Den internationellt ledande professorn med inriktning mot mediepedagogik, britten David Buckingham, skriver i det aktuella numret av den japanska tidskriften 5 (15 juni 2017) om vad som hänt med de enorma förväntningarna på de ”nya” medierna. Med tanke på hur väl denna förväntan stämmer in på de ständigt återkommande förmodanden som nya medier nu i 2 000 år åtföljts av, vore kanske ”förhoppningar” ett lämpligare ordval än ”förväntningar”.
Som jag tog upp i ett tidigare inlägg (”Varje nytt medium ska ’fixa’ det föregåendes brister – men ses samtidigt som ett hot…”, 20/3-17) har samma sex slags påståenden kännetecknat talet om nya medier åtminstone alltsedan boktryckarkonstens införande. Privilegierade talare har på likartat sätt uttalat sig om de nya medier som kompletterat eller avlöst det föregående. Alltid i termer av samma motsatser.
Mediediskursen lovar alltså ständigt att nu, nu ska det nya verkligen uppfylla det som det dessförinnan senaste eller alla de tidigare medierna visserligen också utlovade, men inte mäktade med. En mer lustig konsekvens blir dessutom att det nyss kritiserade mediet genast blir bättre, eller rent av bra, så fort ett nytt ”ännu värre” medium introducerats…
Samma gamla drömmar – och samma mardrömmar…
Trots att varje nytt medium kan tyckas högst annorlunda, har alltså samma löften såväl som samma farhågor och tolkningsmönster tillämpats på siandet om dem:
1. TILLGÄNGLIGHET: det nya mediets förmåga att organisera och möjliggöra selektion av data som man inte längre tror äldre medier om att klara. Material sägs bli lättillgängligt, men samtidigt uppstår nya former av oöverskådlighet. Varje nytt medium avlägsnar ett gammalt svårsökbart överflöd, men producerar alltså samtidigt ett nytt.
2. DELAKTIGHET: alla nya medier antas utvidga skaran av potentiella användare. I både social och teknisk mening sägs möjligheterna till deltagande ”för alla” öka. I politiska sammanhang talas det ofta om en demokratiseringspotential. Mot denna utopiska potential står samtidigt farhågor om tilltagande kontrollmöjligheter vad tillträdet anbelangar. Nya former av censur och utestängande av vissa grupper står alltså i motsättning till talet om en utvidgning av kretsen av användare.
3. SINNESUTVIDGNING: varje nytt medium ses som ett tekniskt förverkligande eller en förlängning av de mänskliga sinnesorganens och hjärnans förmågor. Skriften lagrar minnet, telegrafkabeln ses metaforiskt som en nervtråd, biograffilmen utvidgar den optiska före-ställningsförmågan, televisionen förflyttar tittaren till fjärran platser, datorn simulerar hjärn-strömmar. Denna externalisering av våra sinnen betraktas dels som underlättande i vardagen och ett överträffande av mänskliga förmågor, dels som ett hot mot det genuint mänskliga.
4. KUNSKAPSREVOLUTION: ett pedagogiskt patos genomsyrar talet, när människors erfarenhetshorisont sägs utvidgas. Åtminstone utlovas en omstrukturering av vetandet i en mer jämlik riktning (de fattiga eller boende på landsbygden ska nås av högkultur; höjd bildningsnivå utlovas). Även ett apokalyptiskt scenario målas dock upp, med oro för pseudokunskaper och för marknadens budskapslarm. Alla nya medier bedöms här mot måttstocks-mediet boken, som det nya ses konkurrera med och vara både sämre och bättre än.
5. LAGRINGSMÖJLIGHETER: varje nytt medium sägs både utvidga och begränsa det kulturella minnet: tidningar lagrar det flyktiga vardagssamtalet, biograffilmen det visuella i all dess rörelse, datorn kan på minsta möjliga utrymme lagra enorma datamängder. Samti-digt sägs det nya mediets lagring vara flyktigare, mindre beständig än skriftens (pergament och runstenar håller längre än papper, papper längre än celluloid och magnetband – men samtliga dessa längre än elektronisk lagring, när gamla apparater och program inte längre är kompatibla med nya).
6. AKTUALITET och NÄRVAROKÄNSLA: alla nya medier gör anspråk på att komma verkligheten närmre – och det allt fortare (omedelbarheten hos radions och televisionens livesändningar, Internetsidors och e-mails snabbhet). Detta löfte om närvaro och nära nog samtidighet gäller både för den rumsliga närvaron och den tidsmässiga aktualiteten (händelse och överföring, liksom sändning och mottagande, är i allt högre utsträckning synkrona). Idealet kommunikation i realtid ställs dock automatiskt mot försvinnandets furie. Även här finns alltså både teknikoptimister och kulturpessimister: ju snabbare medier t.ex., desto högre värderas ofta långsamma upplevelseformer – inte bara slow food (Kümmel m.fl. 2004:7-9).
Dags för utvärdering av Internet?
Så hur har det då gått med den av de digitala evangelisterna förutspådda digitala revolutio-nen och inte minst med Internet? I mitten av 90-talet talades det överallt om en ”information superhighway” och om Internet som en fantastisk kunskapskälla, men nästan ingen nämnde e-handel. Idag är det väl precist tvärtom.
Jag skrev i inlägget för snart tre månader sedan även att ”Beträffande Internets olika sajter är kanske det apokalyptiska scenariot idag inte direkt fråga om farhågor avseende pseudokunskaper eller marknadens kommersiella budskapslarm, utan snarare oro för rena lögner, helt oblygt fabricerade ”falska nyheter”, algoritmers filterbubblor, men också snabbhetens konsekvenser som bland annat leder just till fake news – bland annat av kommersiella skäl.” Påståendet har inte blivit mer inaktuellt sedan dess…
David Buckingham har alltså specialiserat sig på unga människors användning av elektroniska och digitala medier och skolans roll i detta sammanhang. Han har skrivit nästan 30 böcker i ämnet och varit konsult åt bland annat UNESCO, FN, Europakommissionen och den brittiska regeringen. Till hans boktitlar hör exempelvis Children Talking Television (1993), After the Death of Childhood (2000), Beyond Technology: Children’s Learning in the Age of Digital Culture (2007), The Civic Web: Young People, the Internet and Civic Participation (2013) och Youth Cultures in the Age of Global Media (2014).
I den bok som Buckingham gav ut för 17 år sedan frågade han sig alltså vad som skulle hända efter ”barndomens försvinnande”. Skulle den nya ”mediebarndomen”, med barns underlättade tillgång till vuxet medieinnehåll, medföra att distinktionen mellan barndom och vuxenhet avskaffas? Eller skulle de nya medierna tvärtom öka gapet mellan generationerna ytterligare? Svaret tycks mig närmast bli ett slags mix av de båda alternativen: distinktionen mellan barn och vuxen verkar i själva verket gå i motsatt riktning, innebärande ”vuxenhetens försvinnande”.
Ty se hur babybossen Donald Trump och många andra vuxna endast har koncentrations-förmåga nog att klara av kortkorta twitter-meningar, eller i dubbel mening ensidiga uppdateringar och punktlistor. Betänk de så kallade vuxna som idag inte ens orkar läsa bloggar, utan nu måste lyssna till poddar, eller på sin höjd ids ”gilla” andras twitter.
Men vad säger då David Buckingham idag?
Buckinghams manifesto
Buckinghams aktuella text ”Waking up from the digital dream: media education and media reform” är ett slags manifesto. Han inleder med stycket:
”In the early days of the internet, technological developments were often led by pioneers with libertarian political ideals. In retrospect, many of those ideals seem highly individualistic – and indeed they align rather well with consumer capitalism. Yet many digital evangelists saw networked technology as the means to bring about a democratic revolution. Open access to information would undermine the control of large media corporations, creating a golden age of free expression, civic participation and progressive political activism. Only a few decades on, it is hard to see any remaining grounds for such optimism. The digital dream is turning into a nightmare.”
Professorn kritiserar sedan framför allt individualiseringen av idéer såväl som den föror-dade individuella "lösningen" på problemen: medieskolning av användaren...
Den ”arabiska revolutionen” för sex år sedan kallades för Facebook-revolutionen och underlättades onekligen av digital teknik, men orsakades ju inte av den nya tekniken. Tekniken ifråga har inte heller hindrat att utvecklingen återgått till auktoritärt styre eller kaos i många arabländer, menar han. ”Revolutionen” blev endast flyktig. Vi har även sett hur sociala medier använts av anti-demokratiska krafter såsom ”islamiska staten” och till massövervakning. Kontrollmöjligheterna har tilltagit.
Inte minst har valet av Donald Trump visat att den politiska högern blivit särskilt duktig på att utnyttja sociala medier, framhåller Buckingham. Och Twitter används i hög grad av troll för förtal och hatbrott, snarare än som någon demokratisk offentlig arena. För att inte tala om Trumps egen ”selektion av data” till 33 miljoner twitterföljare.
Digitalt tvåvälde
Internet kontrolleras dessutom kommersiellt av två stora globala aktörer: nästan två miljarder människor är på Facebook, medan två tredjedelar av alla webbsökningar använder Google. Detta tvåvälde har även slukat mindre bolag: Google äger YouTube och Facebook äger What’s App, påpekar Buckingham. De bägge jättebolagen äger och/eller kontrollerar nu det världsvida nätet – inklusive användarnas personliga data – även om hårdvaru-Apple snabbt närmar sig bakifrån. Det mesta (förutom Wikipedia) äger rum på kommersiella plattformar.
Facebook och Google har idag därtill nästan total kontroll över reklamen online, vilket även är till men för tidningars finansiering. Jag gör här även ett eget tillägg:
I och med att internetsökning kommit att i det närmaste bli identisk med att ”googla”, liksom företagets allestädes närvaro och enorma makt att styra och personinrikta sökfynden, tror inte minst många barn att Googles söktjänst är ett slags oberoende, men auktoriserad eller kvalitetskontrollerad, sida.
Storbritanniens motsvarighet till Granskningsnämnden inom Myndigheten för radio och tv, Ofcom, skriver i sin senaste rapport Children and parents: media use and attitudes report 2016 (från november 2016) att, trots att det inom en avgränsad rektangel står ”Ad/Annons” runt det som först kommer upp vid sökningen, förstår bara 24 procent av de brittiska 8-11-åringarna respektive 38 procent av 12-15-åringarna som googlar ”children’s trainers” att sökmotorn prioriterar reklam högst upp i träfflistan – träffar som Google alltså fått betalt för (a a:86 + a a:94-95). Således inte nödvändigtvis rör sig om de bästa eller mest populära träningsskorna för barn, som alltså var den produkt som frågan i undersökningen testades med.
Något fortsatt hopp om digital demokrati?
Tror då inte Buckingham längre på den ”nya digitala demokratin”? På mediekunskap i skolan, som han tidigare propagerat för? I viss mån kan väl mediekunskaper vara en lösning på några av problemen genom medie- och källkritik till exempel, menar han. Men då krävs enligt honom en mer djuplodande kritisk förståelse av hur medier fungerar än vad som i dag bjuds, inte minst vad medieekonomi anbelangar.
Problemet är dock att lösningen på problemet – som vanligt – åläggs individer, istället för regeringar och granskningsorgan. Det krävs mediereformer som inte bara fokuserar resulterande problem för de tidigare medierna, främst minskade reklamintäkter och ägarkoncentrationen inom tidningsvärlden. De nya, ännu mindre demokratiska, digitala medierna behöver tas itu med. Internet bör betraktas som en samhällelig nyttighet för allmänhetens bästa, en offentlig service lika grundläggande som vatten och luft och de medier som i 100 års tid färdats genom etern.
Om det, förutom digital public service, även ska finnas kommersiella internetföretag som Google, Facebook och Apple bör de åtminstone betala skatt och inte som nu i hög grad undgå det. Skattemedel som exempelvis kunde användas till att stödja seriösa pappers-medier. Dessutom bör företagen ifråga betraktas som medieföretag och inte som nu enbart teknikföretag eller ”neutrala mellanhänder”. Detta skulle innebära redaktionellt ansvar och att de, precis som andra medier, underställdes medielagar och medieregleringar.
För vad var det nu som var utlovat?
”Open access to information would undermine the control of large media corporations, creating a golden age of free expression, civic participation and progressive political activism.”
Det verkar vara hög tid att sluta drömma!
Referenser
Buckingham, David: Waking up from the digital dream: media education and media reform, 5 [five], 15 juni 2017
Ofcom: Children and parents: media use and attitudes report 2016, november 2016
Kümmel, Albert, Scholz, Leander & Schumacher, Eckhard: Einführung in die Geschichte der Medien, Paderborn: Wilhelm Fink Verlag 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar