I egenskap av myndighet, ägnar sig Kultur- och fritidsnämnden i Botkyrka kommun enligt min mening åt kommunal censur. Detta eftersom Bibliotek Botkyrka sedan minst fem år tillbaka av och till genomfört ideologiskt grundad utrensning av redan inköpta hela och rena böcker för barn. Vissa av bilderböckerna var införskaffade så sent som 1-2 år före bortgallringen och alls inte slitna. Mycket tyder på systematisk städning och – att döma av förra veckans pressuttalanden gjorda av verksamhetschefen för biblioteken i kommunen – en avsikt att även framgent fortsätta på den inslagna vägen.
Agerandet har de senaste veckorna aktualiserats av ett radioinslag, varpå debatten i sedvan-lig ordning inriktats på ovidkommande ting. I detta fall på sophantering, istället för som den borde: på kränkningen av barns informationsfrihet och diskrimineringen av barn. Destruktionsmetoden som kommit i fokus efter Janne Josefssons Sommar i P1 (9/7-27) – huruvida bränning eller pappersåtervinning av Pippi Långstrump i Söderhavet – är i sammanhanget helt irrelevant. Det avgörande är motivet till kasseringen, vilket i efterhand Bibliotek Botkyrka nu försöker dribbla bort. Mötesprotokoll och mail finns dock, som visar de egentliga skälen.
I samband med JO:s kritik (28/6-17) av samma botkyrkanämnd rörande två vuxenböcker (Dnr 2654-2016) har den ansvariga för kasseringen av ett flertal barnböcker enligt medierna menat att JO:s beslut bara gäller vuxenböcker och dessutom enbart faktaböcker. Att JO-kritiken således inte skulle vara tillämpbar på barnromaner såsom Pippi Långstrump i Söderhavet eller på bilderböcker för de allra yngsta. I en intervju i Dagens Nyheter (22/7-17) citeras verksamhetschefen för biblioteken i kommunen, Anja Dahlstedt, nämligen hävda att:
"Kritiken från JO handlar inte om barnlitteratur. De säger uttryckligen i beslutet att det handlar om facklitteratur. Jag kopplar inte samman de frågorna.
[Intervjuaren Hugo Lindkvist:]
Men i beslutet står att det inte finns ”något utrymme för ett folkbibliotek att ta hänsyn till de värderingar och åsikter som förs fram”.
– Deras beslut gäller fakta- och debattböcker, inte skönlitteratur för barn. Vi tolkar beslutet utifrån det. Annars får väl någon JO-anmäla oss igen" (DN 22/7-17).
[hämtat 27/7-17]
Jag utgår från att uttalandet är korrekt återgivet, har således tagit Dahlstedt på orden och JO-anmäler härmed utrensningsförfarandet, som jag anser är i behov av kritisk prövning eftersom ett klargörande vore viktigt inte enbart för Bibliotek Botkyrka. Detta av den anledningen att Botkyrkas hållning varit vägledande för flera andra bibliotek i landet, som följt efter vägröjaren Bibliotek Botkyrka som ansetts som modig i sitt ideologiska ställnings-tagande.
Exempel på Bibliotek Botkyrkas ideologiska utrensning
November 2012:
Sex bilderböcker av Stina Wirsén med den svarta figuren Lilla Hjärtat gallras bort och förstörs, eftersom de anses innehålla rassterotypa bilder. Skälet sägs vara att ”alla ska känna sig välkomna på biblioteken i Botkyrka, inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn” (Margareta Berg, dåvarande bibliotekschef i Botkyrka kommun, enligt
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5388075 20/12-12 [hämtat 27/7-17]
Böckerna är som äldst 2 år gamla: Hej! (2010), Bang! (2011), Aj! (2012), Gul! (2012) är fyra av titlarna som ditintills ej hade upptäckts vara ”rasistiska”, varken av bibliotekarierna eller av disputerade recensenter i dagspressen.
Ute på biblioteksfilialerna fanns dock personal som var bekymrad över hur man för låntagarna skulle kunna förklara bortgallringen:
”Biblioteksledningen beslutar då att utarbeta en mall för att ’personalen ska känna sig trygga att svara på frågor’. Innan mallen slutligen formuleras har många intrikata spörsmål avhandlats: ’Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken. Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt /…/.'
I den slutliga och vägledande mallen står att biblioteket ska säga nej till att fjärrlåna, […] eftersom ’enligt våra riktlinjer för fjärrlån lånar vi inte barnlitteratur’” (Alcalá, Ystads Allehanda 22/8-15, utifrån mail och mötesprotokoll).
På Botkyrka kommuns webbsida formulerades det känsliga i termer av att man ”väljer bort” böckerna, som om inköpen inte redan var gjorda…
September 2013
Två bilderböcker för förskolebarn döms ut: Pernilla Stalfelts Färgerna (2008) och Lisa Bjärbos & Jesús Veronas) Eddie får en lillebror (2013). Skälen? Jo…
”…Färgerna därför att boken ’innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd’ och för att där finns mycket ’problematik på normkritisk nivå. Stalfelt skriver ’skär som en bebismage’, något som biblioteket kommenterar; ’alla bebisar är inte rosa’.
Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror döms ut därför att innehållet är ’stereotypt’ och alltigenom ’stötande’ ur rasifierades perspektiv. Till grund för beslutet ligger den analys som barnbiblio-tekarien Laura Purdy gjort. Purdy menar att boken genomgående innehåller ett mycket stötande element, nämligen att huvudkaraktären Eddie uppträder [i] blackface (eller mer specifikt, ’indianface’) och leker ’indian’ iklädd ’indiandräkt’” (Alcalá 2015, utifrån mejl augusti 2013 och mötesprotokoll september 2013).
Berättelsen handlar om en pojke på cirka 2,5 år som har två blå kritstreck på varje kind och en fjäderskrud på huvudet, samt i handen ibland en tomahawk. I bakgrunden finns på två av uppslagen även ett ”indiantält”, pilar och en pilbåge. Det är långsökt att tolka pojkens ”vilda och primitiva” lek och 2-åringens språkförmåga ’WOA-OA-OA’ som förlöjligande eller ett sätt att avhumanisera en ursprungsbefolkning.
Oktober 2014
I oktober 2014, således efter att den nya bibliotekslagen (2013:801) trätt i kraft, faller domen över Pippi Långstrump i Söderhavet. Då…
”…beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras.
Alla chefsbibliotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verksamhets-utvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, sammanfattar sina intryck [av den nyaste utgåvan av boken]: ’Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita männis-korna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ”kurrekurredut-terna” tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.’ […]
Kollegerna instämmer. Alla är överens om att 'Pippi Långstrump i Söderhavet' är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonven-tion” (Alcalá 2015, utifrån mejl och mötesprotokoll maj, augusti och oktober 2014).
Utrensningen har motiverats hur?
Kommunens åsiktsbaserade utrensningsbeslut har nu i juli 2017 i medierna av olika biblio-teksföreträdare omväxlande motiverats med hänvisning till Botkyrkas ”helt normala gall-ringspolicy”, de sex bibliotekens inköps- och fjärrlånepolicy, biblioteksplanen, verksamhets-planen. Inte minst har de sagts bygga på de sex bibliotekens interkulturella handlingsplan, som i sin tur påstås luta sig mot FN:s konvention om barnets rättigheter.
Jag vet ej hur skrivningarna sett ut åren 2012-2016, men Botkyrka hänvisar i sin Verksamhetsplan för 2017 till ”Barnkonventionen”. I denna plan står nu under rubriken ”Mänskliga rättigheter en bas för verksamheten”: ”Barn har genom Barnkonventionen och dess grundläggande principer om alla barns rättigheter och lika värde en särskilt viktig ställning.”
Det preciseras där inte exakt vilka av FN-artiklarna som åsyftas, men av olika biblioteks-chefers uttalanden har det tidigare framgått (t.ex. av Dahlstedts mail till undertecknad 14/1-16) att det främst rör sig om artikel nr. 2 (barnets lika värde, lika rättigheter och skydd mot diskriminering) och i någon mån nr. 3 (om att ”barnets bästa” ska komma i främsta rummet).
Jag instämmer givetvis med FN, men ifrågasätter hur artiklarna tillämpats av Botkyrka i fallet med skönlitterära figurer. Jag vill istället lyfta fram artikel nr.13 i FN:s konvention om barnets rättigheter och då speciellt barnets informations-frihet inbakad i dess yttrandefrihet:
Jag instämmer givetvis med FN, men ifrågasätter hur artiklarna tillämpats av Botkyrka i fallet med skönlitterära figurer. Jag vill istället lyfta fram artikel nr.13 i FN:s konvention om barnets rättigheter och då speciellt barnets informations-frihet inbakad i dess yttrandefrihet:
• Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer (artikel 13, med min fetstil tillagd).
Verksamhetsplanen 2017 för Botkyrka fortsätter sedan med dessa rader:
Det finns fall där olika mänskliga rättigheter står i konflikt med varandra. När värden som yttrandefrihet, frihet från diskriminering, rätt till liv och säkerhet står emot varandra, till exempel i bibliotekets programverksamhet eller medieurval, är frihet från diskriminering, rätt till liv, frihet och personlig säkerhet överordnade värden.
Man tycks här missuppfatta innebörden av lagens ”diskriminering” av livs levande individer eller grupper och felaktigt tolka begreppet som liktydigt med en känsla av ”kränkning”. Bibliotekarier ska givetvis inte kränka besökande barn, men en fiktionsfigurs ord eller utseende kan enligt min mening aldrig kränka okända läsare, än mindre diskriminera dem. Tolkningen att ”frihet från diskriminering” skulle vara överordnad tryckfriheten, är enligt JO-beslutet (Dnr 2654-2016), som jag uppfattat det, dessutom felaktig. Det förhåller sig precis tvärtom.
I Bibliotek Botkyrkas Interkulturella handlingsplan står 2017:
I Botkyrka ser vi mångfald som en rikedom. I biblioteket lyfter vi särskilt fram styrkan i att äga flera språk. Vi vill bidra till att skapa stolthet och höja självkänslan hos flerspråkiga Botkyrkabor.
I själva verket har man agerat exakt motsatt, när man inte låtit barnen i kommunen ta del av de här aktuella böckernas mångfald barnkaraktärer av olika hudfärg och få se dem leka och samspela jämlikt. Därmed inte heller låtit också mörkhyade barn för sällsynthets skull få spegla sig i fiktionsfigurer som till utseendet påminner mer om dem själva.
I en annan intervju med verksamhetschefen för biblioteken i kommunen sägs denna hänvisa till bibliotekens inköpspolicy:
"Där står det att vi tar särskild hänsyn till barns rätt att slippa diskriminering, och att barns förmåga att tolka text och bild skiljer sig från vuxnas. Jag vill också nämna att Bibliotekslagen säger att det inte gynnar arbetet med barns läsförståelse att tillhandahålla böcker med rasistiska begrepp eller skildringar" (Expressen 23/7-17).
Jag vet inte vad i Bibliotekslagen som här eventuellt skulle åsyftas, men rimligen borde det väl tvärtom gynna barns läsförståelse att få obegripliga eller feltolkade begrepp (såsom ”neger- i Pippi Långstrump-fallet) förklarade för sig såsom ett för 60 år sedan icke-rasistiskt ord? En välvilligare tolkning av Dahlstedts uttalande skulle vara att hon är felciterad.
I själva verket är botkyrkabibliotekens utrensningspolitik dessutom direkt motsatt påståen-det om särskild hänsyn till att ”barns förmåga att tolka text och bild skiljer sig från vuxna”. Man har inte alls tagit hänsyn exempelvis till att 90 procent av tillfrågade förskolebarn, det vill säga de sex bilderböckernas primära publik, uppfattar Lilla Hjärtat som ett djur bland andra jämnstora djur och således alls inte som någon människa. Vuxna tycker sig däremot se samtliga figurer utom den svarta som förmänskligade djur (Rönnberg 2013; Rönnberg 2014). ”Varför ska alltid vuxna få bestämma?”, här jag i andanom en barnkör invända.
De vuxnas tolkning har ”givetvis” blivit den rådande, både i debatten och vid utrensningen. Dahlstedts uttalande antyder just att vuxnas tolkning av t.ex. en bild självfallet skulle vara den överlägsna och hur som helst bör itutas barnen… Att barn förmåga skiljer sig från vuxnas, tolkas automatiskt som att den skulle skilja sig negativt. Skillnaden mellan ras-sterotyper och rasistiska stereotyper verkar dessutom vara svårbegriplig för de vuxna.
Att notera: Jag har här visserligen utgått från att verksamhetsplanen och den interkulturella handlingsplanen funnits och haft likartad ordalydelse även åren 2012-2015. Om det verkligen varit fallet, vet jag dock inte.
Undanflykter och skenförklaringar i juli 2017…
Jag är medveten om att JO som regel ej tar upp fall som är äldre än två år. Huruvida Bibliotek Botkyrka även senare (än som man själv hävdar: 2015) utifrån egna åsikter har kasserat barnböcker vet bara biblioteksledningen och bibliotekarierna själva. Dock tyder dessa dryga tiotalet utrensade barnbokstitlar på ett mönster som kan ha fortsatt och avses fortsätta. (Jag vet inte heller exakt vilka eller hur många Pippi Lång-strump-samlingar som innehåller Söderhavs-boken som rensats ut, eller hur många bokexemplar sammanlagt som på de sex biblioteken tydligen ”exakt samtidigt blev slitna och måste kasseras”.)
Inte minst visar skriverierna den senaste veckan att verksamhetschefen för biblioteken i kommunen, Anja Dahlstedt, fortfarande tolkar JO:s färska beslut som att det inte skulle gälla för barnlitteratur, eller i vart fall ej behöver tillämpas på skönlitteratur för barn: ”Kritiken från JO handlar inte om barnlitteratur. De säger uttryckligen i beslutet att det handlar om facklitteratur. Jag kopplar inte samman de frågorna”, refereras hon säga (DN 22/7-17).
Detta behöver alltså klarläggas, för att framöver inte någon liknande åsiktsbaserad kassering ska behöva äga rum. Möjligen kan de undanflykter som förekommit i medierna emellertid tolkas som att ledningen faktiskt insett det tveksamma i utrensningen, eller åtminstone för-stått att många, till skillnad från den biblioteksansvariga (Dahlstedt i DN 22/7-17), inte anser att kritiken varit ”absurd och löjeväckande”.
Direkt efter Janne Josefssons Sommar-program gick dock Botkyrka kommun (10/7-17) ut med ett pressmeddelande, som hävdade att utrensningen skett på sedvanligt sätt:
"För att utrymmet i hyllorna ska räcka till krävs det att varje bibliotek i Botkyrka varje år gallrar motsvarande mängd böcker som man köper in. […] Biblioteken i Botkyrka kommun har gallrat vissa utgåvor av Astrid Lindgrens 'Pippi i Söderhavet' där det förekommer föråldrade uttryck som kan uppfattas som rasistiska, men Bibliotek Botkyrka har också köpt in förlagets nya utgåva av boken från 2015 där de föråldrade uttrycken har bytts ut mot mer samtida. De gallrade exemplaren av Pippi i Söderhavet har kasserats och hanterats enligt samma rutiner som alla andra gallrade böcker."
https://www.botkyrka.se/arkiv/nyhetsarkiv/nyheter-startsida/2017-07-10-angaende-uttalanden-av-journalisten-janne-josefsson-om-bibliotek-botkyrka.html [hämtat 27/7-17]
Påståendena har senare upprepats av verksamhetschefen för biblioteken i kommunen, i en intervju i Sveriges radios mediemagasin Medierna (P1, 22/7-17). Anja Dahlstedt säger där, som svar på reporterns fråga om huruvida de har Pippi Långstrump i Söderhavet på Tumba-bibliotekets barnavdelning: ”Ja, vi har Pippi i Söderhavet i nyutgåvan som kom ut 2015 och där man har bytt ut vissa ord som kan uppfattas som rasistiska.”
Detta stämmer helt enkelt inte. Det man har köpt in och således har i Tumba är i själva verket Boken om Pippi Långstrump (2015), med endast ett urval av kapitlen i den tredje delen av Pippi-trilogin. Söderhavs-delen är nu inte bara rensad på förment rasistiska ord, utan förvanskad på flera sätt, som enligt min mening gör den nya berättelsen ”mer rasistisk" än den ursprungliga påståtts vara. Ingrid Vang Nymans illustrationer är dessutom grotesk förvandlade, nu kallat ”digitalt bearbetade”. I Botkyrkas lokala bibliotekskatalog ges dessutom det felaktiga intrycket att man skulle ha originalutgåvan av samlingsboken, då 2015-utgåvan där ges ”Publiceringsår: 1952”.
Även Dahlstedt förnekar att kommunbiblioteken skulle ha hanterat Astrid Lindgrens böcker på något särskilt sätt… (a a). Jag hoppas dock verkligen att inte ännu fler författares verk har kasserats enligt samma "rutiner". Överlag är alla uttalanden om bränning, pappersåtervin-ning, alternativt att man till biblioteksbesökare ”kanske sålt” Pippi Långstrump i Söder-havet och samlingsutgåvan med boken vaga. Det är väl högst osannolikt, eller dubbelmoral, att till låntagare sälja en bok som man just ansett vara rasistisk.
Att man gjorde sig av med de gamla böckerna samtidigt som man köpte in ”samma” berättelse i samlingsutgåvan verkar i varje fall inte vara sant, eftersom ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun tog beslutet att gallra bort och kassera Astrid Lind-grens Pippi Långstrump i Söderhavet redan den 1 oktober 2014, medan samlingsverket med den amputerade och friserade berättelsen utkom först ett halvår senare (22/4-15).
Hur som helst: Viktigast för ett folkbibliotek är yttrande- och informationsfriheten, som inte ger bibliotekarierna eller deras chefer något utrymme till att rensa ut en bok utifrån de åsikter som finns, eller tolkas in, i den. Otvetydigt är att man med början hösten 2012 låtit sig påverkas av högljudda aktivister, inklusive kommunbibliotekens verksamhetsutvecklare som själv var en av de mest aktiva i den fyra månader långa antirasistiska kampanjen mot Stina Wirséns svarta djurfigur Lilla Hjärtat.
Sammanfattningsvis:
Jag menar således att Bibliotek Botkyrka, genom att på detta sätt hindra spridningen bland allmänheten av det dryga tiotalet barnbokstitlar som här tagits upp, ägnat sig åt en form av kommunal censur. Utrensningen har ägt rum samtidigt och samordnat och sammantaget berört ett ovisst antal böcker på de sex biblioteken i kommunen, exemplar som redan var inköpta och bekostade av det allmänna.
Det rör sig om ett censurförfarande som baserat sig på ideologiska utgångspunkter, nämligen bibliotekschefernas och ledningens egna åsikter om åsikter och egenskaper som de tillskrivit figurer i verken. Andra gånger har det skett utifrån (chefs)bibliotekariernas högst egna tolkningar av ord eller bilder. Således brister biblioteksledningen i objektivitet, förhåller den sig inte neutral till den information som biblioteken tillhandahåller, utan inskränker utbudet av barnböcker utifrån egna ideologiska ståndpunkter.
Kommunen har därmed även kränkt den informationsfrihet som alla barn (enligt artikel nr.13 i FN:s konvention om barnets rättigheter) har, nämligen deras ”rätt att söka och motta information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer”. Denna artikel nr.13 villkoras inte med något krav om att barnet ifråga måste ha uppnått viss ålder eller särskild mognad.
Bibliotek Botkyrka diskriminerar därmed också de svarta barn i kommunen som eventuellt skulle kunna känna igen sig i böckernas positiva framställning i ord och bild av mörkhyade barnkaraktärer mer påminnande om dem själva. Man hindrar inte bara de svarta barnen från att få glädja sig åt alla de brokiga karaktärernas gemensamma jämlika lek i Stina Wirséns sex bilderböcker med Lilla Hjärtat – liksom stärkas av Pippis Långstrumps anti-rasism, hennes önskan att själv vara svart och hennes jämlika lek med svarta barn. ”I ett interkulturellt samhälle erkänner vi att människor förändras av att mötas.” Det är ju just vad Pippi och invånarna på söderhavsön gör i Pippi Långstrump i Söderhavet!
Med tanke på hur sällan mörkhyade såväl som "asiatiska" barn är representerade i svensk barnlitteratur, blev utbudet genom kasseringen av tiotalet titlar därmed ännu magrare för de yngsta, än vad det hade behövt vara. Det är som jag ser det fråga om diskriminering, när dessa barn behandlas sämre än vita etnosvenska, trots att de borde bli behandlade precis likadant. Det ”interkulturella förhållningssättet” motverkar i detta fall således inte diskriminering eller segregationens negativa effekter, utan bidrar snarare till dem.
Därtill diskriminerar kommunen, som ska verka för kunskapsförmedling och folkbildning, alla de barn som inte får chansen att upplysas om att förledet eller ordet ”neger-” inte alltid har varit ett skällsord, utan för 60 år sedan helt enkelt betydde ”svart”.
Det ironiska är att allt detta skett med motiveringen att motverka diskriminering av vissa barn i kommunen. Böcker, varken faktaböcker eller skönlitteratur, kan dock aldrig någonsin diskriminera potentiella, okända läsare i lagens mening, men det kan – och gör uppenbar-ligen – en del anställda i myndigheter såsom kommuner… Skildringar i skönlitteratur kan visserligen upplevas/tolkas som kränkande av någon, men om denna någon inte är direkt omnämnd i verket kan vederbörande inte sägas bli kränkt eller förtalad.
Att någon ung – eller äldre – del av befolkningen eventuellt utifrån sin egen tolkning skulle känna sig kränkt av icke-brottslig information, av ordet ”neger”, en idé eller bild i en fiktionsberättelse är alltså (även enligt Europakonventionens artikel 10) inte skäl nog för en inskränkning av yttrande- eller informationsfriheten.
Men invänder kanske någon, innehåller även skönlitteratur information och underlag till åsiktsutbyten? JO skrev i sitt beslut för tre veckor sedan, rörande sin kritik mot samma nämnd i kommunen (Dnr 2654-2016):
"Det framstår som naturligt att olika krav måste ställas på skönlitteratur och annan litteratur. När det gäller annan litteratur än skönlitteratur är den granskning av en boks vederhäftighet som görs vid biblioteken viktig för att fullgöra uppdraget att bidra till kunskapsförmedling. Det är enligt min mening självklart att bibliotekens uppgift att bidra till fri åsiktsbildning inte betyder att de ska förhålla sig neutrala till brister i den vetenskapliga kvaliteten hos en faktabok eller till rena sakfel. I bibliotekslagen och förarbetena till den framhålls tvärtom särskilt att utbudet ska präglas av kvalitet."
Också skönlitteratur förmedlar information!
Ett annat exempel på en roman som i århundraden påverkat barnuppfostran och pedago-giska idéer om barns bildning är J-J Rousseaus Émile – eller Om uppfostran (1762), som på sin tid brändes på ett flertal ställen och drev författaren ur landet. Tänk om förlaget då hade ”moderniserat” texten, i enlighet med till exempel jesuitskolornas invändningar! Hur skulle dagens pedagogiska teorier ha tett sig utan detta exempel på skönlitteratur? Pippi-böckerna, inte minst den tredje som utspelar sig i Söderhavet, är i lika hög grad som Émile filosofi, fast här filosofi för barn.
Åtminstone en lekman som undertecknad tolkar alltså Bibliotek Botkyrkas ideologiska utrensningar strida mot bibliotekslagens krav på fri åsiktsbildning, objektivitetsprincipen i regeringsformen, artikel 13 i FN:s konvention om barnets rättigheter såväl som mot Europakonventionens artikel 10 om skydd för yttrandefriheten.
Referenser
Alcalá, Jesús: Rasifiering – en svår fråga för kulturen, Ystads Allehanda 22 augusti 2015 (samma dag även i Kristianstads-bladet, med samma rubrik; även publicerad som Advarsel: rasefare, i den norska tidskriften Samtiden, nr.4 för 2015, s.72-80)
Arvidsson, Emil: Därför rensar Botkyrka Pippi-böcker, Expressen 23/7-17
Botkyrka kommun: Angående uttalanden av journalisten Janne Josefsson om Bibliotek Botkyrka, 10 juli 2017
https://www.botkyrka.se/arkiv/nyhetsarkiv/nyheter-startsida/2017-07-10-angaende-uttalanden-av-journalisten-janne-josefsson-om-bibliotek-botkyrka.html [hämtad 27/7-17]
Justitieombudsmannen: Kritik mot Kultur- och fritidsnämnden i Botkyrka kommun för att Tumba bibliotek handlagt framställningar om att få låna två böcker på ett sätt som står i strid med bibliotekslagen och 1 kap. 9 § regerings-formen (Dnr 2654-2016), 28/6-17
Lindkvist, Hugo: ”Den senaste debatten har blivit absurd och löjeväckande”, Dagens Nyheter 22/7-17
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014
Rönnberg, Margareta: ”Lilla hjärtat är en mullvad”-”Nä, pengvin”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013
Sveriges radio P1: Medierna, 22/7-17
