”Alla vill vi det bästa för våra barn”, sägs det. Rent av ”ge dem ett försprång i livet”… Men vilka har möjlighet att förverkliga detta? Kan alla uppnå det bästa? De bästa fotbollsfärdig-heterna? De bästa betygen? Ska man verkligen med alla tillgängliga medel se till att skaffa de egna barnen ett gynnsammare utgångsläge, jämfört med andras? Är inte det liktydigt med idrottens tjuvstart?
Kort sagt: Är det etiskt försvarbart att vilja att ens egna barn ska få försprång framför andras? Om det så ska krävas rasistiska glåpord mot pojklagsspelare?
Ska man uppmuntra och pusha den egna telningen, även när det innebär att sätta krokben för andras barn? Helgar verkligen ändamålet medlen? Bryr man sig inte om de andra barnen, som man samtidigt underförstått inte bara missgynnar utan i realiteten gör det ännu svårare för? Vem ger en rätten till det?
Jag ställde mig dessa frågor i samband med nyheterna (17-18/7-17) om att pojklagsspelare i fotboll utsätts för rasism av somliga av motståndarlagets spelares föräldrar. Ingen tycks visserligen sätta det hela i samband med somligas förgivettagna privilegier, såsom följderna av det ”fria” skolvalet som gynnar de barn som redan har det förspänt, eller alla kurser som välbeställdas barn skickas på.
Men är det etiskt försvarbart att se till att det egna barnet får alla tänkbara fördelar? I värsta fall ta till rasistiska tillmälen till 11-12-åriga fotbollsspelare? Ifrågasätta att de överlägsna invandrarspelarna verkligen är av samma ålder som det egna, förlorande lagets?
I veckan har medierna ånyo rapporterat om vuxnas rasistiska tillmälen mot 9-12-åriga pojkfotbollsspelare. Diskussionen sattes denna gång på agendan av Göteborgs-Posten.
Så utsätts unga för rasism av ”svenska föräldrar”
Göteborgs-Posten (17/7-17):
”GP har ringt till tio barnlag från invandrartäta områden i Göteborg och frågat tränare till barn i åldern 9-12 år hur vanligt det är med rasistiska kränkningar inom barnfotbollen.
Åtta av tio lag svarade att det förekommer. Nästan alltid är det föräldrar i motståndarlagen som ligger bakom påhoppen.” […] ”Oftast handlar det om enskilda föräldrar i motståndarlagen som blir aggressiva för att de förlorat matcherna”. [..]
”Svenska föräldrar bakom påhoppen”, lyder en rubrik: ”De flesta menar att de rasistiska påhoppen kommer från lag där få barn med invandrarbakgrund spelar.”
Sveriges radios P1-Morgon tog också upp saken dagen därpå (18/7), i inslaget ”Varför kränker föräldrar barn på fotbollsplanen?”, om ”kränkningar som nästan uteslutande kommer från föräldrar. Varför är det så här och vad är lösningen?”
Rasism sägs förvisso inte vara den enda orsaken, utan ”den generella hetsen inom barnidrott och barnfotboll när 10-11-åringar spelar”, menar en intervjuad tränare i Hisingsbacka IF. Troligen avser han med ”hetsen” konkurrenstänkandet, syftar kanske kanske till och med på föräldrars drömmar om framtida proffskontrakt för telningen. Det hela förblir dock aningen oklart…
Ordföranden i Göteborgs fotbollförbund skyller på en allt vanligare ”jargong” och att ”samhället tuffar till sig”. Föräldrarna borde portas eller förvisas från planen, tycker tränaren. Ordföranden tror dock att förslaget vore svårt att genomföra. Bättre vore enligt honom tillsägelser som kom från åskådare med civilkurage, som vågade säga ifrån till den intill dem som kränker barnen.
Varför så inlindad kritik av osund konkurrens?
Men vad betyder egentligen dessa rätt diffusa förklaringar – ”hetsen inom barnfotbollen” och att ”samhället tuffar till sig”? Saknas det idag gångbara ord som i klartext säger vad konkurrenssamhället gör med (inte bara) barn, i skolan såväl som på fotbollsplanen? Har ord som ”livspusslet” och ”anställningsbarhet” träng undan gamla värderingar? Varför svarar fotbollsledarna inte tydligare i termer av ”skadlig konkurrens”?
Visst, sport handlar om konkurrens men även om samspel och fair play. Kunde man inte också betona exempelvis vikten av att, som vissa lag redan gjort, förbjuda och bestraffa den inom det egna laget som filmar sig till en fördel? Åtminstone bestraffa i form av dåligt samvete, snarare än ryggdunkningar.
Är det hela fråga om en barnvariant av påståenden som att ”invandrarna tar ’våra’ jobb” + ”det går allt lägre ned i åldrarna” = ”nu tar invandrarbarnen ’våra’ barns plats i startelvan också”? Ska kanske ”friskolor” snart kombineras med ”invandrarfria” fotbollslag?”
Rasismen som förklaring, behöver väl i sig också sin förklaring… Liksom att tjejlagen inte tycks omges av denna avart till ”uppmuntran”. Är det ett positivt tecken, eller ett uttryck för att flickor är oviktigare?
Söker man på Google med sökordet ”konkurrensskolan” får man ynka 22 träffar och ”konkurrenssamhället” ger 1 280 träffar, medan till exempel ”valfrihetsreformen” kommer upp i 8 840…
Mer fair play inom fotbollen än i övriga samhället?
Som jag ser det är de rasistiska påhoppen i grunden fråga om ett ovanligt olustigt uttryck för rådande konkurrenstänkande generellt: ett sätt att ge det egna barnet och dess lag fördelar, som kan leda till vinst, bortförklara en förlust eller åtminstone sänka motståndarens själv-känsla. I det långa loppet handlar det uppenbarligen om att se till att barnet har ett försprång, som ju alltid innebär att någon annan får en oförtjänt nackdel och med berått mod placeras på efterkälken. Det är ju som sagt ett ”tufft” samhällsklimat…
Inte lär man i vart fall det egna barnet fair play precis, men i samhället straffas förstås fouls och filmningar mindre än inom fotbollen.
Slutsats? Gör barnsporten till en arena fredad från direkt föräldrapåverkan, en föräldrafri zon! Detsamma gäller givetvis skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar