Som jag skrev i de tidigare måndagsinläggen (Del I, 28 april; Del II 9 maj) har barn samma rätt som vuxna att rösta, i då äntligen allomfattande, val. Här ska jag visa på felaktigheterna i ytterligare två vanliga invändningar mot denna mänskliga rättighet och dra den enda rimliga moraliska slutsatsen: Rösträtt för alla svenska barn i alla val!
De punkter som jag tagit upp i de två första inläggen i denna fråga – och funnit irrelevanta, bl.a. eftersom de även kan gälla vuxna med rösträtt – är:
1. Barn är okunniga om politik och demokratins funktionssätt?
2. Barn är väl själviska?
3. Men barn saknar ju erfarenhet?
4. Fast barn är så lättpåverkade?
5. Barn är ju nyckfulla, lekfulla och ansvarslösa?
6. Rättigheter bör väl förenas med motsvarande skyldigheter?
7. Rösträttsålder och myndighetsålder bör väl vara identiska?
Varför skulle dessa åldrar med nödvändighet hänga samman? Åldersgränserna för att bli myndig respektive kunna rösta har ju helt olika syften: avsikten med att rösta är att bli erkänd som någon som räknas, att ens specifika grupps intressen erkänns som relevanta, att få politikerna att höra och ta hänsyn till ens åsikter. Att kunna vara med och bestämma tillsammans med andra över sådant som faktiskt rör en.
Myndighetsålder däremot handlar om ett ensamt och personligt ansvar, medan rösträttsålder rör ett kollektivt ansvar, delat med andra. Att vara myndig medför ett helt annat ansvar för personliga handlingar med direkta följder för individens eget och andra individers liv än vad uttryckandet av en (laglig) åsikt gör. Eller borde göra det, men på den punkten brister många vuxna, t.ex. när de kör bil berusade eller överger sina barn.
Fast rösträtten förknippas ändå ofta med ett antal personliga rättigheter som onekligen har 18-årsgräns: att ingå äktenskap, disponera sin ekonomi, ingå juridiskt bindande avtal, ta körkort för bil, köpa cigaretter, konsumera alkohol på restaurang. Det krävs ännu större ansvar för att inte köpa alkohol och cigaretter, vilket många vuxna tycks sakna. Så var bör gränsen för rösträtt egentligen sättas?
Ska kanske bara absolutister och icke-rökare få rösta? Att konsumera alkohol och cigaretter eller ta miljonlån, är handlingar som inte går att göra ogjorda och som ger effekter på krop-pen och eventuellt även på andras kroppar. Men försörjningsplikt då? Även de hustrur som inte haft egen inkomst har ändå fått rösta i snart 100 år. Varför skulle just barns avsaknad av inkomst särbehandlas?
Om några eller flera ”inkompetenta” barn nu skulle ”rösta fel”, får detta inte konsekvenser jämförbara med inkompetenta bilförares agerande, varken för dem själva eller för andra. Att berusad köra ihjäl någon, gifta sig tidigt och skaffa barn, eller ta miljonlån är inget man kan göra ogjort om fyra år eller glömma likt valet av valsedel förra valet.
8. Men rösträttsålder och valbarhetsålder bör väl höra ihop?
Inte nödvändigtvis. Problemet är inte de valda representanternas ålder, utan valmanskårens ålder. Även unga, till och med ålderskvoterade, riksdagsledamöter skulle med dagens röst-rättsålder vara tvungna att gå sina äldre väljares krav till mötes, för att bli omvalda. Sam-mankopplingen av valbarhetsålder med rösträttsålder är också det ett tankefel. Om bara de som kan tänka sig att själva ställa upp på valsedlarna fick rösta, vore rösträkningen över på en kvart. Fast jag tror i och för sig inte att 12-åriga riksdagsledamöter vore någon omöjlig-het. Åren 1945-1974 hade Sverige för övrigt 1-2 år högre valbarhets- än rösträttsålder.
9. Men barn vill inte ens rösta? De är ointresserade eller?
Det som små barn framför allt vill ha större inflytande över, är sin egen vardag: sitt sänggående, tv-tittandet, maträtter, kläder etc. Inte att rösta, invänder nu någon. Men det kan just bero på att de förvägras viktiga och riktiga möjligheter att påverka i större frågor, snarare än något skäl till att de inte bör kunna utöva mer inflytande. Att rösta är en viktig symbolisk rättighet som inte minst åtföljs av övertygelsen om att man verkligen räknas även i andra sammanhang och på andra områden.
Ibland ställs förvisso frågan till barn om de skulle rösta, ifall de fick, och nej-svaren brukar då onekligen överväga. Men enkätsvaren beror delvis på att barnen utgår från samhällets nuvarande syn på saken och har politikernas hittillsvarande förslag och språkbruk i tankar-na. Barn är helt enkelt inte vana vid tanken på att det ens skulle vara möjligt för dem att på detta sätt göra sin röst hörd.
Ett annat skäl till barnens nej, förutom hur valkampanjer hittills bedrivits, skulle också kunna vara att de inte tyckt sig se något parti eller någon kandidat som de skulle vilja rösta på. Hade barn däremot rösträtt, skulle partierna tvingas komma med delvis andra förslag och ta upp mer ”barntillvända” valfrågor. Förutom tala så folk förstår. Till gang för alla ålders-grupper.
10. Ska nu bebisar krypa till valurnorna också?!
Hur ska en 1-åring kunna uttrycka sin politiska vilja, om barnet nu ens har någon sådan?, suckar till sist den ännu inte helt övertygade. Jag pläderar självfallet inte för röstplikt. Ingen förespråkare för barns rösträtt vill tvinga barn att rösta. Alla inser också att förstagångsväl-jarna vid valurnorna snarare troligen skulle vara minst 6-7 år. Förmodligen kommer alltså en lägsta praktiserad rösträttsålder att utkristalliseras av sig självt, då ytterst få förskolebarn lär vilja göra bruk av sin rättighet, men det återstår förstås att se.
Fast man utövar inte nödvändigtvis sin rösträtt, utan den har man, vare sig man använder den eller inte. Bara det att inneha rösträtten är viktigt. Fem procent av de röstberättigade vuxna röstar aldrig och 15 procent bara ibland. Också barn borde kunna göra detsamma, om och när barnen så önskar.
Det tyngsta principiella argumentet för en allmän och lika rösträtt är att alla (inte bara politiker) då i vart fall skulle börja ta barn på större allvar, än vad som nu är fallet. Fler skulle inse att också barn är fullvärdiga medborgare med egna intressen, specifika perspektiv och behov av egna påverkansmöjligheter. Rösträtt till barn skulle göra barn åtminstone aningen mer jämlika med vuxna. Devisen ”en människa, en röst” skulle till sist äntligen bli verklighet.
Skulle någonting verkligen förändras om barn kunde rösta?
Barns rösträtt är en principiell fråga och en viktig symbolfråga, som likt ringar på vattnet skulle inverka på andra frågor rörande barns medverkan och medinflytande i olika sammanhang. Vad utfallet av allmän och lika rösträtt i praktiken skulle bli, är förstås svårt att säga, men intresserar främst pragmatiker (som Olle Wästberg, Expressen 18/1-16). Statsvetarna verkar tippa på en mindre förskjutning mot vänster, om nu miljöpartiet inplaceras där. Oron för eller förhoppningen att, som Ellinor Pettersson skriver i kommentaren (Expr 18/1-16) ”SD äntligen kommer in i kommunerna. Yippie dags för maktskiften !!!!!!” verkar enligt statsvetare vara överdriven.
Finns det då inte bättre alternativ än barns eget röstande?
Professorer i historia och statsvetenskap som Jörgen Weibull och Bo Rothstein såväl som barnläkare har alltsedan mitten av 80-talet föreslagit att föräldrar skulle vara ställföreträdare och rösta åt barnen (1 eller 0,5 röst/barn) eller så en röst per familj (oavsett antal barn). I stort sett alla, utom de unga miljöpartisterna Benjamin Juhlin och Hanna Lindström (SvD 23/5-12) och jag, har anfört pragmatiska skäl till att ge barn ”rösträtt” via deras föräldrar. Man har menat att det skulle ge bättre uppväxtvillkor och att partierna då betydligt mer skulle bry sig om barns intressen och tala ett begripligare språk – till glädje även för vuxna.
Med vuxna som ställföreträdande röstande skulle barnen fortfarande vara omyndigförkla-rade andrarangens medborgare. Andra debattörer har menat att de bägge leden i ”allmän och lika rösträtt” är oförenliga i fallet med de yngsta och hävdat att den allmänna, d.v.s. allom-fattande, rättigheten är viktigare än den lika rösträtten, varför ställföreträdarröstning för 0-8-åringar skulle vara okey. Jag håller alltså inte med om det. Alla barn i landet ska ha rätt att rösta, om de vill och själva gör det i vallokalen.
Även andra förslag har framlagts med syftet att ge barn större inflytande, utan att fullt ut erkänna barns mänskliga rättighet att rösta: t.ex. sänkt rösträttsålder, särskilda barnparla-ment, ett speciellt barn- och ungdomsparti. Inte ens Barnombudsmannen förordade i sitt remissvar till En reformerad grundlag (SOU 2008:125) rösträtt för alla barn, bara en sänkning av rösträttsåldern till 16 år i kommunal- och landstingsval, däremot inte vid riksdagsval. Varför vet jag inte…
Sverige är även i detta avseende efter Norge. Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg (Expressen 18/1-16) skriver: ”I Norge har man försök med sänkt rösträttsålder i vissa kommuner i de lokala valen. Erfarenheterna är genomgående goda. Ingen redovisar några större problem. (Inte heller tycks ungdomsröstandet ha påverkat valresultaten.)”
Vari eventuella problem skulle ha kunnat bestå, får min hjärna att gå igång med t.ex. bilder av otroliga kravallscener när ungdomsgäng bestående av 16-åringar försöker tränga sig förbi äldre röstande, eller röstat in ”oönskade” extrema partirepresentanter eller Kalle Anka. Grannlandet har alltså, även det på försök, i 20 kommuner i Norge vid kommunvalen 2011 och 2015 låtit 16- och 17-åringar rösta.
Nästan lika många 16-17-åringar deltog där som vuxna (57%) men i en av kommunerna hela 77 procent, som där var 10 procent högre än kommuninvånarnas generella deltagande. Det var 11 procent fler än förstasgångsväljarna över 18 år. I stort sett röstade 16-17-åringarna som äldre väljare enligt den norska regeringens evalueringsrapport av valet 2011.
I den juridiska utvärderingen pekas det på att det inte finns något nödvändigt samband mellan rösträttsålder och valbarhetsålder, men att det i och för sig inte finns några skäl till att särskilja dessa, eftersom 16- och 17-åringar har förmågan att rösta såväl som ställa upp i val och vara folkvalda.
Vad gäller sänkt rösträttsålder i olika länder har just 16 år varit det vanligaste förslaget, medan andra har föreslagit 14 år, vilket t.ex. var Nelson Mandelas förslag 1994 för Sydafrikas del. Även 12 år i en Miljöparti-motion (1990/91: K222), 12 år likaså föreslaget av valforskare som professor Frank Aarebrot.
Brasilien, Argentina, Ecuador, Nicaragua, Österrike, Bosnien-Hercegovina m.fl. har redan rösträtt för 16-åringar, medan Österrike är det enda landet i Europa som har 16 år för alla landets val. Andra länder har 16 år vid lokalval (i en av Tysklands delstater även i delstats-val, detsamma gäller delar av Schweiz). I Serbien och Montenegro får 16-åringar som arbetar rösta!
Men bara bara 10 procent av samtliga tillfrågade svenskar tyckte runt millennieskiftet att det skulle vara ett bra förslag att sänka rösträttsåldern till 16 år, enligt valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson. Det är med andra ord uppförsbacke, men motion är ju inne numera.
Oscarssons hemsida 16/1-09 http://www.henrikoscarsson.com/2009_01_01_archive.html
Alltså hög tid att sätta fart på opinionsarbetet! Din demokrati behöver dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar