Det som kommit att kallas för ”Janne Josefssons avslöjande” om Bibliotek Botkyrkas interkulturella censurpolicy avslöjades i själva verket redan i augusti 2015. En artikel av Jesús Alcalá publicerades den 22 augusti 2015 i såväl Ystads Allehanda som Kristian-stadsbladet, bägge med samma rubrik. Fyra månader senare förekom även en aningen reviderad version i den norska tidskriften Samtiden (nr.4/2015). Jag skrev själv om detta på denna blogg den 8 februari 2016. Senast tog jag upp ämnet även i bloggen av den 15/7-17.
Uppgifterna går isär och Bibliotek Botkyrka vill idag inte stå för sitt ideologiska beslut, utan kommer med undanflykter. Senast i Dagens Nyheter (22/7) och radions medieprogram Medierna (22/7).
Alcalá bygger däremot på samtida dokument, hade läst mötesprotokoll samt via mail ställt frågor och fått svar från biblioteksledningen i Botkyrka. Jag ska nedan citera ett antal passager ur den mycket långa artikeln, nämligen avsnitt som direkt rör skälen till den kommunala censuren av barnböcker som sägs handla om kolonialismen hos Pippi och förment kränkande färger och leksaksutrustning i två svenska bilderböcker som också tagits bort.
Bibliotekschefens undanflykter i medierna och P1:s Medierna
Först dock några rader om vad Botkyrkas bibliotekschef Anja Dahlstedt har att säga i sakfrågan. Reportern Jonna Westin i P1:s Medierna sammanfattar först Botkyrkas/Dahl-stedts ståndpunkt:
”Kommunen ägnar sig inte åt att bränna böcker, utan dom har gallrat ut vissa äldre utgåvor som innehåller föråldrade uttryck som kan uppfattas som rasistiska.”
Anja Dahlstedt säger sedan själv:
”Han [Janne Josefsson] framställde det på ett sätt som att det var nästan en symbolisk handling att bränna Pippi-böcker. […] Att vi hanterat Astrid Lindgrens böcker på ett särskilt sätt… Att vi nästan roade oss med att bränna böcker, vilket ju så klart inte är fallet. Jag kan i alla fall tala för mig själv… jag är inte en sån som tycker om att bränna böcker. Nää. […] Ett urval behöver göras från olika perspektiv och JO:s beslut tydliggör hur biblioteken ska göra de urvalen…”
Hur var det då med själva brännandet? Dahlstedt säger sig inte veta exakt hur kasserandet i fallet med Pippi Långstrump i Söderhavet gick till… Det var ju några år sedan… Om böckerna inte är smutsiga, går de till försäljning… Andra slängs som grovsopor som sedan bränns, eller så återvinns pappret… Dahlstedt vill tona ned det aktuella fallet:
”Vi gallrar böcker och det är en del av av våra ordinarie arbetsuppgifter och sen så tar vårt återvinningsföretag hand om resten.”
Vad sa Janne Josefsson i Sommar i P1?
”Hotet mot yttrandefriheten kommer idag från flera håll. […] Visste ni att man idag bränner böcker i Sverige? I Botkyrka kommun bland annat, där man har en s.k. interkulturell policy för att, som det heter, kurera bokbeståndet av ideologiska skäl.
Jag ringde bibliotekschefen och frågade efter Pippi i Söderhavet och flera andra barnböcker. Vad händer dem? Ligger de i nåt magasin i källaren, eller var? Det tog tid innan jag fick besked, men böckerna går till sophanteringen och bränns. Och det är inget konstigt, säger den ansvarige. Det är för barnens skull.
Vi bränner alltså böcker av Astrid Lindgren i Sverige, numera. Vet vi vad vi gör? Ska vi bränna Bang och Jolo och andra samtida författare också? Alla tre var visserligen anti-rasister, men använde dåtidens ord, ord som är olämpliga idag.
Visst, vi vill förhindra rasism och barbari, men vet vi att vi gör rätt?” (Sommar i P1 9/7-17)
Associationerna till nazistiska bokbål är således lyssnarens/läsarens egen, men Janne Josefsson är förstås en slipad journalist… Han talar alltså inte om någon ”symbolisk” handling utan om något mycket allvarligare: en ideologisk handling. Josefsson hade med andra ord helt rätt.
Ingen ”ordinarie gallring”, inget ”urval”...
Beslutet rörde sig inte om någon ”ordinarie gallring” av söndriga böcker, inte heller om något ”urval” vilket sker vid inköp, utan Söderhavsboken hanterades de facto visst på ett särskilt sätt… Nämligen vid ett ledningsgruppsmöte för de sex biblioteken i Botkyrka kommun i oktober 2014, året innan någon ny Söderhavsutgåva kom ut. (Se nedan!) Just Anja Dahlstedt har det yttersta ansvaret för att Pippi Långstrump i Söderhavet bränts, även om ingen någonsin sagt eller trott att chefsbibliotekarierna, verksamhetsutvecklare eller verksamhetschefen själv roade värmt sig runt brasan.
Men hur skulle man kunna undkomma allmänhetens ogillande av uttryck som ”gallra”? Man insåg att det hade negativ klang att gallra ut, särskilt i fallet med en Lindgren-bok. … Man fann eufemismen ”urval”! Det behövdes en vägledande mall för bibliotekarierna. De skulle ju inte ens tillåta fjärrlån av boken.
Numera sker detta dock, men på många bibliotek – såsom här i Visby – kostar det att fjärr-låna och ”vanliga” låntagare får här inte fjärrlåna barnböcker (forskare får dock). Konse-kvensen blir således odemokratisk.
Läs alltså protokoll och dokument, även om det kan låta tråkigt!
UTDRAG UR:
Jesús Alcalá i Ystads Allehanda 22 augusti 2015 (uppdaterad 24 augusti 2015)
Rasifiering – en svår fråga för kulturen
[…]
”I oktober 2014 beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens ’Pippi Långstrump i Söderhavet’. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras.
Alla chefsbibliotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, sammanfattar sina intryck: ’Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.’
Kollegerna instämmer. Alla är överens om att ’Pippi Långstrump i Söderhavet’ är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention. (Uppgifterna är hämtade från mejl och protokoll maj, augusti och oktober 2014).
Under mindre än två år har Botkyrkas bibliotek på liknande grunder rensat ut nio titlar. Sex av dessa nio är skrivna och tecknade av Stina Wirsén och tillhör serien om Lilla Hjärtat. Två andra utrensade böcker är Pernilla Stalfelts ’Färgerna’ och Lisa Bjärbos ’Eddie får en lillebror’. ’Färgerna’ därför att boken ’innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd’ och för att där finns mycket ’problematik på normkritisk nivå’. Stalfelt skriver ’skär som en bebismage’, något som biblioteket kommenterar; ’alla bebisar är inte rosa’. (Från mejl augusti 2013 och protokoll september 2013.)
Lisa Bjärbos ’Eddie får en lillebror’ döms ut därför att innehållet är ’stereotypt’ och alltigenom ’stötande’ ur rasifierades perspektiv. Till grund för beslutet ligger den analys som barnbibliotekarien Laura Purdy gjort. Purdy menar att boken genomgående innehåller ett mycket stötande element, nämligen att huvudkaraktären Eddie uppträder blackface (eller mer specifikt, ’indianface’) och leker ’indian’ iklädd ’indiandräkt’. I en bok för småbarn anammas därmed ett historiskt sätt att förminska och dehumanisera ursprungsfolk genom att framställa deras kulturella och religiösa yttringar som vilda och primitiva. Ursprungsfolkens språk förlöjligas som obegripliga nonsensläten, som ’WOA-OA-OA’.
Purdy finner det stötande att Eddie, iklädd ceremoniell indiandräkt, beter sig som en vilding. En sådan indiandräkt är en parodi på den religiösa klädsel som varit en viktig symbol för somliga nordamerikanska ursprungsfolks kamp mot kolonialismens tvångskonvertering och identitetsförvrängning. Att använda vitala nationer av levande, kämpande människor till fantasigestalter som inte längre existerar är ett sätt för nykolonialister att oskadliggöra motståndare och urholkar deras nutidsidentitet. Purdy påminner om att Sverige har ett eget kolonialt arv av ockupation och kulturella övergrepp gentemot samerna.”
[…]
”Stina Wirséns böcker med Lilla Hjärtat gallras bort och förstörs efter ett beslut den 28 november 2012. Biblioteksledningen själv talar inte om kassering och förstörelse, inte förrän jag direkt frågar vad biblioteket gjort med de bortgallrade böckerna. Biblioteket vill hellre kalla det ’urval’.
Biblioteksledningen själv talar inte om kassering och förstörelse, inte förrän jag direkt frågar vad biblioteket gjort med de bortgallrade böckerna. Biblioteket vill hellre kalla det ’urval’.
Från början var böckerna om Lilla Hjärtat – i Botkyrka liksom i resten av landet – populära och ofta utlånade. Men i samband med filmen om Lilla Hjärtat uppstod en debatt i media och nu börjar böckerna gallras ut för att ”alla ska känna sig välkomna på biblioteken i Botkyrka, inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn” (Biblioteksledningens formulering). Tvärtemot tidigare erfarenheter antas nu mörkhyade barn och deras föräldrar känna sig ovälkomna om böckerna om Lilla Hjärtat finns på biblioteket. Om någon person vill forska om rasstereotyper i barnlitteraturen hänvisar Botkyrka bibliotek till Kungliga Biblioteket.
Dock, ute på biblioteksfilialerna finns personal som är bekymrad över hur man för låntagarna ska förklara bortgallringen.
Biblioteksledningen beslutar då att utarbeta en mall för att ’personalen ska känna sig trygga att svara på frågor’. Innan mallen slutligen formuleras har många intrikata spörsmål avhandlats: ’Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken. Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt /…/.'
’Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken. Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt /…/.’
I den slutliga och vägledande mallen står att biblioteket ska säga nej till att fjärrlåna, det vill säga att för låntagares räkning låna in från bibliotek i annan kommun
I den slutliga och vägledande mallen står att biblioteket ska säga nej till att fjärrlåna, det vill säga att för låntagares räkning låna in från bibliotek i annan kommun, Lilla Hjärtat eftersom ”enligt våra riktlinjer för fjärrlån lånar vi inte barnlitteratur”. Huvudargumentet för att Lilla Hjärtat inte finns på Botkyrka bibliotek måste till syvende och sidst vara att det är utifrån barnperspektivet man inte anser sig behöva tillhandahålla böckerna i serien.
Någon månad efter beslutet skriver två av bibliotekarierna i ledningsgruppen, Margareta Berg och Marie Johansen, i tidskriften Bibliotek i Samhället om skälen till ’urvalet’. Avståndstagandet till Stina Wirséns böcker är nu definitivt. Man är nu övertygad om att Wirsén brutit mot FN:s barnkonvention: ’Sällan har vi sett ett lika tydligt fall där man så enkelt kan svara på konventionen’. Minst två av bestämmelserna i FN:s barnkonvention har överträtts – bestämmelserna om förbudet mot diskriminering och principen om alla människors lika värde.
Det är onekligen förvånande att – om brottet mot FN:s barnkonvention är så uppenbart – de fyra bibliotekscheferna aldrig tidigare haft minsta invändning mot Wirséns böcker!” (Alcalá, Ystads Allehanda 22/8-15).
Artikeln, den kanske längsta på en svensk lokaltidnings kultursida, fortsätter sedan några spaltdecimeter och kan som sagt läsas i dess helhet på
Referenser/källor
Alcalá, Jesús: Rasifiering – en svår fråga för kulturen, Ystads Allehanda 22/8-15
(Artikeln publicerades även samma dag i Kristianstadsbladet, med samma rubrik)
Alcalá, Jesús: Advarsel – rasefare, Samtiden nr.4 för 2015, s.72-80
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar