Åtminstone alltsedan 2002 har den Svenska Barnläkarföreningen företrädd av Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet/Universitetssjukhuset, varnat för de allra yngstas tittande på tv/DVD, ja, allmänt för ”skärmanvändning”. DN Debatt har varit mer än villig att släppa fram professorn, trots att egen forskning och empirisk grund för åsikterna i själva verket saknats (DN 15/4-02, 13/12-05, 18/6-06). Budskapet säljer ju uppenbarligen.
Dagens Nyheter har förstås inte varit hans enda arena, utan flertalet svenska tidningar (t.ex. Svenska Dagbladet, 16/4-15) och åtskilliga föreläsningar landet runt har gjort honom till kändis och auktoritet. Med åren har hans råd förvisso blivit aningen mer tillåtande, eftersom han till punkt och pricka refererat den amerikanska motsvarig-hetens rekommendationer (American Academy of Pediatrics/AAP) om antal OK timmar ”skärmtid” för barn.
Senast författade Hugo Lagercrantz (2017) Svenska Barnläkarföreningens remissvar om ”digitaliseringens risker” för förskolebarns utveckling, hälsa och lärande. I det verkar han inbilla sig att barnen i förskolan ska titta på DVD-er som Baby Einstein och Baby Mozart. Han tycks vidare mena att förskolebarnen hellre ska lära sig engelska och pränta in bokstäverna, än använda digitala verktyg.
Hans främsta argument brukar vara att den unga hjärnan inte är utvecklad nog för att klara av ”snabbt föränderliga bilder” – som om detta skulle känneteckna Baby Mozart eller merparten appar! Hjärnan är förstås inte ”gjord för” att läsa bokstäver eller annan skrift heller, som ju bara existerat i sisådär 6 000 år. Det vill säga alldeles för kort tid för att kunna ge effekter på hjärnstrukturen.
Nej, barns medfödda språk är leken.
Så Lagercrantz, varför inte lobba mot undervisning och för lek?
Det senaste halvåret har jag således gått och väntat på nästa referat av AAP:s senaste rekommendation (2018) torgförd av Hugo Lagercrantz, eller av något annat språkrör för Svenska Barnläkarföreningen. Eller larm från någon hjärnforskare (kanske Sissela Nutley?), vilka numera ju tros kunna förklara allting. Men icke. Den aktuella AAP-rapportens fokus är visserligen inte elektroniska mediers inverkan på barn, men dessa tas ändå upp som tjuvar som stjäl tid från lek utom- och inomhus. Bokläsning, Lagercrantz’ favoritalternativ till lek, är förstås i lika hög grad tidstjuv, åtminstone inomhus.
Detta är förvisso inte den första kliniska AAP-rapporten om lekens avgörande betydelse, utan den kom 2007 (ännu en 2012). Fast sedan dess har ytterligare evidens tillkommit, framhåller läkargruppen bakom studien. Så i brist på lobbyister för lek bland svenska forskare inom neurovetenskap, får läsaren hålla tillgodo med en humaniora-forskare som mig.
Jag ska nu referera och citera ymnigt ur den färska amerikanska barnläkarakademins ”principuttalande/policy statement” The Power of PLAY: A Pediatric Role in Enhancing Development in Young Children (Yogman m.fl. 2018, mina versaler). Det vill säga på svenska ≈ ”Lekens kraft. Barnläkarens roll för att främja de yngstas utveckling”. (Rapporten saknar sidnumrering, därmed även mina citat och referat.)
Jag ska nu referera och citera ymnigt ur den färska amerikanska barnläkarakademins ”principuttalande/policy statement” The Power of PLAY: A Pediatric Role in Enhancing Development in Young Children (Yogman m.fl. 2018, mina versaler). Det vill säga på svenska ≈ ”Lekens kraft. Barnläkarens roll för att främja de yngstas utveckling”. (Rapporten saknar sidnumrering, därmed även mina citat och referat.)
Är läsaren förskolepedagog, rekommenderar jag att vissa citat kopieras, förstoras och sätts upp på väggarna i förskolans entré. Citaten bör alla tydligt avslutas med avsän-daren: ”Amerikanska barnläkarakademin/AAP” alternativt ”Amerikanska barnläkar-föreningen/AAP”. Skälet är givetvis att föräldrarna verkligen ska inse att barn – enligt betrodda auktoriteter såsom barnläkare – aldrig kan lära sig bättre än just genom att leka.
Jag förstår ju att ingen förskollärare skulle komma på idén med regelrätta lektioner för 2-4-åringar. Fast jag kan tänka mig att en del föräldrar, när de hör att det hädanefter ska förekomma undervisning i förskolan, (gillande?) föreställer sig mer av direkt skol-förberedelse, bokstavsdrill och faktakunskaper. Eller, likt Hugo Lagercrantz (i remissen 2017), att koltbarn ska lära sig främmande språk.
Att leka är att syssla med brain building!
Redan i Abstract står ”Lek är ingen lättsinnig sak: den stärker hjärnans struktur och funktioner och främjar den exekutiva funktionen (d.v.s. själva lärandeprocessen, snarare än innehållet), vilket låter oss sträva mot mål och ignorera distraktioner. […] Denna kliniska rapport förser barnläkare med den information de behöver för att promota lekens fördelar och skriva ut lek på recept vid barnkontroller. […] I en tid när förskoleverksamheter pressas att lägga till allt fler undervisande inslag, och mindre av lekfullt lärande, kan barnläkare spela en viktig roll vad gäller att betona en väl avvägd läroplan.”
Kanske behövs också ny väggutsmyckning för anställda på barnavårdscentraler?!
För att få en övertygande start – och snylta på hjärnforskningens goda renommé – är det kanske bäst att grunda framställningen med något om hjärnan från rapporten, hämtat under rubriken ”Hjärnans struktur & funktionssätt”. (Merparten av forskningen har förstås av etiska skäl genomförts på råttor):
”Lek leder till förändringar på molekylär (epigenetisk), cell- (neuronal anslutning) och beteendenivå (socio-emotionella och exekutiva funktionsfärdigheter) som främjar lärande och adaptivt och/eller prosocialt beteende. […) Jaak Panksepp [1998], hjärnforskare och psykolog, som utförligt studerat emotioners neurologiska bas hos djur, menar att lek är ett av sju med-födda system i mellanhjärnan.
Råttor älskar tuffa lekar och ger ifrån sig ett distinkt ljud som Panksepp etiketterat som 'rått-skratt'. Hos unga råttor tycks lek initiera bestående förändringar i de områden av hjärnan som används för tänkande och till att processa socialt samspel.”
Neuro-inspirerad överkurs
Liten överkurs exklusivt för dem som begriper detta, varav jag inte är en, för att antyda att detta är en pålitlig rapport med mängder av hänvisningar till forskningsstudier inom diverse områden:
”The dendritic length, complexity, and spine density of the medial prefrontal cortex (PFC) are refined by play. The brain-derived neurotrophic factor (BDNF [brain-derived neurotrophic factor]) is a member of the neurotrophin family of growth factors that acts to support the survival of existing neurons and encourage the growth and differentiation of new neurons and synapses. It is known to be important for long-term memory and social learning.
Play stimulates the production of BDNF in RNA [ribonucleic acid] in the amygdala, dorsolateral frontal cortex, hippocampus, and pons. Gene expression analyses indicate that the activities of approximately one-third of the 1200 genes in the frontal and posterior cortical regions were significantly modified by play within an hour after a 30-minute play session. The gene that showed the largest effect was BDNF. Conversely, rat pup adversity, depression, and stress appear to result in the methylation and downregulation of the BDNF gene in the PFC.”
Hos människobarn ökar lek barnens nyfikenhet, vilket även främjar deras minne och lärande. Lek hjälper inte bara råttor utan också barn att hantera stress, till exempel vid förändringar i tillvaron. När 3–4-åringar som var oroliga för att börja förskolan slumpvis antingen fick leka med leksaker alternativt med kamrater i 15 minuter, eller så lyssna på en pedagog som läste en berättelse, uppvisade deltagarna i lekgruppen dubbelt så stor minskning av oro som de som blev lästa för.
Den ostrukturerade lekens fördelar
”Lekens fördelar är omfattande och väldokumenterade och inkluderar förbättringar vad gäller exekutiva funktioner [avseende själva lärandeprocessen, snarare än det specifika innehåll som lärs], språk, tidiga matematikfärdigheter (stora tal och rumsliga begrepp), social utveckling, kamratrelationer, fysisk utveckling och hälsa, samt en förstärkt känsla av kontroll över de egna handlingarna.”
Lekens främsta fördel, vad lärandeprocessen anbelangar, består av tre dimensioner: kognitiv flexibilitet, impulskontroll och arbetsminne. Sammantagna möjliggör dessa tre att barnets uppmärksamhet bibehålls, distraherande detaljer filtreras bort, bättre själv-kontroll och bättre problemlösningsförmåga, samt mental flexibilitet. De motväger barnets impulsivitet, emotionalitet och aggressivitet.
Leken med kamrater ger barnet möjligheter att förhandla och lösa problem beträffande till exempel lekens regler, vilket gör att barnet lär sig använda ett mer avancerat språk. Låtsaslek främjar självreglering, tack vare att barnen måste samarbeta kring den gemensamma föreställda världen och komma överens om hur de låtsas och hur de fiktiva rollerna ska agera, vilket förbättrar deras förmåga att dra slutsatser om hypo-
tetiska händelser.
tetiska händelser.
Sammanfattningsvis talar bland annat detta nedan till förmån för barns självstyrda lek:
– förbättrade sociala färdigheter såsom turtagande, förmåga att lyssna och samarbeta
– mer avancerat tänkande
– bättre förmåga att lösa problem
– stärker självkänslan
– utvecklar språket
– bidrar till kreativt tänkande
– identifierar de egna känslorna
– är empatiskt utvecklande
– möjliggör sinnliga självuttryck
– tränar symboliska uttryck
– bearbetar/förbereder inför oro, rädsla, stress & andra negativa känslor
– testar ens fysiska styrka och mod
Ökningen av strukturerade aktiviteter i förskolan oroar läkarna
Ostrukturerad lek, det vill säga av den sort som barnen själva bestämmer och har makten över och kan leka på egna villkor, har alltså otroligt många utvecklingsfördelar. I Introduktionen oroar sig barnläkarkommittén dock för att ett ökat samhälleligt fokus på skolförberedelser och skolmognad lett till en betoning av strukturerade aktiviteter redan i förskolan, utformade för att maximera kommande skolresultat. Samtidigt har lekfullt lärande minskat i motsvarande grad.
Sociala färdigheter, som utgör delar av lekens lärdomar, möjliggör emellertid att barn kan lyssna på anvisningar, vara uppmärksamma, lösa dispyter med hjälp av ord och fokusera på uppgifter, utan att behöva ständig övervakning. Också detta är förstås skolförberedande. I leken räknas och mäts och jämförs det likaså inte sällan.
En färsk utvärdering av en matematikintervention i förskolan uppvisade nästan inte alls några förbättrade mattefärdigheter senare i grundskolan. Ändå sätts förberedande litteracitets- och matematikträning in på många håll. Förskolebarn kan förvisso lära sig ett specifikt innehåll, men dagens förskoleverksamheter [i USA] har långt fler didaktiska inslag än för 20 år sedan. När ska barnen då hinna leka?
Rapporten särskiljer dock noga barnstyrd lek respektive vuxenvägledd lek. Självstyrd lek, säger läkarrepresentanterna, är avgörande för barns utforskande av världen och för deras förståelse av sig själva:
”Guidad lek bibehåller barnets känsla av makt och kontroll över den, på så sätt att barnet tar initiativet till leken, men den äger antingen rum i en miljö som en vuxen noggrant skapat med ett lärandemål i åtanke [ett museums barnutställning tas som exempel, såväl som en montessori-uppgift]. Eller så förekommer den i en miljö i vilken vuxna kompletterar det barnledda utforskandet med frågor eller kommentarer, som subtilt vägleder barnet mot ett mål.”
Barnläkarföreningens slutsatser om förskoleverksamhet
”Den falska uppdelningen mellan lek och formellt lärande utmanas nu av utbildnings-forskare som bekräftar värdet av lärandet i den barnstyrda leken och i av vuxna guidad lek, som tillvaratar styrkan hos bägge närmandena och kan vara väsentliga för att förbättra exekutiva funktioner [=lärandeprocessen].”
Exekutiva funktionsfärdigheter är grundläggande för att barnet ska vara redo för, och sedan lyckas i, skolan vilket ger mandat åt en förskjutning av läkarnas rekommenda-tioner vad utbildning i förskola och förskoleklass anbelangar:
”Kindergarten [≈förskoleklass för 5-6-åringar] bör ge barn en möjlighet till lekfullt samarbete och experimenterande, det vill säga ett annorlunda närmande än den modell som idag mark-nadsför mer specifik undervisning på bekostnad av lärande genom leken. Den framväxande alternativa modellen syftar till att förebygga skadlig stress och bygga motståndskraft […] vi vill skydda hjärnan, så att den kan lära nya färdigheter.”
”Att ägna sig åt glädjen i att lära genom lek främjar sannolikt bättre [än tidig undervis-ning] skolframgångar på längre sikt.”
Barnläkarakademins rekommendationer till barnläkare & Co
Kanske behövs också ny väggutsmyckning på svenska barnavårdscentraler?! Den amerikanska barnläkarakademin har bland annat dessa rekommendationer för barnläkare som vill nå föräldrar och andra:
”– verka för skyddet av barns tid till ostrukturerad lek, med tanke på dess otaliga fördelar!
– rekommendera personal inom förskolan att fokusera på lärande genom lek, snarare än genom undervisning, och låt barnen ta ledningen och följa sin egen nyfikenhet!
– kommunicera detta budskap till beslutsfattare, lagstiftare och undervisningsadministratörer, såväl som till en bred publik!”
Behövs ”lek på recept” – eller räcker ekonomiska argument?
Forskare brukar förstås inte komma med värdeomdömen eller skämt, men talet om ”lek på recept” ska givetvis tas som ett retoriskt grepp för att föra fram budskapet om lekens omistliga värde. Läkarna säger sig göra det eftersom leken upplevs vara hotad. Rapportens huvudförfattare (Michael Yogman) var (enligt New York Times 20/8-18) till och med glatt överraskad av att barnläkarakademins ledning lät ordalydelsen om "lekförskrivning" få stå kvar i slutrapporten.
Inget går dock förstås fram så effektivt som ekonomiska argument… Läkarna citerar en text från Museum of Modern Art i New York 2012, med anledning av utställningen “The Century of the Child: 1900–2000”:
”Lek är för 2000-talet vad arbetet var för industrialismen”.
Informationsekonomin kräver, till skillnad från den tidigare industriella, mer innovation och mindre av imitation, mer kreativitet och mindre konformitet. De senaste två århundradenas undervisningsmetoder, som mer byggde på memorering och fakta-kunskaper, måste ersättas av mer självständigt sökande och lekfullhet.
Ändå går utvecklingen i rakt motsatt riktning: 12 timmars lekförlust/vecka!!
Från 1981 till 1997 sägs amerikanska barns tid för lek enligt Barnläkarakademin/AAP ha minskat med 25 procent. Barn i åldern 3–12 år har förlorat 12 timmar fri tid per vecka. På grund av ökande skolkrav och akademisk press, har 30 procent av USA:s förskoleklasser inte ens längre några raster.
Vill också vi verkligen ha det så?
Not
Rapporten är givetvis uppbackad av 147 referenser, som jag här överlåter åt special-intresserade att ta del av i originaltexten (se länken under min Referens nedan!).
Länkar till tre av mina tidigare inlägg om olika rapporter om ”skärmtid” från American Academy of Pediatrics/AAP finns även de nedan.
Referens
Yogman, Michael, Garner, Andrew, Hutchinson, Jeffrey, Hirsh-Pasek, Kathy & Michnick Golinkoff, Roberta (COMMITTEE ON PSYCHOSOCIAL ASPECTS OF CHILD AND FAMILY HEALTH, COUNCIL ON COMMUNICATIONS AND MEDIA): "The Power of Play: A Pediatric Role in Enhancing Development in Young Children," PEDIATRICS 142 (September 2018):3
Mina tidigare blogginlägg om Amerikanska barnläkarakademin:
onsdag 23 september 2015
måndag 11 april 2016
onsdag 6 april 2016
Amerikanska barnläkarakademins nya riktlinjer för barn & medier 2016 ser ”skärmtid” som ”vanlig” tid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar