Jag har tidigare skrivit om den ensidiga fokuseringen på ”kulturrådsbarnkulturen”, när artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter tas som stöd för än den ena, än den andra vuxna ”konstnärliga” aktiviteten för eller med barn. Jag tänker fortsätta att peka ut dessa vuxna ansträngningar att få sin utkomst från barn. Denna artikel 31 är nämligen inte alls till för vuxnas aktiviteter eller produkter, utan för barnens val och verksamheter.
Under våren har artikel 31 åter dykt upp som argument för att alla barn ska ”få” se en film, respektive att vissa barn inte ska ”hindras från att på lika villkor ha tillträde till det kulturella livet genom [läs: p.g.a.] dess diskriminerande stereotypa uttryck”. Bägge gångerna är det Svenska filminstitutets Malena Janson som (på DN Debatt 21/3-16 respektive i Sydsvenskan 18 maj-16) pläderat för en 11-årsgräns för Suzanne Ostens nya film Flickan, mamman och demonerna respektive reagerat mot de, enligt Janson otidsenliga, bilderna i Jan Lööfs bägge omtvistade bilderböcker.
Missuppfattningar av konventionstexten
I båda fallen rör det sig om en missuppfattning av FN-artikeln ifråga. Den talar sig varken varm för barn som lydig publik för konstnärers produkter, eller för någon statlig censur. Janson skriver dock (i DN) syftande på artikel 31 att ”Jag vill till och med hävda det är barns rättighet att ta del av denna barnförbjudna film”, eftersom Ostens konst enligt debattören kan hjälpa barn à la ett slags krispedagogik. ”Tack vare denna kulturens kraft finns ungas rätt att ’fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet’ reglerad i FN:s barnkonvention.”
Det är enligt min mening inte förenligt med ”barns rätt att fritt delta”, om en förälder tar med sin 7-11-åring på bio på en film som barnet ej bett om att få se, eller samtyckt till utifrån bristfällig bedömning av visningens lämplighet och syfte. Inte heller är det något exempel på barns rätt att ”fritt delta”, ifall skolan på lektionstid med skolplikt visar skrämmande filmer.
Beträffande illustrationerna av Lööf, anser Janson (i Sydsvenskan) detta att ”låta bli att idag nytrycka, reproducera, unkna stereotypa skildringar av vissa folkslag” är detsamma som att
”visa de barn som växer upp i Sverige på 2010-talet respekt. Att praktisera artikel 31 i Barnrättskonventionen, som slår fast alla barns rätt till ’lämpliga och lika möjligheter’ att ’till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet’.
FN:s barnrättskonvention ska fungera som komplement till de allmänmänskliga rättigheterna när dessa faktiskt strider mot barnets bästa. Det kan vara i fall då föräldrars rätt till umgänge med sitt barn strider mot barnets säkerhet och trygghet – då gäller barnrättskonventionen. Men det kan och bör också vara i fall då vissa barngrupper faktiskt hindras från att på lika villkor ha tillträde till det kulturella livet genom dess diskriminerande stereotypa uttryck.”
Tron att artikel 3 om ”barnets bästa” här är tillämplig är felaktig. Denna artikel gäller bara välfärdsinstitutioner, lagstiftande organ, domstolar och administrativa myndigheter. Janson skulle däremot ha kunnat hänvisa till denna i samband med Ostens film (se punkten g) nedan), fast då skulle den förstås gå tvärt emot Janssons (och Ostens) önskan…
Ty Statens Medieråd är just en myndighet som har till uppdrag att bestämma om ålders-gränser, t.ex. Barnförbjudet för de filmer som kan framkalla ”stark rädsla, oro och förvir-ring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.” Någon statlig censur av barnböcker eller någon myndighet för fastställande av läsarnas ålder har vi däremot inte.
Bilder kan heller inte vara diskriminerande, men däremot rasistiska. Det är dock inte fallet i Lööfs illustrationer. Att artikel 31 ”kan och bör” tillämpas på specifika stereotypa figurer i en bilderbok är således helt och hållet Malena Jansons eget påhitt, utan något stöd i FN-konventionen. Möjligen kan Janson ha förletts att tro att artikel 3 om ”barnets bästa” kan appliceras på detaljer i stereotypa bilder, utifrån Barnrättskommitténs kommentar nr 17 (2013) i dess punkt nummer 22:
22. Artikel 17: Barn har rätt till information och material som har socialt och kulturellt värde, från en mångfald lokalsamhälleliga, nationella och internationella källor. Till-gång till denna typ av information och material är avgörande för barns förverkligan-de av rätten att delta till fullo i kulturella och konstnärliga aktiviteter. Konventions-staterna uppmuntras att säkerställa att barn via olika medier ges största möjliga tillgång till information och material relaterade till deras egen kultur och andra kultu-rer, på ett språk de förstår, inklusive teckenspråk och punktskrift, och tillåta undan-tag från upphovsrätten för att säkerställa tillgång på tryckt material i alternativa format. I detta sammanhang måste den kulturella mångfalden noga skyddas och bevaras, och kulturella stereotyper undvikas.
Staten lägger sig inte i utformningen av förlags bilderböcker. Däremot om tillgången är för knapp. Skrivningen om att ”stereotyper måste undvikas” gäller enbart om staten Sverige i brist på material om en viss kultur går in och t.ex. via dess eget förlag trots avsaknad av copyright trycker böcker på minoritetsspråk.
"För konstnärers bästa" snarare än "för barnets bästa"?
Janson är förstås inte ensam om denna selektiva betoning av artikel 31. Det finns till och med en förening som kallar sig Artikel 31 som i tre år arbetat med stöd från bl.a. Allmänna arvsfonden. Föreningen säger sig vilja ”lyfta fram barns egna frågeställningar, tankar, och perspektiv på tillvaron och låta dessa komma till utryck på den offentliga arenan genom utställningar och andra konstnärliga aktiviteter”. Under rubriken ”Artikel 31's metod” står att ”Föreningen vill förmedla finansiellt, tekniskt och konstnärligt stöd till barn och ungas egna initiativ”. Några exempel på det sistnämnda har inte getts, utan initiativen tycks i vanlig ordning komma från de vuxna. I föreningens webbsidas beskrivning av den egna verksamheten nämns inte heller med ett ord lekens stora betydelse enligt FN-artikeln…
Många är dock de seminarier och konferenser som hävisar till denna FN-artikel. För två år sedan reagerade jag på ett nordiskt ”Upprop om barns rätt till konst och kultur” från en sådan konferens. Uppropet sades ta sin ”utgångspunkt i artikel 31 i FN:s Barnkonvention om barns rätt till konst”. I själva verket handlade uppropet om vuxna scenkonstnärers och kulturpedagogers arbetsmöjligheter. Det inleddes förvisso med att citera hela artikeln ifråga, men fortsatte sedan:
”Upprop
Konst har en central betydelse för våra värderingar, vår livskvalitet och identitet.
Konst har ett värde i sig själv. Den behöver inte ha något syfte.
Den visar en helt annan värld, andra möjligheter, andra facetter. Den ställer frågor och appellerar till den lekande människan.
Alla barn har rätt att möta, uppleva och delta i konst.
Konstens väsen och egenart är det experimenterande. Det överskridande, det lekande, det undersökande, det utfordrande.
Barns liv är lek. Leken måste ha en egen plats och vara en fredad zon. Leken är som konsten fri, fräck, oändlig, oförutsägbar, intensiv och allvarlig. Därför innebär barns rätt till konst att leken värderas och beskyddas.
Fundamentet
Lek och konst ska vara fundamentet för utvecklingen av barns liv, genom hela kedjan av institutioner från förskola till ungdomsutbildning.
Erkännandet av barns rätt till lek och konst ska ligga till grund för alla läroplaner och värdegrunder som berör barn.”
Jag undrade förstås vart den fria leken plötsligt tog vägen och hur man tänkte sig att den skulle främjas av att ersättas med konst. Jag var frågande till hur barn ingick i det tydligen allomfattande ”vi” som uppropet innehöll. Jag ville byta ut konst mot ”lek” och ”vår(a)” mot ”barns” i ordalydelsen om värderingar och livskvalitet.
Inte heller kunde jag se logiken i uppropets påståenden. Ifall konst nu är lekande och barns liv redan är lek, behöver barnen väl ej konsten? Jag undrade hur både lek och konst skulle få rum i barns begränsade fritid och hur leken kunde bli fredad, ifall den ska invaderas av konsten. På vilket sätt skulle barns rätt till konst innebära att leken värderas och beskyddas? Och om lek och konst ska fredas och inte syftar till något, varför skulle dessa då in alla läroplaner? Jag skrev i maj 2014 därför detta mail till barnkulturforskarnätverket BIN-Nordens medlemmar:
”Hej alla!
Eftersom jag i 40 års tid just verkat för barns fria lek, deras kamratkulturer och mänskliga rättigheter kan jag inte skriva under på ett upprop som så tydligt handlar om någonting helt annat, nämligen vuxnas jobbmöjligheter: ”anställnings-/projektbarnkulturen”.
Varför låta ”kulturrådsbarnkulturen” få stå i vägen för – och skymma sikten för – reell barnkultur?
Dock tar jag gärna emot tips på forskning som verkligen visat att ”konst skulle ha en central betydelse för barns värderingar, deras livskvalitet och identitet”. Den har undgått i vart fall mig, trots att jag strävat efter att ha koll på fältet.
Alla vi vuxna bör onekligen ta barns rätt till självvald och vuxenfri lek och kultur på allvar, så länge nu barn tvingas kompensera sin brist på medinflytande i vardagen medels lek.
Låt åtminstone barns lek och fritid vara en fredad zon, fri från vuxnas konst!
Verka hellre för barns politiska och kommunikativa rättigheter […]!
Då behöver barn kanske inte längre ta till lek för att få uppleva lite inflytande... Ett upprop för en lekfri värld skulle jag skriva under, men jag lever förmodligen inte den dagen!
Hälsningar
Margareta Rönnberg
Jag har ännu två år senare trots tusentalet medlemmar intet mottagit några litteraturtips om forskning som skulle ha påvisat ”konstens centrala betydelse för barns värderingar, deras livskvalitet och identitet”.
Men hur lyder egentligen artikel 31?
Artikel 31: RÄTT TILL VILA, FRITID, LEK, REKREATION & KONST
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kultu-rella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverk-samhet.
Artikel 31 har liksom hela konventionen, förutom många förtjänster, även sina svagheter. Dess kulturbegrepp är exempelvis ytterst konservativt och syftar bara på det förment högt-stående och ”vuxna”. Annars skulle lek, rekreation och barns kamratkulturer inbegripas i kultur – och i punkt 2 ovan inte följas av ordet ”samt”.
Inbegrips i ”rekreation anpassad till barnets ålder” exempelvis begripliga och roliga barn-filmer, snarare än obegripliga och skrämmande barnskildringar? Innebär ”fritt delta” även rätten att slippa delta? Tydligen inte, när de yngsta släpas med till teatern eller biografen på skoltid.
Dock är att märka att barnens rätt till vila, fritid och lek kommer före deras rätt till kultur och konst. I första rummet tolkar jag detta alltså som – och inte bara jag utan FN:s barnrättskom-mitté som är tänkt att fungera vägledande vid uttolkningen av konventionstexten. I april 2013 kom denna kommitté med sitt framhävande av leken, som jag snart ska återkomma till.
Ingen tycks emellertid i offentligheten plädera för den vuxenfria lekens primat. Denna konventionstext tolkas alltså högst selektivt och adultonormativt: ”rätt till vila, fritid och lek” tas det tydligen inte så allvarligt på, utan barnen ska arbeta även då, inklusive ”med vuxnas hjälp” optimera t.ex. sin förmåga att spela fiol eller göra keramikvas. Är ”lämpliga möjligheter” verkligen helt liktydigt med ”professionella”? Och vem ska ”anpassa” barnets lek till dess ålder? Annat än barnet själv och dess kamrater?
FN:s barnrättskommitté varnar för pedagogiseringen av leken
Barnrättskommittén är en tungt vägande FN-instans. Den samlar sig ungefär en gång om år till en session för särskilda uttalanden i form av ”allmänna kommentarer”, när den anser sig vara bekymrad eller behöva förtydliga och poängtera ytterst viktiga aspekter av Barnrättig-hetskonventionen. Dessa ”kommentarer” ska ses som tydliga fingervisningar om hur olika formuleringar eller teman i aktuella artiklar bör tolkas.
Den 17:e i ordningen och näst senaste av dessa allmänna kommentarer kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), publicerades i april 2013. Den inleds med oron över att så få tar hela denna artikel på allvar:
2. Efter att ha granskat hur barns rättigheter enligt konventionen har genomförts är kommittén emellertid bekymrad över vilket ringa erkännande staterna ger rättighe-terna i artikel 31. [..] Där det görs investeringar är det oftast i form av strukturerade och organiserade aktiviteter, men det är lika viktigt att skapa tid och utrymme för barn att ägna sig åt spontan lek, rekreation och kreativitet, samt att främja sam-hällsattityder som stödjer och uppmuntrar sådan aktivitet.
Barnrättskommitténs definition av lek lyder:
Lek: Barns lek omfattar alla beteenden, aktiviteter eller processer som initieras, kontrolleras och struktureras av barnen själva. Lek äger rum närhelst och varhelst tillfälle ges. Omvårdare kan bidra till skapandet av miljöer där lek äger rum, men lekandet i sig självt är inte obligatoriskt, utan drivs av inneboende motivation och utförs för sin egen skull snarare än som ett medel att nå ett mål. Lek innefattar självbestämmande samt fysisk, psykisk eller emotionell aktivitet, och kan ta sig oräkneliga former, antingen i grupp eller individuellt. Dessa former förändras och anpassas under barndomens gång. Nyckelegenskaperna i lek är nöje, ovisshet, utmaning, flexibilitet och icke-produktivitet (mina kursiver).
Denna precisering av lekbegreppet skiljer sig som synes markant från det lekbegrepp som förekommer i läroplanen för förskolan, Lpfö 98, som jag i ett tidigare blogginlägg (3/11-15) kritiserat: ”Leken är viktigt för barns utveckling och lärande.” Just därför ska den inte ”brukas” av vuxna till någonting alls! Ändå fortsätter den motsägelsefulla läroplanstexten, som åtminstone får mig att be om läroplansförfattarnas syn på/definition av/precisering av sitt lekbegrepp, så här:
”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan.”
Har inga tillägg kommit sedan 1998? Jo, i Skolverkets Allmänna råd, Kvalitet i förskolan (2005), vars syfte är att förtydliga verksamheten utifrån skollag och läroplan, finns i avsnittet ”Leken och lärandet” följande råd formulerade:
”Leken utgör grunden för barns utveckling och lärande. Det är därför viktigt att personalen:
– organiserar verksamheten så att barnen ges rikligt med tid, rum och material för olika former av lek samt ger dem upplevelser som stimulerar fantasin, kreativiteten och förmågan att leka.
– använder leken som ett medel såväl i arbetet med barngruppen som i arbetet med enskilda barns utveckling och lärande.”
Läroplanstexten såväl som det mer aktuella förtydligandet i den andra strecksatsen ovan anser jag strider mot Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (från april 2013). Lek skall inte vara något ”medel”! Läroplanen måste alltså revideras på denna punkt. Även Kommitténs punkt nummer 10 säger att vuxna inte ska använda leken som något medel, utan leka med på barnens villkor.
10. […] Att delta i barns lekar ger vuxna unika insikter i och förståelse för barnets perspektiv. Det bygger respekt mellan generationerna, bidrar till effektiv förståelse och kommunikation mellan barn och vuxna och ger tillfällen att erbjuda vägledning och stimulans. Barn har utbyte av rekreationsaktiviteter där vuxna deltar, till exem-pel frivilligt deltagande i organiserad idrott, spel och andra fritidsaktiviteter. Detta utbyte minskar emellertid, särskilt när det gäller utvecklandet av kreativitet, ledar-skap och laganda, om vuxnas kontroll är så genomgripande att den underminerar barnets egna ansträngningar att organisera och utföra sina lekaktiviteter (kursive-ringarna är även här mina).
Fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet
Vad deltagandet i ”det kulturella och konstnärliga livet” anbelangar, skriver barnrättskom-mittén så här (fortfarande med mina kursiveringar):
f) Det kulturella och konstnärliga livet: Kommittén stöder uppfattningen att det är genom kulturellt och konstnärligt liv som barn och deras intressegemenskaper uttrycker sin specifika identitet och den mening de tillmäter livet samt bygger sin världsåskådning som representerar deras möte med externa krafter som påverkar deras liv. Kulturella och konstnärliga uttryck utformas och upplevs i hemmet, skolan, på gatan och i offentliga rum, samt genom dans, festivaler, hantverk, ceremonier, ritualer, teater, litteratur, musik, film, utställningar, digitala plattformar och video. Kulturen springer ur samhället som helhet; inget barn bör förnekas möjlighet vare sig att skapa kultur eller att ta del av den. Kulturellt liv införs inte ovanifrån, utan uppstår inom kulturen och samhället. Staternas roll är att möjliggöra snarare än att tillhandahålla det.
g) Fritt delta: Barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet kräver att konventionsstaterna respekterar och avstår från att lägga sig i barnets tillgång till, val av och engagemang i sådana aktiviteter, dock med förbehåll för skyldigheten att säkerställa barnets skydd och främjandet av barnets bästa. Konventionsstaterna måste även säkerställa att andra inte begränsar den rättigheten. Det är barnet självt som fattar beslut om att utöva rättigheten eller inte, och detta val bör erkännas, respekteras och skyddas.
19. Artikel 12 (rätten att bli hörd): […] Barn har rätt till valfrihet och autonomi i sina lek- och rekreationsaktiviteter, samt även i sitt deltagande i kulturella och konstnärliga aktiviteter.
Hela denna Allmänna kommentar, Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), från 2013 finns översatt till svenska på Barnom-budsmannens webbsida. Den innehåller ytterst intressanta definitioner även av innebörden av vila, fritid, rekreation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar