För en vecka sedan aviserades det att det i tilläggsbudgeten satsas 50 miljoner på att stimulera läsandet i landets förskolor:
”Pengarna ska gå till inköp av böcker.
– Tanken är att alla förskolor i landet ska få ett eget litet bibliotek, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).
– Vi är övertygade om att de här pengarna kommer att skapa en grundläggande struktur för mer läsande på våra förskolor, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP)”
Andra nyhetsnotiser har givit lite mera kött på benen, framför allt Sveriges radios:
”Vi läser för lite. Det menar utbildningsminister Gustav Fridolin, som säger att de 50 miljonerna motsvarar ungefär 50 böcker på varje förskola i hela Sverige. Tillsammans med bland annat Kulturrådet och Skolverket ska regeringen samordna fördelningen av böcker mellan förskolorna och utbilda lärare som en del av satsningen kallad "Läslyftet".
– Ja nu ger vi uppdraget till Statens Kulturråd och pengarna fördelas i årets budget. Målsättningen är att man ska ha, eller vara på väg att få, ett förskolebibliotek innan året är slut.”
Nästan alla förskoleanställda som jag sett reaktioner från, på de forum som jag följer, jublar förstås. Vem tackar väl nej till sådana nyttiga gåvor?! Inte heller jag som före detta svensklärare och pensionerad barnkulturforskare kan väl rimligen ha invänd-ningar? Fast kanske ändå…
Hur då ”fördela”?
Min sedvanliga misstänksamhet, lätt kamouflerad till noblare kritiskt granskande, föranleddes av meningen ovan om att Kulturrådet och Skolverket ska ”samordna fördelningen av böcker mellan förskolorna” (min kursiv), samt pressmeddelandets slutmening: ”Statens kulturråd kommer att få i uppdrag att genomföra satsningen.” Kulturrådet förklarar för sin del att man ännu inte informerats om exakt hur det hela ska gå till: ”Regeringen återkommer kring hur uppdraget till Kulturrådet ska formu-leras.” Ja, det vore ju bra att få veta, innan man hurrar…
Men ”samordna fördelningen av böcker mellan förskolorna” låter i mina öron som att Statens kulturråd ska köpa in specifika böcker och sedan dela ut dessa till förskolorna. Tydligen variera bokpaketen, möjligen utifrån kommunens befolkningssammansätt-ning? Ett ideologiskt snarare än demokratiskt projekt? Eller är de 50 miljonerna kanske egentligen en form av dolt stöd till de förlag som givit ut ”önskvärda/godkända böcker”, ”passande för specifika målgrupper”? Ett slags efterhandsstöd till vissa författare?
Min misstrogenhet ökar ytterligare, när jag sedan läser uttalanden tydligen gjorda av kulturministern:
”Enligt Kulturminister Alice Bah Kuhnke vill man förstärka och främja barns utveckling genom att främja läsningen. Bland annat menar ministrarna att sociala klyftor och ojämlikhet i Sverige kommer att minska genom att tidigt öka läsningen hos barn. Genom att öka intresset för läsning ökar ordförrådet och läsförståelsen, och då också skolresultaten.
– Många förskolor som jag besökt har inte alls så många böcker, och framför allt har de inte alltid nya böcker. Det finns enormt mycket och en rik barn- och ungdomsbokvärld att ösa ur.”
Fler böcker till fattiga områden är givetvis utmärkt. Men är alltså äldre böcker automatiskt sämre än nya?! Barnkulturforskaren i mig börjar tvivla och även efterlysa belägg för faktiskt uppnådda permanenta utjämningseffekter. Några sådana har jag nämligen inte kunnat upptäcka. Sedan, efter nästa stycke, är jag rent av skeptisk:
”En person som varit involverad i projektet är barnboksförfattaren Martin Widmark som skrivit böckerna om Lasse-Majas Detektivbyrå. Har arbetat länge för att vikten av att öka intresset för läsning hos barn. Han är övertygad om att satsningen kommer att minska klyftorna i landet, i och med att barn som intresserar sig för böcker är med öppna för, och lättare tar till sig, information.
– Det har varit en gammal dröm för mig som går i uppfyllelse. Det kan verkligen göra stor skillnad för barnen, och jag är ganska säker på att det kommer minska klyftorna i samhället. Det är också roligt att ungar i Pajala och Rosengård eller Örebro kommer att snacka om samma böcker. Lite blåögt kanske, men jag tror att det kan verka sammanhållande i ett samhälle att man har en gemensam upplevelse av kulturen” (ibid).
Barnlitterär kanon insmugglad via förskolan?
Jag vet förvisso inte vilken insyn i uppdraget som Widmark besitter. Vet bara att han varit involverad i ”Läslyftet” och därför kanske är isatt i hur tankarna gått, när han säger att ”ungar i Pajala och Rosengård eller Örebro kommer att snacka om samma böcker […ha] en gemensam upplevelse av kulturen” (min kursiv). Samma 50 böcker?! Ska arbetsgrupper inom/anställda vid Statens kulturråd alltså sitta och välja ut vilka böcker som alla förskoleavdelningar ska ha?!?
Mina tankar går nu 12 år tillbaka i tiden, till den debatt som då ”rasade” om förslaget från folkpartisten Cecilia Wikström om att införa en litteraturkanon för skolan (SvD 28/7-06). Med det menades en gemensam läslista för alla barn och unga, som dessa innan de gått ut grundskolan skulle ha läst. Listan skulle innehålla de svenska ”klassikerna”, det svenska ”kulturarvet” alltifrån Heliga Birgitta (som jag själv, trots legitimerad svensklärare, inte läst…) till Kerstin Ekman och Astrid Lindgren.
En kanon är ett slags rättesnöre, en samling verk som anses normgivande, en måttstock och garant för högsta kvalitet hos verken. Förslaget gick aldrig igenom, då det bland annat sågs som alltför kulturbevarande istället för kulturutvecklande. Det anklagades till och med för rasism i det att det gav svenska verk en särställning, men förslaget beskylldes även för att ha likheter med Sovjetunionens påbud.
Idag är det väl – trots Widmarks dröm om ”en gemensam upplevelse av kulturen” – inte längre kulturarvstanken som lär ligga till grund, ifall staten nu är tänkt att för befolkningen definiera vilka böcker som alla förskolebarn bör ta del av. Jag gissar att det numera snarare handlar om kulturell mångfald. Kanske även specifika genuskrav?
Nya böcker = högre kvalitet?
Jag finner dock Fridolins påstående otroligt, att inte alla förskolor i landet redan har ”ett eget litet bibliotek”. Har även väldigt svårt att tro på Bah Kuhnkes inspektion av bokut-budet: att det i landet finns ”många förskolor som inte alls har så många böcker”. ”Så många” är förvisso vagt… Däremot är dessa böcker möjligen inte alltid så värst nya? Och visst finns det en rik barnboksvärld att ösa ur. Men är nya böcker nödvändigtvis bättre än äldre?
På förskoleforum har jag sett att man trott att förskolorna själva skulle få förfoga över sin del av miljonerna och personalen själv få avgöra vilka 50 böcker man vill köpa in. Eller åtminstone få välja från en lista, men något sådant måste onekligen vara svårt att administrera för Kulturrådet, med tanke på det stora antalet förskoleavdelningar i landet. Det enda rimliga borde vara att varje kommun får en öronmärkt summa för förskolecheferna att handla för. Fast då skulle väl Kulturrådet inte behöva ”fördela” något?
Men vad har förskoleavdelningarna egentligen för böcker för närvarande? Är de huvudsakligen ”gamla”? Tre-fyra dagar efter regeringens tillkännagivande ställde en förskollärare denna fråga till sina kolleger i en Facebookgrupp, uppenbarligen utan anknytningen till de 50 miljonerna:
”Vilka 5 barnböcker kan du inte vara utan på din förskola?”
Jag har ingen aning om vilket syftet med frågan var, huruvida tips till sig själv och/eller andra, eller fråga om någon helt annan avsikt. Responsen var hur som helst stor och i sammanhanget intressant för mig, med tanke på min reaktion på 50-miljonersnyheten tre dagar tidigare. Av pedagogernas svar (från 13-14/4-18) att döma, är i vart fall många av barnboksfavoriterna onekligen mycket färska titlar.
Som ett slags bilaga längst ned i inlägget – och tips till Kulturrådet om ovärderliga barnböcker! – finns de titlar som pedagogerna sade sig inte kunna vara utan, sorterade efter det decennium böckerna var utgivna. Det rör sig om allt ifrån sagoklassiker från 1900-talets början (av till exempel Elsa Beskow och nya versioner av gamla folksagor utan upphovsman angiven) till de senaste årens kontroversiella titlar såsom Snipp & Snopp-böcker av Tony Cronstam, serien av Anette Skåhlberg om Jösta, Johan och Junior med hbtq-perspektiv (ett giraffpar av ”samma sort” som vill ha barn) och Stjärnfamiljer: en bok om kärlek och att leva tillsammans av Minna Paananen (2014).
Som synes av pedagogernas oumbärliga böcker i listan nedan, är merparten sanner-ligen inte några ”gamla” verk. Flest böcker är publicerade i den färskaste kategorin, trots att den ännu bara omfattar drygt 7 år: således 49 titlar från åren 2010–2018. Även decenniet dessförinnan måste väl anses som rätt så nya böcker: 36 boktitlar från 2000–2009.
Böckerna är svenska original såväl som översättningar. Bland ”genrerna” återfinns även ”pedagogiska faktaböcker” om djur och natur, ”läromedel” som Kompis-böckerna av Linda Palm (omnämnda av 8 pedagoger) och Snurran-böckerna av Birgitta Annell till främjande av ”läsförståelse för lågstadiet”. Därutöver genuskorrekta titlar såsom Konrads klänning av Åsa Mendel-Hartvig (2014), dessutom flera ”normkreativa” från Olika förlag (t.ex. Alla dör av Jesper Lundqvist (2015), Kroppens ABC av Clas Rosvall (2000) och Varför gråter pappan av Kristina Murray Brodin (2014). Och Bockarna Bruse återfinns i traditionell såväl som ny tappning.
De oftast nämnda enskilda titlarna är Jujja Wieslanders Mamma Mu (av 14 pedago-ger), Gruffalon av Julia Donaldson & Axel Scheffler (omistlig för 13 pedagoger), Petter och hans 4 getter (12), Historien om någon (9), Godnatt, Alfons Åberg (4), Knacka på (3 pedagoger).
Favorit bland författarna är Gunilla Bergström, framlyft generellt eller så med specifika Alfons-titlar (av ett 50-tal pedagoger), åtföljd av av Anna-Clara Tidholm (ett 20-tal gånger), därefter Pija Lindenbaum och Astrid Lindgren (18), Jujja Wieslander (17), Julia Donaldson (16), Stina Wirsén (14), Einar Norelius, Barbro Lindgren, Max Velthuijs och Jonna Björnstjerna.
Utslag av ”beprövad erfarenhet?!
Skollagen 1 kap 5 § poängterar att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Detsamma gäller för undervisningen. Enligt Skolverket innebär ”beprövad erfarenhet”:
”–Prövad, dokumenterad och genererad under en längre tidsperiod och av många. Byggs kollegialt.
– För att få benämna att en erfarenhet är beprövad så måste den användas av ett större flertal och den måste vara dokumenterad.
– Det som en förskollärare eller personalgruppen gjort på en förskola är inte liktydigt med beprövad erfarenhet.”
Pedagogens fråga löd som vi minns ”Vilka 5 barnböcker kan du inte vara utan på din förskola?”. Han frågade inte efter kollegernas egna favoritböcker i barnbokskategorin, inte heller efter de ”kvalitativt bästa” eller ”mästerverken”. Det rörde sig inte om någon enkät, utan frågan tolkades i vart fall som tips till kolleger om sådant som tydligen fungerar utmärkt tillsammans med barnen: de böcker som är svåra att undvara. Detta gör listan nedan till ett särskilt bra mått på bra förskolelitteratur, till och med bättre än om frågan lytt ”Vilka barnböcker tycker du att vi ska köpa in för vår lilla del av miljo-nerna?”.
De svarande utgör möjligen, kanske till och med troligen, inte något ”representativt urval” av förskolepedagoger, utan de allra mest engagerade. Är det inte ackurat därför högst troligt att omnämnandet av dessa nödvändiga titlar vilar på just ”beprövad erfarenhet”? Man har upprepade gånger lagt märke till hur barnen reagerar på olika böcker, varför också pedagogerna har dessa de mest omtyckta eller för en diskussion givande titlarna som sina egna favoriter.
Pedagogernas frivilliga ”tilläggsinformation” av typen ”Dessa är otroligt populära bland barnen” (om Petter och hans 4 getter, 1951), ”Barnen älskar dem” (om sagorna om Den underbara familjen kanin, 2007–2017) eller ”Alla barnen på mitt jobb blir som trollbundna när jag läser hennes böcker” (om Julia Donaldsons böcker, 1999–2017) vittnar om att favoriterna inte (enbart) är utslag av pedagogens egen smak eller peda-gogiska nit.
Är optimalt antal böcker per barn fastlagt?
Ovan stycken antyder förstås bara något om böckernas ålder, inget om antal. Fast på vad bygger då föreställningen att det skulle finnas så få barnböcker per avdelning? Förmodligen är det en studie av Ann-Katrin Svensson genomförd 2008 på 60 försko-leavdelningar i fem kommuner i Jönköpings län och refererad i Förskolan (19/8-11):
” – Mina resultat visar att boksnittet för en avdelning är runt 20 böcker. Det betyder ungefär en bok per barn.
Ann-Katrin Svensson tycker att det är på tok för lite. Dessutom låg ju flera av de undersökta förskolorna under det, ibland fanns det bara fyra–fem böcker på varje avdelning” (Förskolan, 2011).
Jag har uppriktigt sagt svårt att tro att det kan vara riktigt så illa idag, men det vet förstås andra bättre än jag. Svenssons egen rekommendation är minst 100 böcker/ avdelning. Även hon vill se nyare böcker: ”Det är ju mer än Max, Pippi och Totte som gäller för dagens barn. Likaså är det viktigt med mångfaldstanken” (ibid). Jo, listan nedan vittnar just om detta…
Jag vet heller inte om förskolebarns syn på mångfaldstanken verkligen har utforskats. Fast om inte så många folkbibliotek och filialer lagts ned, hade tillgången kanske inte utgjort något större problem? Men när de ansvariga lägger ned bibliotek, måste de förstås hitta billigare plåster.
Kapprumsbibliotek och bibliotekslån inga alternativ?
Många är även vittnesbörden i Facebookgruppen om hur tack vare lokala projekt i exempelvis Lund, Växjö och Malmö (såsom Malmös läsmagiprojekt; bokpåsar för hemlån, m.m.) ett flertal förskoleavdelningar redan gjort liknande ting som regerings-förslaget syftar till och/eller skapat egna kapprumsbibliotek på avdelningarna, admini-strerade och bekostade av biblioteken. Eller så besöker man i förekommande fall regelbundet ortens bibliotek.
Kapprumsbiblioteken fungerar till exempel på så sätt att förskolepersonalen var tredje månad beställer nya bokpaket från biblioteket, som packar i ordning böckerna. Pedagogerna hämtar sedan paketen och ställer upp böckerna fullt synliga på trälister i kapprummet. Barn och föräldrar lånar genom att anteckna på en boklista bredvid. När de återlämnar boken kryssar de själva för samma bok och ställer tillbaka den på den smala ”hyllan”. Biblioteket står för eventuellt förkomna exemplar, precis som i biblio-tekets egna lokaler.
Vissa av dem som arbetar i förskolan säger sig dock framför fler böcker föredra mer personal med tid till att överhuvudtaget hinna sitta ned i lugn och ro och läsa för en mindre grupp barn, med tanke på att ingen minskning av barngrupperna föreslagits. Det skulle förstås kosta minst tiofalt fler miljoner… Istället hittar de ansvariga på billigare plåster även för denna sjuka.
Jag tror ju också att det vore möjligt för varje förskoleavdelning att för några hundra-lappar köpa ett par vägglister samt en uppsättning begagnade barnböcker på loppis, som åtminstone här i Visby säljs för 5–10 kronor/styck. (Bland annat av mig och mina barnbarn…) Eller be om att från föräldrarna få ”färdiglästa”/”urvuxna” böcker.
Den nya indoktrineringen i Sverige?
Jag vet inte om min tolkning är riktig och jag kan vara omotiverat misstänksam, men gissar att tanken bakom regeringens generositet egentligen är att på förskoleavdel-ningarna inplantera de senaste årens bilderböcker med mer mångfacetterade huvudkaraktärer och teman som tros kunna motverka diskriminering.
Jag motsätter mig inte direkt detta, men däremot att syftet i så fall inte deklareras öppet. Smygindoktrinering är enligt min mening värre än dess öppna motsvarighet. Ingen kommun torde förstås tacka nej till 170 000 i valfläsk, så länge det inte är härsket… Så använd näsan!
115 förskolepedagogers "tips" till Kulturrådets arbetsgrupp
1900–1949 (6 st titlar)
Olles skidfärd, Elsa Beskow (1907)
Sagan om den lilla, lilla gumman, Elsa Beskow (1909)
Lennart Hellsings böcker (de senaste 7 decennierna)
Pippi Långstrump, Astrid Lindgren (osagt vilken version)
Våra visor (avser troligen vissamlingen från 1948?)
Barna Hedenhös, Bertil Almqvist (1940-talet–1970-talet)
1950–1979 (16 st titlar)
Petter och hans 4 getter, Einar Norelius (1951)
Historien om någon, Egon Möller-Nielsen (1951)
Emil i Lönneberga, Astrid Lindgren (osagt vilken version)
Bullerby-bok, Astrid Lindgren (osagt vilken version)
Vem ska trösta knyttet?, Tove Jansson (1960)
Karius och Baktus, Thorbjørn Egner (1961)
Plupp, Inga Borg (1964)
Till vildingarnas land, Maurice Sendak (1969)
Lisen kan inte sova, Kaj Beckman & Per Beckman (1969)
Lilla spöket Laban, Inger Sandberg & Lasse Sandberg (1970)
Flaxa med vingarna, Philip Dey Eastman (1971)
Sagan om det röda äpplet, Jan Lööf (1974)
Barbapapa, Annette Tison & Talus Taylor (t.ex.) (1970-1990-tal)
Nicke Nyfiken, Margret Ray & H A Ray (oklart vilka årgångar, original eller ej…)
Barna Hedenhös, Bertil Almqvist (1940-talet–1970-talet)
Totte-böcker av Gunilla Wolde (1970-talet–1990-talet)
1980–1989 (10 st titlar)
Pricken, Margret Ray & H.A. Ray (1980)
Daghemmet Rödmyran, Siv Widerberg & Cecilia Torudd (1980)
Örjan den höjdrädda örnen, Lars Klinting (1982)
Sagan om pannkakan, Anna Höglund (1982)
Max-böckerna, Barbro Lindgren (både 80-90-talsversioner)
Pettson och Findus-böcker, Sven Nordqvist (1984– )
Ludde Lump och Greta Garn, Camilla Gripe & Måd Olsson-Wannefors (1985)
Grodan och kärleken, Max Velthuijs (1989)
Jaguaren, Ulf Stark & Anna Höglund (1987)
Sunkan flyger, Barbro Lindgren & Olof Landström (1989)
1990-1999 (29 st titlar)
Mamma Mu, Jujja Wieslander (90-talstitlar)
Lillebror och Nalle, Jujja Wieslander & Thomas Wieslander & Olof Landström (1990)
Elefantboken, Ian Redmond (1990)
Nasse-böckerna, Sven Nordqvist (1990-talet)
Ludde-böcker, Ulf Löfgren (1990-talet)
Nasses taxi, Sven Nordqvist (1991)
Pojken och stjärnan, Barbro Lindgren & Anna-Clara Tidholm (1991)
Gustav och snåla glasstanten, Peter Cohen & Olof Landström (1992)
Grodan och främlingen, Max Velthuijs (1993)
Grodan är rädd, Max Velthuijs (1994)
Grodan är modig, Max Velthuijs (1995)
Knacka på, Anna-Clara Tidholm (1992)
Ut och gå, Anna-Clara Tidholm (1993)
Liten, Ulf Stark & Anna Höglund (1994)
Det var det fräckaste, Werner Holzwarth & Wolf Ehrbruch (1995)
Guldflickan, Hannele Norrström & Sven Nordqvist (1995)
Tass tass tass, smyg smyg smyg, Thomas Halling & Mimmi Tollerup-Grkovic (1995)
Godnatt, Alfons Åberg, Gunilla Bergström (1996)
Gruffalon, Julia Donaldson & Axel Scheffler (1999)
Snurran-böckerna, Birgitta Annell (1990-talet)
Castor-böckerna, Lars Klinting (1995-2017)
Busiga Bebben-böcker, Thomas Svensson (1990-talet–2010-talet)
Zoom, Istvan Bayjai (1995)
Leopold, Lars Klinting (1995)
Sagan om den lilla lilla katten, Thomas Halling & Gunna Grähs (1997)
22 stackars små, Tjibbe Veldkamp & Philip Hopman (1998)
Malla handlar, Eva Eriksson (1998)
Lilla H cyklar på, Ann Forslind (1999)
Alla Ellen-böcker av Catarina Kruusval (1990-talet–2000-talet)
2000–2009 (36 st titlar)
Kroppens ABC, Clas Rosvall & Linus Pettersson (2000)
Tilda och chokladbolletrollet, Cecilia Davidsson (2000)
Gittan och gråvargarna, Pija Lindenbaum (2000)
Gittan och fårskallarna, Pija Lindenbaum (2001)
Kvastresan, Julia Donaldson & Axel Scheffler (2001)
Sandvargen, Åsa Lind & Kristina Digman (2002)
Adjö, Herr Muffin, Ulf Nilsson & Anna-Clara Tidholm (2002)
Gittan och älgbrorsorna, Pija Lindenbaum (2003)
Apan Papan, Mathias Johansson (2003)
När Åkes mamma glömde bort, Pija Lindenbaum (2005)
Mamma Mu, Jujja Wieslander (3 titlar)
Kärleksboken, Pernilla Stalfelt (2001)
Mollan och bullarna, Lena Anderson (2002)
Alla får åka med, Anna-Clara Tidholm (2004)
Lillebror och Billan, Jujja Wieslander & Tomas Wieslander (2005)
Sov gott Lilla Björn, Katharina Brenner & Anne Suess (2005)
Bobbos väska, Anneli Tisell (2006)
Var är min syster, Sven Nordqvist (2007)
Min familj, Anna-Clara Tidholm (2009)
Pettson och Findus-böcker, Sven Nordqvist (1984– )
Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck, Jonna Björnstjerna (2009)
Sagan om den underbara familjen Kanin och Godistrollet, Jonna Björnstjerna (2010)
Max-böckerna, Barbro Lindgren (2000-talsversioner)
Alla Ellen-böcker av Catarina Kruusval (1990-talet–2000-talet)
Kråke-böckerna, Marie Bosson Rydell & Jessica Lindholm (2000-talet –2010-talet)
Ingrid-böckerna, Katerina Janouch (2000-talet–2010-talet)
Halvan-böcker, Arne Norlin & Jonas Burman (2000-talet–2010-talet)
Astons stenar, Lotta Geffenblad (2005)
Ett lamm till middag, Steve Smallman & Joelle Dreidemy (2006)
Giraffen Staffan, Sören Olsson & Anders Jacobsson & Per José Karlén (2008)
När prinsar fångar drakar, Per Gustavsson (2009)
Den arge, Gro Dahle & Svein Nyhus (2009)
Ingrid-böckerna, Katerina Janouch (2000-talet–2010-talet)
Azads kamel, Erika Pal (2009)
Ashraf från Afrika, Ingrid Mennen & Niki Daly & Nicolaas Maritz (2009)
Min familj, Anna-Clara Tidholm (2009)
2010– (49 st titlar)
Pettson och Findus-böcker, Sven Nordqvist (1984– )
Moa monster, Jujja Wieslander (2010)
Busiga Bebben-böcker, Thomas Svensson (1990-talet–2010-talet)
Babblarna-böckerna, Anneli Tisell (2010-talet)
Ingrid-böckerna, Katerina Janouch (2000-talet–2010-talet)
Ville Vilse, Carina Wilke & Katarina Dahlquist (2011)
Det röda trädet, Shaun Tan (2011)
Stig tittar ut, Ann-Christine Magnusson & Lars Winnerbäck (2011)
Snipp & Snopp-böcker, Tony Cronstam (2010-tal)
Bockarna Bruse på badhuset, Bjørn F. Rørvik & Gry Moursund (2012)
Jag vill ha min hatt, Jon Klassen (2012)
Ska vi va?, Pija Lindenbaum (2013)
Det är inte min hatt, Jon Klassen (2013)
Sopan, Ingela Öhman & Lina Sandell (2013)
Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare, Sarah Sheppard (2013)
Mamma Mu, Jujja Wieslander (3 titlar)
Jösta, Johan och Junior-serien, Anette Skåhlberg & olika ill. (2010-talet)
Bus och frö på varsin ö, Maria Nilsson Thore (2012)
Ett hus med många dörrar, Sanna Juhlin & Millis Sarri (2013)
Jason flyttar, Camilla Mickwitz (2013)
Se upp för krokodilen, Lisa Moroni & Eva Eriksson (2013)
Stjärnfamiljer: en bok om kärlek och att leva tillsammans, Minna Paananen & Erika Dobbertin (2014)
Första monsterboken, Johan Egerkrans (2014)
Konrads klänning, Åsa Mendel-Hartvig & Caroline Röstlund (2014)
Bajsboken med ljud, Pernilla Stalfelt (2014)
Vem?-böcker, Stina Wirsén (bl.a. Vem är arg?, 2014)
Brokiga-böcker, Stina Wirsén
Kompis-böckerna, Linda Palm
Halvan-böcker, Arne Norlin & Jonas Burman, 2000-talet–2010-talet)
Kråke-böckerna, Marie Bosson Rydell & Jessica Lindholm (2000-talet–2010-talet)
Bruno-böckerna (troligen de av Anna Ribbing & Cecilia Heikkilä, 2010-talet)
Naturböcker av Gunilla Ingves (2000-talet–2010-talet)
Pino-böcker, Agneta Norelid, Eva Pils, Kenneth Andersson (2010-talet)
Ingrid-böckerna, Katerina Janouch (2000-talet–2010-talet)
Har du någon hemlighet?, Jennifer Moore-Mallinos & Marta Fàbrega (2011)
Det är en gris på dagis, Johanna Thydell & Charlotte Ramel (2012)
Vännerna i Kungaskogen/Snick & Snack (Lisa dos Santos & Ingela Bergmann) (2014)
Varför gråter pappan, Kristina Murray Brodin & Bettina Johansson (2014)
Shh! Vi har en plan, Chris Haugton (2014)
Äskil äter träd, Åsa Lind & Per Gustavsson (2015)
Den blå traktorn, Joar Tiberg & Anna-Clara Tidholm (2015)
Alla dör, Jesper Lundqvist & Gabi Frödén (2015)
Stormvalen, Benji Davies (2015)
Så gör prinsar och prinsessor, Per Gustavsson (2016)
Siri, Superhjälten och guldringen, Katarina de Verdier (2016)
Mitt bland stjärnor, Lotta Olsson & Olof Landström (2016)
Odd är ett ägg, Lisa Aisato (2017)
De fula fem, Julia Donaldson & Axel Scheffler (2017)
Fabler och andra berättelser, Lev Tolstoj & Jockum Nordström (2018)
Not
Listan innehåller de verk som jag tror mig korrekt ha lyckats identifiera. I de fall då ett helt författarskap angivits, har jag i några fall inte satt vederbörande under samtliga dessa decennier, eftersom jag inbillat mig att de populäraste verken huvudsakligen utgivits under vissa av decennierna.
I exempelvis Lennart Hellsings fall har jag bara lagt in denne i den tidigaste decenniegruppen. Medtagande av honom under varje tidsperiod hade dock i så fall ökat på alla grupper med ytterligare ett omnämnde, vilket ej påverkat jämfö-relsen.
Försöket till skämt i listans rubrik är helt och hållet mitt och inget som pedagogerna ifråga är medvetna om.
