Putin's ”Read my lips, no” means YES!

Med (felaktig) hänvisning till Ronald Reagan svarade Vladimir Putin i går på frågan om rysk inblandning i USA-valet 2016: ”Read my lips: No”. Uttrycket var i själva verket George Bush den äldres 1988, då denne lovade ”inga nya skatter”. Två år senare höjdes skatten.. 

Uttalandet betyder alltså: ”Yes, Russia interfered in the US election”!

Vill Saltkråkan AB att vi ska tro på storken? Ska bli spännande att se UNGA ASTRID tydligt gravid…

Igår kablade TT ut nyheten (om det fortfarande kablas, ens verbalt?) att Alba August ska göra huvudrollen i den kommande filmen Unga Astrid, med inspelningsstart 4 april. ”Filmen beskrivs som en fri tolkning av händelser i Astrid Lindgrens tidiga liv med manus av Kim Fupz Aakeson och Pernille Fischer Christensen, som också regisserar.” 

Det ska tydligen bli regissörens ”personliga hyllning” till författaren. Den biografiska spelfilmen ska alltså handla om den unga Astrid Lindgren, som som 18-åring flyttade ”ensam, ogift och gravid, från Vimmerby till Stockholm”.

Alba August, 23, säger själv ”Jag undrar hur det var, att tacklas med alla dessa känslor och lustar i ett hem som var så styrt av kristna värderingar. […] Min uppgift är att göra henne mänsklig och trovärdig, genom att hitta sprickorna" (Helsingborgs Dagblad & Syd-svenskan 30/3-17). 

I höstas skrev Expressen (1/10-16) om sökandet efter en skådespelerska i åldern 18-25 från södra eller mellersta Sverige. ”Filmprojektet har dragit ut på tiden. Redan i maj 2013 rapporterade Expressen om filmen, som då var tänkt att spelas in hösten 2014. […] Astrid Lindgrens familj har vänligt men bestämt avböjt att medverka i filmen. Men familjen har samtidigt uttryckt förhoppningar om att det blir en bra film.” Redan 2013 sades sökandet efter aktris för huvudrollen ha inletts och en annan skådespelerska var då ”klar oddsfavorit” (Aftonbladet 27/5-13).

”Tvingades fly”

Att barnboksfattarinnans livsavgörande ungdomsår, då hon ”tvingades” fly landet för att föda sin son i Köpenhamn, blir dansk spelfilm kunde således Expressen (20/5-13) redan för 4 år sedan förtälja. Redan då hade ”Astrid Lindgrens familj vänligt avböjt att medverka i filmen”.

”’Hovedstolen i filmen er historien om hende og sønnen Lasse, om båndet imellem dem. Den kommer ikke til at handle om hendes karriere, men om en historie, vi måske ikke kender så godt’, siger Fischer Christensen, der har kontakt til Lindgrens familie, som er ’venligt stemte’ over for filmen. 

’Sønnen Lasse er gået bort, men hun har en datter Karin og et kæmpe familieforetagende, der tager sig af alt. Jeg håber, at vi kan gå ind i et eller andet form for samarbejde med familien. Vi har haft kontakt med dem, og jeg tror altid, at det er lidt et chok, når nogle vil grave i ens forældres liv, men jeg håber, det skal gå, og de er venligt stemte’, siger Pernille Fischer Christensen” (Berlingske 20/5-13).

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman tar inte längre hand om allt på det ”enorma familje-företaget”, vars uppdrag är att värna Astrid Lindgrens ”verk och gärning” ”utan ängslighet” (DN 8/2-17). Idag är det familjens yngre medlemmar som tar besluten rörande vad som får publiceras och inte med anknytning till Lindgrens verk. Om eller hur man kan besluta över gärningar begångna före man själv föddes, vet jag inte.

Inget foto

Jag vet inte heller om i ”gärning” även havandeskap och barnafödande kan ingå, men mig veterligt har aldrig något foto på en havande Astrid Lindgren publicerats. Jag kan förstås ha missat det... Om inte, kan jag inte förstå varför. Att det inte förekommer i Agnes-Margrethe Bjorvands genomillustrerade biografi Astrid Lindgren (2015) för barn och unga, är kanske av religösa hänsyn till norska barns ovetskap om hur barn kommer till, eller tro på den obefläckade avlelsen, men varför aldrig i vuxna sammanhang? Jag har ett minne av att jag såg ett sådant foto för 30 år sedan, när jag letade bilder till min bok om Astrid Lindgren-filmatiseringar (Rönnberg 1987). 

Sådana foton är givetvis i privat ägo, eftersom Lindgren vid denna tid inte jagades av paparazzi, men vad skulle skälet egentligen vara till att ej låta visa dem? 

Jag känner inte till anledningen till att projektet dragit ut så på tiden. Kanske är det av finansieringsskäl, kanske på grund av samarbetsproblem med Saltkråkan AB, eller något annat. Denna aviserade biopic sägs dock ska vara ”en fri tolkning” och samtidigt ge en ”trovärdig” bild.  

Frågan blir hur trovärdig… Själv ser jag med spänning fram emot att få se om den gravida Astrid Lindgrens runda mage får synas. Tål vuxna i Skandinavien det?

Referens

Rönnberg, Margareta: En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget 1987

Skrattade du förra veckan åt AFTONBLADET Kulturs nya ironiska barnfientlighet? Varför då?

Två gånger inom loppet av en vecka har på Aftonbladets kultursida två manliga kultur-skribenter fått ge uttryck åt ironiska lustigheter, på bekostnad av barn som är för små för att kunna komma med något genmäle. Samtidigt har de fått paradera med sina kunskaper om barnprodukter och därmed indirekt hur nära barnen de vill framställa sig vara.

Först var det tidningens kritiker Petter Lindgren som i ett babbligt försök att vara coolt ungmanlig uttalade sig i termer av att ”bäbishjärnan kan eventuellt vara universums mest puckade stycke vävnad. Inte vet den vem Stig Larsson är, och frågan är väl om den ens ser skillnad på sig själv och resten av världen. Att den inte heller har någon smak bevisas av det faktum att Babblarnas kanal på Youtube vid det här laget har sugit åt sig långt över 100 miljoner visningar” (AB 19/3).

Babyhjärnan torde i själva verket vara universums mest hårt arbetande stycke vävnad. Medan den fullvuxna hjärnan bara gör av med 20 procent av individens energiintag, använder bebisars hjärnor hela 60 procent. Ändå vet bebisar mycket riktigt inte vem Petter Lindgren är, eftersom de tvingas koncentrera sig på väsentligheter. God smak har de också, när de föredrar Babblarna framför Jacques Lacans fejkade intervju med 6-månadersbarn.

Skribenten – en ”panegyriskt beflinande bäbisdiktator”?

Men varför, Petter Lindgren, uttala sig om barnansiktet i Teletubbies – som alla 1,5-3-år-ingar älskar (enligt minst fyra forskningsstudier, Briggs; Götz; Roberts & Howard, Rönn-berg) – i termer av att detta skulle röra sig om en ”bäbisdiktator som panegyriskt beflinar sin egen härlighet mitt i solen”? (”Den som sa det, han va det”, säger min unga bisittare). Är det bara för att imponera på polarna, genom att visa att du behärskar fina ord som 1-åringar ännu inte kan? Till och med kan mynta nya egna ord, såsom ”beflina”? Det kan bebisar med, mynta egna ord alltså! Däremot inte flina, vilket länder dem till heder.

Du kunde hur som helst inte ha mindre fel på nästan alla punkter: babyn ifråga är varken diktator eller flinande och absolut inte åt sin egen härlighet, utan glädjer sig helt enkelt, precis som åskådarna hemmavid, åt att beskåda de fyra tubbisarnas aktiviteter. Det finns alls inget i babysolens skratt som antyder hånfullhet, så barnhjärnorna är uppenbarligen bättre än dig vad audivisuell tolkning anbelangar. Solbebisen fnittrar i själva verket förtjust. Fnitter är inte ens i språkmaterialistisk poesi något överdrivet lovtal. Babblarnas namn är heller ej hämtade från smeknamnen i kungens vänkrets, utan härrör ur småbarnsmunnar. Hur okunnig får en kulturskribent egentligen vara? 

Mitt svar: så okunnig hen vill, bara denna oupplysthet inte framställs som höjden av mer-vetande och går ut över dem som ej kan försvara sig.

Så varför sätta sig över små figurer som fångar 1-2-åriga blöjbarns intresse och står för språklek, rörelse, motorik, glädje, skapande och socialt samspel och bedöma det i termer av underkänd konstupplevelse? Är en vuxen kultursnobb överhuvudtaget kapabel att avgöra det? Bemyndigad av vem? ”Mina” bägge 2-åriga ”observationsobjekt” behövde verkligen inte trugas eller ”kedjas fast framför skärmen”, utan bad om Babblarna-sången ”igen” om och om igen. (Så gör barn aldrig om de tycker att någonting är alltför enkelt, utan då dör intresset ut av sig självt.) Vad jag då tyckte om detta, är totalt irrelevant.

I ett avseende har Petter Lindgren nämligen rätt: Babblarna är inte avsedd för honom och hans likar, så varför i fridens namn då uttala sig om serien enbart ur sitt eget perspektiv och för sina likar? (Våra katter rekommenderar för övrigt att du tar din till veterinär eller katt-optiker!) Ännu ett misstag i din text är att det inte existerar någon ”multinationell skitfabrik” som gör språkpedagogiska program för 1-2-åringar.

Pappa-avataren kan inte leka!

Senast var det kolumnisten Andrev Walden (AB 25/3) som gjorde sig lustig i Aftonballen, under rubriken ”Barn är inte bra på att leka”. Själv anser han sig dock vara det. Han misstar sig. Han kan nämligen inte alls.

En alternativ tolkning skulle förstås vara att Walden är självironisk, när han framställer sig som utåt en hjältepappa som leker med barnen, men invärtes lider för att det inte alls är kul. Detta trots att han påstår sig själv vara ett barn. Hans vuxna pappakropp sägs nämligen härbärgera ett inre barn, som ogillar när pappa-avatarens reella barn mest hela tiden ”leker fel” och t.ex. är ointresserade av regler och manualer. Så reagerar dock inte lekkamrater.

Walden har också han fel på ett flertal punkter:

- han leker inte, därför att lek ska definitionsmässigt vara kul för bägge parter – inte lidande

- han leker inte, utan fostrar, ty friheten att sluta leka ingår också definitionsmässigt i lek

- han leker inte, eftersom lek måste vara ömsesidig: man kan aldrig leka enbart ”för bar-nets skull” (då fostrar man som sagt snarare)

- han leker inte, för i riktig lek ska varken barnet dominera föräldern eller fadern dominera barnet, utan lekagerandet förhandlas fram verbalt (hålls inte tyst inne)

- han vet inte vad lek är, eftersom lek inte rättar sig efter några manualer

- att måla i målarböcker är inte att leka, särskilt inte om man håller sig innanför linjerna

- att han inte vet varför det för ett förskolebarn är kul att bygga upp för att sedan riva ned, omöjliggör merparten lek

Att kåsören Walden, som seglar under kolumnistflagg, inte inser allt detta, visar att han inte är något barn vare sig inombords eller någon annanstans. Det kunde redan en titt i spegeln visa, till och med utan lustig referens till Lacan. Möjligen är han ”inom sig” en 13-åring som leker med ett förskolebarn, fast mest troligt en kontrollerande, rationell vuxen man. 

Men en vuxen lekinspiratör är väl alldeles utmärkt?

Fast kan inte den vuxne som förmår gå upp i leken inspirera och ”förbättra” barnets lek genom sin hängivenhet? ”Lotsa”? Jag tror inte att den som med hull och hår ger sig hän åt att till exempel bygga med LEGO på ett mer ”avancerat” sätt samtidigt verkligen inkluderar ett medlekande barn i aktiviteten. Barnet blir mer en åskådare, som än en gång tvingas inse att vuxna är bättre på allt… Lek ska inte handla om vem av de lekande som är bäst på att leka, även om en roll i leken innehavd av ett av barnen är ”bäst”. Denna sorts ”vuxenlek” hämmar, som jag ser det, barnets egen.

Dessutom tror jag inte att den vuxne LEGO-byggaren av ett perfekt klosstorn förmår att i sin ”konstruktionslek” inkludera de fantasier om det byggda som ingår i barns LEGO-bygge. För mig är konstruktion överhuvdtaget inte fråga om lek, därav citationstecknen, även om pedagoger och psykologer gärna använder ordet. Lek uppstår först efter att barnet i detta fall genom konstruktion bekantat sig med materialet och därmed är förtrogen nog att leka med det. 

För vuxna är processen underordnad målet. För barn är det precis tvärtom – och därför så lätt att rasera ”slutprodukten”. Barns lek är konstruktiv i meningen skapande av en fantasi-produkt, medan vuxnas lekfulla hängivenhet tycks kräva materiella konstruktioner: fysiska produkter av ”hög kvalitet” som belöning eller bevis. Vuxna, som tror sig leka tillsammans med barnen, leker mest troligt aldrig samma lek som de.

Inte heller gillar jag beteckningen ”ensamlek”, ofta använd om mycket små barn, 1-åringar som ännu har svårt att leka med jämnåriga och sägs ägna sig åt ”parallell-lek”. Även då vill jag mena att någon tänkt ”osynlig” medlekare finns i barnets huvud, eller så är det bara fråga just om att bekanta sig med materialet/(lek)saken. Denne pappa-avatar tycks dock ”leka” ensam bredvid barnet och det är väl okej, men kräv eller försök inte få med det i din fantasi-sanerade lek, eller motvilligt låtsas gå in i barnets fantasilek.

Uppvisning av den exemplariske fadern? Titta vad bra jag är!

Antropologer har ett uttryck som på engelska lyder ”baby-parading”, som syftar på de enda gånger fäder i för oss fjärran kulturer bryr sig om sin telning och stolt visar upp barnet. Walden förevisar en västerländsk motsvarighet till detta skryt – ”father-parading” – när han på sitt lidandesätt paraderar sin självuppoffrande fadersförträfflighet. Han ägnar tid åt sina barn, trots att han lider… Han är dock alls ingen exemplarisk far, ifall han inte förmår betrakta leken ur barnens perspektiv och uppvisar i texten såväl perspektivtagande-inkompetens och ironiinkontinens. 

Walden avslutar förvisso lite kryptiskt: ”Barn är inte bra på att leka. Eller om de är för bra på att leka. Det är lite oklart.”

Barn är snarare precis tillräckligt bra på att leka, för att ha detta som sin absoluta favorit-aktivitet. Barn är dessutom de enda människor som klarar av att leka. Visst skriver Walden, till skillnad från jag här, humoristiskt. Men jag väljer att inte offra barnen för en lustighet. Det är nämligen inte alls ofarligt att börja tala i termer av ”bra” respektive ”dålig” lek. Inom kort är vi då inne på krav om att barnens lek borde betygsättas. Jag ser framför mig manualer och observationsscheman. Huvva!

Skrattade du – av igenkänning? Infantism?

Varför jag är så humorlös? Dessa bägge kåsörer skämtar ju bara, texterna är väl skrivna i en lekfull ton? Oavsett om ”tonen” ska beskrivas som ironi, sarkasm, skämt eller självironi, exkluderar den barnet och krockar den hårt mot reell leks inkludering. Skämt är aldrig helt och hållet oskyldiga, som jag skrev om i blogginlägget ”Inga skämt är enbart ’på skoj’” (21/11-16). Även självironier kan ha ett självförhärligande syfte.

Steg för steg kan den nya barnfientlighet byggas upp, som legitimerades av David Eberhards bok Hur barnen tog makten (2013), och som riskerar att utmynna i alltmer auktoritär fost-ran (se mitt inlägg 13 mars-17). Det börjar så sakteliga med allmänt omfattade/omfamnade klagomål av typen ”det är fel på barnen” och stereotyper om hur dagens barn förment ”är” och ”gör”. 

Jag reagerar på grund av skäl mot texterna ifråga och är inte skribenternas förälder, som borde se mellan fingrarna och inte trampa på deras självkänsla eller hålla inne med att de är dåliga på att förstå barnens val och sätt att leka. Nu tror jag alls inte att dessa bägge herrar är auktoritära, men deras ”ton” kan slå an och tolkas mer auktoritärt av aftontidningens huvud-sakligen manliga läsare.

Jag tycker mig det senaste decenniet nämligen ha upptäckt en ny smygande kränkningsform. Efter sexism, rasism, ålderism, klassism, heterosexism etc kommer nu infantism. Just genom att barnen är så små, behöver kränkningarna inte vara stora för att i längden vara effektiva… Med sexism menas nedsättande, nedvärderande, förnedrande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur män respektive kvinnor som grupp ”är”. 

Infantism ska inte sammanblandas med vissa vuxnas infantilism, utan med infantism (från latinets ”infans”, pluralis ”infantes” för barn) menas ”nedsättande, nedvärderande, förned-rande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur barn av viss ålder som grupp ”är”. Varför, om skämtbe-hovet är trängande, inte hellre inrikta sig på infantilismen hos dem som själva är barnsliga, istället för att intressera sig för reella barn?

Får barn snart bedöma vuxenkultur på Aftonskymning Kultur?

Så vadan behovet av denna manliga dominans, kontroll och maktutövning visavi småbarn? Varför känna sig manad att uttala sig ironiskt riktat till vuxna om småbarns produkter och aktiviteter? Kanske är artiklarna bara en ventil? Men en fotbollsnovis brukar ej få uttala sig kategoriskt om fotbollsmatcher, en konditor inte bedöma knäckebröd på tidningarnas kultursidor… Är det kanhända för att distansera sig från ett faktiskt intresse för barn och barnprodukter? Hoppas det! Eller blev det bara lättköpta skämtsamheter på grund av tids-press innan deadline? För inte ville de väl bistå mig och illustrera skolexempel på adulto-normativitet? (Se menyns Begrepp!)

Planerar Aftonbladets kultursida möjligen att blöjbarn nu lagom till påsk, inför lidandets högtid, ska få börja recensera vuxenkulturprodukter? Kanske inleda med Lars Noréns tysta drama Stilla liv? Mina unga informanter säger mig att dramat ifråga är ”totalt onjutbart för älskare av det platta perspektivet och den klara grundfärgen och för dem som njuter av fnitter och krascher”. 

Kort sagt: ”Rena skräpet!”

Referenser

Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Diss at University of the West of England 2006 

Eberhard, David: Hur barnen tog makten, Stockholm: Bladh by Bladh 2013

Götz, Maya: Wer hat Angst vor den Teletubbies? Oder was Kinder an den Teletubbies lieben und Eltern diskutieren, sid. 51-70 i Buresch, Wolfgang (Red): Kinderfernsehen. Vom Hasen Cäsar bis zu Tinky Winky, Dipsy und Co, Frankfurt/M.: Suhrkamp 2003

Lindgren, Petter: Babblig succé, Aftonbladet Kultur Åsikt 19 mars 2017

Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early Childhood 1 (2000):2, s.119-136

Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004

Rönnberg, Margareta: Rönnberg, Margareta (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008

Walden, Andrev: Barn är dåliga på att leka, Aftonbladet 25 mars 2017 

Barnfilmer är numera nästan helt utan barn… Behövs live action? Även för förskolebarn?

”Live action för barn – behövs det?” Så löd frågan på ett av seminarierna under förra veckans barn- och ungdomsfilmsfestival (BUFF) i Malmö (20-25/3-17). Jag var själv inte där, utan uttalar mig här enbart generellt. Seminariet var inlagt under temat ”Inflytande – vems verklighet?”, vilket dels skulle kunna antyda att det hela handlar om dokumentärfilm, dels att enbart fotograferade berättelser med ”riktiga” människor skulle kunna skildra verkligheten, dels att livs levande barn med kamerors hjälp tros få större inflytande genom att synas och höras på film. Alla tre antagandena är tveksamma.

I Malmö avsågs dock tydligen bara de allra yngsta barnen, 3-6-åringarna, och frågan är om skådespelad film – eller ”otecknat" som barnen själva säger – verkligen föredras av för-skolebarn eller ger barn mer inflytande. Vilken roll spelar egentligen filmens form och valet av teknik? Är det inte snarare karaktärerna, deras handlingar och själva berättelsen som avgör intresset? Hur nära barnens egna erfarenheter och önskningar som dessa historier är? Om barnrepresentanten får komma till tals och visa sig kompetent?

I Svenska filminstitutets rapport Hur ser barn på svensk film? Analys av publiken till 18 svenska barnfilmer (baserad på enkätundersökning genomförd i augusti-september 2015), står det att…

”... Det finns ett behov av fler filmer för barn mellan 6 och 9 år. Animerade filmer har stor potential att locka denna grupp eftersom de yngre barnen föredrar animerade filmer framför live action-filmer” (2016:18).

Den som själv gör eller propagerar för live action kan då förstås komma med standard-invändningen att det ju beror på att barnen är ”tillvänjda” till denna sorts filmer på grund av dominansen av animationer och att ”det är det enda som baren fått möta”, ”man kan inte välja det man inte känner till” o.s.v. Rapportens barn är visserligen som yngst 6 år och vad 3-5-åringar tycker har de inte tillfrågats om. 

Inte heller har barn i denna ålder studerats med några andra metoder, för att utröna deras reaktioner. Att döma av denna åldersgrupps preferenser, tyder allt på att de föredrar fiktion och gärna animerat, men även kan fängslas av ”live action” – förutsatt att berättelsen är spännande.

Miniatyrbilar och hundar kan också föreställa/företräda barn

I den forskningsstudie som jag själv ledde, och som resulterade i antologin Blöjbarnsteve (2008), videoobserverades emellertid en handfull 1,5-2,5-åringars reaktioner på animerad film såväl som avfotograferad och en blandningar därav. Filmerna visades i hemmiljön och mammorna stod för både videouppspelningen och videoinspelningen av barnens reaktioner. Förutom allas favoriter Teletubbies och Pingu, var det en liveskådespelad, hela 12 minuter lång, berättelse som fick tultbarnen att fullkomligt fängslade hålla andan. 

Live-filmen Brum räddar en hund visade hur en antropomorfiserad miniatyrbil leker med ett barn, förlåt, en liten busig hund som ”utövar inflytande på sin verklighet”, flyr från sin ägarinna, ställer till kaos, för att till sist erövra sin varmkorv. Ett självständigt barn eller ”barn” ute på äventyr utan övervakande matte eller husse fängslar alltid, oavsett produktionsteknik. 

Ibland tas argumentet ”identifikation” som skäl till att barn ska få beskåda andra barn även på film, och inte bara i förskolan. Menar man med detta oklara begrepp detsamma som att ”känna igen sig själv”, ”bli speglad”, finns inga belägg för att detta bara skulle kunna ske via fotografisk realism. Barn ser likheter mellan sig själv och andra oavsett dessas art, hudfärg, genus och själva framställningstekniken. Det går uppenbarligen redan för 2-3-åringar att känna igen sig i karaktärer som varken är live action eller ens människor. 

Vad argumentet att barn i live action skulle bli ”tagna på allvar” på ett helt annat sätt, är också det tveksamt. Talar vi om spelfilm, är så små barn svåra att regissera. Talar vi om förskolebarn i dokumentärer, är inte bilden av andra barn utan andra barns röster och åsikter avgörande för graden av visad respekt. I barndokumentärer får barn ytterst sällan själva komma till tals i någon högre utsträckning (se Rönnberg 2014). 

Viktigare än valet av live action eller animerat, är filmens längd. Dokumentärer om 30-40 minuter möter en avgörande svårighet i att förskolebarn dels initialt har svårt att orientera sig: vem handlar det mest om, i vilken relation står hen till dem runt omkring, är hen snäll eller dum, skurk eller hjälte, och vad ska det hela handla om? Innan barnet fått detta klart för sig, blir det lätt alltför odramatiskt och långrandigt. Uppmärksamheten minskar och det åskådande barnet tappar lätt intresset under en så lång tid. 

Fortsättningsberättelser och barnröster viktigare än barnbilder

Dels görs det inte följetonger eller serier av ett dokumenterande material om ett och samma barn eller en och samma barngrupp. I serier och följetonger har barnets initiala ansträng-ningar att fatta vad det rör sig om för människor, var dessa är och vad dessa gör, redan klarats av i de första avsnitten. I nya avsnitt kan man alltså koncentrera sig på handlingen. 

Barnkanalen sände visserligen för några år sedan just en serie dokumenterande korta snuttar på några få minuter, men dessa handlade (nästan) varje gång om ett nytt förskolebarn. Vad filmer avsedda att dokumentera barns vardagsverklighet anbelangar, analyserade jag (Rönn-berg 2014) femton slumpmässigt utvalda avsnitt av en serie om 45 stycken korta person-porträtt eller ”ögonblick” kallade En stund med… (+ det aktuella barnets förnamn) visade uppemot 300 gånger på SVT Barnkanalen (2010-2012).

Barnen i åldern 4-6 år fick sällan uttala sig i bild om någonting överhuvudtaget. Vanligare var att de i voiceover berättade om vad ”det bästa de vet” är: åka bakom pappa på motor-cykel eller klä sig fin till fest, till exempel. Ytterst sällan framgår vad barnen egentligen tänker och tycker. Ovanligt var också att barnet syns utan att någon av föräldrarna samtidigt finns i närheten. Föräldrar är ”beroendeframkallande”, i den meningen att de får barnet att framstå som mer osjälvständigt. I hälften av exemplen är föräldern inte ens i bakgrunden, utan lika mycket i fokus som barnet. Barnet ses dock inte ens då tala med föräldern. Ännu mindre ser vi till någon kollektiv lek med andra barn eller några direkta äventyr (a a:93-95). 

Vart tog busbarnsgenren vägen?

Svenska barn har alltsedan 1920-talets sex barnfilmer älskat att se barngäng leka äventyr eller som busfrön ställa till det för vuxna, alltifrån ”den ur pedagogisk synpunkt fördärvliga his­torien” (recensenten ”Eva” i tidningen Arbetaren 5/9-22) Ander­s­­­son­skans Kalle (1922, Sigurd Wallén), ett ”pojk­streck i fem akter”. Denna den allra första svenska barnfilmen och de fem efterföljarna var – av de samtida recensionerna att döma – inte alls som påståtts några ”familjefilmer”, utan helt klart uppfattade som för barn. Barnfilmer med andra ord.

Den följdes året därpå upp med Anderssonskans Kalle på nya upptåg (1923, Sigurd Wallén) och ytterligare fyra svenska busstrecks­filmer: Janne Modig (1923, Bror Abelli), En rackarunge (1923, Fredrik Anderson), Anna-Clara och hennes bröder (1923, Per Lind­berg) och Ville Andesons äventyr (1929, Sigurd Wallén). De var alla rackarungefilmer eller ”buspojksäventyr”, en genre som inte heller senare har förlorat sin attraktionskraft. Benämningen ”buspojksäventyr” till trots, hade flickor huvudroller i två av filmerna och flickan i En rack­ar­unge uppvisar tydligen enligt en recensent ett ”sprudlande tjuvpojks-lynne” (se vidare Rönnberg 2012:125-129).

Antiauktoritära rackartygsfilmer förekom förstås också i de amerikanska och brittiska förlagorna redan för 100 år sedan. Dessa barnfilmer var inte heller de det minsta fostrande på ett tuktande sätt. Men vart har genren numera tagit vägen? Hur många busbarnsfilmer från 2000-talet har du sett? Några svenska?

Dagens barnfilmer är förvisso ofta nästan helt i avsaknad av barn överhuvudtaget. Det gäller animerade såväl som spelfilmer. Som jag tog upp i blogginlägget om PIXAR vs Disney (25/1-17), hade bara en tredjedel av Disneyfilmerna fram till 1990 barn som huvudaktörer, men händelserna sågs ändå genomgående främst ur barns syn­vinkel när till exempel en trädocka eller kattungar fick stå för barn. I och med köpet av Pixar blev det än värre och de senaste 15 åren förekommer nästan inga barn alls i bärande talroller, utan föräldrarna (läs: fadern) står i fokus. Detsamma gäller andra produktionsbolag efter millennieskiftet som, bortsett från att de animerar ting, blivit allt ”vuxnare” (läs: barnsliga). 

Egenheten karakteriserar dessutom både filmer för de allra yngsta och för dem som förr kallades för lågstadiebarn. Filmer för barn har alltså i ökande grad tömts på barn, i takt med att animerade långfilmer alltmer vänt sig också till unga vuxna och p.g.a./tack vare filmens motsvarighet till provrörsbarn: datoranimationsteknikens utveckling. Barns röst och barn-aktighet tycks vara viktigare än barns kroppar av kött och blod. Nu dominerar äventyr med hundratals manliga smurfar eller lika många korkade manliga minioner. Den mest sedda utländska barnfilmen i Sverige 2015 var just Minioner/Minions med 660 000 biobesök.

Varför förekommer numera barn knappt i barnfilmer?

Barn brukade alltså gilla att på bio beskåda busigare eller modigare versioner av sig själva, men även i animerade filmer för barn är barn numera allt sällsyntare. För två år sedan gjorde kanadensaren Colin Horgan en inventering av det huvudsakligen engelskspråkiga barnfilms-utbudet mellan 1980-2015, d.v.s. främst amerikanska filmer som dock är de som även lockar flest barn på svenska biografer. Svenskproducerade filmer, t.o.m. de av typen LasseMaja och Sune brukar komma långt ned på listorna över biobesökssiffror.

Horgan utgick från Wikipedias lista över barnfilmer, uteslöt filmer utan biopremiär (gjorda direkt för DVD) och några smala ”utländska” filmer. Återstod gjorde då cirka 750 filmer (med de amerikanska åldersgränserna G och PG, även några aningen vuxnare äventyrs-filmer). Han medger att hans analys inte är hundraprocentigt vetenskaplig, men ger ändå en talande bild: 1980-talet hade 106 barnfilmspremiärer, 90-talet hela 224 stycken, 2000-talet ännu fler (261) och halva 2010-talet (d.v.s. till och med år 2015) 154 barnfilmer, vilket skulle kunna innebära en slutsumma på över 300 barnfilmer år 2020 om samma takt hålls. Samtidigt har andelen barn som driver fram handlingen minskat.

90-talet uppvisade nästan dubbelt så många filmer med barn i huvudroller som decennierna därefter, om man tar hänsyn till det ökade antalet producerade filmer. Andelen barnprota-gonister i barnfilmer minskar alltså, samtidigt som antalet barnfilmer ökar. Allt tyder på att ju fler av filmerna som är live action, desto fler barnprotagonister har de. Omvänt: ju fler animerade filmer, desto färre med barn i ledande roller. I filmer från de senaste 10 åren med en mix av datoranimerat och live action är förhållandet något bättre än i animation enbart. Horgan (a a) har flera grafer som visar på skillnaderna. Barnskådespelare får oftast inte ens röstskådespela barn, utan även där väljs vuxna med tillgjorda röster.

Han framhåller att huvudskälet till att barnprotagonister nästan försvunnit är minskningen av live action-filmer. I mitten av 90-talet – barnfilmaktörers gyllene tid? – var det vanligt med live action-berättelser med och om barn och då vanligare att en spelfilm hade ett barn (ofta barngäng) i huvudrollen än att en animerad film hade det. De exempel som genast poppar upp i huvudet är filmer som Home Alone (1990, Chris Columbus), My Girl (1991, Howard Zieff), Free Willy (1993, Simon Wincer), Matilda (1996, Danny DeVito), som förmodligen haft draghjälp av The Goonies/Dödskallegänget (1985, Richard Donner), E.T. -The Extra-Terrestrial (1982, Steven Spielberg) och Älskling, jag krympte barnen/Honey, I Shrunk the Kids (1989, Joe Johnston).

Tänkbara orsaker?

Varför är det då på detta viset, trots att live action är så mycket billigare att producera? Dels är animationer mer ”universella” i meningen exporterbara. Recensenterna har vidare låtit filmbolagens och biografägarnas definition av vad en barnfilm är få dominera, vilket bidragit till att gränsen mellan barn- och vuxenfilm blivit allt suddigare och filmerna därmed mer av-passade för barnsliga vuxna, som ogärna vill se ett förpubertalt barn busa eller ha spännande äventyr. Sedan har de självupptagna konstnärerna mest bara velat uttrycka sig själva och trott sig göra självbiografiskt präglade filmer om sin egen barndom, men då i sedvanlig ordning undervärderat sin egen ålder ”då” och övervärderat sin mognadsgrad ”då”.

Därtill kommer både en rad samhällsförändringar och medietekniska innovationer. ”Förr” hade man förstås utan sentida datortekniker inte ens kunnat göra dagens animerade filmer, hur gärna man än hade velat. Horgan menar att ett skäl också kan vara, att filmer som The Goonies/Dödskallegänget inte längre är möjliga att göra, eftersom de behöver reella motsvarigheter i form av en värld eller miljö att utforska som förlaga och/eller för tänkbar efterbearbetning i fortsatt lek efter filmvisningen. Det vill säga: en värld som är åtskild från vuxenvärlden, som idag är så övervakande. Sådana miljöer som främjar oberoende och egna lösningar existerar numera knappt. Eller så har denna typ av utforskande överförts till olika interaktiva digitala medier. Inte heller på skärmarna syns dock särskilt många barn till… 

Något slags slutsats

Frågan löd ju inledningsvis: ”Behövs live action-filmer för förskolebarn?” Mitt svar blir "inte nödvändigtvis", men eftersom den är ställd av två svenska barnfilmmakare blir svaret kanske ”ja”, med tanke på hur dyrt och tidskrävande det är att göra animerade filmer. Fast gör i så fall ingen barnskildring som möjligen tilltalar vuxna, utan en riktig barnfilm som barn kan känna igen sig i och finna intressant! Med andra ord: tag inte bara barnets syn-vinkel, utan barnets parti! Lättast sker detta nog ändå i en spelfilm.

Så skapa gärna en svensk Dödskallegänget med handlingskraftiga barn under tio år, som inte nödvändigtvis behöver krympa föräldrarna. Om du verkligen tror på storyn, strunta i om manuset får projektstöd eller inte av Svenska filminstitutets nya barnfilmskonsulent. Filmen lär ändå, om den ur ett barns perspektiv upplevs som intressant, åtminstone spela in sina kostnader. Berättelsen ska inte vara någon barnvariant av Stand by Me (1986, Rob Reiner), men kan kanske handla om några 7-åringar som går på Pokémon Go-jakt, men snubblar över någonting mer betydelsefullt? Gör även samlingskort/spelkort med de humoristiska och/eller modiga karaktärerna!

Eller så för de yngsta en Teletubbies-version med mer sammanhängande story, med lekande utklädda barn eller vuxna i djurdräkt i svensk avfotograferad park- och skogsmiljö: en repetitiv, mild och lekfull variant av denna ålders sex typer av spännande risktagande (se blogginlägget 6/3). Det allra viktigaste för en barnfilmsmakare är emellertid inte valet mellan live eller animerat, eller konst eller bruksfilm, utan att ställa sig frågan: Hur kan barn (av en specifik ålder) tänkas uppleva sin vardag och det här som jag funderar på att göra för en publik i denna ålder? Vilka dagliga småproblem kämpar de med? Vilka önskedrömmar och lekar använder de för att stå ut med oss vuxna?  

Jag har, till skillnad från så många andra bloggare, avhållit mig från att göra min blogg till PR-arena för mig själv eller reklam för mina böcker, men kan i fallet med avsaknaden av receptionsstudier av barns faktiska reaktioner inte avhålla mig från att nämna att det existe-rar 272 intressanta sidor om de allra yngstas reaktioner på olika kortfilmer: Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008 (red. M Rönnberg). Antologin finns att låna på biblioteket, beställa från nätbokhandlar, eller (för 170:- inkl. moms & frakt inom Sverige) direkt från filmforlaget@telia.se

Referenser

Horgan, Colin: A golden age for kids’ movies. But where are the kids?, July 17, 2015

http://www.colinfhorgan.com/colin-horgan/2015/7/17/golden-age-kids-movies-no-kids  

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014

Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012 

Rönnberg, Margareta (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008