Svenska barnboksinstitutet har i sin databank ELSA två ämnesord som förbryllar mig: ”Ekokritik i litteraturen” respektive ”Ekokritik i filmen”… Varför står det ”i”? Är det inte böckernas eller filmernas gestaltning av exempelvis naturen och miljöteman som ska utgöra föremålet för det ekokritiska studiet?
Jag som trott att begreppet ”ekokritik” stått för ett framför allt litteraturvetenskapligt forskningsfält som närmar sig miljöproblematiken och hur relationen mellan människa och djur/växter etc framställs i texterna – inte minst hur maktrelationerna mänskligt–icke-mänskligt ter sig i böckerna. Alternativt som en kommande kurs i Göteborg beskrivs på universitetets webbsajt:
”Ekokritiken är ett forskningsfält inom litteratur- och kulturstudier som analyserar hur den biologiska naturen representeras i olika estetiska former, t.ex. litteratur och konst. […] Syftet med kursen är att ge dels […] analysverktyg för ett kritiskt förhållningssätt till vår tids teorier och debatter om miljö, klimat och hållbarhet.”
Människan är i och för sig också av ”biologisk natur”, även om hon här enbart tycks vara den som analyserar, inte analyseras. Betoningen ovan av ”kritiskt” är ändå viktig, men hänger förstås på vad som egentligen avses. Idag ska ju alla inta ett kritiskt förhållningssätt till allt möjligt, enligt den nya läroplanen för förskolan, ända från förskoleåldern…
Ekokritik beskrivs i forskningslitteraturen på området förvisso på flera rätt olikartade sätt, som med tiden verkar ha blivit allt mindre ekologiskt medvetna och alltmer teoretiska och tillbakablickande. Ibland genomförs ändå ekokritiska läsningar/analyser av naturmotiv och miljöteman i aktuell barnlitteratur och barnfilm. Jag har letat efter just sådana, men bara funnit några få svenska. Så värst ”kritiska” är de, ekokritik-etiketten till trots, inte heller. Varför använder litteraturvetarna då beteckningen?
Av allt att döma därför att det är det senaste modet, som dock fortlöpande måste förses med nya snitt och nymyntade, helst svårbegripliga, begrepp. Allt i enlighet med den outsagda framstegs- och innovationslogiken och de disciplinära förgrenings- och förskjutningsmekanismerna i den akademiska världen, som kräver produktivitetsför-bättring, nyheter och tillväxt inom varje ämne för att kunna motivera sitt existens-berättigande.
Så vad är, eller var i varje fall ursprungligen, ekokritik?
Ekokritik-begreppet – ”skönlitterär ekologi”?
En av de tidiga förgrundsgestalterna på området, Cheryll Glotfelty, definierade för snart 25 år sedan ekokritik som ”studiet av relationen mellan litteraturen och den fysiska omgivningen” (1994, utan sid., i min översättning). Hon motiverade studiets relevans så här:
”Most ecocritical work shares a common motivation: the troubling awareness that we have reached the age of environmental limits, a time when the consequences of human actions are damaging the planet's basic life support systems. This awareness sparks a sincere desire to contribute to environmental restoration, not just in our spare time, but from within our capacity as professors of literature” (a a).
Glotfelty exemplifierade detta litteraturvetenskapliga medvetandehöjande om miljökrisen, med influenser från naturvetenskapen ekologi, som en mer ”estetisk” ekokritik – såväl som med anspelningar på kritisk samhällsteori (1994, utan sid.nr.):
”Ecocritics and theorists ask questions like the following: How is nature represented in this sonnet? What role does the physical setting play in the plot of this novel? Are the values expressed in this play consistent with ecological wisdom? How do our metaphors of the land influence the way we treat it? How can we characterize nature writing as a genre? In addition to race, class, and gender, should place become a new critical category? […] In what ways and to what effect is the environmental crisis seeping into contemporary literature and popular culture? What view of nature informs U.S. government reports, and what rhetoric enforces this view? What bearing might the science of ecology have on literary studies? How is science itself open to literary analysis?” (a a).
Är kanske ”naturen” och platsen, precis som människor av ”annan” etnicitet, klasstill-hörighet, samt kvinnor generellt, kulturens Andra?
Samhällskritisk, ”politisk” litteraturvetenskap?
Vid sidan av Glotfelty tillhör Lawrence Buell de stora namnen bland pionjärerna på området (visserligen dessförinnan föregångna under minst hundra år av författarna av ”grön litteratur”). Buell lade till nio, som jag ser det klargörande, ord till Glotfeltys definition av ekokritik, då han preciserade fältet som “a study of the relationship between literature and the environment conducted in a spirit of commitment to environmentalist praxis” (Buell 1995:430, min kursiv).
Översatt av mig, blir detta på svenska något i stil med ekokritik ”bedriven i en anda som tar ställning för miljöaktivistisk/ekologisk praxis”. Vad innebär då denna betydligt radikalare definitions betoning av praxis? Jo, ett uttalat politiskt förhållningssätt, ett explicit engagemang i miljöpolitik med förslag till tillämpning av ekologisk teori och en kamp för förändringar av faktisk politik vad gäller miljökrisen.
Svenskspråkiga litteraturforskare talar (mer ”opolitiskt”) om ekokritik som en metod, ett analyssätt, en metodologi; ett perspektiv; en ”litteraturkritisk praktik” och ”disciplin” (Ahlbäck 2010). (Jag vill här påpeka att praktik (≈utförande i vardagsmening) och praxis (≈tillämpning av teori) inte är samma sak…) Även om studiet av ”litterära gestaltningar av människans relation till naturen” (Tenngart 2010:154); ”att sätta skönlitterära texter i relation till ekologiska frågeställningar” (Nilsson Skåve 2015:214); ”ett förhållandevis radikalt litteraturvetenskapligt perspektiv, där fokus flyttas inte bara från texten utan också från människan” (Görlin 2009:5).
Således inte bara fråga om analyser av naturskildringar, djurskildringar, människo-skildringar – trots att utövarna till en början talade om ”nature/environmental writing”, avseende naturberättande (främst faktaessäer) och senare miljöhistorier i vidare mening. Men hur mycket koppling till ekologi finns egentligen i analyserna?
Henrik Görlin hävdar vidare (a a, i noten 36) att det är fullt möjligt att tala om en ”ekokritisk litteraturvetenskap” samtidigt som man talar om en ”ekokritisk litteratur”. Både litteraturvetare och författare kan således tydligen vara ”ekokritiker”. Detta skulle alltså stödja rimligheten i Barnboksinstitutets ämnesord. ”Kritiker” betyder här dock inte detsamma som i vardagslag, det vill säga avser inte en mer kvalificerad typ av recensent.
Men varför tala om ”ekokritik”, istället för exempelvis ”miljöstudier” eller ”miljölitteratur-analyser”? Benämningens prefix eko- ger ju sken av att ”kritisera” ekologi, syftar inte heller på ”ekobrott”: ekonomisk brottslighet i samband med miljöförstöring. Forskare och författare inom området barnlitteratur skulle väl inte kallas ”barnkritiker”? Verk sägs dock analyseras utifrån de föreställningar om till exempel människa, andra djur, växter – och barn – som kommer till uttryck i dem och vilka relationer dessa emellan som texterna förmedlar och/eller skapar.
Omtvistat begrepp
Begreppet är som framgått både vagt, använt på flera olika sätt och därmed förbryllande och omtvistat. Den mig veterligt första som ifrågasatte termen för att vara vilseledande, använd om litterära texter, var Stephanie Sarver (1994). Inte minst just därför att ordet för tankarna till ekologi, när ”ekokritik” i själva verket ligger miljö-aktivism eller ”environmentalism” närmre.
