall och ändå sexig. Sjöjungfrurna är också sexualiserade och tycks på grund av svartsjuka rent av vilja döda Wendy. Trots att Peter Pan är nedlåtande mot tjejerna och till exempel menar att ”kvinnor pratar för mycket”, svansar de alla ändå för honom. 

Rasstereotyper/rasism

Ursprungsinvånarna framställs som, och kallas för, ”rödskinn” och” vildar”: De framställs som djuriska, dansandes krigsdanser och utstötande barnsliga ljud typ ”Ugh, ugh, wah!” eller talande pidgin-engelska. De är smyckade med skalper som de tagit av sina offer och tycks vilja få fler från De borttappade pojkarna, som anklagas för att ha kidnappat hövdingens dotter Tigerlilja. I originalet kallades de ”piccaninny-krigare” eller sades de tillhöra ”piccaninnystammen”.

Funkofobi

Fördomar mot Kapen Kroks handikapp i form av avsaknad av ena handen ska uppenbarligen tolkas som en markör för hans ondska. Smil framstår som menlöst god.

Stereotyperna förminskar alltså flickor, minoriteter och funktionsnedsatta. Självfallet ska över 100 år gamla berättelser inte mätas med dagens kritiska måttstockar, men varför inte låta Peter Pan falla in bakom glömskans skugga för alla andra än barn-litteraturforskare? 

Ty varför fortsätta göra om storyn för teaterscenen, med hjälp av minst sagt vuxna kvinnoskådisar i rollen som Peter, eller genom att låta män spela älvan Tingeling eller kapten Krok bära kjol? Dessutom filma en föreställning i England och sprida de nästan tre timmarna till stackars 7-åringar på biograf i Sverige, så som skedde exempelvis förra söndagen? Är det fortfarande fråga om Peter Pan längre, när man vänder upp-och-ned på eller nedtonar det mesta?

Det är säkert kul för en del vuxna och andra som känner till ursprungstexten, men vad ger det barn? Blir de verkligen mindre stereotypa i sitt tänkande av detta? Mindre fördomsfulla? Tycker barn det är inspirerande att se vuxna som hellre vill förbli barn och sover i barnvagn? Ens kul? Varför nyöversätta boken? Finns det överhuvudtaget några barn under 10 år som uppskattar så kallade barnboksklassiker?

Jag inväntar med intresse era belägg för att jag skulle ha fel!