Vem skriver en barnlitteraturforskare egentligen för? Bara för kollegerna? För att verka mest "normkritisk"?

Denna sommar har jag läst några artiklar av forskare i litteraturvetenskap med inriktning mot barnlitteratur som fått mig att ställa rubrikens frågor. Jag förstår inte deras användning av, för deras text helt centrala, begrepp… Mitt eget fel, säger de möjligen? 

Kanske det, men är jag verkligen så utanför den grupp som forskarna förmodligen vänder sig till? Eller åtminstone borde informera, med tanke på ”den tredje uppgiften” – högskolors/universitets och forskares skyldighet att dela med sig av sin kunskap och sina resultat – när nu deras forskning är finansierad av skattemedel.

Mina egna formella litteraturvetenskapliga kunskaper är visserligen 45-50 år gamla (tre terminer Litteraturvetenskap på A-, B-, C-nivå, samt en termin American Literature på D-nivån i engelska) och humanistiska discipliner förnyar sig ju nästan varje decennium, med hjälp av allt snårigare teoretiska moden och begrepp. Men jag borde väl ändå kunna begripa vad dagens litteraturvetare menar, ifall de skriver för andra än införstådda kolleger med samma inriktning? Ska inte forskningens ”avnämare” och finansiärer, exempelvis pedagoger inom förskola och skola, kunna få ut något av forskningsresultaten? 

Går det att vitalisera det offentliga samtalet, om begreppen är obegripliga eller brukas på ett diffust sätt? Allra värst för ökade insikter är kanske när till synes vardagliga ord eller begrepp används på avvikande, men aldrig klargjorda, sätt. ”Norm” till exempel. Bättre torde då vara att det skapades helt nya latin- eller grekiskklingande termer, så att läsaren inte automatiskt tog sin egen innebörd för given även i den aktuella texten. 

Kritikkritik

Jag ska denna och kommande vecka ta upp exempel på begrepp som enligt min mening används på svårbegripliga eller högst varierande sätt, till och med inom en och samma text eller forskningsprojekt. Idag är det ”normer” och ”normkritik”, varav det sistnämnda är ett helsvenskt påfund. Ordet finns alltså ej på andra språk än skandinaviska, vilket annars skulle kunna bidra till klargöranden. 

Nästa vecka ska jag ta upp ”ekokritik/ecocriticism/ecocritique i litteraturen”, något som för åtminstone mina tankar till ekologi. Fast vem kan vara kritisk till ekologi, i meningen kunskaper om samspelet mellan levande organismer och deras livsmiljöer? Kan verkligen litteraturvetare ha tungt vägande åsikter om det?! Eller avses någonting helt annat med denna ”kritik”? Vi får väl se, men det mest förbryllande är att det börjar med ”eko-”. Slutledet ”kritik” betyder här förmodligen varken ”klander” eller ”kvalitets-bedömning” av typen ”recension”.

”Kritik” är numera onekligen inne, men under mina uppsalastudier 1969–1975 syftade slutledet i ”litteraturkritik” på något helt annat (nämligen ideologikritik) än det ofta tycks göra idag. Så vad är ”normkritik”? 

Nationella sekretariatet för genusforskning som låter auktoritativt och väl borde veta, då det inte bara inskränker sig till sociala normer avseende genus, utan även berör jämställdhetsfrågor rörande etnicitet, klass, ålder, sexualitet etc, har denna definition: 

”En norm brukar beteckna det ’normala’, ofta outtalat godtagbara beteendet i en social grupp. Det kan handla om utseende och klädsel såväl som handlingar […] Normkritik är ett samlingsbegrepp för metoder och teorier för att förskjuta perspektivet från att fokusera på avvikare från normen, till att belysa den norm som tas för given” (https://www.genus.se/ord/normnormkritik/) [6/8-18].

Varken utseende eller klädsel är visserligen något beteende, men jag kan förstås själv fylla i att den andra meningen i citatet ovan syftar på de handlingar som leder till hur gruppens medlemmar underförstått ”borde” se ut och rätta sig efter. Rimligen kan det inte vara någon minoritet eller maktlös grupp som tillåts ha avgörande åsikter om detta. Fast hur någon borde göra något visst är, som jag ser det, en förhållandevis svag "rekommendation", eftersom det bara är underförstått och således inte detsamma som att alla inom gruppen beordras göra detta.

Med andra ord avser norm ovan uppenbarligen 1) en majoritets eller dominerande grupps 2) åsikter om vad som utgör 3) förväntade eller acceptabla handlingar och praktiker inom gruppen. Således inget förbud, inget som gruppmedlemmarna inte får, inte något som de ”måste” eller ”ska” – vilket dock ofta hävdas. Däremot är normbeteendet det automatiskt för givet tagna, eftersom vanligast. Tillhör man inte gruppen, vill man inte tillhöra den, kan man rimligen inte vara en avvikare från dess norm.

Uppenbart blir då att normkritik i grunden handlar om motinlägg i en maktkamp inom en viss grupp, där vissa undergrupper strider om att bli större genom att minska dominerande gruppers inflytande. Alla tycks dock inte använda begreppen så.

Normkritik, normvidgning, normbrott, normativ position?

I en antologi som jag själv medverkar i skriver litteraturdocenten Maria Jönsson (2017) under rubriken ”Normer i normkritisk barnlitteratur”, men utan att förklara vad hon i sitt bidrag menar med normer. Innebörden tas bara för given. Jag kan alltså helt instämma i hennes påstående ”Normen är ofta ’tyst’ och osynlig men kan synliggöras och ifrågasättas bland annat genom normbrott” (a a:15)… 

Kanske innebär det ett normbrott av mig att ifrågasätta barnlitteraturforskning, men begriplighet är väl ändå en förutsättning inte bara för att unga läsare av barnböcker ska kunna ta till vara sina demokratiska rättigheter, så som framhävs i antologins baksidestext? Hur ska en vuxen läsare kunna förstå antologibidragets bruk av ord som normkritik, normbrott, normavvikelse, normativ position och normvidgning, använda i docentens analys av barnböcker från förlag som Sagolikt och Olika, ifall vederbörande inte vet vad förledet ”norm-” här syftar på?

Närmast en uttalad definition eller precisering av hur Jönsson själv använder normbegreppet är att en norm är detsamma som ”ett imperativ” (a a:22) – det vill säga en uppmaning eller befallning, något som människor ska göra? Men är det i så fall verkligen bra att ”vidga” en uppmaning, för dem som ”befalls”? Är en ”vidgad norm” fortfarande samma norm? Ens en norm – eller enbart en rekommendation? Hon skriver därutöver om ”marginaliserade grupper och identiteter” såsom ”det som avviker från normen” (2017:15). Kritiserar normen alltså andras identiteter? Själv har jag (precis som ”sekretariatet” ovan) fått för mig att normer syftar på den egna gruppens handlande och praktiker, inte på identiteter. Vem bestämmer vilka som ingår i gruppen och således "måste" rätta sig efter normen? Existerar tvångsmed-lemskap?

Vidare citerar Jönsson förlaget Olikas tal om ”förlegade normer” – förlegade enligt vem? Enligt den mäktiga sociala grupp som omfattar normen och bestämmer vad som är acceptabelt för dess gruppmedlemmar? Ifall otidsenlig, vore den väl i så fall inte längre gruppens norm? Den frågan ställer hon sig dock aldrig. Läsaren får däremot veta att det ”att vara kär” i dagens barnböcker är en ”normativ position”, ett obligatorium eller kanske rent av någonting ”tvångsmässigt” (a a:28). Detta "tvång" gäller enligt Jönsson tydligen för traditionell barnlitteratur såväl som för normkritisk sådan. Fast hur skiljer sig en ”normativ position” från en norm?

Normkritik avseende representationen av ”identiteter”

Det som normkritisk barnlitteratur här beskrivs handla om, är främst två mindre förlags böckers ”representation” av ”företrädare” för specifika grupper. ”Representation” är ännu ett för icke-invigda förbryllande direktimporterat svengelskt ord, som kan ha (minst) två olikartade innebörder. I just detta fall inte med den kvantitativa innebörden ”andel av” X, vilket annars också kan vara fallet: andelen svarta kontra vita huvudpersoner eller figurer i en bok har ju länge räknats. 

Snarare avses här med ”representation” litteraturteoriers kvalitativa variant: ”återgivningen” eller ”framställningen” av figurerna, berättelsers karaktärsteckning via markörer givna huvudfigurerna av typen könat egennamn (Oskar vs Alice t.ex.), deras genus, hudfärg eller sexuella läggning, så som dessa framgår i bild eller ord. Fast egentligen åsyftas vilka handlingar som huvudfigurer kategoriserade utifrån dessa indelningar utför. 

Fokus i alternativförlagens böcker läggs förvisso på det helt ”normala”, sådant som också de marginaliserade beskrivs göra, ”trots” att karaktärernas ”identiteter” nu avviker från normen. Jönsson kritiserar emellertid att kärlek används som smörjmedel för mångfaldsfrågor, exemplifierat med böcker om en ”marginaliserad” prinsessa som tillåts gifta sig med en flicka, en flicka som ”tillåts” älska en pojke med Downs syndrom, en rullstolsburen flicka som ”tillåts” älska den nya pojken i klassen. Deras handlande överensstämmer med normen ”bli kär!”, men handlingen utförs av enligt normen ”fel” identiteter.

Jönsson anser att berättelserna som huvudpersonerna ingår i trots deras "normala" handlande ändå är oförändrade, eftersom de inte bidrar till någon avmystifiering av kärleken (a a:21), vilket de tydligen borde göra… Att ”bli kär” framstår som något naturgivet, ”normalt” – en norm helt enkelt. Det jämlika men normativa budskapet till alla är tydligen uppmaningen: ”Bli kär!” Det är inte bra, enligt litteraturdocenten. Jönsson hävdar förvisso inte att det är fel att även marginaliserade grupper omfattas av ”bli-kär!”-”normen” och på så vis blir mindre marginaliserade, utan att det är normen i sig som är föga önskvärd. 

Enligt vem (förutom umeådocenten själv), framgår inte. Kanske enligt vissa 70-talsfeminister, men det kan jag inte dra mig till minnes, trots att jag var med på den tiden. Kan det förflutna för övrigt agera normkritiskt idag? Det normerande borde rimligtvis vara enligt någon nu rätt stor och mäktig, icke-marginaliserad grupp som synar sig själv? Eller kan även mäktiga minoriteter och till och med individer (typ forskare och litteraturkritiker) uppställa normer, befalla hur det istället bör vara? Och varför kritisera just alternativberättelser för deras "förälskelsenorm", ifall nu nästan all ungdomslitteratur uppvisar temat?

Normkritiska barnböcker bryter ej mot berättandets ”normer”

Av Jönssons text att döma, kan dock i barnböcker inte bara en känsla som förälskelse eller framställningen av specifika grupper av människor utgöra eller ”propagera” för en norm, utan även ett (enligt henne) föråldrat litterärt berättande! Inte bara de förstnämnda typerna borde enligt henne motarbetas. Nu måste ”norm” väl rimligen innebära någonting helt annat?! Njae, vi får aldrig riktigt veta vad ”litterära normbrott” är, fast normer är väl ändå sociala relationer? Inte litterära?

Eller kan ”normkritik” även inkludera litterärt berättande som en form av ”beteende” inom en social grupp och barnboksförfattare utgöra denna skärskådade grupp? Vem kommer då med "imperativ" till författare? Andra författare? Kritiker? Barnlitteratur-vetare? Om det sägs inget, men underförstått så verkar det så i detta antologibidrag… Vore i så fall intressant att ha fått motiverat!

Drygt två tredjedelar in i sin text tar Jönsson alltså upp ett tredje möjligt område för normkritik: narrationen. Nämligen det som hon exemplifierar med hjälp av en konstnärlig bilderboks förment föredömliga icke-normativa berättande, vilket anses göra även den berättelsen normkritisk, trots bokens vithets- och genusnormer. Dessa anses nu nämligen rätt ovidkommande, med tanke på det ”subversiva” berättandet… Detta icke-normativa berättande inte bara uppväger utan övertrumfar av allt att döma bokens ”okritiska” representation, eftersom hur barnböcker är berättade enligt docenten anses viktigare än vilka karaktärer och handlingar som är återgivna. 

Paret Thomas och Anna-Clara Tidholm är tydligen subversiva avvikare från berättandenormen och på så sätt ”normkritiska”? Ty i deras bilderbok En som du inte känner (2010) ifrågasätts enligt Jönsson föreställningar om hur ett möte mellan en uppskattningsvis 9–10-årig pojke och en jämnårig flicka, springande på en strand, såväl som (vems?) idéer om hur ”en lära-känna-process ska gå till” (a a:26) eller i vart fall hur en sådan ska berättas. ”Det som är viktigt i berättelsen verkar vara själva relationen mellan de två barnen, en relation som kommer före identitet och namngivande” (ibid). Därmed sägs makarna Tidholm enligt Jönsson tematisera…

… ”själva frågan om representation som är så viktig i de normkritiska böckerna. Deras [=paret Tidholms] böcker ifrågasätter betydelsen av ett namn, av att veta VAD någon är (i termer av hudfärg, genus, sexualitet och så vidare). Istället hamnar fokus på det ögonblick när någon går från att vara ett vad till att bli en vem för en annan människa” (a a:26, versaler i original).

Den litterära kvalitetsnormen smygs in bakvägen…

"Normbrott" avseende hur händelserna är organiserade tidsmässigt och i andra hänseenden görs nu till ett estetiskt kvalitetskriterium: hög kvalitet anses tydligen det vara, som på ett lagom sätt bryter mot gängse berättartekniska formler. Här är normbrott och avvikare från normen alltså något att hylla och efterfråga, förutsatt att man är radikal:

”Det potentiellt subversiva ligger på berättandets och inte representationens nivå. Det finns en annan radikalitet och mer progressiv barnsyn i mycket av den barnlitteratur som i debatten påstås vara (och ibland kanske också är) omedveten om sådant som genus och hudfärg” (Jönsson 2017:26)!

Representerar nu plötsligt de uttalat nomkritiska förlagens böcker som följer ”normen” för berättande alltså ”normen”, medan konstnärerna är normkritiska avvikare? Skapar traditionella narrationsnormer således fördomar, som gör att konstnärerna marginaliseras? Fast leder inte sådan "marginalisering" tvärtom till hög litterär status? Borde då inte också mänskliga "avvikare" vad gäller genus, etnicitet etc få hög status?

Om normkritik handlar om att en undergrupp ifrågasätter en dominerande grupps ”normalitet”, är då alltså bilderbokskonstnärerna ”onormala” – och deras verk bedömda som oacceptabla, resultatet av ett icke godtagbart beteende? Eller precis tvärtom? Blir kritiker och forskare nu den normsättande grupp som tar sig rätten att utfärda imperativ? Det vet vi inget om eftersom Jönsson aldrig preciserat sitt norm-begrepp.

Det finns förvisso andra sätt att förklara normer och att granska den egna positionen ingår i normkritik. På Jämställdhetsmyndighetens portal Jämställ.nu ges denna beskrivning:

”Vad som framställs som 'normalt' ger den som uppfattas som 'normal' utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. 'Det normala' eller 'vi' skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, 'det avvikande' eller 'dom Andra' där de som tillhör normen kan tycka till om, värdera, benämna och avgöra i vilken utsträckning det avvikande ska tolereras eller ej.

Den som följer normen har makt och utrymme att antingen upprätthålla normen eller bidra till förändring av den. Det gäller såväl på person-­ som organisations­- och samhällsnivå” http://www.jamstall.nu/fakta/normkritik/  [8/8-18] 

Inomlitterär maktkamp? Forskaren som litteraturkritiker?

En som du inte känner tas alltså som exempel på denna inomlitterära maktkamp i skenet av normkritik. Jag vill dock invända att det även i denna bilderbok, för karaktärerna inbördes, är klart att de är av motsatta kön, har samma hudfärg, är jämnåriga och talar samma språk. Detsamma torde gälla för läsande eller åhörande barn, utgående från bilderna och den verbala berättaren som är pojken själv. Jag har emellertid ej prövat denna titel på några barn och kan således inte uttala mig om deras reaktioner. (Ett tipps till studenter, således.)

I boken gestaltas trots allt tydligt en ljushyad pojke som dess berättarjag. Denne återger sitt första möte med en likaledes vit, blond, snabbfotad tjej i klänning. Hon vill till en början inte säga vad hon heter, kanske på skämt, men de leker på barntypiskt vis ändå ett bra tag tillsammans. Slutligen presenterar de sig för varandra också med hjälp av sina ”egen”-namn. Det vill säga de namn som föräldrarna givit dem.

Definitionen av norm och normkritik på Nationella sekretariatet för genusforskning framhöll att normkritik är ett samlingsbegrepp för metoder och teorier för att förskjuta perspektivet från att fokusera på avvikare från normen, till att belysa den norm som tas för given” (https://www.genus.se/ord/normnormkritik/) [7/6-18].

I Jönssons text fokuseras som ett slags avgörande vändpunkt ”avvikarnas" agerande. Det vill säga berättandet hos etablerade bilderbokskonstnärer såsom paret Tidholm, jämfört med den slentriannorm som andra – mindre estetiskt upphöjda – bilderboksförfattare sägs ta för ”normal”… En som du inte känner förlänas dock betydligt noggrannare närgranskning än böckerna från Sagolikt och Olika, med deras – mindre "progressiva" – ”normala” ”norm” för bilderboksberättande. Docenten själv är med andra ord inte ”normkritisk”? Fast vem, om någon, är normkritisk mot den litterära kvalitetsnormen som ju bygger på normbrott?!

Rimligen kan väl de ”normala” författarna och utgivarna på Sagolikt och Olika inte sägas ha utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter att till exempel värdera ”avvikare”?

Normbytesprojekt?

Själv lyckas jag inte upptäcka någon större skillnad mellan hur berättelserna är uppbyggda. Berättandets struktur i Tidholms bok påstås dock resultera i en mer progressiv barnsyn, genom att spränga formen (= normen?) för ett linjärt berättande från a till ö, samt genom att inte redan på första sidan ange namnen på pojken respektive flickan. Detta anses betyda mer än karaktärsteckningen och figurernas traditionella grupptillhörigheter. Fast genom andra markörer än egennamn verkar det från allra första början vara uppenbart även för unga läsare, att det är fråga om en pojke som möter en flicka, snarare än två barn av okänt kön och andra okända ”identiteter” som möts.

Jönsson menar ändå att tidholmarnas bilderbok ”ställer frågor om vad det innebär att vara någon, ett subjekt, och vad namngivning är bra för” (a a:23). Hon kan möjligen ha rätt, även om just jag inte lyckas se någon avgörande skillnad i detta avseende. Denna pedagogiska fråga kan bara avgöras med hjälp av kunskaper om hur barnhörskådare förstår berättandet. För det krävs vad som verkar vara ett anatema för litteraturvetare: barnsrespons-/receptionsstudier. Barnen skulle förmodligen undra över ”du” i bokens titel och ha intressanta synpunkter på huruvida barnen känner varandra vid berättelsens slut, är min gissning.

“Normkritik handlar om att sätta fokus på makt, på det som uppfattas som önskvärt”, är ett ofta upprepat citat. Jönssons blindhet eller bjälke i det egna ögat är att inte se sin egen makt. Att ”den avvikande vill känna sig sedd” gäller uppenbarligen även kvalitetsförfattare och kvalitetskonstnärer, såväl som kvalitetsläsare av typen litteraturforskare?

Normkritik, normvidgning, normavvikelse, normbrott, normativ position… Med ett så elastiskt normbegrepp som normkritikens, bäddar användaren för att själv bli utsatt för ”normkritik”. Jönsson vill förmodligen framstå som normkritisk, men blir inte varse sin egen norm. Varpå jag ifrågasätter hennes normkritik – och jag i min tur förmodligen normkritiseras?

Är normkritik egentligen bara ett kontinuerligt normbytesprojekt, uttryck för en maktkamp där nuvarande dominerande ”dåliga” normer/majoritetsnormer utmanas och anses ska bytas ut mot nya, ”goda” och renare minoritetsnormer? Allt i ett ”påverkanstänk” influerat av (enligt en enig medieforskning) förlegade injektionsspruteteorier?

Konklusion: också viss normkritik är – dubbelt – normativ

Maria Jönsson utdelar med andra ord både ris och ros till normkritiken. Dels ifrågasätts en viss norm som enligt henne själv och framför allt enligt de normkritiska författarnas och förlagens berättelser bör ersättas av en annan, ”mindre förlegad”, norm (exempelvis avseende de ”identiteter” som skyddas mot diskriminering). Alltså är de normkritiska själva normativa. Eller så motarbetas en sorts dålig norm, medan en annan sorts (enligt forskaren själv) likaledes dålig (såsom ”bli kär!”-”normen”) tvärtom uppmuntras eller utnyttjas av förlagen ifråga, för att normbrotten eller normbytet ska gå att svälja bland allmänheten. 

Dels sägs sättet att berätta i den normkritiska barnlitteraturen enligt docenten vara föga ”normbrytande”: ”Berättelsen förblir alltså ’straight’ även om karaktärerna är skeva” (a a:21). Sättet att bygga upp historien, narrationen, är tydligen rent av mer avgörande för berättelsens normkritiska betyg än karaktärernas genus, ålder, sexualitet eller etnicitet, om man ska tro Jönsson. ”Skeva” berättelser med ”straighta” karaktärer är med andra ord att föredra? Även enligt barnen? Tillåt mig tvivla!

Jönsson hävdar att berättelserna från de alternativförlag som berömmer sig av att ha ett ”normkritiskt” perspektiv i själva verket inte alls gör det, utan bara uppvisar ett toleransperspektiv. Toleranspedagogik lyfter antingen uttalat (via ”alternativ” huvudkaraktär, dialog, tema, motiv) fram ”normala” aktiviteter såsom självklara även för dem som avviker från normen, uppvärderar marginaliserade grupper eller ”identiteter” vad genus, etnicitet, hudfärg, sexualitet, funktionsnedsättning anbelangar. Eller så förs mångfald närmast osynligt in, exempelvis med hjälp av ”alternativa” bifigurers ”normtypiska” – men enligt Jönsson för alla människor tveksamma – handlingar, eller så via banala bakgrundsdetaljer insmugna mer i förbifarten. Bäggedera anses enligt henne enbart föra vidare normernas ”naturlighet”… (a a:15 ff).

Ett reellt normkritiskt perspektiv vänder istället ”blicken mot den norm som producerar det avvikande. Normen är ofta ’tyst’ och osynlig men kan synliggöras och ifrågasättas bland annat genom normbrott” (a a:15). Kort sagt: utan det ”normala” går det ej få syn på det ”onormala”. Vilka tveksamma normerande praktiker, erfarenheter, identiteter, dominerande grupper eller ”imperativ”-uppmaningar lyfter Jönsson då fram som peripeti? Jo: traditionella sagoberättares och barnboksförfattares och illustratörers sätt att berätta historien! Narrationen! 

Antologibidragets poäng tycks således vara att (med rätta) påtala att också uttalat normkritiska barnböcker är normativa, samt – ur normkritiskt hänseende mer diskutabelt – hävda att de böcker som inte ges denna honnörsstämpel i grunden är lika, eller rent av mer, ”normkritiska”. Vilket Maria Jönsson i så fall enligt min mening borde belägga, utifrån vad hon tydligen menar skulle utgöra en ”narrationsnorm” i barnlitteratur. Inte minst förklara hur en eventuell sådan ”norm” för berättandet – för så unga barn som böckerna vänder sig till – skulle kunna vara viktigare än karaktärernas yttre och handlingar. 

Genom att aldrig förklara vad hon själv menar med en norm, verkar det sociala begreppet nu utan problem kunna övergå i en litterär term… Norm blir form. Jag baxnar.

(I nästa blogginlägg ska jag som sagt fortsätta mitt skärskådande av modeordet "kritik". Då tar jag upp "eko-kritik".)

Referens

Jönsson, Maria: ”Normer i normkritisk barnlitteratur. Om frihet, emancipation och tvånget att bli kär, sid.13–28 i Hedemark, Å & Karlsson, M (red.): Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Möklinta: Gidlunds 2017