Ekologi brukar definieras som ”läran om interaktionerna mellan organismer och deras miljö”, men vad kan humaniora här bidra med? Litteraturvetare studerar texter, inte organismer. Förvisso existerar även något som kallas för ekologisk samhällsvetenskap, som tar sig an det ömsesidiga beroendet och samspelet mellan en miljö och de djur och människor som agerar och reagerar i denna miljö. Fast hur mycket samhällsteori genomsyrar egentligen litteraturanalyserna?
De som föredragit beteckningen ”miljökritik” och ”environmental criticism” (”environ-ment” i den bredare meningen ”omgivning”) har framhållit att de har den fördelen att också stadsmiljöer då kan inkluderas. Ett av skälen till att inte välja benämningen ”miljökritik” är att den anklagas för att vara antropocentrisk och placera människan i omgivningen centrum eller inta en etisk position som tillskriver naturen ett enbart instrumentellt värde. Det vill säga en människocentrering, innebärande att naturen betraktas såsom till för människan, bara ett ting som människan har rätt att utnyttja som hon vill.
Eko-prefixets koppling till ekologi skulle däremot förment inte göra det, utan vara ”jordcentrerat”, ha ett ”ekocentriskt” värdesystem, som ser även djur som subjekt med egna intressen. Likaså betona att också icke-levande natur (såsom landskap) har rätt att ”förverkliga sig” och betrakta människan som enbart en del av en större helhet.
Men alla beteckningar och all forskning utförd av människor (inte minst litteraturveten-skap och miljöestetik) är väl i grunden ”människocentrerade”, oavsett forskningsobjekt? Hur skulle forskaren kunna ställa sig utanför sin och författarnas människotillhörighet och formuleringsföreträde? Hur skulle en människa kunna betrakta världen annat än ur ett mänskligt perspektiv? Visst är det möjligt föreställa sig ett djurs perspektiv, men fortfarande utifrån egna tolkningar med hjälp av egna ord.
Sarver menade alltså att det vore rimligare att tala om miljöaktivister som studerar litteratur, eller litteraturvetare som studerar litterär miljöaktivism. Hennes andra kritiska argument var att slutledet ”-kritik” i termen ”ekokritik” antyder att det skulle röra sig om en variant av kritisk teori, vilket det sällan är. Någon enhetlig teori är det i vart fall ej fråga om, ej heller märks för det mesta några influenser från ekologisk naturvetenskap, utan närmandet rör sig snarare om en fokus på miljön i bred mening. Sarver föredrar därför, hellre än ekokritik/ecocriticism, benämningen ”environmentalism” för sitt eget miljövärnande närmande till litterära texter.
Svensk ”barnlitteraturvetenskap i miljökrisens tid”?
Mitt blogginläggs rubrik är lånad från pionjären Cheryll Glotfeltys introduktionskapitel till hennes och Harold Fromms viktiga antologi från 1996 (Glotfelty 1996:xxv). Dryga decenniet senare kom även ett antal svenska studier och uppsatser i ämnet. Märks där något engagemang för att rädda människors och djurs överlevnad? Har man börjat med litteraturen för barnen, som ju sägs vara ”framtiden”…?
Jag har läst ett par ekokritiska läsningar av två Astrid Lindgren-böcker vars forskare medger att de egentligen är, eller lika gärna kunde kallas för, miljökritiska (Ahlbäck 2010; Skåve 2015). De handlar inte precis om miljöförstöring, berör inte den klimatkris som hotar mänsklighetens och andra djurs existens, men betonar i vart fall beroendet av den fysiska miljön, av andra människor och av djuren. För att inte tala om det skiftande ”sympatiska” respektive ”osympatiska” vädret.
Skåve motiverar (a a:215) sitt val av ”ekokritik” med att begreppet är ”mer etablerat än miljökritik”, medan Ahlbäck (2010:6) i en och samma artikel omväxlande använder ”ekokritik” och ”miljökritik” – ibland utan särskiljande dem emellan – dock oftast med innebörden ”miljökritik”.
Ingen av forskarna läser dock berättelsen (Ronja rövardotter,1981, respektive Vi på Saltkråkan, 1964) i dess egenskap av barnlitteratur. Ahlbäcks analys av miljötemat i skärgårdsberättelsen, med dess mångfald konkurrerande miljöfilosofiska positioner, är dock ur en vuxen läsares perspektiv en ytterst givande litteraturanalys. Den visar även hur miljömedveten och utomordentligt skicklig författare Astrid Lindgren var. Författaren framstår i fallet med Vi på Saltkråkan rent av som mer av ekokritiker än vad litteraturvetaren gör. Möjligen var Lindgren influerad av 60-talets begynnande miljö-debatt, i kölvattnet efter miljöikonen Rachel Carsons väckarklocka Tyst vår (1963).
Nilsson Skåves analys av Ronja rövardotter är mindre djuplodande, men lyfter till exempel fram Birks uppläxning av Ronja, då flickan tror att hon kan äga skogen och dess djur. Naturen tillhör alla i den, framhåller en upprörd Birk. Boken propagerar för ett mer jämlikt förhållande mellan allt levande i naturen, som det tydligaste belägget för dess ekocentrism. Motsatsen, så kallad antropocentrism, ges det också exempel på ur verket, som argument för bokens avsaknad av förenklande dualism – dess kultur ”i balans med naturen” (a a:223). Bägge läsningarna förefaller mig dock relativt problem-undvikande.
Kritisk teori för global och social rättvisa?
Henrik Görlins precisering ovan, ”ett förhållandevis radikalt litteraturvetenskapligt perspektiv, där fokus flyttas inte bara från texten utan också från människan” (Görlin 2009:5, mina kursiveringar), verkar dock antyda att ekokritik just skulle vara fråga om kritisk teori. Det vill säga: precis som föregångarna Glotfelty (1994) och Buell (1995) tycks önska sig.
Vad är då ”kritisk teori” i bredare mening, det vill säga inte bara syftande på den så kallade Frankfurtskolan med snart hundra år på nacken?
Kritisk teori syftar till att ifrågasätta och förändra samhället i dess helhet. Kritiska samhällsteorier vill påvisa maktförhållanden, dominansrelationer, förtryck och orättvisor av skilda slag, samt mediers roll i detta. Fast också visa att – och hur – förändring är möjlig: hur det istället skulle kunna vara. Denna typ av ”kritiska” forskare argumenterar för ett samhällskritiskt närmande till miljöstudier och miljöpedagogik, som ifrågasätter gängse handlingar, värden och värderingar, inklusive sin egen och samhällets kollektiva inverkan på naturen. Inspiration hämtas från intersektionella perspektiv, med målet att formulera en holistisk vision om global rättvisa och frigörelse för alla förtryckta grupper inklusive djuren.
Ekokritik av litteraturvetenskapligt slag kan då ställa frågor som Var i makthierarkin kommer miljön in? Vilken roll spelar ekonomi? Hur framställs naturen i denna berättelse: som förtryckt eller mäktig? Hotfull eller fredlig? Vilka paralleller kan dras mellan förtrycket av olika grupper människor (minoriteter, migranter etc) och hur naturen behandlas?
Ekokritik har alltid ”handlat mer om estetik, etik och politik än om vetenskap” i ekologisk mening, skriver Görlin (2009:11). Eller som Richard Kerridge (1998:5, med min kursiv) framhöll: ”Most of all, ecocriticism seeks to evaluate texts and ideas in terms of their coherence and usefulness as responses to environmental crisis.”
Maktkritisk texttolkning kontra nygammal närläsning
Skillnaden mellan så kallad ekokritik, som i själva verket bara visar sig vara traditionella närläsningar med ny etikett, respektive reellt samhällskritisk miljökritik blir tydlig om man ställer typiska ”bondgårdsböcker” mot hur dagens djurhållning i själva verket ser ut. Ta en bilderbok, vilken som helst, som visar frigående djur i vacker natur och ställ den mot bilder på automatiserade mjölkningsbås eller längor med inträngda kycklingar. (Nej, jag tänker mig inte att detta ska vara en lektion för förskolebarn, men väl lämpad för 8-9-åringar.) Eller visa uttorkade spruckna jordar, ställda mot bilder av unga svenskor som dricker buteljerat vatten.
En ”ekokritisk” närläsning respektive maktkritisk texttolkning ställer oftast rätt olikartade frågor. Den förra frågar Vad säger texten (rimmar? färgerna?)? Varför är detta ord valt och vad betyder det jämfört med om författaren föredragit ett annat ordval? Hur får de ”synonyma” orden dig att känna? Varför går berättelser nästan alltid från morgon till kväll?
En ekokritisk läsning är inte nödvändigtvis ”miljöaktivistisk”, utan undersöker ofta bara hur naturen skildras och hur människor gestaltas i relation till miljön, liksom samspelet mellan människors känslor och naturfenomen eller naturtillstånd. Inte sällan är temat hur naturen idylliseras och mytologiseras, hur vildmarken framställs eller hur viktig ”platsen” och att ”höra hemma” är. Ofta i kontrast till en stadsmiljö med negativa förtecken. Hur bebyggelse ges företräde framför naturen som skövlas på resurser, och hur människors behov prioriteras, liksom miljöproblem skildras förekommer förvisso också.
En maktkritisk analys för in reella förhållanden i omvärlden och skillnader mellan intersubjektivt levd vardag respektive romantiserad bokversion av exempelvis bondgårdsdjur. Varifrån kommer egentligen våra ägg – från bilderbokshönan? Var är djuren lyckligare: i bilderboksvärlden eller i ”verkligheten”? Har djur rätt att vara lyckliga? Vem bestämmer det? Här ställs frågor om samhället och om makt. Inte bara om texten och dess författare eller illustratör…
Det är inte möjligt att separera ekologi, social och ekonomisk rättvisa globalt samt rättvisa för alla varelser och arter på planeten. I vad mån framgår detta i den typ av litteraturvetenskap som kallar sig ekokritisk och analyserar berättelser för barn? I barnböckerna och barnfilmerna själva? Försöker de visa på behovet av miljörehabili-tering, leva upp till Glotfeltys (1994) ”desire to contribute to environmental restoration”?
Det ska jag försöka ta mig an att undersöka i kommande blogginlägg.
Referenser
Ahlbäck, Pia Maria: Väderkontraktet: plats, miljörättvisa och eskatalogi i Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan, Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning, 33 (2010):2, s.5–18
Buell, Lawrence: The Environmental Imagination, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1995
Görlin, Henrik ”Från ekologi till ekokritik: en skiss över ekokritikens framväxt”, ur Litteratur & Språk, 2009:5 s.5-20
Sarver, Stephanie: What is ecocriticism?, i Defining Ecocritical Theory and Practice. Sixteen Position Papers from the 1994 Western Literature Association Meeting Salt Lake City, Utah--6 October 1994
Glotfelty, Cheryll: What is ecocriticism?, i Defining Ecocritical Theory and Practice. Sixteen Position Papers from the 1994 Western Literature Association Meeting Salt Lake City, Utah--6 October 1994
Glotfelty, Cheryll: ”Introduction: Literary studies in an age of environmental crisis”, s.xx i: Cheryll Glotfelty & Harold Fromm (red.): The Ecocriticism Reader: Landmarks in Literary Ecology, Athens & London 1996
Kerridge, Richard: Introduction, sid.1–9 i Richard Kerridge & Neil Sammells (red): Writing the Environment, London: Zed Books 1998
Skåve, Åsa Nilsson: ”i fred med allt liv. En ekokrititisk läsning av Ronja Rövardotter, s.214–224 i Helene Ehriander & Martin Hellström (red.): Nya läsningar av Astrid Lindgrens författarskap, Stockholm: Liber 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar