onsdag 23 augusti 2017

Är barnboken X eller barnfilmen Y bra eller dålig? Det avgör givetvis barnen!


Jag har ett annat barnkulturbegrepp än de flesta, ett som jag reserverar för barns kam­ratliv, d.v.s. för deras lek och inbördes samtal utifrån kulturprodukter och var­dagsupp­levelser. Jag menar alltså att vuxna inte kan producera barnkul­tur. Det kan bara barn. Jag uttalar mig dess­utom ogärna om kvalitén på vuxnas kul­tur­produk­ter och kulturaktiviteter för och med barn. Även dessas beskaffenhet bestäms enbart av barnen själva. Därför studerar jag alltid barns reak­tioner, lyss­nar noga på dem och tänker jag mig in i deras situation, innan jag eventuellt ytt­rar mig. 

Ty om vi kan vara ense om att kvalitet är ”något som har något AV VÄR­DE”, så ligger ju däri underförstått: av värde FÖR NÅGON specifik. För VEM/ VILKA i detta fall? Rimligen för tilltänkta och/eller faktiska barnanvändare. Fast ”kva­li­tet” är förstås ett vuxen­begrepp och vuxenom­döme. Barn säger att någonting är bra, eftersom det är roligt, intressant eller spännande. 

Av denna anledning yttrar jag mig ­– mer än gärna – kritiskt om hur vuxna i olika yrkes­roller uttalar sig om dessa vuxenproducerade företeelsers kvalitet, som jag menar oftast har föga att göra med de goda sidor som barnen själva upp­en­bar­ligen finner i de produkter som blir användbara för dem i deras barn­kultur­(er). Exempelvis barnboks- och barnteaterkritik, barnfilmsrecensioner och forsk­ning om dessa mediers texter är ofta bara vux­nas egen lilla lekstuga genom­­­syrad av det som jag döpt till ”adultonorma­tivi­tet” (Rönnberg 2012). Vuxna tror sig inte bara veta bäst, utan barn ska lära sig tycka likadant...

Kvalitet hos barnprodukter är för mig helt enkelt sådant som barn lyckas upp­­nå en givan­de använd­ning av – en kvalitets­användning. Hellre än om pro­duk­­ters påstådda egenska­p(er), borde vi tala om kvalitetsupp­level­ser. Ett pro­grams/en boks/films kvaliteter bör väl vara avhängiga av hur väl berättelsen funge­rar för den avsedda och/eller faktiska publi­ken? En – enligt vuxna – hög­kva­litativ produkt kan ge upphov till en skräp­användning och vice versa. Det hela kunde även kallas för funktions­värde, eller ännu hellre upplevelsevärde. Somliga talar om bruksvärde (Götz 2011), som dock riskerar att bli nedvärde­rande, ungefär som hantverkets bruksföremål i relation till konstverk.

Vi kommer här in på den gamla tvisten om huruvida estetisk kvalitet (hos objektet) eller estetiskt värde (för den som upplever objektet) ska betonas och huruvida dessa ens går att separera. Åtskiljas bör de, enligt min mening, åtmin­stone i fallet med de produkter och aktiviteter som blir betydelsefulla för barn. Jag skil­jer alltså mellan barnupplevelsens värde och vuxenpå­ståen­den om (och eventuellt även vuxenupplevelser av) produktens i fråga kvalitet (respektive vär­de). Barn­upplevel­serna är bl.a. avhängiga av t.ex. filmens möjlighet att kännas rent kropps­li­gen och dess lekpotential, av barnens perception och av att de begriper de påstådda kvali­te­ter­na. Det enda intressanta för barn är produkters bidrag till estetiskt värde.

Visst är det möjligt att enbart tala om det estetiska objektets av vuxna nor­me­rade kvali­tetsegenskaper, men vad skulle meningen med det vara i fallet med kulturprodukter för barn, annat än att sysselsätta vuxna? Talar man då verkligen om den använda produk­ten som en barntext, eller snarare om vuxnas expert­text?

Fast inte bara forskare utan även vuxna upphovsmänniskor, recensenter och debattörer betraktar inte sällan sig själva som experter även på ”barnkultur” – och bar­nen som dilettanter, besvär­liga fridstörare, eller så icke-närvarande. De vuxna experternas menings­skapande utifrån berättelsen ”är” Texten... De till­skansar sig därför tolknings- och värde­­rings­före­trädet när det gäller att bedöma barn, barn­filmer, barn­böcker etc…


Samspel mellan objekt och ung användare 


Upplevelsekvalitet borde bestämmas utifrån barnproduktens funktion, dess an­vändbarhet eller upplev­barhet för den primära målgruppen. Kva­litet handlar då om rela­tio­nen mellan an­vän­dare-upplevare och objektet: pro­gram­­met/filmen/ boken. Denna kvalitet är aldrig enbart subjektivt upplevd eller enbart objek­­tivt inne­boende i produkten. Upplevelsekvali­tén är förstås avhängig av vem upple­va­­ren är. Männi­skor i olika åldrar och av olika kön torde ge olika svar beträf­fan­de en pro­duk­ts bruks­värde, men bara de(n) som primärt använder den för att själv upple­va den borde ha rätt att uttala sig om dess kvalitet och upp­levelse­värde. Användarna är i vårt fall barn.
      
Skiljelinjen går mellan dem som betonar upphovsmänniskan, konstarten och ”verket” respektive dem som – likt jag – fokuserar barnanvändarna och produk­tens textualitet: hur den kan skapas mening ur och förädlas på bästa sätt av dem som dras till den – och därmed bli ”färdig”. Det rör sig alltså om ett ganska högt staket mellan tea­ter-/bok-/film­äls­kare respektive (vågar jag säga?) ”barnälska­re”. Vissa kvalitets­bedöman­de vuxna experter, särskilt de som älskar Teaaatern och Filmkonsten, hävdar vis­ser­ligen att det inte är någon skillnad på deras be­döm­ning av kvali­tets­pro­dukter för barn respek­tive sådana för vuxna. 
      
På så sätt förnekar de indirekt att några olikheter mellan vuxna och barn överhuvud­taget existerar, vilket de ju inte hävdar om några andra områden (eko­nomi, bilkörning, alko­holförtäring, sänggående t ex). Men även de recen­sen­ter och producenter som hävdar att de ställer samma krav på barns och vux­nas kul­turprodukter har i själva verket barnspecifika sådana. 
       
Ett vanligt åter­kom­mande uttryck är att kvalitetsfilm/-teater bör ”ta bar­­­­nen på allvar”, vilket tycks innebära att behandla dem som osårbara vuxna. Att ”ta vuxna på allvar” är inget känt uttryck. Visserligen respekterades de särskilda beho­ven hos ”sårbara vuxna” i Lilla hjärtat-debatten, men det var nog ett unikt undantag. ”Trovärdig­het”, i form av en realistisk bild av verkligheten, är heller inte något krav som bru­kar förekom­ma i recensioner av fiktion för vuxna. Lika säl­lan brukar kritiker kräva att vux­en­­mot­svarigheterna ”står i över­ens­­stäm­melse med vux­nas erfaren­heter”, ”upp­vi­­sar goda före­bilder för vuxna”, ”är läro­rika”.
     
Tv-program­men, barnfilmerna, böckerna o.s.v. bör, som jag ser det, främst kunna bidra till nya insikter, livsmod och styrka, så att barns självkänsla under­stöds. En del vuxna kräver dock av produkterna snarare innovation och origina­li­tet, men allt är väl till en början originellt för bar­nen själ­va? Hur många möten med ”stereotyper” krävs det inte, innan de upplevs som stereotyper?
      
För den skull är produktens kvalitet inte helt ovidkommande. Jag menar allt­­så att upple­velsekvalitén uppstår i huvudet på dem som tar del av något visst, d.v.s. rör sig om en kom­bination av filmens/programmets/bokens OCH åskå­­­da­r­nas/tv-titta­rnas/lyssnarnas egenskaper. Det är alltså berättelser som – för använ­darna – har en enga­­gerande tematik och ett effektivt form­språk, uppmun­t­rar bar­nens nyfikenhet och motstånds­kraft. Och i fallet med de yngsta inte minst: är lek­­inspirerande.
      
Berättelser som vänder sig till barn har förvisso olika värde för olika barn­grup­per, beroende främst på användarnas skilda ålder och kön och därmed olik­artade erfarenheter och önsk­ningar. Vuxna läsare eller åskådare av kulturpro­duk­­­ten ifråga är dock alltför annorlunda för att kunna sägas ägna sig åt barnlitte­ratur eller barnfilm. Barnlitteratur blir definitionsmässigt barnlitteratur, och barn­­­film barnfilm, genom att vuxna upphovsmänniskor vänder sig till barn och inte till sina likar. Vissa med förfat­ta­ren/filmskaparen mer jämnåriga människor tar ibland del av samma titlar, men då inte av barnprodukter. Deras upple­vel­­­sevärde blir därmed annorlunda, fast för den skull inte ”det enda rätta”.
     
Barnlitteratur definieras självfallet utifrån dess unga läsare och barnfilm uti­från barnpu­bliker enbart. Hur ska man annars kunna tala meningsfullt om feno­me­net, köpa in böckerna till barnbiblioteket och placera dem rätt, eller forska om utbu­det och dess reception etc – om man inte har vissa överens­kommelser om etiketten? Även de unga adressaterna har emellertid på sistone ifrågasatts. ”Vuxna har väl också rätt att själva älska barnböcker och Disney­filmer?”, har argu­men­tet lydit. 
      
Visst, men produkten är då inte längre en produkt för barn, ingen barnbok eller barnfilm, som jag ser det. Varför bedöms så många barnfilmer utifrån i vad mån de är goda familje­fil­mer eller ”all­­­­­ålders­filmer”? Och varför inkluderas ung­domsböcker i barnlitte­ra­­turforsk­ning? För att forskare, recensen­ter och ”unga till sinnet, om än ej till åldern” ska kunna fördjupa sig i de mest kom­plexa, vuxen­lika och vuxentill­ta­lan­de verken och visa på dessas fantastiska, förment ”ob­jek­tiva kvalité”? Förutom demonstrera sin egen djupsinnighet eller sitt ”bevarade barnasinne” (som ej uppskatta­des till­räckligt när de själva verkligen var barn och hade ett)?
       
Därmed inte sagt att vuxna för sin egen skull inte ska få ta del av, gilla, eller närläsa t.ex. barn­böcker, illustrerade böcker om koncentrationsläger eller själv­mord och mord, eller Pixarfilmer. Onekligen är det i slutändan alltid den indivi­duella användaren som avgör ifall en bok eller film är något för veder­bö­rande, men däremot inte om boken med bilder i ska kate­­go­riseras som ”bil­der­­­­bok” eller ”barnbok”, filmen i fråga benämnas ”familjefilm” eller ”barnfilm”, eller om när­läs­ningen och vuxnas recensioner av X ska få betecknas som respons pårecension av barn­boken/­barn­filmen X. Etiketteringen bör heller inte vara en­skil­da regissörers, författares, förlags eller recen­senters privi­le­gium, utan en bredare överens­kom­melse betraktat uti­från och med hänsyn till produktens pri­mära adressater. 


Barnberättelsers koherens, intensitet, komplexitet, originalitet?


Lika givet som att kulturprodukter för barn länge definierats utifrån deras av­sedda publik, lika ”själv­klart” har det paradoxalt nog varit att samma publik aldrig fått stå för kvalitetsbedöm­ningen eller värderingen av dem. Värderings­kriterierna har alltid lagts fast av vuxna, vilket jag här alltså vänder mig mot. Var­­för ska vuxna producenter, recensenter och forskare tillåtas avgöra produk­tens målgrupp, egenskaper och värde, snarare än de reella barnanvändarna? Och om nu barn och vuxna verkligen ”är” så lika som idag påstås, varför får barn då inte bedöma t.ex. vuxen­film eller åtminstone recensera barnfilm?
     
På filmområdet har många använt sig av David Bordwells & Kristin Thomp­sons (2007:63-65) formkriterier för vad som gör en film högkvalitativ. Filmteo­reti­ker­na överför filosofen Monroe Beards­leys 50 år gamla estetiska upplevelse­kri­te­rier på objek­ten i sig: koherens, effektstyrka, komp­lexitet och originalitet. Det vill säga: de fokuserar huruvida filmens delar bildar en samman­häng­ande logisk helhet, utan onödiga hål eller dödkött; om filmen är känslomässigt eng­a­ge­rande och/­eller fängslande genom sin formmässiga komplexitet, samt om upp­hovs­män­ni­skor­na experimenterar med någon välkänd konvention på ett inte en­bart unikt, utan även givande, sätt.  
     
Deras ”objektiva”, eller åtminstone inom expertgruppen ”intersubjektiva”, normsättande kriterier som bedömningsgrund är tänkta att mot­verka vissa kriti­kers tillit till sina egna upplevelser och långa erfaren­het en­bart, vilket jag menar speciellt i fallet med barnfilm kan få olyckliga konsekven­ser. Det kan dock även paret Bordwell & Thomp­sons variant, ty vilken vuxen kan egentligen avgöra vad som är kom­plext för barn av en viss ålder? När överensstämmer barns käns­lo­­mässiga engage­mang med en vuxens? När blir en konvention väl­­känd nog för barn? Bryr sig t.ex. förskolebarn om filmers helhet, eller ifall filmen består av logiskt sammanhängande filmdelar? Inte då, utan barnen fokuserar en­skild­heter, detaljer och samman­fogar själva en för dem tillräckligt begriplig hel­het.


Men jag som skriver detta är ju vuxen...

     
Hur vet då jag, onekligen en vuxen, vilka produkter som är användbara för barn eller ”lagom komplexa”? Det märks dels av barns kommentarer och pre­fe­renser, liksom i deras öns­kan att få se om vissa filmer. Det framgår även av de genrer som under århundraden blivit de mest omtyckta oavsett medium: rackar­ungegenren och under­sagorna. Men jag stödjer mig även på forsk­ning om barns egna synsätt. I min bok Vänster­­vridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) har jag en sida med 19 kvalitetskriterier avseende barnteveprogram, lånade från holländaren Peter Nikken (1999), som jag sedan använder som analysverktyg för min studie av svenska dagstidningars 263 recensioner av 63 barnfilmer från 2008-2012. 
     
De 19 benämns ”kvalitetskriterier”, därför att tre av de fyra tillfrågade grup­perna bestod av vuxna som fick i uppdrag att bedöma bra tv-program för barn (föräld­rar, producenter, recensenter) och för att boken vänder sig till vuxna. Den fjärde gruppen som fick uttala sig om ett bra tv-programs kännetecken var 427 barn, 9-12 år gamla. De fick ta ställning till 52 påståenden av typen ”(teck­nad) film/dokumentär/tv-nyhe­ter/etc för barn bör vara kul/spännan­de/kun­skaps­rik/ etc?”
     
Barnens åsikter och de vuxnas överensstämde i förvånansvärt hög grad, vad gäller de oftast förekommande kraven på ett bra barnpro­gram. De sex viktigaste av de 19 kriterierna blev samman­taget för de fyra holländska grupperna i tur och ordning att tv-programmen/filmerna ska äga/vara: 

1. BEGRIPLIGHET: enkel struktur, ålderslämpligt innehåll, lätt att följa, bör vara klart, bara innehålla ord som barn kan förstå, begripligt för alla barn = även barnens nr 1

2. GODA ESTETISKA EGENSKAPER: sinnligt tilltalande, ha fina bilder, väl­gjort, bra musik, vackert sceneri, bra ljud och röster = även barnens näst viktigaste 

3. ENGAGEMANGSFRAMKALLANDE: ha positiva effekter: fånga barnets/-ens uppmärk­sam­het, känslomässigt engage­rande, aktiverande, dialogskapande, intressant = barnens nr 4 

4. UNDERHÅLLANDE: kul, humoristiskt, ska göra en glad, va­ra spännande, omväx­lande, äventyrligt, fantastiskt = barnens nr 3

5. OSKADLIGA, utan negativa effekter: ej våldsamt, ej skräm­mande, ej göra barn ledsna, ej försköna verkligheten, ej exploatera barn, ej ras/könsklichéer = barnens nr 6

6. TROVÄRDIGA: tillförlitligt, realistiskt, riktigt, ge rätt­visande bild, ge en balan­serad bild av verkligheten, korrekt, gå att lita på, inte luras, vara ärligt = barnens nr 5

Det kan kanske tyckas som att det även här handlar om produkternas påstådda goda kvalite­ter, men objekten i sig är inte tillräckliga. Det som t.ex. är begripligt måste ju begripas av någon. De flesta av de 19 kriterierna avser inga egen­ska­per hos produkterna enbart, utan är fråga om en relation mellan de spe­cifika använ­dar­na och programmen eller filmerna ifråga: X är bra därför att den är begriplig för just denna ålder; tilltalande för dessa barn, uppmärk­sam­hets­­ska­p­ande för/­upp­­märk­samhetsvärd enligt denna publik, engagerande för barn i just den­na situa­tion, osv. 

Dessa kri­terier innebär således att åskådarna ifråga aktivt förmår göra och gör något utifrån och med program­met eller filmen: begriper, blir tillta­lade, upp­märk­­sam­mar, enga­­­gerar sig, aktive­rar sig, känner igen sig, vågar tro på det san­nolika i det hela, inte blir skrämda av det osanno­lika, låter sig under­hållas, osv. Huruvida en vuxen recensent också engagerar sig i, eller blir skrämd av, X är ju oväsentligt, eftersom X faktiskt inte riktar sig till den vuxne. Det vore väl sna­rast märk­ligt om barn och vuxna hade samma uppfattning för egen del om fler­talet av dessa ting.

Många av barnens omdömen måste förstås i sin tur studeras vidare och tol­kas: vad menar de med ovan understrukna krav såsom fina bilder? Bra musik? Med det som är skrämmande eller spännande? Det är väl sällan samma sak som vux­na fin­ner nervkittlande eller intressant? Sådant går dock dels att ganska lätt dis­kutera med barnen, dels att avläsa av deras vardags­kommentarer, dels utröna uti­från deras prefe­ren­ser. 

Huruvida Bordwells & Thompsons kriterier verkligen är uppfyllda är tvek­samt. Begrip­lig­het och ”koherens” är ju inte samma sak. ”Effektstyrka” klarar sig kanske bättre, även om det är föga troligt att intensiteten såväl som komp­lexi­te­ten i barnfallet är mer avhängiga av formen än av temat eller ”innehållet”. Origina­litet, slutli­gen, är inget som barn, mödrar eller programmakare betonade, utan enbart de holländ­ska tv-recensenterna. Därvidlag skiljer de sig inte från svenska filmrecensenter decenniet senare, som vi snart ska se.
     
Kvalitetsbedömningar måste baseras på goda skäl. Ett värdeomdöme är ock­så en åsikt som backas upp av argument, men vem lyssnar till barns skäl? Om så sker, anses deras motiveringar tillräckligt goda eller ens godtagbara? Barns till­fredsstäl­lel­se borde få vara tecken nog på att barnprodukten håller hög kvalitet, utifrån dess funktion. En aldrig så fantastisk tavla är dålig som skoskra­pa. Och föga hållbar.


Vem ”bestämmer” – samtiden eller eftervärlden? 


De positiva kvalitetsomdömena har varierat genom decennierna och århundra­de­na, men kri­­teriet håll­bar­het har stått sig. En bra berättelse ska hålla både för en specifik läsa­res många omläsningar och från en generation till nästa och nästa. Det som upp­levs vara ”bara nyttig för stunden”, ryn­kas det på näsan åt. Fast när barn gillar om­läs­ning, kallas det repetitivt. Om barngeneration efter barngene­ra­tion upp­lever denna ”nytta för stunden” (t ex av Barbie eller rackarungar på film och i böcker) har väl dessa produkter bevisligen visat sig vara just hållbara?
   
Men självklart är det sam­tiden som bestämmer värdet, om man nu menar att menings­fulla produkter ska ha något att säga de män­niskor som de primärt är gjorda för och används av. Vad som eventuellt är av bestående värde vet varken barnet eller den vuxne nu, fast detta kan möjligen avgöras i framtiden, även om ytterli­gare omvärde­ring­ar kan ske långt senare. Ska kritikerna då vänta 20-50-100 år innan omdö­met ges? Hela kritikergärningen undermine­ras väl därmed? 

”Be­stående värde” eller hållbarhet blir således alltid ett gungfly och därmed rätt ovid­kom­mande för den tid som berättelsen verkligen används i och säger något om. En del av det som för sin samtid var mainstream (t.ex. Aristofanes’ komedier, Shake­spea­res pjäser t.o.m. 1700-talets slut, John Fords västernfilm Förföljaren/The Searchers (1956) eller Kjell Gredes barnskildring Hugo & Jo­se­­­­fin (1967) anses alltifrån 2 500 till 50 år sena­­re plöt­sligt vara enastående. Fast dessa kan väl inte sägas ha ägt beständigt värde, om de inte hade specialvärde även som nya? Omvänt: mycket av sådant som vid sin till­­komst klassades som ”visio­närt”, håller efter­världen alls inte med om såsom särskilt framsynt. 

Skulle man betona hållbarhet som kriterium, kan ju ingen i verkets samtid använda den­na bedömningsgrund, ty man vet omöjligen om en nyutkommen bok eller ny film står sig om 20 eller 100 år. Det blir bara antaganden baserade på vad som tidigare i historien, enligt elitbedömare, sagts känneteckna ”håll­ba­ra” tex­ter. Fast ska de nya likna de bästa föregångarna, kan de sentida väl inte vara så värst originella? 

Man kan givetvis inte ha samma kvali­tetskriterier för olika epo­ker – sär­skilt inte om de appliceras retroaktivt, fast senare ändå tillämpas som i det närmaste ouppnåeligt mått­ för nya produkter. De som levt med och fak­tiskt använt kultur­pro­duk­ten i fråga mås­­­­te få stå för värde­ringen, inte eftervärlden eller distanse­ra­de betraktare. Kvalitén är beroende av sam­man­hanget, av tiden, platsen och användarna. I detta fall de unga använ­darna, men ingen efterfrågar deras åsikter. 

Istället för att barn får komma till tals och värdera, tillåts vuxna producenter av barnprodukter, recensenter, debattörer, kulturbyråkrater och forskare i vanlig ordning beskriva och bestämma ”verkets innehåll” och kvaliteter. Men är detta relevant, ifall barnen inte upptäcker dem? 

Givetvis inte!  


Referenser 

Beardsley, Monroe: Aesthetics: Problems in the Philosophy of Criticism, New York: Harcourt, Brace & World, 1958

Bordwell, David & Thompson, Kristin: Film Art: an Introduction, Boston: McGraw Hill, 2007 

Götz, Maya: What makes them so special? The utility value of children’s favourite heroes and heroines, TelevIZIon 24 (2011):2, s.27-32  

Nikken, Peter: Quality in Children’s Television, Leiden: Universiteit Leiden 1999

Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014

Rönnberg, Margareta:”Lilla hjärtat är en mullvad”-”Nä, pengvin”. En studie av kontrover­sen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013

Rönnberg, Margareta: Vänster­­vridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteve­pro­gram och barnfilmer konstra dagens, Visby: Filmförlaget, 2012


Källa

Texten ingick ursprungligen i antologin Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?. Red: Karin Helander, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning 2014, sid. 117-126.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar