Jag har tidigare (15/10-18) avhandlat På andra sidan häcken om hur förortsbor breder ut sig och tränger undan djuren. Ännu ett animerat exempel på människan som en invasiv art har vi i filmen Lorax/Dr. Seuss’ The Lorax (2012, Chris Renaud & Kyle Balda). Den bygger på bilderboken med samma namn av Dr. Seuss (pseudonym för Theodor Seuss Geisel, som dock inte var någon doktor) från 1971.
Boken sägs ha sålts i över 200 miljoner exemplar och få bilderböcker från det senaste halvseklet torde ha blivit föremål för så många analyser som den. Boken har dock inte ens översatts till svenska, men finns enligt LIBRIS i engelskspråkig version på nio svenska bibliotek. Filmen verkar skandalöst nog bara vara inköpt av ett enda bibliotek i Sverige (Stadsbiblioteket Göteborg)…
Berättelsen (12 minuter lång) kan dock ses och lyssnas till uppläst på engelska på
En tidig 25 minuter lång tecknad film från år 1972, gjord för tv och en aning bearbetad av Seuss själv, kan också ses i dess helhet på YouTube:
En 2,5-minuterstrailer till långfilmsversionen från 2012 finns på
I anslutning till trailern finns där i högerkorridoren även fler klipp ur filmen, exempelvis slutscenen ”Let it Grow” på:
Trovärdigt porträtt av en framtida stad?
En animerad långfilm på 86 minuter har givetvis vissa tillägg till originalstoryn, såväl som till kortfilmen av enbart en tredjedels längd. Nu är tillägget främst fråga om en ramhistoria om 12-årige Ted som bor i den syntetiska staden ”Behovsta” (mitt påhitt) och letar efter ett träd till den jämnåriga flicka som han svärmar för. Att få se ett riktigt, levande träd är nämligen hennes högsta önskan. Ty de bor i en inhägnad stad påminnande om Jim Carreys i Truman Show (1998, Peter Weir) med enbart konstgjorda träd som kan kontrolleras med fjärrkontroll. Uppblåsbara träd har ju den fördelen att de inte är smutsiga eller fäller löv...
Invånarna ska inte få veta vart allt giftigt avfall går, utan det göms undan. Frisk luft säljs dessutom på flaska såväl som burk och invånarna varnas av stadens starke och rikaste man, luftförsäljaren Mr. O’Hare, för att ta sig utanför stadsmurarna. Denne inser förstås, att finge stadsborna veta att gratis luft skulle kunna finnas där ute, vore detta ett hot mot hela hans business. Ju mer smog, desto större försäljning av luft…
Denna varning struntar Ted förstås i. Han slår till sist upp ett hål i muren mot omgivningarna och invånarna får se vad som utanför gömmer sig i smogen. Framför allt stubbar av nedhuggna träd – ännu så länge.
Denna varning struntar Ted förstås i. Han slår till sist upp ett hål i muren mot omgivningarna och invånarna får se vad som utanför gömmer sig i smogen. Framför allt stubbar av nedhuggna träd – ännu så länge.
Seuss var kanske inte bara fantasifull utan möjligen profetisk, när han 1971 lekte med tanken på ett kommande behov av frisk luft på flaska. I januari i år kunde den ansedda brittiska tidningen The Guardian (den som DN-journalisterna hämtar många av sina stories från) berätta om en handfull bolag som faktiskt säljer ren luft på flaska. Pionjär var visst Vitality Air, som i november 2017 sade sig ha sålt över 200 000 luftflaskor, framför allt till länder med enorma luftföroreningar (Kina, Indien, Vietnam, Ryssland, Turkiet, Irak och Kuwait).
I filmen Lorax är den invasiva mänskligheten visserligen enbart representerad av en enda man, entreprenören kallad Once-ler – ungefär ”engångsmannen” – som vi får se agera som ung såväl som gammal i strid med sin motpol, miljökämpen Lorax. Lorax är ett slags träd- eller naturande. Av den gamle eremiten Once-ler ser vi visserligen ända fram till slutbilderna bara hans armar och enorma mustasch. Hans röst dominerar istället berättelsen.
Den åldrade Once-ler berättar nämligen för Ted och filmåskådarna om hur han i sin ungdom högg ned alla träd, för att i sin fabrik tillverka ett slags universalplagg av trädens luddiga, mjuka ull, trots att han upprepade gånger varnades för följderna av skogens urgamle väktare Lorax. Denne skogens väktare presenterar sig som ”Jag är Lorax. Jag talar för träden, ty de har ingen tunga”. Som så ofta tas de som påtalar katastrofala miljöeffekter dock inte på allvar förrän det nära nog är för sent.
Den åldrade Once-ler berättar nämligen för Ted och filmåskådarna om hur han i sin ungdom högg ned alla träd, för att i sin fabrik tillverka ett slags universalplagg av trädens luddiga, mjuka ull, trots att han upprepade gånger varnades för följderna av skogens urgamle väktare Lorax. Denne skogens väktare presenterar sig som ”Jag är Lorax. Jag talar för träden, ty de har ingen tunga”. Som så ofta tas de som påtalar katastrofala miljöeffekter dock inte på allvar förrän det nära nog är för sent.
Nu decennier senare ångrar entreprenören dock sin skogsskövling och miljöförgiftning, inte bara därför att han fick lägga ned sin tillverkning när råmaterialet tog slut. Once-ler är numera även medveten om skövlingens och luftföroreningarnas konsekvenser för hela ekosystemet. Fantasidjur typ små björnliknande varelser, gulorange svanar och nynnande fiskar tvingades ju därifrån, på grund av brist på föda, ren luft och rent vatten. Men han har ett sista frö sparat, som han lämnar över till Ted med uppma-ningen ”Få människorna att bry sig!”…
Mer än ”bara” en miljövarningssaga
Berättelsen rymmer många tänkvärda teman lämpliga för en diskussion med barn, vilket exempelvis Henderson m fl (2004) framhållit, även om dessa tre forskare tycks avse pedagogiska lektioner med barn över tio år. Också för betydligt yngre åskådare utgör filmen dock en lättbegriplig varning för hur miljön och livsbetingelserna för många djurarter såväl som för människorna kan förstöras av kortsiktig vinstmaximering vid överdriven, tanklös exploatering. Det räckte inte för ”engångsmannen” att bara hugga ned några träd, utan alla gick åt.
Några nya träd planterade Once-ler inte heller. Därmed fanns heller inget material för hans framtida produktion. Han sa visserligen när han befann sig på toppen att ”Inget kommer att stå i min väg!”, men begrep slutligen att det sist nedhuggna trädet faktiskt ”stod i hans väg”, inte bara för fortsatt ohejdad expansion utan för produktion överhuvudtaget.
Filmen varnar dock inte bara för naturplundring, avskogning och miljöförstöring, utan är också enligt många en kritik av kapitalismen. Någon kapitalist ser jag personligen visserligen inte till i Lorax, däremot en entreprenör som tänker kortsiktigt och därmed når föga framgång på längre sikt, utan tvingas dra sig tillbaka till ensamhet. Once-ler fortsätter dock tydligen att ta betalt, även för att berätta sin sorgliga personliga historia…
Behöver vi reklamskapade behov?
Förvisso är ”engångsmannen” initialt uppfinningsrik då han skapar sin rörelse och till och med tycks förnya reklambranschen, när hans lastbilar på sidorna har slogans av typen ”Du behöver behov!”. Fast är hans stickade produkt, ett slags klädvariant av den ”schweiziska överlevnadskniven” som sägs vara användbar till allt, verkligen något som alla behöver? Bör man inte skilja mellan reella behov och önskningar?
Till skillnad från luftaffärsidkare O’Hare, har den före detta industriägaren Once-ler i vart fall dåligt samvete för att han förstört skogen, vilket lyfter fram det faktum att alla affärsbeslut handlar om moraliska ställningstaganden. Om vi bortser från att Once-ler aldrig ägde skogen, är inte alla finansiellt lukrativa eller ens alla lagliga handlingar för den skull moraliska. Inte heller är många av våra köphandlingar moraliska.
Ty varken kortsiktigt tänkande industriägare eller sluga affärsidkare som O’Hare skulle nå några som helst framgångar utan oss köpare. Lika mycket som en kritik av industriell rovdrift, reklampåverkan och skrupelfria försäljare är filmen en kritik av konsumism och köpvansinne. Industrier tillverkar bara det som konsumenter tros villiga att köpa och säljare agerar utifrån samma kalkyler. Allmänhetens efterfrågan föder här fortsatt nedhuggning. Principen gäller förstås inte bara mjuka rosa långkalsong-halsduk-möss-produkter utan generellt.
På sätt och vis blir vi därmed ALLA ansvariga för miljöns öde. Genom att sälja OCH köpa luft, behövde invånarna i staden ”Behovsta” inte heller se till att den omgivande miljön hade träd och därmed ”naturlig” luft. Deras godtrogenhet gjorde att de inte ifrågasatte utan frivilligt betalade för sådant som naturen skulle kunnat ge dem ”gratis”. Att köpa buteljerad luft förorenar ju naturen ÄNNU mer, förutsatt att behållarna i plast inte var biologiskt nedbrytbara. Vilket absolut ingenting tyder på.
Att som Ted förflytta sig medelst motordrivet fordon gynnar förstås inte heller miljön.
Att som Ted förflytta sig medelst motordrivet fordon gynnar förstås inte heller miljön.
Ett ensamt barn kan väl inte rädda naturen…
Det slutgiltiga ställningstagande som Ted ändå gör är att inför stadsborna säga ”Jag är Ted Wiggins och jag talar för träden!”, när han ska till att plantera ett frö i stadens centrum. Han har alltså ”blivit” Lorax, en miljöaktivist, som efter att ha lyssnat till Once-lers berättelse äntligen kommit till insikt om vad som behöver göras. Varför heter filmen (och boken) annars Lorax, när den nästan bara handlar om Once-ler och pojken?
Boken har kritiserats för att individualisera ansvaret för att rädda träden och dessutom vara en alltför tung börda att bära för ett barn. De vuxna avsäger sig sitt ansvar, menar man. Once-ler och pojken kunde väl åtminstone plantera fröet tillsammans över generationsgränserna? Kollektiv handling vore en ännu mer framgångsrik modell (se t.ex. Henderson m.fl. 2004).
Innan Lorax lämnade den förgiftade skogen hölls tillsammans med alla nu hemlösa djur en minnesstund, ungefär som en begravning, runt den stubbe som skogsanden först dök upp ur, när Once-ler fällt det allra första trädet. På stenarna runt stubben har Lorax inristat orden ”Om inte…”. Detta villkorade budskap ”om inte…” begrips till sist av Once-ler, som till Ted säger ”om inte någon, som du till exempel, bryr sig väldigt mycket, kommer ingenting att bli bättre. Det blir inte det.”
Innan eftertexterna börjar rulla har filmmakarna för säkerhets skull understrukit detta meddelande genom att än en gång inpränta författaren Geisels ärende:
Innan eftertexterna börjar rulla har filmmakarna för säkerhets skull understrukit detta meddelande genom att än en gång inpränta författaren Geisels ärende:
”UNLESS someone like you
cares a whole awful lot,
nothing is going to get better.
It’s not.”/Dr. Seuss
Individualiserar berättelsen miljöräddaren? Kanske, men Ted är ju enbart en symbol för alla läsande, åhörande barn och åskådande. Filmens andemening kan också tolkas som att barnen är fröna, som vuxna måste värna om och plantera framtidsfrön tillsamman med.
I filmen, till skillnad från i boken, är det inte bara i pojkens händer som fröet till en pånyttfödd natur läggs. Här stämmer hela staden in i ett sångslut med anspelning på en låt av Beatles: ”Let it grow, let it grow!” Luftkrängare O’Hare försöker visserligen – utan framgång – locka med sig några av stadsborna i sin refräng ”Let it die…” Vem lär barn vilja sjunga tillsammans med, tro?
I filmen, till skillnad från i boken, är det inte bara i pojkens händer som fröet till en pånyttfödd natur läggs. Här stämmer hela staden in i ett sångslut med anspelning på en låt av Beatles: ”Let it grow, let it grow!” Luftkrängare O’Hare försöker visserligen – utan framgång – locka med sig några av stadsborna i sin refräng ”Let it die…” Vem lär barn vilja sjunga tillsammans med, tro?
Hopp fungerar bättre än pretraumatisk stress
Men är inte filmens slut, likt upplösningen av alla de övriga animerade miljökrissagor som jag tagit upp denna höst, alltför optimistiskt? Vill man verkligen oroa sin publik, är ett olyckligt slut för naturen onekligen mer skrämmande. Nog vore väl pretraumatisk stress (Ann Kaplans begrepp, 2015) ändå att föredra framför post-traumatisk, när planeten redan är bortom räddning?
Tänk om Happy Feet (2006, George Miller) slutat med att pingvinerna svalt ihjäl! Eller att floden i Ice Age 2: Istiden har aldrig varit hetare/Ice Age: The Meltdown (2006, Carlos Saldanha) resulterat i att djuren istället drunknat!? Behövs inte mer realistiska skräckfilmer, för att väcka rejäl miljöoro och hålla medvetenheten om klimatkrisen till liv?
Tänk om Happy Feet (2006, George Miller) slutat med att pingvinerna svalt ihjäl! Eller att floden i Ice Age 2: Istiden har aldrig varit hetare/Ice Age: The Meltdown (2006, Carlos Saldanha) resulterat i att djuren istället drunknat!? Behövs inte mer realistiska skräckfilmer, för att väcka rejäl miljöoro och hålla medvetenheten om klimatkrisen till liv?
Nej, det är viktigt att inte utsätta varken barn eller vuxna för nedslående miljöberättelser, så att de inte blir modstulna och förlorar tron på att också de själva kan göra något åt saken. Negativa miljöbudskap ger lätt upphov till skuldkänslor, upplevelser av maktlöshet, förträngning eller paralysering, snarare än försök att förändra (Garnett & Lindenmayer 2011). I filmen Lorax' slut antyds dessutom en kollektiv uppslutning.
Barnfilmers uppgift är att på lättfattligt sätt plantera idéer, ge hopp och inspirera, snarare än skrämma eller leverera lösningar. Fast är verkligen figuren Lorax inspirerande? Är han inte alltför bossig. Bokens Lorax har kritiserats för att vara alltför grinig och hård för att vara en bra ekoförespråkare (Henderson m.fl. 2004). Är det så även i filmen att han bara klagar, förbjuder och ger order?
Nej, vill jag hävda. Dessutom får Ted och filmåskådarna ju bara ta del av berättelsen filtrerad genom den kritiserade Once-lers mun. Det är ju entreprenören som återger skogsandens invändningar. Det vore föga överraskande om denne överdrev den hårdhet som han själv upplevt i Lorax' kritik. Fast skogens väktare förklarar sig aldrig för Once-ler, motiverar inte varför skogen ej får huggas ned...? Det är ju för att åhörare, läsare och åskådare själva ska stå för förklaringen.
Nej, vill jag hävda. Dessutom får Ted och filmåskådarna ju bara ta del av berättelsen filtrerad genom den kritiserade Once-lers mun. Det är ju entreprenören som återger skogsandens invändningar. Det vore föga överraskande om denne överdrev den hårdhet som han själv upplevt i Lorax' kritik. Fast skogens väktare förklarar sig aldrig för Once-ler, motiverar inte varför skogen ej får huggas ned...? Det är ju för att åhörare, läsare och åskådare själva ska stå för förklaringen.
Något som saknas i slutet är dock att Ted kunde ses överge sitt motorfordon för en cykel… Kanske kunde O’Hares konstgjorda stad ha sett mindre ”leksaksinbjudande” ut?
Online-tittande och DVD:er är mer miljövänliga än böcker
Filmen Lorax har vissa fördelar framför boken med samma namn, men förstås även nackdelar. Karaktärerna är här mer utvecklade än i bilderboken, delvis tack vare långfilmens längd. Filmens Lorax är mer sympatisk och mindre bossig och uppläxande. I filmen görs också Once-ler mer acceptabel genom att det nu är hans mamma, som inte förekommer i boken, som är den som kommer med förslaget till storskalig, automatiserad och fyra gånger så snabb avverkning av träden, trots att hennes son lovat Lorax att bara avverka ett enda träd.
I långfilmen visar sig även engångsmannen i full kroppslig gestalt, inte som i boken bara synlig med sina gröna armar och ben. I filmen blir han tydligen även en ”två-gångsman”, då pensionären Once-ler decennier senare avslutningsvis vattnar sin egen lilla trädplanta. Han tycks i och med Teds agerande kunna mildra sitt dåliga samvete en aning och välkomnar även i en omfamning den återvändande skogsanden Lorax.
Kritiken mot kortsiktiga industriprojekt är dessutom tydligare i filmen och bokens syn på fabrikörens avsaknad av moraliska ställningstaganden förstärks, exempelvis genom sångnumret ”How bad can I be?”. Vuxnocentriska kritiker anser rent av att filmbe-rättelsen är övertydlig, vilket dock är nödvändigt för berättelser riktade till 5-7-åringar och förstås även åldrarna däröver.
Vad filmen saknar är emellertid den engelskspråkiga bokens underbara språkliga rytm, vilket kanske är skälet till att den aldrig översatts till svenska. Det måste vara svårt!
Vad filmen saknar är emellertid den engelskspråkiga bokens underbara språkliga rytm, vilket kanske är skälet till att den aldrig översatts till svenska. Det måste vara svårt!
Inte bara är filmberättelsen Lorax dock bättre än bokberättelsen, utan även filmmediet i sig är bättre än bokmediet i miljömässigt hänseende. Långfilmen Lorax finns förutom på DVD på Netflix. Jag har letat information om vad som är det miljövänligaste sättet att ta del av berättelser: streamad video, DVD eller pappersbok.
Med redskapen från livscykelanalys, uppskattningar av energiåtgång, resursanvänd-ning (råmaterial, trä, vattenåtgång, olja till plast, färg, tryckning, transporter, kassering), utsläpp av växthusgaser etc, verkar det som att köpta böcker faktiskt är sämst. Visserligen ser barn idag i och med streaming fler filmer, jämfört med på DVD, men å andra sidan sparas då resorna fram och tillbaka till butik in.
I förskolan och skolan är emellertid filmtittande uppenbarligen suspekt... Men kan och vill och bör inte barn bli en "Lorax"?!
I förskolan och skolan är emellertid filmtittande uppenbarligen suspekt... Men kan och vill och bör inte barn bli en "Lorax"?!
Bättre än ”hållbar utveckling” vore ”hållbar livsföring”
I förskolans nya läroplansformulering i Lpfö-18 står under Grundläggande värden:
”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen.”
Och under rubriken ”Hållbar utveckling samt hälsa och välbefinnande” står följande:
”En positiv framtidstro ska prägla utbildningen. Utbildningen ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett ekologiskt och varsamt förhållningssätt till sin omgivande miljö och till natur och samhälle. Barnen ska också ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. […]
Utbildningen ska ge varje barn möjligheter att utforska, ställa frågor och samtala om företeelser och samband i omvärlden och på så sätt utmana och stimulera deras intresse för hälsa och välbefinnande samt för hållbar utveckling.”
”Utveckling” anses alltid som någonting positivt, men jag undrar hur förskolan ska ge barnen möjlighet att utveckla kunskaper om val som bidrar till en hållbar utveckling som är ”ekonomisk”. Man får väl vara tacksam för att det inte står ”hållbar tillväxt”… Betydligt bättre vore det emellertid att tala i termer av ”hållbar livsföring” och med ett nytt slags hållbarhetslära som inte fokuserar naturen, utan istället människors liv, arbete och medvetenhet.
Miljökrisen är ju egentligen en människokris, inte fråga om någon obalans i naturen. Vi måste helt enkelt tänka – eller börja tänka –och då kan även fiktiva berättelser ge vissa uppslag.
Filmen Lorax påtalar i vart fall tydligt motsatsen: hur människor kan bidra till en ohållbar ekonomisk utveckling, till ekologisk katastrof och en osocial tillvaro – samt hur ett barn tar sin del av ansvaret för att rätta till detta.
Referenser
Garnett, Stephen & Lindenmayer, David: Conservation science must engender hope to succeed, Trends in Ecology and Evolution 26 (2011):2
Henderson, Bob, Kennedy, Merle & Chamberlin, Chuck: Playing seriously with Dr. Seuss: A pedagogical response to The Lorax, sid.128–149 i Sidney Dobrin & Kenneth Kidd (red): Wild Things: Children's Culture and Ecocriticism, Detroit: Wayne State University Press 2004
Kaplan, Ann E: Climate Trauma: Foreseeing the Future in Dystopian Film and Fiction, New Brunswick, New Jersey: Rutgers University Press 2015
