I samband med mitt förra inlägg snubblade jag över en bra text av Natalie von der Lehr i Fria tidningen (9/9-13). Här fick ett barns synsätt om en bilderbok (Jösta och Johan, 2010) för ovanlighetens skull onekligen komma till uttryck. Jag blev dock en aning besviken mot slutet av artikeln, då skribenten inte försöker dra någon egen slutsats om möjligheterna att som förälder vara framgångsrik i förändringsarbetet när ens eget förskolebarn fokuserar egna vardagsiakttagelser, fakta, moral och rättvisa, i stället för bokens normkritik.
Artikeln ger upphov till många frågor. Är förskoleåldern över huvud taget rätt tidpunkt för lektioner i jämställdhet och tolerans? När har barn ett ”behov” av att förstå att hittebarn är helt okey att behålla i ”icke heteronormativa familjer”? Begriper verkligen småbarn som får en pekbok läst för sig att ”en pappa som lämnar på dagis och en annan pappa som hämtar bägge är barnets pappa”, som en intervjuad hbtq-aktivist menar?
Natalie von der Lehr
”Mamma, pappa, barn – eller Jösta, Johan och Junior?
PUBLICERAD: FREDAG 30 JULI 2010, 8:00 • UPPDATERAD: MÅNDAG 9 SEPTEMBER 2013, 14:31
Uppsalaförlaget Sagolikt släppte i veckan barnboken Jösta och Johan i samband med Stockholm Pride. Uppsala Fria har tagit en närmare titt på hbtq-perspektivet i barnböcker. Vad är det vi läser med våra barn? Och vilka värderingar vill vi förmedla?
– Kom, så läser vi en bok.
– Vadå för bok?
– En som handlar om två giraffer som vill ha ett barn.
– Är det en kill- och en tjejgiraff?
Så börjar dotterns och min lässtund en kväll när jag har kommit hem med boken Jösta och Johan av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist. Efter avslutad läsning funderar min dotter på fyra och ett halvt år ett ögonblick.
– Men det går inte, mamma. För att giraffer ska få barn behövs det en kill- och en tjejgiraff. Och de ska få en bebisgiraff och inte en krokodil, säger hon bestämt.
Hon konsulterar till och med sina faktaböcker för att försäkra sig om att hon har rätt.
Jag försöker förklara att Jösta och Johan nog tycker väldigt mycket om varandra och vill ha ett barn tillsammans. Att det är fint att de tar hand om det övergivna ägget, krokodilen skulle annars inte haft några föräldrar. Dottern rynkar på ögonbrynen, precis som jag brukar göra när jag är skeptisk, och bläddrar tillbaks till början av boken där det finns ett helt gäng med krokodiler.
– Det är deras! De måste lämna tillbaka bebis-krokodilen!
Där tar diskussionen slut.
Jag är konfunderad. Jag försöker uppfostra mina barn till jämställdhet och tolerans. Vi läser mycket om starka tjejer, pratar om att alla ska få vara som de är och göra saker på sitt eget sätt. Men att det finns andra familjer än mamma-pappa-barn har vi glömt bort.”
Artikeln fortsätter sedan med intervjuer med några författare till sentida normkritiska böcker, med en litteraturvetare samt en hbtq-aktivist, men von der Lehr problemati-serar inte vidare dotterns motstånd mot dessa böcker…
Perspektivkrock
Åtminstone min undran går något i stil med följande. Under en period i livet då barn jobbar hårt för att få grepp om verkligheten och klamrar sig fast vid fakta är det kanske inte rätt tillfälle att betona det alternativa?
Att av misstag få fel föräldrar lär inte upplevas som tryggt för de yngsta. Detta trots att rättvisa (på grund av goda skäl) är så centralt i förskoleåldern. Ett föräldrapars lycka på ett annat pars bekostnad är kanske inte tveksamt ur en vuxen synvinkel. Barn tar dock framför allt andra barns perspektiv och skulle själva förmodligen inte vilja vara hitte-barn…
Ibland kan vuxnas och barns perspektiv och värderingar onekligen kollidera – och vilken sida som då tar överhanden vet vi alla. Vuxnas argument lär vara ”Vad hade hänt om girafferna inte hade plockat upp ägget?”. Barns troligen ”Vad ledsna de riktiga föräldrarna och deras barn ska bli när de inte återfinner varandra!”.
”Övergivet ägg” kontra ”borttappat ägg”. Den sistnämnda tolkningen tycks mig mer rimlig i en barnbok för de yngsta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar