onsdag 19 juli 2017

Är det bra eller dåligt att så få barn söker brottsskadeersättning? Några ord till min kära Syster, som jag har (flera av)


I måndags morse (17/7-17) hörde jag i P1:s nyhetsmorgon att få barn söker ersättning från Brottsoffermyndigheten. ”Få” sett mot bakgrund av att uppemot 10 procent, motsvarande minst 100 000, någon gång under uppväxten drabbas. Som det står på Sveriges radios nyhetssajt:

”I tio år har det varit möjligt för barn som bevittnat våld mot närstående att få en statlig brottsskadeersättning. Men få söker. Det är Brottsoffermyndigheten som tar emot ansökningar om och betalar ut brottsskadeersättning.

Barn som inte själva är brottsoffer men som sett eller hört våld mot en närstående kan få ersättningen. […] – Barnen som bevittnar ses inte som brottsoffer i den vanliga rättspro-cessen så de kan aldrig få skadestånd bara för bevittnandet. Det här är en exklusiv möjlighet för de här barnen att få någon form av kompensation och upprättelse som staten står för.”


Nyhetsinslaget fick mig att fundera kring huruvida de få ansökningarna är att betrakta som något positivt eller beklagligt. Det fick mig av någon anledning även att tänka på en av de få diktrader jag minns från min gymnasietid för 50 år sedan. År 1798 skrev Anna Maria Lenngren dikten "Några ord till min kära Dotter, ifall jag hade någon”. I den är det en mor som delar med sig av sina levnadsregler till sin tänkta dotter:

"Med läsning öd ej tiden borrt
Vårt Kön så föga det behöfver
Och skal du läsa, gör det korrt
At saucen ej må fräsa öfver."

De lärde har disputerat huruvida dessa råd av Lenngren var ironiskt menade eller inte, vilket sett med dagens ögon upplevs som självklart. Även om jag själv inte sällan är syrlig, är jag dock inte alls sarkastisk i detta blogginlägg. 

Att bara 300-350 ansökningar per år kommit in till Brottsoffermyndigheten kan väl dels bero på att få känner till möjligheten, dels på otillräckliga polisutredningar, dels på myndighetens namn, tänker jag. Få föreställer sig nog fortfarande ”åskådare” som offer. 


Vem är det som ansöker om ersättning?


Vem är det som ansöker? Oftast någon misshandlad förälder i barnets namn, verkar det som. En förälder som dessförinnan måste ha genomlevt domstolsförhandling och i de flesta fall bevisats själv vara brottsoffer… Kanske även en tonåring som sett sin mamma misshandla eller grovt hota ett syskon? Nej, barn under 18 år får inte själva ansöka om brottsskade-ersättning. 

Men kanske är redan ordet ”brottsoffer” frånstötande. Det talas idag visserligen mycket om att många av oss är ”offer”, offer för än det ena, än det andra. Sker det numera rent av alltför ofta? Blir kanske reaktionen på offerinflationen att allt färre vill se sig som sådana stackare? Även om de barn som kan komma ifråga för skadestånd inte betraktas som reguljära brotts-offer, återfinns informationen om brottsskadeersättning i Brottsoffermyndighetens broschyr Barn och unga som brottsoffer

Jag tror personligen att etiketten ”offer” kan få negativa konsekvenser för blivande mask-rosbarn decennier senare. Min ”dikt”, som alls inte kan mäta sig med Lenngrens, börjar där-för aningen haltande:

”Med offertänkande ödsla ej livet bort
Vårt Kön så föga det behöver
Och skall du gråta, gör det kort
Så bitterheten ej tar över”

Men gäller detta verkligen bara människor av honkön, frågar du? Nej, men pojkar och män verkar, mera hälsosamt, bli aggressiva snarare än bittra.


Är en identitet som ”offer” verkligen uppbygglig?


Det är väl känt att barndomsupplevelser som innebar att man in på bara kroppen upplevde eller blev vittne till föräldravåld, eller själv blev försummad eller negligerad, avsätter spår för livet. Hur dessa tar sig uttryck, kan man dock faktiskt påverka. Lika ofta som många idag talar om sig själva som offer, talar personen ifråga då mest om sina känslor – och talas det allmänt just om vederbörandes känslor. Som om dessa ”känslor” inte vore nära förbundna med högst rationella tankar och tolkningar av den kännande. Känslor är inte alls irrationella, frånsett möjligen äckel.

Den senaste emotionsforskningen tyder på att känslor inte hindrar, utan organiserar, rationellt tänkande. Traditionellt har västerländskt tänkande utgått från att emotioner är förnuftets fiender. Tvärtom, har forskare visat (Ekman & Keltner, New York Times 3/7-15), vägleder känslor människors upplevelser av omgivningen, våra minnen av det förflutna och till och med våra moraliska omdömen om rätt och fel. 

Inte minst ilska medför att vi är ytterst ”känsliga” mot det som är orättfärdigt, vilket driver fram agerande för att rätta till orättvisor. Forskare har kommit fram till att det är just ilska, och inte politiska ideologier, som uppmanar till handling mot missförhållanden (a a).

Många av oss har på skilda sätt misshandlats som barn, men det betyder inte att vi måste förbli offer för livet. Vi får förvisso i hög grad vår identitet från andras behandling av och syn på oss, men vi besitter ändå möjligheten och rätten att i slutändan avgöra om de har rätt eller fel. ”Jag är huvudrollsinnehavaren i mitt livs historia! Dom var ju inte med då, på den tiden!”; ”Jag vet väl bäst vem jag är!” (Olika slags terapeuter må förvisso tro sig veta bättre. Det är ju deras inkomstkälla.)

Prata således med dig själv och kom med invändningar mot alla ”dom”! Offertänkande leder bara till rundgång och stampande på fläcken. Negativt ältande gör oss maktlösa och får oss att tro att vi helt saknar kontroll över vårt eget liv, vilket inte stämmer i de flesta avseenden – särskilt inte beträffande våra tankar. Vi har alltid valet att tänka som vi vill. Rådet är dock inte liktydigt med uppmaningar av typen ”tänk positivt!”. Snarare ”tänk aggressivt!”. Aggressivitet är inte detsamma som våldsamhet, behöver jag troligen tillägga.  

Särskilt döda föräldrar kan inte göra oss till offer nu, eller föreviga barndomens offerstatus. Inte ens vuxna till ännu levande föräldrar är längre barn i denna maktlösa mening, utan överlevare. ”Överlevare” är ju idag ett av andra hyllat epitet. ”Överlevarbelöning” från staten skulle sända andra signaler…


Ilska är hälsosam och inte detsamma som våld!


Har man upplevt våld i samband med ilska, tror man dock lätt att ilska är oönskad eller farlig. Så är det alltså inte. Vad som däremot är skadligt är återhållen ilska och passivitet.

Så gråt lagom, bli inte bitter, därför att det riktas bara mot dig själv och det som en gång var. Det förflutna kan ingen göra något åt. Bli istället förbannad över dåtiden, men framför allt över liknande och andra övergrepp idag, när de riktas mot barn i likartade såväl som mindre grova situationer. Och säg till dig själv att jag bestämmer över vem jag idag vill se mig som. Jag är inget försummat eller misshandlat barn, utan en vuxen som själv bäst vet vem jag är.


Och var inte så himla ”trevlig” hela tiden! Bli arg, upprorisk, ironisk, satirisk, polemisk! Säg alltid ifrån, när du ser småfolket utsättas för orättvisor och förtryck! Bli visselblåsare! Det ger dig betydligt mer än 5 000-10 000 kronor från Brottsoffermyndigheten. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar