Ska de vara så himla svårt att se skillnaden mellan barnfilm och barnskildring?

På de barnfilmsfestivaler som även har barnjurys, ger barnen alltid förstapriset till helt andra filmer än vuxenjuryn gör. De vuxna som uttalar sig auktoritativt om filmernas kvaliteter måste väl ändå någon gång fundera över möjliga skäl till olikheterna?! Fast man bryr sig kanske inte? Behöver ju inte. Anser sig självklart som kunnigare. Normen.

Detta nedan är i vart fall min syn på saken. Jag har aldrig läst/hört någon annan försöka utreda detta. Hur är detta möjligt?! Låtsas folk vara blinda och döva?

Barnfilm

Barnfilmer riktar sig till en införstådd och hand­lar nära nog alltid om barns eller barnlika gestal­ters positiva samspel och lek med jämnåriga, snarare än om problematiska barn-för­äl­der- eller barn-vuxenrelationer. Barnfilmer cirk­lar oftast kring hur en duo eller grupp unga själva ska klara av att hantera ett ”lagom” svårt pro­b­lem, tillsammans reda sig helt utan vuxna, få glömma dem för en stund eller strun­­ta i dem och bara ha kul. 

Fil­merna betonar vänskap, samman­hållning och barnens sammantagna kom­­­­­pe­tens. De har inte, så som barnskild­ringarna, någon individuell ”hjälte” eller ”of­­fer­­­­hjäl­­te” i centrum, via vars blick mot vuxna åskådaren betraktar händel­ser­na. Fil­merna har ofta inget centralt subjekt över­hu­vudtaget, utan ett par eller tre-fyra relativt jämbördiga kom­pi­­­sar i fokus, ibland med en av dem som ”lekledare”.

Barnfilmer talar till en jämlike, men kritiseras ibland av recensenter för att vara harm­­­­löst gulli­gull, eviga som­mar­lov, med barngäng som sätter töntiga eller omoraliska vuxna i skam­vrån eller rent av i fängelse. Det kan röra sig om bovar såväl som poliser, föräldrar såväl som lärare och präster. ”Skurken” i berät­­telsen är rela­tivt lättigenkännlig för sin avsedda unga pub­lik, men mer komisk än hotfull. Barn­filmens upp­muntran­de story och dess lyckliga slut torde vara effekti­­­vare som upp­växt­hjälp, eftersom den ställer åskå­­­­­­dare och uppeppande figurer på mer jämlik fot. Här fram­­­­­träder en kompetent barngrupp, d.v.s. kollektivet snarare än det Kom­petenta barnet. Filmen skänker glädje och framtidshopp.

Barnskildring

En enkel tum­re­­gel skulle kunna lyda, att fokuserar filmen ett enda barn är den med stor sanno­­­­likhet en barn­skild­­­­ring riktad till vux­na. Inte sällan rör sig handlingen då om hur barnet ska kun­na klara sig i en specifik vuxen­­do­mi­­­ne­rad miljö. Dessa fil­mer anses ”inte sky svåra äm­nen” såsom barns utsatthet och makt­löshet, för­äldrars likgil­tighet alternativt vuxnas enorma för­­vänt­­ningar på barn. Även om andra barn finns runt protago­nisten, inte minst mob­bare, rör huvud­­­­­­­­­­temat ändå barnets förhållande till vuxen­världen och vuxnas agerande eller brist på ingripande. Också frånvarande vuxna är ytterst närvarande i barnens tankeliv. Denna sorts berättelser är alltså vuxenfilmer.

Barnskildringen talar från en auktoritets­position om nå­gon sårbar, utsatt el­ler negligerad liten stackare, i behov av vuxnas beskydd, räddning eller råd. Den riktar huvud­sak­­­­­li­gen sin varning till en vuxen beträffande liknande reella barns förmodat hotade fram­tid, såvida nu inte den gode vuxne åskådaren (likt film­ska­­pa­ren), varnar, inskri­­­der och hinner förebygga skadorna. Samtidigt anses sam­ma barn vara Kompetent enligt filmmakarna, snarare än enligt fil­mens vuxna. Vem eller vad som förorsakar barnet lidande eller svårigheter är inte alltid tyd­­ligt uttalat – eller varför? – och särskilt svårt att begripa för en barnpublik. 

Form och stil skil­­jer sig likaså åt mellan de bägge filmtyperna. Filmerna som talar till vuxna kan ha konstnärliga anspråk. De har inte sällan klassisk musik eller mer av tystnad, udda kameravinklar, stiliseringar och ”symbolisk” bildspråk. Filmerna ifråga har också ofta ett s.k. öppet slut, vilket barn ogillar. De vill veta ”hur det går”. Filmer om barn(dom) faller i de allra flesta fall inom genren konstfilm. (Jo, konstfilm är också en genre!)

Barn­skild­ringar är tystare vad det fokuserade barnets egen röst anbelangar och den utsatte har oftast ingen kamrat att dela sina funderingar med, utan filmen do­mi­­neras av vuxnas tal inbördes, men även av dessas tal riktat till den till synes stumma barn­­­karak­­­tären. Där­­­­­­emot talas det mer sällan med barnet ifråga. Verbal kom­mu­­ni­ka­tion är för­stås en vuxen domi-nans­form, där de äldre nästan alltid vinner över barn. Barns tyst­­nad är, till skillnad från vuxnas dito, inget maktmedel.

(Skillnaderna mellan barnfilm och barn(doms)skildring utvecklas vidare på sid. 153-169 i min bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012).)

För övrigt anser jag att ingen längre bryr sig om barnkultur, utan bara om vuxnas arbetstill-fällen inom det barnkultiverande systemet. Ska svensk films kräftgång motverkas, måste nog olika stödåtgärder börja ges till barnfilm snarare än som hittills skett till barnskildringar med 10 000-20 000 åskådare – varav gissningsvis högst 1 000 är barn.

Den som är kritisk till upphöjandet av barnskildringar (eller ännu tvivelaktigare abstrakta barndomsskildringar) och till nonchalansen gentemot barnfilm bör verka för att 2000-talet blir ”BARNENS århundrade”! ”Barnets århundrade” visade sig ju långt före millennie-skiftet föga förvånande vara en visserligen from, men förhastad, förhoppning… Enskilda barns perspektiv går lätt att bortförklara som undantag. Inte barnkollektivs!